Matilda Johnsson 1
Portalernas värld Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Matilda Johnsson Grafisk form och sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Tartu, 2022 ISBN: 978-91-7885-661-9
Matilda Johnsson
PORTALERNAS VÄRLD
Till mamma och pappa. För att ni alltid trott på mig. Jag älskar er!
Kapitel 1 Det är egentligen svårt att veta hur saker börjar. De bara gör det utan att man märker det och helt plötsligt är man mitt i allt utan att man riktigt förstår hur man hamnade här. Kanske är just det här början, eller så kommer början långt senare, men den här berättelsen börjar just precis här; när den lilla familjen gick ut i skogen. Det var en mamma, en pappa och tre barn. Det yngsta barnet hette Melanie och var bara sex år gammal då. Barnen trodde att det skulle bli en rolig familjedag med picknick och en massa skratt. Det blev det totalt motsatta. Familjen gick både länge och väl, långt in i skogen gick de, och Melanie, hennes bror och syster blev bara tröttare och tröttare för varje steg de tog. Melanie var liten och hann inte riktigt med i de andras takt. Därför var det inte heller konstigt att hon gnällde hål i öronen på sina föräldrar. Helt plötsligt stannade föräldrarna. De vände sig mot Melanie och hennes syskon. Mamma lyfte upp flickan i sin famn och pappa gick iväg en bit med brodern och systern. Mamma såg henne djupt in i ögonen med sina stora gröna ögon. Hennes bruna hår ringlade sig runt det sorgsna ansiktet. De orden hon sa då, de skulle Melanie aldrig glömma. ”Nu måste du lyssna mycket noga på mig Melanie. Detta är viktigt.” Melanie såg förväntansfullt på henne. ”Melanie, du vet hur mycket jag älskar dig”, började hon och hennes underläpp darrade en aning. ”Jag kommer alltid älska dig. Men ibland händer saker och då kan man inte träffas varje dag längre. Jag och din far har fått ett problem och därför kan inte vi längre ta hand om dig och dina syskon. Vi måste ge oss av till ett 5
annat land. Men så fort vi någonsin kan ska vi komma tillbaka till er. Vi lovar, min älskling.” ”Ska du lämna mig, mamma?” frågade flickan. Rösten var förkrossad och de orden var det svåraste hennes mamma någonsin hört. För hon visste att hon ändå skulle bli tvungen att göra det de kommit till skogen för att göra. Hon var tvungen att lämna sitt barn kvar, barnet hon älskade mer än någonting annat. ”Ja”, nickade hon och hennes ögon var alldeles blanka. ”Men du måste förstå att det är för en god sak. Och kom ihåg det här: jag kommer alltid vara nära dig. Här inne!” Hon lade en hand på Melanies hjärta innan hon kramade henne hårt hårt. Hon ville egentligen aldrig släppa sitt barn, men ibland fick man inte välja vad man skulle göra. Det var bara att göra det. ”Adjö, mitt hjärta.” Sedan var hon bara borta. De tre syskonen: Melanie, Rob och Claire, lämnades ensamma i skogen. Till en början var det inte särskilt enkelt. De äldre syskonen hade hela ansvaret över den lilla flickan och det var inte lätt. Melanie grät högljutt hela den första tiden. Hon saknade sina föräldrar så att det riktigt gjorde ont i bröstet. Varför hade de lämnat henne där, alldeles ensam? Älskade de henne inte längre? Rob och Claire gjorde sitt bästa, men de var inte mamma och pappa och de skulle aldrig kunna ge det som föräldrar ger. Skogen föreföll så stor och läskig för tre små barn. Träden verkade så mörka när de hängde över dem när natten kom. Rob hade lyckats samla ihop lite ved och satt på marken och försökte, gång på gång, sprätta gnistor med två stenar han hade hittat. Deras pappa hade lärt honom att man kunde gör eld så men Rob hade aldrig provat själv, därför tog det lång tid. Claire och Melanie kröp ihop en bit bort och huttrade i den kalla vinden som ven mellan de mörka träden. Långt bort hörde de vargar yla och varje gång de ylade ryckte Melanie till. Usch, vilket obehagligt ljud! 6
