Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Camilla Sundqvist
Grafisk form och sättning: Anna Lolax, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Tartu, 2022 ISBN: 978-91-7885-741-8
Landvetter flygplats, augusti 2019
Den stora öppna ytan innanför svängdörrarna möter mig med spänning och förskräckelse. Det är stort, nästan ödsligt och ett stilla sorl av förväntan blandas med en mjukt bakomliggande strof av nedtonad musik i dur. Säkerligen för att lugna pirriga resenerver.
Om jag tar vänster kommer jag till några butiker, ett enstaka kafé och längst in finns dörrarna dit jag inte får gå. Där kommer i stället de som nyss anlänt hem till Sverige. Just nu är det tomt i fållan, som likt en instängslad ränna för kossor till slakt står och väntar på nästa leverans. Om jag går till höger kommer jag till incheckningsdiskarna, de flesta är obemannade och de få personer som väntar med bagage över axeln eller med rullväska bredvid sig, har i stället tagit en sittplats på bänkarna som finns längst gaveln mot ytterväggen. Jag fastnar i en ofrivillig oförmåga i att röra benen framåt. Tidigare kände jag mig beslutsam, tog klarsynta beslut på en millisekund. Nu kan jag inte ens välja mellan höger och vänster.
”Ursäkta oss, men har du möjlighet att flytta dig till sidan?”
”Till vänster eller höger?” Där kom det, det blir enklare om någon annan bestämmer åt mig.
”Det spelar ingen roll, vi behöver bara komma förbi med alla våra väskor.”
Jag vänder på huvudet och ser att de personer som vill komma in på flygplatsen denna sena obarmhärtiga tid på dygnet är få, men tillräckligt många för att ha hejdat svängdörrarnas ständiga rörelser. Nu står i stället glasdörrarna öppna med väskor mellan som hindrar dem att fortsätta runt, runt. I vanliga fall är de som en evighets maskin som fortsätter snurra utan att stanna upp och fundera på om
de rör sig i rätt riktning, framåt eller bakåt. Precis som jag. Tidigare ikväll var första gången på många år jag valde att snurra tvärtemot alla andra. Jag hade vänt mig några hundra grader om. Instinktivt och i djupaste maggropen helt rätt beslut. De andra stannade kvar och jag drog. Och nu står jag här och kan inte välja.
”Jag väljer höger”, säger jag högt och tar ett stort kliv och gör plats för de bakom mig.
”Tack, vi ska också åt höger, det verkar vara flest bänkar där borta.” Han nickar åt bänkraden längst bort mot väggen. ”Det blir en lång natt”, tillägger han innan han handfast tar tag i en blänkande mörkblå metallväska och sluter upp parallellt med min kompass riktning.
”Mia, orkar du några steg till”, han kikar bakåt mot tjejen som långsamt böjer sig över en annan dragväska och tar tag i dess hand tag. Om möjligt verkar den vara ännu nyare, i samma dimension men i en annan blå ton. Inga personliga klistermärken på ytterhöljet som vittnar om en större reslust och när tjejen tar ett djupt andetag och lyfter upp ena sidan på väskan för att frigöra energin framåt undrar jag varför de ska ge sig av.
Jag tar några fler steg åt höger, utan tungt bagage och djupa suckar, det här blir bra. Ja, det är rätt håll. Klockan tickar långsamt, det kommer bli en lång natt.
Spink-Astrid, Spink-Astrid. Ropen ringer i öronen när jag cyklar hemåt mellan husen. Jag trampar snabbt. Varken benen eller fötterna hinner med och snart går tramporna av sig själva utan att jag närvarar. Pulsen slår hårt och snabbt, som om hjärtat satt utanpå kläderna. Jag cyklar men ser mig själv stillastående mitt i gruppen av klasskamrater. De drar i mina långa smala armar.
Titta på Spink-Astrid. Snart går hon av på mitten. Ser ni att hennes kropp ser knölig ut, äcklig. Vad äckligt lång hon är. Hon slår i huvudet när hon går in genom dörren. Och har ni sett hennes fötter? De är som båtar. Och vilka fula skor, klart hon inte kan ha snygga skor eftersom hon har så fula fötter.
Ingen vill vara med Spink-Astrid, ingen vill vara med Spink-Astrid. Hejaramsan i sin värsta form av förtryck är enkel att komma ihåg och upprepa. Mina klasskamrater har kunnat den i flera år. Till och med de i parallellklasserna har fattat att det är så hon kallas, den där Astrid, och använder det dagligen. Jag undrar om det är för att inte själva bli utsatta. Om de utsätter någon annan kommer ingen åt dem.
