9789178853793

HOTELLDIREKTÖREN UTAN MINNE Hotelldirektören utan minne

Rose Tillberg Mattsson

Rose Tillberg Mattsson

HOTELLDIREKTÖREN utan minne

Tredje boken om hotelldirektören i Häverödal/Hallstavik

Tidigare böcker av Rose Tillberg Mattsson på Visto förlag: Hotelldirektören, 2017 Hotelldirektören är tillbaka, 2019

Hotelldirektören utan minne Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Rose Tillberg Mattsson © Omslagsdesign: Jenny Holmlund Sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-379-3

Till mina barnbarn Hugo, Emil, Junie och Theodor Farmor till en farmor till en farmor.

Till alla mina släktingar i går, i dag och i framtiden som har varit farmor, är farmor och kommer att bli farmor.

Persongalleri Beatrice Bebe Samuelsson

Änka och hotellägare

Sven Samuelsson

Bebes avlidna man, hade ett åkeri

Lille sonen

Deras son som dog vid födsel

Lisen Jansson

Från Hallstavik, jobbar på hotellet

Caroline Lisens dotter, efter en kärleksaffär med

Roffe Emmalie Bebes biologiska mamma, född i Sjunnamåla Fostermamma

Bebes fostermamma, Ingrids mamma

Fosterpappa Bebes fosterpappa, Ingrids pappa Ingrid Helén

Fostersyster och tio år yngre än Bebe

Roffe

Tidigare kock på hotellet

Veijo Kock på hotellet Gubben från åkeriet Rospigg, gammal åkare och vän till Sven Putte Peggys pappa Sophie Peggys dotter Derek Bruce

Motorcykelpolis i USA

Eva Ung tjej från Hallstavik, ingenjörsdotter Johan Johannes Hoffman

Från Holmsjö

Tage Hoffman

Från Holmsjö

Lennart Handelsresande i Karlskrona

Kapitel 1 Norrtälje lasarett September 1964

Slagen haglade över Bebes ansiktet. Våta trasor som daskade och slog på kinderna. Kalla händer vickade huvudet fram och tillbaka.

Fingrar som petade i ögonen och kände i munnen. Åh, vad hon ville slå tillbaka. Hur understod de sig att slå, ge sig på henne så här?

Hon skulle minnas det här, hon skulle i framtiden kunna beskriva varje slag, varje nyp och skakning. Hon var den tappra flickan som fick beröm över att inte pipa och gnälla. Hon var flickan som inte skvallrade. Hon var flickan som inte glömde. En röst långt bort genomljöd i rummet och tog sig fram till henne. Vokalerna var utdragna och långa. ”Fruuuuuu Samuelsson! Höööör ni mig? Fru Samuelsson?”

Andra ljud tillsammans med höga och gälla röster skar i öronen, metalliskt och hårt som hon kunde referera till hotellköket. Ljudet som uppstod när man tappade bestick på stengolvet sprängde i huvudet. Vad var det för folk här som ville henne ont? Att plåga henne genom att skrika och gorma, slå henne hårt i ansiktet med trasor som var nålförsedda. De hemska människorna hade tagit hjälp av en nåldyna. Vad ville de? Vad hade de med henne att göra? Hon kände paniken och försökte försvara sig. Armarna flaxade i luften, men tyngdes ner av en vitklädd person med suddigt ansikte. Återigen hörde hon den mörka rösten. Den här gången nära ansiktet. ”Fru Samuelsson.”

7

En kvinna stod böjd över henne och uttalade orden mycket långsamt. Som pulseringar från en annan planet. Stackigt och i vågor med ett bakgrundsljud av hundratals kyrkklockor. Ett kallt finger öppnade ett öga på Bebe, drog i ögonlocket och höll fast, släppte det för att göra samma sak med det andra ögat.

Attacken inom henne, som varat en kort stund, smälte bort. De plötsliga anfallen som hon hade haft i flera år, kände hon väl igen. Ända sen hon var nygift hade hon haft ångestattacker och det enda hon kunde göra var att vanka runt i den ödsliga villan. Det som fanns att titta på var svärmor som bodde mittemot, och det eviga springandet mellan ladugården, jordkällaren och köket. Dagarna av tristess bakom gardiner innan Bebe tog körkort och kunde lämna villan.

Sjukhuslukten var kvävande och de vitklädda fortsatte att ropa och slå. Era hemska människor, ville Bebe säga. Ni med era fina titlar, tro inget, tro inte att ni kan göra vad ni vill. ”Är det alkoholförgiftning?”