”Hur går det Rob?” frågade Claire, med darrande stämma. Rob skakade på huvudet och huttrade till. ”Dåligt”, svarade han. ”Det såg så enkelt ut när pappa gjorde det, varför går det inte nu?” Melanies underläpp darrade till och tårarna började rinna nerför hennes kinder. ”Jag fryser”, snyftade hon. ”Varför kan inte pappa vara här?” Claire såg med tårar i ögonen bort på Rob och skakade på huvudet. ”Jag vet inte”, svarade hon och en snyftning lämnade hennes läppar. Rob skakade på huvudet och tog i från tårna så att äntligen en gnista tände fyr på veden. Han gav upp ett lättat skratt när elden tog tag i allt fler grenar och löv som han hittat och värmde skönt med sitt ljus. ”Titta!” utbrast han. ”Vi har i alla fall eld!” Han såg bort på sina systrar som satt under en gran och darrade. Tårarna rann nerför deras kinder, även om Claire försökte dölja det så gott hon kunde. Rob log mjukt mot dem och smög bort till dem och satte sig sidan om Melanie, som Claire höll hårt om. ”Hörni”, mumlade han. ”Vi klarar detta! Vi har eld och jag är säker på att vi klarar allt det andra också.” Claire skakade på huvudet. ”Hur kan du vara säker på det?” frågade hon. ”Vi är bara barn!” ”Barn kan mer än man tror!” svarade Rob med ett leende. ”Vi klarar mer än vi tror! Vi kan det här!” Melanie såg med stora ögon upp på sin storebror, som verkade så beslutsam och duktig just då. ”Varför ville de inte ha oss?” frågade hon med tårar i ögonen. ”Varför ville mamma och pappa inte ha oss?” Rob tänkte efter ett par sekunder, för han ville inte göra sin syster mer ledsen än hon redan var. Sedan log han. ”För de älskade oss så mycket”, svarade han. ”Så det var inte rättvist mot de andra barnen som inte har någon mamma och pappa.” 7
Just då nöjde sig Melanie med det svaret och de tre barnen kröp närmare elden och värmde sina stelfrusna fingrar och tår. Hon skulle fråga samma sak fler gånger, ju längre tiden gick. ”Varför ville inte mamma och pappa ha oss?” Och Rob skulle ge olika svar varje gång. Hon frågade alltid när det var som jobbigast, för just då saknade hon dem som mest. Just då behövde hon veta att de hade älskat henne, trots att de lämnat henne. Det var inte alltid hon fick höra de orden hon behövde. En dag när de letat genom en stor del av skogen, utan att ha hittat något ätbart och de satt hungriga och tysta på kvällen framför elden, som de blev allt bättre och bättre på att starta, då frågade hon. ”Jag vet inte”, svarade Rob, sur och hungrig som han var. ”De kanske hade något viktigare att göra.” Melanie satt tyst och såg på sin bror. Såg hur hungrig och frusen han var och såg hur Claire satt sidan om och darrade. ”Finns det ingen som kan ta hand om oss?” frågade hon då. Rob lyfte huvudet och såg med stor förvåning på sin syster. Claire lyfte också blicken och nu fanns det hopp i den. Hopp om ett bättre liv, hopp om något större. Rob såg fundersam ut. ”Jag vet inte”, svarade han. ”Kanske.” ”Kan vi inte försöka hitta någon då?” frågade Melanie, som envisades med att de skulle få det bättre för hon ville inte se sina syskon må så dåligt som de gjorde nu. Hon visste att de försökte visa sig starka för henne. Visste att de kämpade för hennes skull. Hon var kanske inte så vidare gammal, men hon förstod och hon såg hur dåligt de mådde. ”Åh ja!” utbrast Claire. ”Kan vi inte det Rob? Det kanske finns någon som vill hjälpa oss. Det finns ju människor långt därborta, de kanske kan hjälpa.” Rob satt tyst i några sekunder, sedan nickade han. ”Jag ska gå och se efter imorgon.” Om han hade gått och sett efter eller inte, det sa han aldrig dagen därpå. Han svarade inte på Melanies frågor utan var bara tyst 8
