Hitta hem dagbok från en familjs omvälvande flytt-(och pandemi)år
Lisa HagsteN
Hitta hem – dagbok från en familjs omvälvande flytt-(och pandemi)år © Lisa Hagsten Sättning: Visto förlag Utgiven av Visto förlag, Lerum 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se Tryckt i Riga 2021 ISBN: 978-91-7885-618-3
Hitta hem
– dagbok från en familjs omvälvande flytt-(och pandemi)år
Lisa Hagsten
Alla personer som förekommer i min dagbok är verkliga, vissa har jag bytt namn på, andra inte. Tack till er allihop för att ni varit en del av mitt liv under detta mycket speciella år! Och framför allt: tack till min familj Anders, Hjalmar och Alfred, ni är bäst i hela världen!
Före flytten 15 april 2020 Idag fyller jag 40 år. Det låter mycket. Som att man ska ha hittat sig själv vid det här laget, veta vem man är, vad man vill, vart man är på väg. Vet jag det? Jag hoppas det. Så att den stora livsförändring som jag och min familj ska göra om bara lite mer än två månader inte är resultatet av någon slags 40-årskris. (Min man Anders fyller för övrigt också 40 i år …) Men jag tror inte att det är en 40-årskris. Beslutet att flytta från Stockholm till Skåne har vuxit fram under en längre tid. Vi har vägt för- och nackdelar och kommit fram till att fördelarna med en Skåneflytt överväger. Vi vill slippa byggande, trängsel och trafik, komma närmare naturen och få ett lugnare liv. Ha råd att byta ut vårt lilla radhus med minimal trädgårdsplätt i förorten mot en villa med större trädgård nära havet. Att valet då föll på just Skåne är inte konstigt. Anders är född och uppvuxen i Perstorp, han och jag träffades när vi båda pluggade i Lund och vi har bott tillsammans i Skåne i många år. Våra barns farmor och farfar bor där, fastrar, kusiner och vänner. Vi hälsar på i Skåne varje sommar, påsk och jul. Det är vårt andra hem. Men ändå. Jag är uppvuxen i Östervåla, norr om Uppsala, barnens mormor och morfar bor där fortfarande, mostrar, kusiner och vänner bor i Stockholm, Uppsala, Västerås … Tanken på att flytta så långt från dem alla gör ont. Det kommer bli det absolut värsta med att flytta. Att inte kunna träffa människor jag älskar lika ofta som jag skulle vilja på grund av det geografiska avståndet. Men hur lätt det är att träffa nära och kära beror inte bara på geografiskt avstånd. Det får människor över hela världen bittert erfara just nu. Våren 2020 är en svår tid med ett smittsamt coronavirus som sprider sig med rekordfart. Människor uppmanas att isolera sig i sina hem, och inte träffa andra än de man bor ihop med. Så att bjuda släkt
7
och vänner på 40-årsfirande är helt uteslutet för mig, troligtvis för en lång tid framöver. Trots coronasituationen är jag nöjd med min födelsedag idag. Anders och jag, som båda jobbar hemifrån sedan en månad, käkade en god lunch tillsammans på en grekisk restaurang i närheten (handsprit direkt vid dörren och långa avstånd mellan borden). Vi pratade om alla förhoppningar på vår nya vardag i det nya huset på den nya platsen. Om hur mycket praktiskt som behöver ordnas både innan och efter flytten. Om hur läskigt allt känns. Och samtidigt: om hur rätt allt känns. För det gör det. Och har gjort ända sedan vi köpte vårt Skånehus den 27 februari i år. Jag hoppas innerligt att den känslan ska hålla i sig även efter att vi flyttat! Hur kommer jag se tillbaka på det här flyttåret den 15 april nästa år? Vilka glädjeämnen och svårigheter kommer vi att gå igenom som familj? Jag är övertygad om att det i vilket fall som helst blir ett intressant år med många reflektioner. Och eftersom jag är en skrivande person har jag bestämt mig för att skildra alltihop i dagboksform. Tack för att just du valt att följa vårt flyttäventyr! 16 april Vilka är vi då, familjen som ska flytta? Den består av Anders, snart 40 år, programmerare och brädspelsnörd som gillar politiska diskussioner, hårdrock och att köra mountainbike. Hjalmar, snart sju år, en klok och känslig kille som älskar Minecraft, parkour och syslöjd. Alfred, snart fem år, en glad och busig kille som ser upp till sin storebror, älskar insekter och musik. Och så jag, Lisa, en 40-årig kommunikatör som älskar att vara ute i naturen, läsa deckare, skriva och fotografera. Sedan sex år tillbaka bor vi i ett radhus i Barkarby, en förort nordväst om Stockholm som kännetecknas av ett gigantiskt handels område. Vår kommun Järfälla, som har ungefär 80 000 invånare,
