9789178854226 by Smakprov Media AB

Gud i Bardolino maud deckmar

Tidigare böcker av Maud Deckmar Freds bok (1998) Ensam i sig diktsamling (2000) My Son Fred – Living with Autism (2005) Kulörtvätt, antologi (2007) Ärrvävnad (2009)

Gud i Bardolino Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Maud Deckmar Grafisk form och sättning: Matilda Nyman Järhult, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978–91–7885–422–6

Gud i Bardolino maud deckmar

Början I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var svart och i Ordet fanns brand. Det slickade sig runt i tunna slingor och det smekte fram de mörka tonerna innan det slog till så Blodet, ja, Blodet kom i starka vågen. I början fanns Hörseln. Och hon Hörde Orden, fast inte Orden utan Rösten och Tonen. Den Smekande tonen och den Skrämmande Tonen. I början fanns Känseln. Hon Kände Mjukheten i bädden. Och hon Kände De Särskilda Händernas ömhet. Lukten fanns också av Den Särskilda Varma. Men också en stickande lukt ibland när Vissa kom nära. Då kom Lukten av Nyfikenhet och Lukten av För nära. Då drog det lilla ansiktet ihop sig och det kom vått. Och Särskilda Varma kom och tröstade och höll nära och allt blev som det Skulle Vara igen. – Är hon hungrig? frågade Nyfiken och För Nära. – Det är hon nog! svarade Särskilda Rösten. * Och Stillheten kom och Mjukheten och Närheten och det blev varmt och mycket. Hon gungade och hörde Särskilda Rösten nynna och när hon öppnade ögonen såg hon Särskilda Ögonen. Det kom en stark, varm Bro mellan henne och Den Särskilda. De Såg och Såg och Den Särskilda nynnade, nynnade och vaggade, vaggade. * Stilla Stilla i bänken och låta benen svänga under. Sitta Stilla mellan mamma och mormor. Sitta Stilla och lyssna på Den Mäktige.

Fortfarande hörde hon mest på Rösten. Den rörde sig upp och ner. Ner och upp. Ibland drog den ut Orden, men hon förstod dem ändå inte. * Helvete. Himmel. Helvete. Himmel. Helvete. Himmel. Akta dig, för Annars, sa pastorn. Eller det var åtminstone det man tyckte han sa när Rösten Slog Till sedan den hade Smekt en stund. ”Innanför eller utanför, bröllopssalen en gång, innanför eller utanför, var skall du stå en gång?” Hon satt i bänken mellan mamma och mormor och lyssnade när Sångarna sjöng. Rösterna var så fulla av Tro och ögonen var lyfta mot taket och fyllda av Frid och Lycka. Allt var som det Skulle Vara. * Att brinna i Helvetet. Tänk att Brinna i Helvetet. När hon blundade såg hon Helvetet innanför ögonen. Svarta kroppar vred sig och brann i Eldröd Eld. Lågor som Slickade och Djävulen som log och gottade sig åt att han lyckats lura några med sig ner i branden. Längst nere inne i Jorden. Svart och rött, orange i elden. Och Djävulen. Helvetet var så mycket svårare än Himlen. Hon skulle alltid komma att tänka mycket mer på Helvetet än på Himlen, för det otäcka är ju så mycket farligare och det farliga är ju alltid så mycket mer att akta sig för.