och trött. Hon förstod att det varit en tung och jobbig dag så hon väntade med att fråga tills han kanske mådde bättre. Hon kunde dock inte riktigt förstå vad det var som hänt som gjorde honom så ledsen. Kanske fanns det ingen som ville ta hand om dem. Han berättade aldrig hur det hade gått, trots att Melanie frågade. Ett par dagar senare hade de kämpat i timmar, i ösande regn, för att få upp ett vindskydd och satt inne i det medan vinden piskade in genom hålen, för de hade ingen aning om hur man byggde något stabilt. Då frågade Melanie igen om varför deras föräldrar inte ville ha dem. ”Ingen aning”, muttrade Rob som var snorig och genomblöt. ”Vi kanske inte var några bra barn.” ”Ville ingen annan heller ha oss?” frågade hon då. ”Gick du och fråga någon annan människa?” Rob satt alldeles tyst. ”Rob?” frågade Claire tyst. ”Gick du och frågade om någon ville ha oss?” Rob skakade på huvudet. ”Det var en jobbig dag med mycket att göra”, muttrade han. ”Jag hann inte, men jag ska.” För stunden nöjde sig Melanie och Claire med det svaret. Men någonting skulle förändras och varken Melanie eller Claire förstod exakt hur eller när det började förändras, men det kändes så tydligt. Den som märkte det var Rob, när han satt ensam utanför vindskyddet och byggde upp en eldstad, när hans systrar kom hem. Det hade blivit höst igen och flickorna var ute och plockade bär, som växte och frodades i skogen just nu. Hallon, lingon, blåbär och en hel massa andra som barnen lärt sig att det var alldeles nödvändigt att äta under den långa, kalla vintern. Det var när han satt där som han första gången hörde den, den där rösten i huvudet som viskade åt honom och som han skulle höra alltmer och mer och högre och högre framöver. ”Kom”, sa den. ”Kom.” Rob ryste på sig och gned sig lite över det ena vita ögonbrynet. 9
Han hade lite huvudvärk så detta var kanske bara en bieffekt, men så hörde han den igen. ”Du hatades”, viskade rösten. ”Dina föräldrar hatade dig. Melanie övertygade dem. Hon övertygade dem om att du var ett dumt barn.” Rob skakade på huvudet. ”Sluta.” ”Hon gjorde så att du hatades”, viskade rösten. ”Men jag bryr mig om dig.” ”SLUTA!” utropade Rob och lyckades skrämma Melanie, som just kom tillbaka från bärplockningen tillsammans med sin storasyster. Hon hoppade till och snyftade till över hans plötsliga skrik. Rob skyndade sig upp på fötter och drog in sin syster i en kram. ”Förlåt”, viskade han i hennes öra och strök henne över håret. ”Det var inte meningen. Förlåt.” Han klappade henne tills hon slutade gråta och studsade iväg med sin korg full med bär. Rob satt kvar ett ögonblick och tittade efter henne och kände inte samma kärlek som förr, det var någonting annat. Han kände nästan att han tyckte illa om henne, men han var osäker på varför. Det var där och då förändringarna började. En dag, en liten tid senare hade Rob varit i skogen hela dagen och försökt döda en hare som de kunde äta till middag. Sedan den där första gången han hört rösten i huvudet hade den dykt upp oftare och oftare och nu började han vänja sig vid att den var där. Han kunde ignorera den men idag, när han varit helt ensam en hel dag, det brukade han inte vara, utan det var bara kortare stunder han var ensam, förutom idag. Idag var han ensam hela dagen och den där rösten började skrika på honom. ”DU ÄR HATAD!” ”DU ÄR VÄRDELÖS!” ”INGEN BRYR SIG OM DIG EGENTLIGEN!” ”Jag bryr mig. Kom till mig.” 10
