JESSICA SCHIEFAUER
E
I VÅ
L ÄT
L Ä STN
-L
X
Lix: 22 Lättlästnivå: X-Large
T
A RG
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 45246 ISBN 978-91-7949-479-7 Upplaga 1:1 © Jessica Schiefauer och Vilja förlag 2022 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Ernas hjärta Författare: Jessica Schiefauer Boken är ursprungligen en novell publicerad i Göteborgs-Posten 210703. Omslag: Sofia Scheutz. Collage av bilder från Adobestock, Depositphotos, Pgnegg, Peter Haas/CC, Pixabay och Rawpixel. Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2022
JESSICA SCHIEFAUER
1 Det är den 18 maj 2010. Erna Schiefauer sitter i fåtöljen vid det öppna sovrumsfönstret när telefonen ringer. Utanför huset på Penzingerstrasse 136 står lindarna i blom. Luften i Wien står stilla, det finns en doft av avgaser och matos. Varje vindpust är en lättnad. Lägenheten är mycket gammal, precis som Erna. Hennes innetofflor är också gamla. 3
Hon köpte dem 1978, samma år som hennes äldsta barnbarn föddes. Tofflorna har ett spänne med en vacker grön glasbit, sulan är en hög kilklack i kork. Ernas hälsenor har förlorat sin spänst. Hälarna når inte ner till golvet längre, och utan kilklack har kroppen inget att stå på. Hon har levt ett långt liv i höga klackar och vackra klänningar. Ett liv fyllt av premiärer och beundrare. Numera är livet stilla. Bruset har tystnat, kroppen har tröttnat. Men när hon känner doften från lindblommorna och sorlet från gatan utanför, är det något som rör sig i bröstet. 4
En svag lycka, minnet av att bli förälskad. Den känslan orkar Ernas hjärta knappt med längre. Den tränger fram, men ger sig genast av. Som om den inte ville att hon skulle anstränga sig i onödan. Ja, Erna har haft ett innehållsrikt liv. Men nu är det den 18 maj 2010, och i dag fyller hon 87 år. Grannen Mary har bjudit på Apfelstrudel och Wiener melange. Sonen och yngsta barnbarnet har ringt från Sverige och gratulerat. Äldsta barnbarnet har glömt som vanligt. Men hon är författare och ganska slarvig, om Erna ska vara ärlig. 5
Henne kan man inte räkna med att bli gratulerad av. Men kanske är det ändå hon som ringer nu? Erna blundar. Hon samlar sig för att resa sig ur fåtöljen. Händerna griper darrande kring armstöden när hon häver sig upp. Fattas bara att hon lägger på innan jag hinner fram till telefonen, tänker hon. Det vore just likt henne. Hennes äldsta barnbarn har alltid så bråttom, hon har inget som helst tålamod. Hur kan man vara författare utan att ha något tålamod? Erna har gott om tålamod. Det har blivit nödvändigt, med åren. 6
Telefonen står i köket. Vägen dit går genom vardagsrummet. Den slitna parketten knarrar högt under Ernas klackar, och den gyllene pendylen tickar. Telefonen fortsätter att ringa. Erna skyndar sig, hasar fram till köket. Där finns en gasspis och en diskho. På väggen syns gula strängar av intorkat stekos. Kylskåpet brummar om nätterna. Det låter så högt att när barnbarnen sover över, vaknar de av ljudet. Nu är Erna nästan framme vid telefonen. Måtte mitt barnbarn ha fått lite tålamod, tänker hon. Lägger hon på nu blir jag förbannad. 7
– Lägger du på nu gör jag dig arvlös! Ich enterbe dich! De sista orden går inte att hålla tillbaka. När Erna sjunker ner på stolen och samtidigt lyfter luren säger hon det högt: – Ich enterbe dich! Men rösten i andra änden är inte barnbarnets. Det är en mörk och rosslig stämma, en man. Han skrattar lite förvånat. – Was? Erna skäms. Hon talar mer med sig själv än med andra om dagarna. Det är inte så lätt att skilja på de inre samtalen och de yttre. – Ursäkta, säger hon. Vem är det jag talar med? 8
Mannen är tyst en stund, innan han säger: – Kanske kan du gissa. Erna tänker efter. Nej, hon minns inte rösten. För sin inre blick ser hon män, den ene stiligare än den andre. Långa, korta, blonda, mörkhåriga. Skalliga, skäggiga, blåögda, brunögda. Män i kostym. Solbrända, skrattande, gråtande, arga, långvariga, kortvariga män. Männen i hennes liv har varit många. Vem kan det här vara? Skräddaren som hellre ville klä av henne än klä på henne? Regissören som ville att hon, inte han, skulle regissera? 9
På Ernas 87-årsdag ringer telefonen. När hon svarar hör hon en röst som får henne att minnas en varm sommar på 1950-talet. Hon minns Mattias, dansen, de kulörta lyktorna … – Vill du träffas? säger han nu. Erna känner hur det darrar till i bröstet. Det är nästan mer än hon klarar av. Eller finns det lite kraft kvar i hennes hjärta?