Kapitel ett

Sofia öppnade ögonen helt och försökte urskilja det gamla vanliga. Det gröna köksbordet och stolarna såg svarta ut i gryningsljuset. Det var inte mörkt, men inte ljust heller. Och så tyst. Mamma måste ha gått till jobbet redan. Sofia kände med handen under kudden, och javisst, där låg några polkagrisar. Trots att hon bara var fem år kunde hon redan räkna ganska bra. Sju polkagrisar kunde hon lätt räkna till. Det var en överenskommelse de hade, hon och mamma, att om mamma hade gått till jobbet på ålderdomshemmet då Sofia vaknade, skulle hon känna med handen under kudden. Då låg alltid någonting där. Ibland var det ett päron, några kolor eller ibland, som nu, några polkagrisar. Handen blev alldeles kladdig och den söta doften väckte ett sug i munnen. Hon kramade hårt om alla polkagrisarna. Det var tyst och grått. Så här tyst brukade det aldrig vara, inte som nu. Hon stoppade två polkagrisar i munnen på en gång. En i varje kind. Nerifrån mormors lägenhet kunde hon ofta höra mormor sjunga och ibland lite klirr från porslin. I huset bodde mamma och Sofia i en liten lägenhet på övre våningen, och mormor bodde nere. Det var skönt att det var lite lyhört, för på så sätt kunde det kännas som om de bodde ihop allihop, fast det var en trappa och en kallfarstu på varje våning emellan. Men nu. Det där extra tysta och gråa. Sofia började tänka på Gud. Hon var lite rädd för Gud. Han hade alltid varit en del av hennes liv och vardag. Varje dag började med bön och sång, och varje kväll slutade med Gudsomhaver. Hon hade hört mormor säga att ”den här jäntan, hon är uppvuxen i väckelsebänken”. Sofia hade frågat vad hon menade, och då hade hon förklarat att Sofia så många gånger hade somnat i mormors knä då de var på bönemöte, och att hon aldrig hade skrikit och sprungit omkring som andra barn. Hon hade alltid varit så lugn och lyssnat till budskapet, men trots att Gud var välkänd för Sofia, så var hon lite rädd ändå. Pastor Johansson pratade så ofta om att det var svårt att komma till himlen. Om man inte var snäll så kom man i stället till helvetet, och där fanns djävulen, och där fick man brinna för alltid. Sofia såg hemska bilder i huvudet med

eldar och människor som brann. Det var otäckt. Hon ville inte tänka på det där. För tänk om hon inte var tillräckligt snäll? Trots att hon aldrig sa emot och alltid var så snäll hon kunde. Det var skönt under täcket, varmt och gott, men Sofia bestämde sig ändå för att kliva ur sängen, som egentligen var en kökssoffa. Dit hade hon fått flytta ut då mamma gifte om sig med farbror Gösta. Förut hade hon haft en liten säng i mammas sovrum. Farbror Gösta var bortrest ibland i jobbet, och det var den bästa tiden. Som just de här senaste dagarna då hon fått ha mamma för sig själv igen. Då var allt som det alltid hade varit ända sedan hon var liten, innan han kom. Sofia tyckte egentligen inte att det var något fel på farbror Gösta, men det var svårt att prata med honom. Hon undrade ofta om han kanske inte tyckte om henne. Han tog henne aldrig i knät, och pratade inte riktigt med henne. Det kändes lite som att hon inte fanns. Sofia var van att vara omtyckt hemma, så det nya kändes främmande. Och inte vågade hon fråga mamma om det, varför farbror Gösta inte tyckte om henne. Då skulle mamma bli ledsen. Golvkylan sved under fotsulorna. Sofia drog på sig tjocksockarna som hjälpte mot golvkylan. Hon ställde sig vid köksfönstret och tittade ut mot skogen och grannhuset. Igår hade Perssons supit igen. Mamma ville inte att hon skulle förstå det, men det gjorde hon ändå. De vuxna pratade om det. Hela familjen ”festade”. Det var så mamma och mormor kallade det. Tant Persson och farbror Persson i granngården var så glada då de festade. Deras stora pojkar, Sven och Bertil, satt ofta på gården på sommaren och spelade gitarr, och skojade och skrattade. – Sofia, brukade farbror Persson ropa, då han såg henne. Sofia, kom hit får du rida på mitt knä! Sofia sprang dit ibland för farbror Persson var snäll, ja hela familjen var snäll, men det var som om hon inte riktigt fick för mamma. Ibland var hon rädd för Perssons också, då de inte kunde gå rakt och då de ramlade omkull fast de var vuxna.