”MELANIE HAR GJORT SÅ ATT ALLA HATAR DIG!” ”ALLT ÄR MELANIES FEL!” När han kom hem efter den långa dagen var han trött, sliten och dimmig i huvudet. Melanie satt där med sitt ljusa hår och blå ögon och såg så snäll och gullig ut och det irriterade honom. När hon sedan frågade igen; varför hade deras föräldrar lämnat dem? Då kände han att han ville göra henne ledsen, han ville göra henne illa och det var en känsla han inte haft tidigare. ”För att, Melanie”, sa han med ett morrande läte där han satt, svettig och omåttligt sur. ”De hatade väl oss. De hoppades väl att vi skulle dö här i skogen, för vi var väl inte värda ett liv. Jag vet inte, Melanie!” Melanie ryckte till av den hårda tonen i hans röst. Han brukade inte låta så arg, brukade inte fräsa åt henne. Han brukade vara världens snällaste bror. Mådde han inte bra kanske? ”Har du frågat om någon annan vill ha oss?” frågade hon istället. Rob skakade på huvudet och suckade. ”Ingen vill ha oss, Melanie”, svarade han surt. ”Det fanns ju en anledning till att mamma och pappa lämnade oss här. Människorna är farliga. De är fruktansvärda, hemska mördarmaskiner som äter små barn som dig till frukost.” Melanie stirrade på honom. ”Ingen vill ha oss mer än till att göra oss illa”, fortsatte Rob argt. ”Gå aldrig till människorna. Inte om du vill gå ett öde till mötes värre än döden.” Efter den gången frågade inte Melanie mer, men Rob fortsatte svara. Det var någonting med honom som förändrades, eller så hade det kanske aldrig förändrats. Han kanske alltid varit så men det var först nu Melanie märkte att Rob var konstig ibland. Någonting hade hänt. Hon tänkte att han nog saknade mamma och pappa och att det var därför han var konstig nu. Men Claire såg hans 11
blick, den var dimmig och borta, som att han inte riktigt var där. Hon kände det som att de var på väg att förlora honom. ”Jag tror verkligen att de hatade oss”, sa han en dag med blicken mot Melanie som satt på marken och flätade en korg. Det var Claire som kämpat länge för att göra någonting att samla bär och rötter och sådant i och hon hade äntligen kommit på hur man gjorde en bra och hållbar korg. Hon hade provat med massa olika träsorter och flera olika tekniker innan det gått bra. Hon kunde inte fläta på det sättet hon flätade sitt eller Melanies hår, utan det var mer komplicerat. Hon hade lärt Melanie tekniken och nu satt hon och flätade sin allra första korg. Melanie lyfte blicken och såg på Rob, hon svarade inte, utan satt bara tyst och tittade på honom. ”Jag tror de ville att vi skulle dö!” sa han, en aning hetsigare den här gången. Melanie sa ingenting utan fortsatte fläta korgen, med en aning glansigare ögon. ”Vi är inte värda ett bra liv”, sa han. ”Vi är hemska och vi borde dö.” Han ville ha en reaktion och lutade sig närmare sin lillasyster, samtidigt som han lade en hand på hennes axel. ”Hör du inte?” utbrast han. ”Vi borde dö.” Då lyfte Melanie blicken och mötte hans. Hon grät inte, men ögonen var glansiga och underläppen darrade på henne så det var bara en tidsfråga innan tårarna skulle börja falla. ”Nej”, svarade hon tyst. ”De älskade oss.” Sen sa hon inte mer, men Rob fortsatte prata om hatet de känt mot dem. Hur mycket de hatat dem, men Melanie vägrade lyssna. ”De hatade oss”, fräste han. ”Och människorna, de vill bara döda oss. Vi är inte värda ett ruttet lingon, förstår du det, Melanie?” Melanie sa inte ett ord, underläppen fortsatte darra på henne och när Rob såg det var han nöjd. Då blev han sitt vanliga jag igen, som Melanie så väl kände igen och älskade. Han drog in sin syster i famnen och pussade henne på hjässan. ”Gråt inte, Melanie”, sa han när hon snyftade till mot hans 12