8
är den kommun som växer mest i Stockholms län och här byggs konstant, bland annat för att tunnelbanan ska komma till Barkarby. Hur hamnade vi här egentligen? Det var jag som ville flytta till Stockholm efter att ha pluggat i Lund och jobbat i Kristianstad ett par år. Jag lyckades få med Anders upp från Skåne och vi hamnade först i Sundbyberg. När vi fick Hjalmar ville vi byta vår lägenhet mot något större och då köpte vi radhuset i närliggande Barkarby. Och vi har trivts bra här, det är ett barnvänligt, mysigt område där vi lärt känna många trevliga grannar. Men nu vill vi vidare. Det blir en rejäl bit vi flyttar. Enligt Eniros vägbeskrivning är av ståndet mellan Barkarby och vår nya bostadsort Hofterup 59,9 kilo meter. Att köra bil dit tar fem timmar och 42 minuter. Det är en lång resa. Inget man gör spontant direkt. Men snabbtåget mellan Stockholm och Lund (nära Hofterup) tar exakt fyra timmar och sju minuter. Så att hoppa på tåget en fredagseftermiddag för en Stockholmshelg och ta tåget hem igen på söndagskvällen är ju ändå görbart. Varför just Hofterup? Anders och jag kände att vi gärna ville bo i närheten av Lund – där vi bott en gång i tiden – och samtidigt ha nära till havet. När vi gick på husvisningar i området fastnade vi för Hofterup, som vi besökte för allra första gången i somras. Denna lilla by ligger i Kävlinge kommun som har ungefär 30 000 invånare totalt. Så här står det på Kävlinges hemsida: ”En skönare vardag. Tänk dig följande: en lugn och skön boendemiljö, mitt i naturen men ändå nära stan. Med havsstränder, skogar, skolor och förskola på nära håll, och smidigt pendlingsavstånd till flera större städer. 100 % välkommen till Kävlinge!” Det är en bra sammanfattning av precis det som lockar oss med att flytta till Hofterup. Den 22 juni går flyttlasset.
9
17 april Idag har det hänt mycket på en gång. Först fick vi besked om att Alfred har fått en förskoleplats! Jag blev så lättad. Redan i mars fick vi veta att Hjalmar fått en plats på Hofterups enda skola, men för Alfreds del var det fortfarande ovisst om han skulle få en plats på förskolan precis intill skolan, som vi önskat i första hand. Men nu vet vi att han får börja där! Sedan hörde Lunds universitet äntligen av sig till mig angående tjänsten jag sökt där och genomgått två intervjuer för. Jag fick den inte. Men jag blev inte ledsen. Har innerst inne känt att den tjänsten inte var rätt för mig av olika anledningar. Och så, nästan direkt efter det telefonsamtalet, fick jag ett mejl apropå en annan tjänst jag sökt på Lunds universitet med beskedet att jag är en av hela 83 sökande som får en intervju i nästa vecka! Jippi! Hittills har jag sökt sex olika jobb i Skåne. Ett av dem hoppas jag nu såklart mycket på i och med den kommande intervjun. Två av dem har jag inte hört något från än, och tre av jobben kan jag räkna bort (ett som jag ju nästan fick, ett där jag inte gick vidare alls och ett jobb som drogs tillbaka på grund av coronakrisen). Det här är första gången i mitt liv som jag säger upp mig från ett jobb utan att ha ett nytt att gå till. Det känns läskigt. Ofta väljer man ju att flytta just på grund av att man fått nytt jobb i en annan stad. Men nu är min uppsägningsblankett inlämnad – den 18 juni blir sista arbetsdagen på mitt nuvarande jobb. Jag har valt platsen att bo på före jobbet, tänker att jobb kommer att lösa sig. Det måste det göra. Tack och lov vet vi i alla fall att Anders får flytta med sin nuvarande konsulttjänst från Stockholm till Malmökontoret. Det känns tryggt. En familj måste ju ha åtminstone en inkomst. 18 april En lördag som varit full av kompishäng för barnen. Alfreds två bästa förskolekompisar har varit här och Hjalmar har hoppat studsmatta hos