Ute var det grått. Det var så stilla. Ingenting rörde sig i den tomma tystnaden. Hos Perssons var gardinerna fördragna. Inte ett löv rörde sig i träden. Så tyst och stilla hade aldrig Sofia någonsin sett att det hade varit förr. Det kom en tyngd i bröstet och plötsligt förstod hon. Jesus måste ha kommit under natten! Han hade stigit ner på Oljeberget och hämtat de sina och tagit med allihop till himlen, men Sofia hade blivit kvar. Det var därför det var så tyst och tomt. Mormor var i himlen och mamma också. Men Sofia var kvar. Ensam. För igår hade hon och John, sugit lite på hans pappas pipa. De hade knackat i askfatet och stoppat i lite tobak och så hade de tänt med en tändsticka. Sen hade de rökt. Sofia hade hostat så att Johns pappa kom inspringande och så hade de fått skäll. Han hade tagit Sofia i armen och sagt att hon inte fick leka med John mer. Inte den dagen i alla fall. – Här prata ni så mycke om Gud å Gud å Gud, å så rök jänta nere hos mej, hade han sagt till mormor då han överlämnat armen och hela flickan. Kanske var det därför. Fast hon hade försökt så mycket att duga, så hade hon inte fått följa med till himlen. Det tunga tog plats i bröstet. Det hårda och ensamma. Det hopplösa. Fast hon hade varit så snäll, så snäll. Då hörde hon steg i trappan. Långsamma steg. Djävulen. Nu kom han för att ta henne till elden i helvetet. Sofia dök ner i soffan och drog täcket över huvudet. Kvar på fönsterbrädan låg fem kladdiga polkagrisar.

Kapitel två

Solstrålarna glöder och skimrar och Sofia förnimmer soldansen genom sina stängda ögonlock. Hon kisar mot blänket i det turkosblå vattnet i poolen och ser hur den vita mosaiksvanen i bottnen buktar och vränger då en inte helt ung kvinna dyker i. Magplasket är totalt, vattnet stänker och blöter ner Sofia. Hon har aldrig haft någon längtan att åka utomlands ensam, men här är hon nu. Hon hade inte ens vetat att den lilla orten Bardolino fanns, innan hon läste om resorna till Italien och Gardasjön. Ett par dagar har hon varit här i ensamhet, ett par av de svåraste dagarna i hennes liv. Än har hon inte tagit något beslut, hittills har tankarna bara rusat runt i huvudet, trots att det var för att kunna tänka i lugn och ro som hon har åkt, lämnat man och barn hemma i Sverige och bett dem ha tålamod. Sagt att hon behövde komma hemifrån och se något nytt, att få ladda om batterierna i ensamhet. Åtta veckor har gått sen hon var på den där konferensen där hon träffade Johan. Det är efter det som ångesten har besökt henne varje natt med svett och onda drömmar, men nästa dag har hon ändå tänkt att – vem kommer att ens minnas det här om 100 år? Jag är ju bara en människa. Och – att livet är så långt och ett långt äktenskap är nästan omöjligt. Kanske kommer Björn att förstå och förlåta? Kan hon förlåta sig själv och kan Gud förlåta? Att skapa sitt eget öde är ändå ett ansvar, och att stå ren inför Gud har funnits i henne så länge. Fortfarande, vid nästan 40 års ålder, finns Guds straff i ryggraden som en länge nedtryckt, men ändå ständigt närvarande, ilande skräck. Tänk att hon ändå hade så mycket kraft i sig att hon genomdrev resan, för att gå igenom allt det här svåra i sin ensamhet. – Oj, blev du blöt? Förlåt, utropar Magplasket. Förlåt, säger hon en gång till och kisar mot Sofia medan hon sätter på sig solglasögonen. Det var liksom inte meningen. Jag har tränat på att dyka och jag har gått ner massor i vikt och tänkte visa upp mig för grabbarna där borta. Men det gick åt skogen som vanligt, utbrister hon och börjar skratta, ett varmt och bubblande skratt som liksom växer och får just de där, visserligen inte helt unga grabbarna där borta, att kasta intresserade blickar på henne.