bröstkorg. ”Vi har ju varandra och vi älskar varandra sååå mycket. Det räcker väl?” Han strök henne mjukt över armen och var som han brukade. Det var nästan som att de hårda ord som lämnat hans läppar minuten innan aldrig hade hänt. Det var ofta så, ena stunden var han fruktansvärd och andra stunden klappade han och var världens finaste. Melanie visste att de elaka stunderna var korta och att han var snäll. Han var alltid snäll mot henne. Melanie och Claire hade gått för att plocka svamp en höstig morgon. Rob var kvar i lägret och skulle hugga ved. Någonting surrade inom honom och det kändes konstigt. Han kunde höra viskningarna och var osäker på var det egentligen kom ifrån. Var det hans huvud? Hade han varit så länge ute i skogen nu att han blivit alldeles galen? Eller var det någon annanstans ifrån? De viskade det där som han alltid tänkt på och trott på, men försökt skjuta undan. Det där om att han aldrig blivit älskad. Hur hans föräldrar avskytt honom från stunden Melanie dykt upp. Hon var alltid så glad. Äckligt glad. Han tyckte inte om henne, hade aldrig gjort heller. Varför skulle han ha gjort det? Han låtsades, för sina föräldrars skull och han hade blivit så van vid att låtsas. Han tyckte inte om Claire heller, men hon hade märkt det. Hade han fortsatt låtsas för hennes skull eller för sin egen? Det behövde bli en förändring här. Melanie var så liten. Henne kunde han fortfarande forma. Men Claire var äldre. Henne behövde han nog jobba hårdare med, även om det var mer lockande att göra det med Melanie. Han var inte helt säker på att detta var hans tankar eller viskningarna, men när Melanie och Claire kom tillbaka skickade han ut Melanie för att plocka bär, medan Claire fick stanna. ”Sitt”, sa han. Claire satte sig på marken och tog fram korgen med svamp som de plockat. Hon tänkte rensa den medan Rob pratade med henne, men han stoppade henne. ”Det är dags för lite förändring här”, sa han. 13
Claire lyfte blicken och såg förvånat på honom med sina ljusa ögon, vad menade han? ”Det är jag som bestämmer här!” Claire ryckte till när Rob slog näven i marken och högg tag om hennes axel. ”Du ska bara lyda!” Melanie hörde ett skrik eka genom skogen. Ett skrik som lät alldeles för mycket som Claire. Hon släppte förskräckt korgen och rusade tillbaka till lägret för att se vad som hade hänt. Claire satt ensam vid elden och grät. Rob syntes inte till någonstans. ”Vad är det, Claire?” frågade Melanie. Hon såg inte blåmärkena som höll på att bildas på Claires tinningar och fingeravtrycken som stannat kvar längs halsen. Hon såg inte blodet på Claires lår, hon såg ingenting av det där. Hon såg bara att Rob inte var där. Claire snyftade till och såg allvarligt på sin syster. ”Rob har försvunnit och jag tror att han aldrig mer kommer återvända till oss.” Rob hade lämnat ett brev till Melanie. Claire, som var elva, kunde läsa flytande men Melanie kunde bara det lilla som Rob och mamma lärt henne. Det gick trögt men till slut klarade hon det. Det stod: ”Kära, älskade Melanie! Jag var tvungen att ge mig av. Det var något som kallade mig, jag vet inte vad. Jag kände mig riktigt ledsen över att behöva lämna min kära syster men jag var tvungen älskade Melanie. Du kommer förstå när du är i min ålder. Du kommer nog känna samma tvång som jag då. Men var inte ledsen lillasystern min. Jag kommer tillbaka. Inte det här året och inte de närmsta åren heller för den delen. Men någon dag ska jag återvända till dig, min favoritsyster. Adjö lilla Melanie. Din tillgivna bror Björn Robert.” 14