Fega kräk. Det blir mitt mantra medan jag försöker mota bort utsattheten; min inre röst har en egen ramsa, den stänger ute kylan jag möter varje dag mellan klockan åtta och tre.
Fega kräk. De vuxna är likadana. Det är klart de har märkt hur Simon,
William och Hanna viskar och pratar bakom min rygg. Precis bakom och lagom högt så jag hör alla hemskheter när vi går i korri doren på väg mot rasten. De kan inte heller ha missat alla blyerts streck på väggarna. Tillsammans bildar de Spink-Astrid och står över hela väggen till höger om klassrummet där klass 4A har sina flesta lektioner.
Jag lugnar tempot och andningen när jag närmar mig huset där jag bor. Jag tar ett par djupa andetag för att ytterligare reglera pulsen och tar några sista lugna tramptag på cykeln innan jag kör in den i cykelstället utanför garaget. Som vanligt tar jag fram cykellåset och låser fast cykeln i stället gjort av armeringsjärn.
”Det är bäst att det både står stadigt och inte går sönder”, sa pappa när han beundrade sitt arbete förra sommaren.
”Det är inte direkt en prydnad för uppfarten”, svarade mamma tillbaka med en ironisk ton. ”Ska vi verkligen ha det framme?” Hon satte demonstrativt armarna i sidan och betraktade uppfartens nya skapelse med skepsis.
Pappa skrattade och lade armarna om midjan och gav henne en ömsint puss på munnen. ”Du får se det som modern konst.”
Mammas armar lossnade från det bestämda korsgreppet och snart höll de båda om varandra. Jag smög mig fram och lade armarna om båda och blev snabbt inbjuden i värmen.
”Jag har den bästa familjen”, sa mamma och pussade mig på huvudet och kramade om så där lite extra.
”Jag med.” Jag vill inte släppa.
Spink-Astrid ringer oavbrutet i öronen. Schhh, tyst, tyst. Tystnad.
ASTRID, 10:e augusti 2019
”Vem läser nästa fråga?”
”Okej, jag tar den, lyssna nu. Vilket djur dödar flest människor per år?” Andreas tittar runt i rummet innan blicken fastnar på mig. Han fortsätter, ”Astrid, du kan få en ledtråd. Det är så att du borde veta det här”, säger Andreas med överdrivet ironisk röst.
”Jaha, finns det något skäl till det”, svarar jag och blir genast lite stingslig.
”Precis just därför”, förtydligar Andreas. ”Du sticker lätt och går i gång på minsta lilla stick. Jag tror du är överallergisk och behöver något …”
Mitt i Andreas mening reser jag mig hastigt och oväntat upp från golvet. Våra vänner sitter kvar på de inbjudande och färgglada kuddarna som täcker ena hörnet av vardagsrumsgolvet. Förutom Sara, hon sitter bekvämt och djupt nedsjunken i soffan. De tittar förvånat efter mig när jag går ifrån dem. Jag ser det inte, men jag känner det.
Sara och Ivar har inflyttningsfest i sin nya lägenhet och jag och Andreas är där. En stor trea på markplan med terrass och grönsaks land. Tvättmaskin och torktumlare i den separata grovingången från terrassen. Regndusch och infällda spotlights i badrummet. Walk-in closet i anslutning till det stora sovrummet och bredvid finns en barnkammare. ”Den behöver Ivar inreda inom kort”, sa Sara stolt tidigare ikväll. Sara fick då många händer på magen med frågan om sparkarna kändes och såklart är det en livlig liten tös som ska göra två individer till tre, om några månader.
”Astrid?” Andreas ropar från vardagsrummet. Jag har gått ut i köket där diskmaskinens brus förminskar Andreas röst. Det känns skönt. ”Astrid”, ropar Andreas igen. Jag sätter på vattenkranen och hans röst hörs inte längre. Eller?
Nu tröttnade han visst på att ropa. Nya frågor skickas runt i rummet medan kranen slutar droppa. Skratten ökar, det gick fort att glömma mig.