– Ja, det stänkte ju ordentligt, säger Sofia innan hon presenterar sig, men det gör inget med stänket, jag ska snart hoppa i jag också. – Typiskt mig med magplask, jag har ju som vanligt inte lyckats gå ner allt i vikt som jag tänkte, så jag blev nog lite framtung, skrattar kvinnan innan hon presenterar sig som ”Maggan, lätt galen och nästan alltid glad”. Hon breder ut sin badhandduk på solstolen närmast Sofia, och höjer ögonbrynen som för att fråga om lov. Sofia ler, reser sig upp och strosar iväg mot poolen. Hon klättrar nerför stegen, står stilla i vattnet en stund och njuter av det svala blå. Hon simmar sakta, längd efter längd, njuter av solen, stimmet runt poolen och det svalkande vattnet. Hon tömmer huvudet på tankar, låter dem vila, tänker sig en stor bastkorg med lock, precis en sådan som hon såg på marknaden igår. Där lägger hon alla sina tankar, både de redan tänkta och de otänkta. Här och nu, bestämmer hon. Just här och just nu simmar jag i en turkos pool i Bardolino och ingen vet egentligen exakt var jag är. När Sofia närmar sig kanten för fjortonde gången, ser hon Maggan avteckna sig i silhuett mot solljuset. En knubbig kropp i en vit baddräkt med en rosa flamingo framtill gör en piruett. – Visst är det härligt att vara här! Skrattet bubblar upp igen, och Sofia kommer att tänka på Cornelis sång där alla barnen skrattar så lyckligt och oskyldigt som i ett kvillrande vattenfall. Hänger du med och äter lunch? Sofia blundar mot solen och nickar. Visst kan hon väl hänga med och äta lunch, fast egentligen vill hon bara ligga i solen och läka, sörja och slicka sina sår. Hon krånglar sig ur baddräkten under badlakanet, möter intresserade blickar från grabbgänget. – Jag håller i badlakanet, ler Maggan, du har ju publik, här finns det risk för alldeles för mycket spänning! Hon tar Sofia under armen och frågar om det är okej att säga Fia? – Vad brukar du kallas? – Jag har alltid bara hetat Sofia, men min mormor kallade mig Fia

när jag var barn. Mormor lever inte längre, så numera är det ingen som kallar mig det. – Då blir det Fia, det är kanske dags att ta upp det igen. Nu har nog mormor lämnat över till mig, skrattar Maggan. Sofia ler lite och det hugger till i henne då hon tänker på mormor. Min mormor, tänker hon. – Du ser så tankfull ut, säger Maggan. Är det något särskilt? – Nja, det är nog bara som jag är. Jag tänker väldigt mycket jämt, jag. Analyserar och tänker och funderar på mig själv och livet. Sofia ler. – Men det kan ju också bli för mycket av det ibland, för en del människor, säger Maggan. Jag är inte så mycket för att analysera ihjäl saker jag. Det blir ju ändå som det blir! Sofia drar åt sig armen. Hon är aldrig bekväm med att komma nära nya människor alltför snabbt. Utom den där gången då, med Johan. Precis när tankarna har irrat iväg, just dit där hon inte vill ha dem, tar hon ett lätt grepp under Maggans arm. – Lunch var det, säger hon. Runt omkring dem viker folk ihop sina badlakan, troligen är det fler som är sugna på lite mat. Jag har ju varit här ett par dagar, så jag vet ett fint ställe nere vid sjön. Kom så går vi och lämnar in våra badlakan, så kan vi väl gå direkt? Jag behöver inte byta om för lite lunch. En svag bris blåser upp medan de sakta flanerar några gator ner mot sjön. Vinden stryker lätt över marken och får Maggans gröna kjol att gunga. Då de närmar sig sjön, krusar sig ytan lite lätt i vinden. Ett par små moln skymmer solen, just som de stannar till vid den lilla uterestaurangen. Maggan tittar upp och Sofia följer hennes blick. – Vad nu då? utbrister Maggan. Jag har ju beställt evig sol de här dagarna! Som på beställning släpper molnen taget om solen, och de båda kvinnorna ler mot varandra. – Molnen är solens tält, säger Sofia och skrattar. Så sa min filosofiska dotter när hon var tre. Och nu gick solen ut ur tältet!