När hon läst brevet började tårarna rinna. Rob, hennes älskade bror med det mjuka håret och de snälla ögonen. Varför lämnade han henne? Hon förstod inte och kanske skulle hon aldrig förstå, trots att åren gick och hon växte och blev äldre. Men, likt de flesta småbarn, accepterar man livets svårigheter och lever med dem, trots att man kanske inte glömmer dem. Glömt hade hon inte, hon skulle aldrig göra det heller även om hon inte visste det då. Hon visste bara att det var hon och Claire just nu och att det var okej. Men även det skulle förändras. Claire förändrades efter det att Rob försvunnit. Melanie märkte det tydligare den här gången men hon förstod inte varför och Claire ville inte berätta något. Hon liknade Rob mer och mer, fast inte på det där elaka sättet. Hon blev tystare och ledsnare och hennes blick var så långt borta, precis som Robs varit. Vad Melanie inte visste var att Claire hade börjat höra rösterna. Hon hörde dem säga hur värdelös hon var, hur dålig hon var och hur hatad hon var. Och att allt var Melanies fel. Hon ville inte tro på att det var Melanies fel men hon kunde inte låta bli att tro på de andra. ”Dina föräldrar ville att du skulle dö”, sa rösterna. ”Alla hatar dig.” Hon kunde bara nicka. Hon var värdelös och alla hatade henne. Vad fanns det ens för mening för henne i livet? Fanns det ens en mening med att leva? Melanie fortsatte att fläta korgar så det bara regnade om dem, men dagen då kniven gick sönder var det svårare. Det var Rob som gjort kniven, Claire och Melanie hade bara tittat på. Nu stod Melanie med det knäckta bladet i handen och bara stirrade på det. ”Vad ska vi göra nu?” frågade hon. Hon visste, det hade hon lärt sig tidigt av sin pappa, att utan kniv i vildmarken då var man så gott som dödsdömd. De behövde en kniv och hon visste att Claire också förstod det. Trots det kastade Claire knappt en blick på kniven, innan hon ryckte på axlarna och fortsatte stirra in i elden. 15
”Vet inte”, svarade hon. ”Har vi inte fler?” Nog hade det varit klokt att ha mer än en kniv, men Rob hade bara gjort en och den hade han sagt att Melanie och Claire aldrig fick lov att röra. Det var bara han som fick lov att röra kniven, för han var äldst och en man. ”Nej”, svarade Melanie. ”Men vi måste ju ha en, det sa alltid pappa.” Claire ryckte på axlarna igen. ”Gör en ny då”, sa hon bara. ”Det är bättre om du gör en?” sa Melanie. ”Du är ju äldre än mig, du kan nog bättre.” Claire skakade på huvudet så att det ljusa, korta håret studsade kring hennes huvud. ”Nej”, sa hon. ”Gör du en.” Melanie stod kvar och stirrade på kniven. Hur i all världen skulle hon lyckas med det? Hon hade bara sett Rob göra en, men aldrig gjort en själv. Han hade slipat en vass flintasten mot en annan sten, ganska länge och då hade det blivit en kniv. Melanie vandrade ut i skogen för att leta efter sådana stenar. Slipstenen låg fortfarande kvar hemma, men en ny flintasten behövdes och det var svårare att hitta. Hon hittade dock ett par slipstenar till som hon tog med sig, för man visste ju aldrig när det kunde behövas och hon förstod nu hur viktigt det var att ha fler än en av något. Hon kanske kunde hitta två flintastenar också så att hon åtminstone kunde göra två knivar. Två var bättre än en. Det tog sin lilla stund innan Melanie hittade stenar, men till slut höll hon två fina i händerna och då vandrade hon hem igen. När hon kom hem kunde hon inte se Claire någonstans. Det enda spåret som fanns av henne var ett brev som låg på Melanies säng, eller ja, högen av granris hon sov på. Hon slet upp det och började läsa.