Det ger mig lite tid att fundera över Andreas jämförelse med myggan. Jag vet att han tycker att jag är en liten bitig jävel, jag sticker hårt och suger blod från andra. Ibland tittar Andreas på mig med en tydlig irritation och jag ser hur hans panna veckas i frustration, speciellt när vi har våra dialoger. Jag väljer att kalla dem för dialoger, andra skulle benämna dem som konflikter. Sara och Ivar skulle säga att det är regelrätta bråk och det bara är knytnävarna som saknas. Jag hatar när de säger så, det är bara barn som slåss.
Hur kan det vara så att Sara och Ivar närmar sig vuxenlivet och jag står utanför? Andreas och jag har varit tillsammans sedan slutet av gymnasietiden, vi har delat varandras tankar och liv sedan dess. Vi har också delat hyran, säng och adress sedan vi var 20 år. Nu tio år senare har vi bytt adress ett par gånger och till sist fått både diskmaskin och tvättmaskin. Men inte har vi bostadsklättrat likt Sara och Ivar och jag är inte gravid. Varför inte då? Är det för att vi aldrig når lugnet i våra provocerande dialoger? Beror det på att vi är för olika eller för lika? Min mamma har alltid sagt att jag och Andreas är lika som tvillingar, vi delar varandras tankar och meningar och är dessutom lika till utseendet. Vi är båda brun håriga och brunögda, långa fingrar och tår. Just längden på tårna är något vi alltid tänker extra på under somrarna när vi promenerar till stranden i flip-flops. Ibland använder vi våra långa tår som ett partytrix. Av med strumporna och fötterna tillsammans så alla får se att vi har på millimetern lika långa tår och de är verkligen extremt långa.
Nu, inne i Sara och Ivars nyrenoverade kök med ekocertifierade köksluckor av bambuträ, får jag för mig att jag är tillsammans med
Andreas för våra långa tårs skull. Ingenting annat klistrar ihop oss längre.
Jag sätter på mig mina strumpor, skor, tar min jacka och går ut via terrassen. Den dörren jämrar sig ingenting, det vet jag sedan innan. Blomsterarrangemang i svarta krukor står strategiskt utpla cerade på den halvcirkelformade terrassen. Det luktar friskt såsom en augustikväll ofta gör, om dagen har varit ljummen med klarblå himmel. Jag rundar trädgårdslandet och lämnar sedan mitt liv. Nu lämnar jag mitt liv och det på grund av myggor.
Jag tar inte med mig mycket annat än pass och kreditkort från lägen heten. Från innerstaden i Göteborg till Landvetter flygplats tar det 30 minuter med flygplatsbussen. Det tar 25 minuter med taxi, där för väljer jag taxin.
Det kan man ju undra varför, säger jag högt till mig själv när jag går in till höger i ankomsthallen på Landvetter och ser att det inte går några flyg denna tid på dygnet. Att det är över midnatt visar den centralt placerad klockan i avgångshallen.
Under den korta promenaden från Sara och Ivar till min och Andreas lägenhet ringde inte mobilen. Inte heller under det korta stoppet i lägenheten där jag bytte skor till de skönaste skorna jag har. Om ingen sökt mig under de närmsta minuterna skulle de säker ligen inte söka mig senare heller, medvetet lade jag mobilen och armbandsuret på sängen och öppnade garderoben. Jag tog också på mig ett par jeans och en rentvättad blus i stället för min vackra blommiga klänning som var nyinköpt till festen. När man planerar att göra en dramatisk sorti ur sitt liv ingår inte svala pastellfärgade sommarklänningar av viskos. Inte heller en jeansjacka. Jag hängde tillbaka den på kroken innan jag stängde dörren och gick. Jag vänder tillbaka en gång, inte för att jag ångrar mig utan för att ta med en tandborste och en liten tandkrämstub. Om jag någon gång hamnar på en öde ö har tandkrämen högsta prioritet och skulle vara det jag först av allt packade ner. Andreas har alltid förkastat mina val när vi lekt ”öde ö”-leken under någon av alla otaliga förfester vi haft. Om
han får ta med sig två saker till denna namnlösa obefolkade ö skulle det vara en kniv och ett brännstål. Han säger att då skulle i alla fall han överleva. Och jag skulle dö med välborstade tänder, säger jag provokativt tillbaka. Halvt på skämt, halvt på allvar.