En stark lampa med vitt ljus riktades rakt mot henne. Det var solen själv och nu skulle hon förintas av brinnande värme. Lågorna var som stela stick och vassa pilar. Instrumentpanelen ovanför seglade och hon var inklämd mellan något, som tryckte över brösten. Hon ville andas men smärtan förhindrade henne att dra luft ner i lungorna. Benen var bortdomnade och innanmätet var utslitet, som en rensad fisk. ”Fru Samuelsson!”

Röster trängde sig på utifrån, bombastiskt och hårt slog det mot henne. Mot huden med slag, mot ögonen med riktat ljus som vill tränga genom ögonlocken och bränna sönder synen och det hemska slamrandet av metall som ringde i öronen. Huvudet värkte av alla ljud. Hon ville vara ifred. Kunde de inte bara lämna henne? Vad ville de henne? Om bara folk kunde sköta sitt, låta bli att störa andra. Hon ville skrika åt dem att försvinna, sluta stå och gapa ”fru Samuelsson” hela tiden. Vad hade de med henne att göra? Hon hette inte så. Hon hette … just nu kom hon inte ihåg det. Men det var ett annat namn. Snart skulle hon minnas det.

8

Rummet var upplyst av lysrör, rent och kliniskt. Väggarna var vita med hyllor i metall, belamrat med otäcka instrument. Ljuset blänkte i metallen. En blombeklädd tunnel låg framför henne, ljus strömmade ur den och en doft hon aldrig känt lockade henne närmare. Musik med varma och välkomnande toner fyllde luften och där såg hon människor som ville henne väl, ansikten som log, armar som sträckte sig efter henne. Hon ville dit och ingen kraft kunde hindra henne. Ett lugn spred sig inom bröstet, ett lugn som hon aldrig någonsin känt. En kärlek svämmade över och runt om henne och kraften slöt sig som mjuk bomull. Ett sus där ingen smärta fanns, ingen ångest och ingen panik lyfte henne. ”Vi mister henne! Vi mister henne!” ”För helvete! Ge inte upp! Fru Samuelsson!”

Starka stötar som slog genom henne med en smärta som var värre än hon någonsin upplevt. Kalla instrument på hennes bröst med spikar vilka hamrade rakt genom lungor och bröstkorg.

Kroppen böjde och krampade i våldsamma konvulsioner och en varm vätska pumpade upp ur strupen. Det sköljde över henne som nedsänkningen i ett karbad, som vågorna på Santa Monicas badstrand. Återigen tändes lamporna med hårda dunsar. Ett solljus och en lång gång, grusgången där hemma upplyst som i dimma välkomnade henne. Trägrinden, den välbekanta grinden hade förvandlats till en hög järngrind, med snirklar och smala grenar av rosor och blad, som sakta öppnade sig. Ett gnisslande ljud fyllde luften.

Lugnt och utan att hacka gick den upp. Något svagt flimrade, men hur hon än försökte se gömdes det bakom bländande ljus.

Långt där inne i ljuset väntade gamla människor med utsträckta händerna. Hon ville ta deras händer, känna värmen som strålade ut från ansiktena. De kände henne, ville att hon skulle komma till dem. En enorm lättnad spred sig i kroppen, hon ville till dem, av hela sitt hjärta ville hon ta de där kliven. Bara ett par ljusa trappor som glittrade framför henne, ljuslågor som flammade, eldar som kantade gången. Minnet av den gamla grusgången löstes upp och förvandlades till en solklädd mjuk matta med rundade kanter.

9

Händer och varma ögon vinkade mot henne. Bakom skymtade ett landskap av kullar och blomstergårdar, som fortsatte längre och längre bort.

Några mörka skuggor följde kanterna, tårar som rann, svagt dimmiga och nästan upplösta personer med böjda huvudet som i sorg. De svävade nästan utanför gången, Bebe kunde inte avgöra om de var i gången eller hade halkat utanför. Hennes intresse för de här skuggfigurerna tilltog och hon tvingade sig själv att stanna upp och titta på dem, trots att ljuset framför drog så underbart lättat.

Som om det ville säga, följ med oss, vi är livet, vi är framtiden. Här får du frid, här finns det stora lugnet.

Bebe ville ta i skuggorna, stanna dem och prata med dem. Hon ville fråga varför de grät, vad för sorgligt som hänt, eftersom de var så sorgsna. Men tiden gick inte som hon var van, här rusade den fram, men stod ändå egendomligt stilla. Både segt som klister och en fart som på tyska autobahn. Bebe förstod att hon hamnat i ett mellanläge, varken tiden, bilderna eller drömmarna var som hon kände till. Några kallade på henne, ljusa och varma människoliknande varelser. Men det fanns något som höll tillbaka, de mörka dimmorna, skuggorna med tårarna. Hon hörde nu klagan och avgrundsvrål i smärta. En kör av entonig sorgesång. Hon ville fråga vilka de var, vad de gjorde här med henne.

