9789179495138

Page 1

N

ST

V

E

L TT Ä

RSIO

MAMMORNA ALEXANDRA PASCALIDOU


E

I VÅ

L ÄT

L Ä STN

-L

X

Lix: 23 Lättlästnivå: X-Large

T

A RG

På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.

Art.nr 45649 ISBN 978-91-7949-513-8 Upplaga 1:1 © Alexandra Pascalidou och Vilja förlag 2023 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Mammorna Författare: Alexandra Pascalidou Boken är en bearbetad version av Mammorna, utgiven på Atlas förlag 2018. Bearbetning: Marika Rasmusson, 2023 Omslag: Johan Lindskog Författarfoto omslagets baksida: Thron Ullberg Tryckt av Adverts, Lettland 2023


MAMMORNA ALEXANDRA PASCALIDOU Bearbetning: Marika Rasmusson


I begynnelsen var Modern och Modern var hos Gud, och Modern var Gud. Genom det har allt blivit till, och utan det har inget blivit till, som är till.


FÖRORT

Den här boken handlar om mammor som har förlorat sina barn i skjutningar. Det är mammor som har väckts mitt i natten av poliser som har berättat att deras barn har dödats. Mammor som har älskat sina barn och tvingats begrava dem. Boken handlar också om mammor som lever med våldet på annat sätt. Mammor som kämpar för sina och andras barn. 5


Mammor som försöker bli fria från förtryck. Mammor som kämpar vidare trots slag och sparkar. Jag ville skriva den här boken för att försöka förstå vad som händer i vårt land. Det är alltid poliser, politiker och kriminella som blir intervjuade i tidningar och teve. Nästan alla är män. Jag ville i stället möta kvinnor i förorten. Jag ville se livet och döden med deras ögon. Förorten är mer än dödsskjutningar. Under tio år, 1965–1975, byggdes en miljon bostäder i Sverige. Projektet kallades miljonprogrammet, och många av bostäderna byggdes i förorterna. 6


För att det skulle gå snabbt och inte kosta så mycket byggdes många likadana hus. Människor som hade råd lämnade snart miljonprogrammen. De som stannade kvar var ofta invandrare eller människor med ekonomiska och sociala problem. I den här boken får 21 mammor från 15 olika förorter i Sverige prata fritt. Det är mammor som ser och hör allt, men inte har någon makt. De ropar på hjälp, men ingen lyssnar. Deras sorg räknas inte. Deras kraft räknas inte heller. Förrän nu. Här är deras berättelser.

7



1. MARITHA OGILVIE, 46 ÅR, FARSTA, STOCKHOLM

Min son Marley var stressad dagarna innan han blev mördad. När vi åt middag kvällen innan mordet låg han på soffan och suckade. Sedan åkte han i väg. Jag somnade, men vaknade med en jättekonstig känsla. Då ringde jag till Marley: – När fan kommer du hem? – Jag kommer! Jag måste fixa en grej! sa han. 9


Kvart i ett på natten ringde hans pappa mig: – Hej, du måste vakna. – Varför? frågade jag. – Vår son har blivit skjuten i huvudet. Jag kommer och hämtar dig. Jag var på sjukhuset när Marley blev opererad. Några poliser frågade mig olika saker, men jag visste inget. Det var tyst, men samtidigt hörde jag konstiga ljud i öronen. Plötsligt ringde min mobil. Jag svarade, men det var tyst. – Nu dog Marley, sa jag till min kompis som kommit till sjukhuset. – Varför säger du så? De opererar honom nu. – Nej. Jag vet att han dog nu. 10


Egentligen dog han när de stängde av respiratorn. Det var klockan sju nästa kväll. Men jag vet att han dog innan och jag vet att det var han som ringde mig. Då var klockan tre på natten. När jag fick se honom var han blodig och hade bandage runt huvudet. De sa att han var död. Men jag vet att han var där. Jag sa till honom: – Marley, jag förstår att du måste dra, men jag vill att du stannar hos mig. Jag klarar mig inte utan dig. Det var så hemskt att han inte andades. Han var helt jävla stilla. Jag kommer inte själv ihåg det, men tydligen sprang jag ut och skrek. 11


Någon sa: – Det där skriket kommer jag aldrig att glömma. Sedan åkte jag hem. Jag behövde planera begravningen, men jag kunde inte göra något. Mina vänner var hemma hos mig. Varje dag, dygnet runt, i en månad. Jag fick inte ens gå på toaletten själv. De var rädda för att jag skulle ta livet av mig. Jag ville inte leva utan Marley. Han var mitt liv. Han var min enda familj och min bästa vän. Jag är 46 år nu, och blir alltid ledsen när jag pratar om min barndom. Min pappa drack mycket alkohol och var ofta otrogen. Jag hatade honom. 12