– Det där vill jag höra mer om, ler Maggan. Så du har en dotter? – Mitt allt på jorden! Alice är tretton år, och har alltid varit mitt allt på jorden. Jag blev totalförälskad i den sekund då hon föddes, och det har aldrig gått över. Det ser fullt ut på den lilla restaurangen, när de tittar in över bambustaketet. Överallt sitter par och familjer och en och annan ensam turist och äter och klirrar med glasen. Det smyger en lättsam stämning runt borden, och när Maggan frågar om de ska prova någon annanstans, säger Sofia nej. Just här ska hon äta idag, i det lättsamma och vänliga och solvarma. – Vi väntar! Någon går säkert snart. Som om de hade hört vad hon sa, reser sig ett par och lämnar leende över sitt bord till Maggan som snabbt lägger beslag på det. Hon ser sig omkring och ler mot Sofia. – Jag förstår att du gillar stället, säger hon, så fantastiskt fint här nere vid sjön, och med det där knotiga olivträdet i mitten. Jag kan tänka mig att det är fint på kvällen också med brinnande ljus på borden. Maggans stol står lite ostadigt på kullerstenarna, så hon reser sig och flyttar runt den lite, provar att sitta igen, och får samtidigt ögonkontakt med en av de traditionellt svartklädda kyparna. Han snubblar lite på väg mot deras bord, och Maggan viskar att ”han blev nog nervös för att vi är så snygga!” Sofia kisar mot Maggans korta, blonda och rödslingade hår, runda mage och knubbiga händer. – Kolla, han ser ut lite grann som kyparen i Fawlty Towers, säger Maggan, och Sofia känner hur ögonen glittrar till, när hon tar emot menyn. – Det där blir nog gott, fortsätter Maggan när hon hör Sofia beställa melon och parmaskinka. Jag borde väl ta samma, men jag älskar pasta och nu är jag i Italien och här ska jag unna mig allt gott! – Pasta, frutti di mare, beställer hon, och så ska vi ha två stadiga glas med vitt vin. Vino Bianco, por favore! Så blinkar hon mot kyparen så att han rodnar och nästan springer sin väg.

– Den du, skrattar hon, medan hon sätter armbågarna mot bordet, lutar huvudet i händerna och ser rakt in i Sofias ögon med stadig blick. Jaså, du har en dotter du och ändå är du här ensam. Ok, jag vet att jag är framfusig, det är sådan jag är, men jag vet på något sätt att vi två ska lära känna varandra. Det känns härinne, säger hon och klappar sig på hjärtat. Så säg, vad är du lessen för? Jag ser i dina ögon att det är något. Jag vet att jag är för mycket, det säger mina vänner också, men du får gärna lätta ditt hjärta för mig! Jag kan väl verka ta allt med en klackspark, men tro mig, jag kan allt ha lite djup, jag också. Och Sofia, som är så van att bära allt inom sig, hittar en ljus tråd som bär från hennes nyss funna bekantskap, rakt in i henne själv. Det är som om hon har träffat ett väsen som bara vill henne väl, ett väsen med ärliga och varma ögon. – Det känns underligt att utbyta förtroenden så här direkt, vi har ju nyss träffats. – Men kanske just därför. Vi är två skepp som möts i natten du vet, och då är det helt ofarligt att utbyta förtroenden. – Nja, jag tror att förtroendena får vänta till en annan dag. Just nu vore det kul att få veta lite mer om dig. Själv är jag från Östersund och jobbar som personalchef. – Och jag är från Östersund och jobbar som sjuksköterska. De skrattar åt det osannolika att de kommer från samma stad. Eller, så konstigt är det kanske inte, det går charterresor till Garda från Frösön. – Bra start, säger Sofia. Man brukar ju börja med att prata om jobbet!

När Sofia stöter ihop med Johan är det som att allt ställs på huvudet och efter det blir ingenting sig likt. Upplevelsen får större konsekvenser än hon kunnat ana. Men ärligt talat började allt mycket tidigare. Sofia inser att hon inte längre kan ducka för de stora frågorna och de sår hon bär med sig från barndomen då hon lärde sig att vara rädd för en straffande Gud. För att tänka igenom sitt liv lämnar hon familjen och beger sig till den lilla staden Bardolino vid Gardasjön. Där träffar hon den humoristiska och småtokiga Maggan. Mellan glittriga skoinköp och en gondoltur i Venedig samtalar de om livsfrågor på ett sätt som blir klargörande och gott för själen. När hon kommer hem försöker hon hålla ihop sina världar, och när allt ställs på sin spets måste hon fråga sig: Hur stillar man ett hjärta som brister när man trots svårigheter väljer att följa sin egen väg? Gud i Bardolino är en eftertänksam, hjärtevärmande och hoppfull roman om skuld och sårade känslor, kärlek och uppgörelser. Men framför allt handlar den om att fatta nya livsbeslut som kan visa vägen till försoning och framtidstro.