10
grannarna. I vårt radhusområde finns det gott om jämnåriga kompisar. Det är lätt att springa över till varandra. Både Hjalmar och Alfred har flera riktigt bra vänner här. Tanken på att mina söner – inom en väldigt snar framtid – inte kommer kunna träffa sina Barkarbyvänner längre gör nästan fysiskt ont i mig. De kommer inte att fortsätta växa upp tillsammans … Kanske förlorar vi kontakten helt. Hur mycket förstår Hjalmar och Alfred av detta? Jag vet att de är väl införstådda med att vi ska flytta, vi pratar ofta om det i vardagen, att vi snart ska bo i Skåne som vi tycker så mycket om … Båda barnen har varit med på husvisningar under det senaste året och de har ”godkänt” vårt nya hus. De ser fram emot att få egna rum för första gången, få plats med en studsmatta i trädgården och att skaffa en katt, som vi lovat. Men de negativa konsekvenserna av vår flytt tror jag inte att Hjalmar och Alfred kan ta in så här i förväg. Att allt det nya roliga samtidigt innebär att allt det välkända ”gamla” försvinner. ”Barn anpassar sig snabbt, de kommer hitta nya kompisar på noll tid.” Det är den vanligaste kommentaren från vuxna när jag nämner min oro för hur sönerna ska trivas i vår nya vardag. Särskilt som våra barn fortfarande är så pass små, de går ju bara i förskola och för skoleklass än, så borde det inte vara några problem, menar man. ”De har ju inte hunnit rota sig i Barkarby, annat är det om barnen hunnit bli tonåringar …” Men tänk om Hjalmar och Alfred inte anpassar sig då? Om de – hemska tanke – inte får några nya kompisar? Om de rentav skulle bli mobbade i sina nya skolor? Barn kan vara så elaka mot varandra, att prata Stockholmsdialekt i Skåne kan ju lätt vara en utlösande faktor för att reta och frysa ut någon … Varken Anders eller jag har behövt flytta som barn, så vi har ingen erfarenhet av en flytt som vi inte själva valt. För det är ju så det är. Hjalmar och Alfred har egentligen inget att säga till om när det gäller det här stora, livsavgörande beslutet. Det är jag och Anders – deras föräldrar – som har makten här. Det är vi som väljer åt barnen och bestämmer över deras liv än så länge. Det är en skrämmande insikt. Ansvaret som vilar på våra axlar är enormt.
11
Men vi tror ju på det här beslutet. Av alla fördelar som Anders och jag hoppas att flytten ska leda till, är en tryggare uppväxt för våra pojkar nog det som väger allra tyngst. Och märker vi att saker och ting inte fungerar, så går det ju faktiskt att flytta igen. Stockholm finns kvar. 19 april ”Man ångrar oftast det man INTE gjorde, sällan det man gjorde.” Ovan är ett ordspråk som jag gillar och hoppas ska stämma i vårt fall. Jag vill inte se tillbaka när jag är gammal och tänka: ”Vi ville flytta till Skåne, men det blev aldrig av.” Nu kommer det att bli av. Under Anders och mina tio år i Stockholm var det först det här senaste året som vi på allvar började fundera på en Skåneflytt. Då och då har vi nämnt funderingarna för vänner och bekanta, men nu när flytten är ett faktum är det många som ändå blir chockade. Jag tror det beror på att folk gärna pratar om drömmar och framtidsplaner, men att det stannar just där. Vid pratet. Det är inte lika ofta man hör talas om någon som faktiskt gör slag i saken, som förverkligar den där drömmen, som vågar hoppa. Men nu gör min familj det. Och när chocken väl lagt sig hos dem vi berättar för, så är det förvånansvärt många som hyllar vårt beslut. Som säger att de själva skulle vilja göra något liknande, ”om bara …” Det känns nästan som de ser på oss som en av de där modiga familjerna i SVT:s realityserie ”Familjer på äventyr”. Jag har själv följt den serien och fascinerats av dem som vågat ta steget, sagt upp sig från jobbet, sålt huset och packat ihop familjen för att dra iväg på sitt livs äventyr. För att segla jorden runt eller forska på Grönland till exempel. Eller helt enkelt för att dra från Barkarby till Hofterup med enkelbiljett. 21 april Jag har aldrig velat köpa ett nybyggt hus eller lockats av tanken på att bygga mitt eget hus från grunden. Jag vill ha ett hus med själ,