Mamma mådde dåligt. Det gick inte att prata med henne. Senare var min mamma världens bästa mormor till Marley. Pappa var en jättebra morfar. De älskade honom. När jag var ung sov jag på människors soffor och i trappuppgångar. Allt jag ville göra var att festa och ha roligt. Det var tidigt 90-tal, och på en hiphopklubb i Stockholm träffade jag Robert. När Robert var 18 år rånade han ett postkontor och hamnade i fängelse. Ett år senare kom han ut, men hamnade i fängelse igen. Då tänkte jag att jag måste rädda honom. Vi hade sex i besöksrummen på fängelset och jag blev gravid. Då var jag 23 år. Trots att jag var hemlös och arbetslös ville vi behålla barnet. 13


Jag var kär och drömde om en bra framtid. Vi skulle bo ihop som en familj, och Robert skulle sluta med kriminalitet och droger. En månad innan Marley föddes fick jag ett kontrakt på en lägenhet i Stockholm. Den 25 juli 1995 föddes Marley. I samma sekund förändrades allt. Jag förstod att jag inte kunde vara ihop med en man som satt i fängelse. Jag ville ge mitt barn ett bättre liv. Men det var svårt. Jag var ensamstående mamma och fick ingen hjälp. Ett tag flyttade Robert hem till oss, men det var en katastrof. Jag sa till honom att han måste flytta. Då blev han arg och hotade mig. 14


Jag var ensam, ledsen och livrädd. Samtidigt var jag orolig för min son och kände att jag inte var en bra mamma. Jag försökte få hjälp från socialen. Flera gånger polisanmälde jag Robert. Till slut fick han inte träffa vår son. När Marley var sju år flyttade vi till London, för att jag ville komma bort från hans pappa. Marley började skolan och lärde sig engelska fort. Jag hyrde en lägenhet i andra hand, men efter ett år började jag dejta en kille som var hotfull, och blev tvungen att flytta. Jag bad kommunen om hjälp att hitta en ny bostad, men i väntan på den fick vi bo på ett bed and breakfast som var riktigt hemskt. 15


Pundare ringde på och ville köpa droger. Marley som var sju år frågade: – Mamma, varför måste vi bo här? Kan vi inte flytta hem? Jag gav upp och flyttade tillbaka till Sverige. Marley började skolan och jag fick jobb i en sexbutik. Det är det bästa jobb jag har haft. När Marley var i tonåren brukade han komma dit med sina kompisar och berätta om olika kondomer. Han skämdes aldrig över mig. Kompisarnas föräldrar berättade att min son pratade om mig hela tiden. Det var han och jag. Då Marley var 17 år började han jobba extra för att kunna ge mig pengar varje månad. 16


Jag sa att han inte behövde, men han sa: – Du är min mamma, jag måste ta hand om dig. Så han gav mig 2 000 kronor varje månad. Han var jättesnäll mot alla. Han kunde komma hem och be om pengar för att ge till alkoholisten som bodde mitt emot oss. En gång hade hon åkt taxi, men kunde inte betala. – Vi måste hjälpa henne, mamma, sa han. Min son var en mycket bättre människa än jag. Fyra månader innan mordet blev Marley misshandlad av några killar. De hoppade på hans huvud. Han tappade minnet, slog ut tänder och bröt näsan. 17


Då sa jag till honom att han måste flytta härifrån. Marley sa att han skulle flytta till London. Han sa: – Jag kan inte vara kvar här. Jag vet att Marley hade dåligt samvete för allt bråk och för att han var ute på nätterna. Under en period ringde polisen ofta när de hade gripit honom. Marley rökte cannabis och var strulig. Jag jobbade på nätterna och var ibland tvungen att hämta honom på olika ställen. Ingen är perfekt. Jag hade också dåligt samvete. Jag har till exempel sagt saker som jag inte menade. Om en människa dör i en sjukdom finns det tid att säga förlåt och förklara. 18


Men Marley dog utan att vi visste att det skulle hända. Det enda jag vet om mordet är det som Marleys kompis berättade för mig. Jag fick hälsa på kompisen i häktet. När jag kom dit började han gråta och kramade mig. Jag visade bilder från begravningen och han grät och grät. Sedan berättade han. Han och Marley hade kört runt och letat efter gänget som hade misshandlat Marley. De åkte in på en parkering och då började någon skjuta genom bakrutan på bilen. Marley hade tittat bakåt och skrikit: – Vi kööör! Någon sköt åtta skott mot bilen. Marley träffades av ett. En enda kula. 19