16
”Kära lilla Melanie. Det är med tungt hjärta jag skriver det här till dig. Men jag har inget annat val. Precis som mamma, pappa och Rob så har jag blivit kallad för min uppgift. Du kommer också bli det i sinom tid. Det känns hemskt att behöva lämna dig ensam men jag måste. Och det jag blivit kallad för är lite värre än det mamma, pappa och Rob fick göra. Jag får inte lov att skriva vad jag ska göra. Jag får bara skriva en sak och det är det här. När du läser det här står jag på arga bergsklyftan. Du vet där det finns så gott om hallon. Jag står där och jag måste hoppa. Jag kommer inte överleva, jag vet, men jag måste. Älskar dig, vi ses. Claire” Under tiden Melanie läst brevet hade andningen blivit tyngre och tyngre och ögonen tycktes fyllas med tårar. Hon kastade ifrån sig brevet och rusade iväg till arga bergsklyftan. Arga bergsklyftan var där skogen slutade och ett högt stup började. Nere i stupet fanns massor av klippor man kunde klättra på, klipporna mynnade sedan ut i sand och hav. Klipporna var en del av ett högt berg och även bergsklyftan var en del av detta, den var farlig. Livsfarlig, och Melanie hade aldrig fått lov att gå nära den. Varför arga bergsklyftan hette som den gjorde visste hon inte riktigt. De hade alltid kallat den för det. Troligen var det för att den kom så plötsligt och slungade ner alla levande varelser för klippbranten, den var, så att säga, arg. Mellan träden kunde Melanie se arga bergsklyftan, som hon inte fick gå nära egentligen och som hon nu skulle gå nära ändå. Bara det inte var för sent. Bara hon inte hoppat redan. Melanie sprang fortare än vad hon egentligen orkade och snubblade ut på gräset därute. Det var som en glänta fast utan skog framför. Gräset gick långt ut och längst ut på en liten spets var där en klippavsats. Där stod Claire. Hennes ljusa hår fladdrade i vinden och
17
hon stod lite böjd framåt men med armarna ute i luften, som vingar. Det såg nästan ut som att hon skulle flyga iväg, trots att hela hennes darrande kroppsspråk vittnade om att hon var skräckslagen. Om att det hon skulle göra inte alls var att flyga. ”Claire!” skrek Melanie. ”Nej! Hoppa inte!” Hon stod kvar, mer stilla nu. Som att hon väntat på sin syster och, trots allt, velat att Melanie skulle se när hon tog sitt liv. Claire vände sig om och såg på henne. Ögonen var alldeles känslokalla, som att allt ljus och all glädje försvunnit från henne och allt som fanns kvar var hoppet om att det här var det bästa alternativet. ”Adjö Melanie”, sa hon. ”Vi ses.” Innan Melanie hann blinka, eller överhuvudtaget andas, hade Claire hoppat. Med armarna utsträckta som vingar kastade hon sig ut från klippan och föll mot en säker död. Melanie skrek efter henne och sprang mot klippkanten. Skriket hon hörde, skulle hon aldrig glömma. Det skar i henne länge efteråt. När hon såg ner mot klipporna nedanför klippavsatsen kunde hon inte se sin storasyster. Men hon visste och kunde se det framför sig. Därnere någonstans, bland de spetsiga klipporna låg hon. Sönderslagen i bitar, krossade ben, blod och bara död. Illamåendet skar genom Melanie när hon lutade sig längre ut över kanten och fick se precis det hon fruktat. Krossad skalle, hjärnsubstans som runnit ut över de spetsiga klipporna. Död. ”Nej!” viskade hon innan hon sjönk ner på marken. Hon tumlade bak från klippavsatsen och illamåendet skar i henne. Det ökade och hon vände sig om och lät allt inom henne välla ut över buskarna i kaskader. Det sved i halsen och hon var inte säker på när hulkandet gick från kräk till tårar. Det ekade i huvudet. Skriket och den fruktansvärda tystnaden som följde det. Hon var ensam.