Nu, på Landvetter, vet jag inte om mobilen ringer. Den ligger kvar på sängen i lägenheten. Vår lägenhet har vissa vuxenpoäng men saknar både barnkammare och grönsaksland. Hissen är ofta trasig och då får jag gå fem trappor. Bra för konditionen men tungt och slitigt efter en timme på ICA. Lägenheten saknar terrass, den har bara en fransk balkong, det vill säga en omskrivning av en svensk vädringsbalkong. Där, mitt på dubbelsängen ligger mobilen och säkert ringer den än mer irriterat ju längre ifrån midnatt klockan tickar. Men det är av ointresse för mig som valde resa i väg med en packning på 50 g tandkräm, en resetandborste, några kreditkort, pass och de kläder jag har på kroppen. Ankomsthallen på Landvetter är större än vad jag minns. Kanske beror det på att jag inte varit här på två år och flygtrafiken har ökat i omfattning sedan dess. Trots klimathot, kris i ekonomin och kampanjer om att välja tåg framför flyg sker fler och fler avgångar per dygn nu än för två år sedan. Men varje dygn innehåller ett svart hål i flygtrafiken. Ett plan till Turkiet har precis lämnat startbanan och om tio minuter avgår ett plan till Doha i Qatar. Därefter ingenting förrän första morgonflyget kl. 05.10 med destination Köpenhamn. Och det får det bli … Jag har fem timmar på mig med ingenting.
Planlöst går jag runt i avgångshallen några varv för att sedan sätta mig på en utfällbar stol vid en vägg mellan två flygbolagskontor. Snett till höger ser jag de stora nyinköpta blåtonade metallväskorna som tillhör de som fastnade i dörrarna bakom mig tidigare ikväll. Hennes pojkvän hade tilltalat henne Mia. Hon sitter bakåtlutad mot väggen och har lagt upp fötterna på väskorna framför. Ögonen är slutna och händerna ligger slappt i knät. Undrar om de också har bostadsklättrat och har en walk-in closet av normal rumsstorlek?
Eller ett foster av ärtstorlek i magen? Hon hade ju suckat förut och nu sov hon tungt, den enda av alla på bänkraden.
Röster och bakgrundsljud tystnar i takt med att kaféer och affä rer stänger sin verksamhet för natten. Dygnet-runt-öppet är tydligen ett begrepp som inte gäller för Landvetters avgångshall, här finns en lucka för återhämtning parallellt med flygens avgångstider. Kvinnorna, mestadels är det kvinnor i incheckningsdiskarna, går i rader från sitt arbete och ut genom svängdörrarna. Jag undrar om de ska komma tillbaka redan till första morgonflyget för i så fall får de inte mer än fyra timmars sömn. Det borde vara förbjudet enligt arbetstidslagen, tänker jag. Undrar om de också bor i en lägenhet med terrass och kommer hem till en varm säng med barnkammaren inredd?
Varför blev det här viktigt i dag? Varför lämnar jag i dag? Och hur kommer det sig att det är under denna natt, natten mellan tionde till elfte augusti 2019, som jag sitter obekvämt på en stol och väntar på ett flyg? Och utan att sakna någonting. Betyder det att jag borde ha gjort det här för länge sedan? Betyder det att jag är redo för någon ting annat? Har jag funderat på det innan?
Nej, jag har inte funderat på det innan. Jag har aldrig planerat att lämna livet med Andreas. Jag har aldrig planerat att lämna, försvinna och sakna. Men det är inte heller något infall. Det här har funnits i mig långt innan jag träffade Andreas och vi blev Astrid och Andreas. En saknad. Nu ska jag bara vara Astrid.
Jag sätter på mig mina strumpor, skor, tar min jacka och går ut via terrassen. Den dörren jämrar sig ingenting, det vet jag sedan innan. Blomsterarrangemang i svarta krukor står strategiskt utplacerade på den halvcirkelformade terrassen. Det luktar friskt såsom en augustikväll ofta gör, om dagen har varit ljummen med klarblå himmel. Jag rundar trädgårdslandet och lämnar sedan mitt liv.
Astrid, Ingrid och Wararat. Tre kvinnor i olika åldrar, skeden av livet och med olika bakgrunder. De känner inte varandra. Ingen av dem vet att de andra existerar. Ändå kommer de bli ovärderliga i varandras liv.
En helg i augusti väljer alla tre att lämna de liv de är vana vid. Utan att förklara, utan att själva riktigt förstå. Av en slump hamnar de alla på samma geografiska plats långt ifrån Sver ige. Ibland räcker det för att man ska knyta an till varandra. Snart kommer det visa sig att de har mer gemensamt än vad man kan tro. Alla tre flyr från någonting: Minnen, relationer, döden. Flykten ledde dem bort, men också till varandra.
www.vistoforlag.se