Kompisen såg att det kom blod från Marleys huvud. Han körde direkt till sjukhuset och skrek: – Kom ut, min kompis är skjuten. Men ingen kom. Då sprang han fram till dörren igen: – Vad fan gör ni? Kom ut! Till sist kom vårdpersonalen ut och hämtade Marley. Polisen kom och grep kompisen direkt. Han hade precis sett sin bästa kompis bli skjuten, och då tog polisen honom. Men jag vet inte om allt detta är sant eller inte. Jag tror inte att han skulle ljuga för mig, sin bästa kompis mamma. Bara om han var livrädd, och det kan förstås vara så. Det kom 700 personer till begravningen. De köade. 20


Det var som om en president begravdes. Och Marley var bara 19 år. Han blev begravd i en kista. Jag ville inte bränna mitt barn. Under hela begravningen var jag i chock och grät inte. Jag satt precis bredvid kistan, men jag minns ingenting, för jag stirrade hela tiden på en punkt på väggen. När min pappa försökte trösta mig sa jag bara: – Rör mig inte! Mitt hem har stannat i tiden. Mycket av Marleys grejer är kvar. Jag behöver flytta, men det är svårt att hitta en annan lägenhet. Jag hatar att vara hemma sedan Marley dog. Därför jobbar jag natt och dag. Varje sekund tänker jag på Marley och det som hände. 21


Det är en mardröm som jag inte kan vakna från. Jag har två tatueringar. På min arm har jag tatuerat in hans ansikte och det står Endless love, rest in peace Marley. Och datum. Han dog den 24 mars 2015. På min andra tatuering står det Wherever shadows fall, light is always nearby. Den texten hade Marley tänkt tatuera på sig. Han hade skickat idén till en tatuerare. Vi pratade om den. – Mamma, vad tycker du att jag ska tatuera? – Mitt namn, sa jag. – Nej, jag ska tatuera en ängel som håller ett barn i famnen. Ängeln är du, mamma, och barnet är jag. 22


Precis efter mordet hade jag jättemycket kontakt med Marley. Nästan mer än när han levde. Resten av det första året var han närvarande. Han satte sig bredvid mig i sängen eller ropade på mig när jag sov. Men nu är han inte kvar längre. Jo, han är kvar, fast på ett annat sätt. Hans närvaro är inte lika stark som då. Om mordet hade hänt någon annanstans än i förorten hade det synts mycket om Marley i tidningar och teve. Det hade säkert varit manifestationer och mycket respekt mot mig och Marleys vänner. Då hade polisen fortfarande jobbat med att lösa mordet. Det hade inte varit som nu. De slutade efter tio månader. Jag hatar poliser som slutar utreda ett mord på barn. Det är helt sjukt. 23


Det finns många kvinnor som orkar kämpa för sina söner och för förorten. Jag orkar inte det. Det enda jag klarar är att gå upp på morgonen. Men en sak skulle jag vilja säga till alla: Våldet i förorterna beror inte på invandrarna. Det beror på att segregationen skapar olika klasser i samhället. Det är jättekonstigt att politikerna inte tycker att våldet är ett problem. De borde fråga: Vad fan är det som händer i vårt land och med våra ungdomar? I stället säger de: Vi bryr oss inte om förorten. Jag litar inte på lagarna i Sverige. Det är nästan bättre att mordet på Marley inte blir löst. Eller att mördaren inte blir dömd. 24


Då är det ingen risk att mördaren döms till fyra månaders fängelse eller något liknande. Om jag fick veta vem som sköt Marley skulle jag förlåta den personen. Det fungerar inte att jag går runt och hatar, för jag får ändå inte tillbaka Marley. Hatet förstör bara mitt eget liv. Fyra månader efter Marleys död bestämde jag mig. Jag ska försöka leva det bästa liv jag kan och strunta i vad människor tycker. Och jag vet att Marley vill att jag ska vara lycklig. Det ska jag försöka vara.

25


I den här boken möter vi 21 mammor från Sveriges fattigaste och mest utsatta områden. Det är mammor som har upplevt det allra värsta: att deras barn har mördats. Men också mammor som har drabbats av våldet på annat sätt, och kämpar för sina och andras barn. Här berättar de om livet och döden, om sorgen och förlusten, men framför allt om den stora kärleken till sina barn. Det här är en bearbetad version av Mammorna.

Art.nr 45649


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.