18
B
lodet stänkte omkring henne och hennes ögon blixtrade. Vinden virvlade omkring henne, fortare och fortare och märkliga bilder syntes i skyn. Hon verkade höra saker Melanie inte hörde, för plötsligt slet hon upp händerna och tryckte mot tinningarna, samtidigt som hon skrek. Ett skri som ville slita lungorna med sig. En mörk stämma ekade över sjön. ”Tiden är inne.” VadKvinnan skulle honsjönk göra ner nu? på Vadknäna kunde och manandades göra när hetsigt. man var åtta viskade ”Nej.” och”Nej”, övergiven ensamhon. i skogen? Hon visste att det fanns människor Hon lyfte blicken och stirrade ut men på stormen överborta. sjön. någon annanstans. Hon mindes dem vagt, det var långt Det hade funnits andra, andra än mamma, pappa, Rob och Claire Vetskapen spred sig och hon skrek igen. som”NEJ!” brytt sig om henne, men det kändes så länge sedan. Det var somTiden att tiden försvunnit iväg utan att hon riktigt förstått hur, varbara inne.
Kapitel 2
hon var ju inte så gammal och tiden innan skogen var förvirrande och hon mindesvärld den inte riktigt. trodde det inteonda att hon vågade I Portalernas råder kaos.Hon Mörkret, väsendet, gå tillbaka till den. Hon irrade runt i skogen, skräckslagen och håller på att ta över alla kungariken och folket vet inte med tårarna rinnande nerför kinderna. Hon ville inte gå tillbaka hur de ska stoppa det. De förlitar sig på en urgammal till platsen där hon bott med sina syskon, det var som en osynlig sägen om att Ljuset en dag ska komma och befria dem vägg som höll henne därifrån. Gick hon dit skulle hon bryta samfrånoch Mörkret, men tillssig, dess attdetLjuset kommer man någonstans inom inom lilla barn hon var,försöker hördes de hålla ihop och göra sig redo inför strid. en liten vuxnare röst som sa att hon inte kunde bryta samman nu. reseroch Mingan, i MahognyHonSamtidigt behövde kämpa fortsättahövdingasonen framåt, annars skulle hon inte stammen i Trons rikelärt Temlidia, i världen föri att hitta klara sig. Visst hade hon sig en delutunder åren ute skogen, sig själv. hanhenne Melanie, som men levt hon ensam Claire ochDå Robhittar hade lärt en massa hadei skogen aldrig sedan göra hondet varsjälv. åttaDe år,hade ochfunnits mellandär, dem detsida, gnistor. behövt vid slår hennes nu var honHan alldeles förstodtillbaka inte hur hon klara det. tarensam medochsighonhenne tillskulle Temlidia och
märkliga saker börjar hända. Det finns saker med Melanie
Snyftningarna mellan träden som inte gårekade att förklara … när hon vandrade framåt. Hon visste åt vilket håll deras läger därför gickpå hon åt andra hålKanske är det Melanie fanns, som är svaret deras böner? let. Hon kunde inte gå dit. Det gick inte. Hon gick länge tills hon kom till en uppförsbacke. Utan att riktigt veta vart hon var på väg började hon vandra uppför den. Hon visste inte vart hon var eller vart hon skulle, det gick inte riktigt att tänka klart. Det enda hon säkert visste var att hon ville ifrån lägret. Om detta var vägen bort, www.vistoforlag.se