12
historia och uppväxt trädgård. Hellre lite ruffighet och skavanker än sprillans nytt och katalogtjusigt. Fast inget renoveringsobjekt. Det ska vara inflyttningsklart och fullt fungerande att bo i, men får gärna ha förbättringsprojekt som känns motiverande att ta tag i när tid och lust finns. Huset som vi nu har köpt har jag verkligen förälskat mig i. Visst, jag skulle önska att trädgården var något större och att grannhusen låg lite glesare, men annars är det praktiskt taget mitt drömhus. Det är en blågrå trävilla med två våningar på totalt 164 kvadratmeter och en tomt på 781 kvadratmeter. Det har en kakelugn, flera burspråk så att ljuset flödar, ett uppvärmt inglasat rum … Köket, tvättstugan och det ena badrummet är av äldre modell och behöver på sikt göras om, men allting är väldigt välhållet. Huset byggdes 1990 av den familj som har bott där ända tills nu. De har tre barn, och äldsta dottern Alice hade redan flyttat hemifrån när de andra flyttade in i huset. Men hon har tillbringat mycket tid i huset hos sina föräldrar och är den familjemedlem från säljarnas sida som Anders och jag har mest kontakt med inför vår flytt. Idag ringde Alice och undrade om vi vill ha en gammal sekretär som hennes föräldrar inte får plats med i sitt nya hem. Jag sa ja. Det känns roligt att ha kvar en möbel i huset som tillhört familjen som byggde det. Vi bestämde även att vi övertar en arbetsbänk i garaget, flera trädgårdsredskap och ett litet fågelbad som Alfred blev så förtjust i på visningen. Och sist men inte minst lovade Alice, som är konstnär, att vi ska få en av hennes tavlor! (Jag hade beundrat flera av dem på visningen, gillar hennes stil jättemycket.) Efter telefonsamtalet började Alice och jag följa varandra på Instagram. Det tog inte lång stund innan jag fick ett meddelande från henne som gjorde mig alldeles varm av glädje: ”Jag blir helt rörd när jag ser era bilder! Vilken fin liten familj som ska flytta in i mammas och pappas hus. <3”
13
Folk pratar gärna om drömmar och framtidsplaner, men det stannar ofta där. Vid pratet. Det är inte lika ofta man hör talas om någon som faktiskt gör slag i saken, som förverkligar den där drömmen, som vågar hoppa. Men nu gör min familj det. Och när chocken väl lagt sig hos dem vi berättar för så är det förvånansvärt många som hyllar vårt beslut. Som säger att de själva skulle vilja göra något liknande ”om bara” … Lisa Hagsten börjar skriva dagbok tre månader innan hon, hennes man och deras två söner, fem och sju år gamla, flyttar från sitt radhus i den växande Stockholmsförorten till en villa i en skånsk by nära havet. Hennes mål är att skriva under ett helt år och ge en ärlig och rak skildring av hur en helt vanlig familjs långflytt kom att bli. Hon delar med sig av stort som smått – alltifrån praktiska grejer till existentiella reflektioner – och är mån om att få med hela familjens perspektiv på flytten och allt som den medför. ”Mamma, jag har ett bra liv här, jag vill inte flytta”, sa Hjalmar när vi kom hem efter klippningen. Vad svarar man på det? Det finns inga ord jag kan säga i det här läget som tröstar. Det blir ett omvälvande år för familjen, särskilt som flytten sker mitt under en pandemi med smitträdsla, ovisshet och inställda planer. Hur kommer man in i ett nytt jobb när man måste arbeta hemifrån hela tiden? Hur lär man känna nya människor när man uppmanas att begränsa sociala kontakter?
www.vistoforlag.se