Bebe skulle precis börja skrika till dem, ruska om dem och be dem att ge sig iväg, när ett ansikte vändes upp mot henne. Den fasa hon kände, den enorma smärta som for genom henne, var värre än alla avgrundsvrål tillsammans. Det var Emmalies ansikte som tårögt stirrade rakt fram. Mötte inte Bebes ögon. Varför var mamma så ledsen? Vad gjorde hon här?

Nästa ansikte som stannade framför Bebe var Ingrids.

Rödstrimmig och blekt, som ett lik såg hon ut. Efter henne kom fosterföräldrarna, Lisen, gubben från åkeriet, Veijo, ja raden fortsatte med några till. Samtliga med rödgråtna ögon, med nejlikor i händerna och mörka kläder hasade de sakta fram. Då slog det henne.

En person fattades. Den personen var Bebe. Det var hennes begravning. Ett skrik steg ur hennes strupe. Hon ville inte dö, hon ville inte 10

fortsätta in i tunneln som lovade slutet på smärta och olycka. Hon rev med naglarna i stenväggarna, borrade in de blodiga fingrarna mellan sten och murbruk för att hålla sig kvar. *** ”Hon har varit med om en abort.” ”Ett missfall?” ”Hittade man något foster?” ”Hon har förlorat mycket blod.”

Röster med allvar, hjul rullade iväg med kroppen, skumpade fort genom gångar och prång. Hjulen stötte mot väggar, sicksackade sig fram i en rasande fart. Karuseller och tivolin, clowner med förvrängda röster ropade och skrek. Kanske var det några skratt, hon kunde inte urskilja nyanserna. Skratt eller klagan, vad gjorde detsamma.

Hon hade ändå aldrig tyckt om folk. Skvallriga och falska var de allihop. Ändå kände hon en slags glädje när värme smekte över kinden. Kläder prasslade nära öronen, händer höll huvudet mjukt och försiktigt. ”Gör klart för operation.”

Och allt blev svart.

11

Kapitel 2 Mardrömmar

Hon försökte resa sig upp ur sängen. ”Fru Samuelsson”, sa en sköterska. ”Ni verkar plågas av mardrömmar.”

Hon torkade av Bebes panna med en fuktig handduk. Svalkan spred sig i huden. ”Är det mitt namn?”

Sköterskan svarade inte. ”Finns det någon hjälp mot drömmarna?” frågade Bebe.

Hon hade drömt om hur ljus seglade sig ner över henne. När hon blundade såg hon drömmen framför sig. Hon var sjutton år.

En varm vind av sommar smekte mjukt klänningstyget. Doften av nyklippt gräs och ljudet av en lastbil som närmade sig i kurvan.

Gruset knastrade under hennes nya remskor med liten klack. Då skorna var nya gick hon lite på tå i gruset för att skona den ömtåliga klacken klädd med ljust läder.

Framför henne lyste trägrinden. Fostermamma ropade någonting, men Bebe kunde inte höra vad det var. Kanske var det något om att inte dröja, inte stanna för länge i Baren där ungdomar hängde, utan ge sig iväg hemåt så fort det bara gick med brödpåsen.

Baren nere på samhället var platsen dit alla unga drogs. Killarna kom på cyklar och de lite äldre körde motorcykel. En och annan ingenjörsson kom med farsans bil. Kaxiga men rädda att skita ner 12

bilen. De stod där med kepsarna på svaj, rökte och spottade. Det var en som kom i lastbil. Sven. Den stiliga killen som hon sen gifte sig med. Alla flockades runt honom. Utmanande tjejer med rött läppstift, ålade runt honom i åtsittande tröjor. De skrattade högt och ju mer han nonchalerade dem desto högre blev deras skratt.

När han stod där vid sin lastbil, eller hängde med överkroppen ut genom fönstret sökte han hennes blick, hennes ögon. Han fortsatte att prata med tjejerna som flockades runt honom, men han tittade på Bebe. Hans bländvita tänder i stark kontrast till det solbrända ansiktet, eller handlade det om att han aldrig blev riktigt ren efter körningarna. Det mörka håret var uppkammat i blanka rader av någon slags kräm, men hängde ner över ögonen. Han var äldre och utstrålade manlighet, han var stolt, han var sin egen. Stanna ville hon säga till honom där i drömmen, låt mig vara kvar här utanför Baren.

Hon var sjutton år och hela kroppen pirrade vid Svens blickar.

Det var första gången hon känt något liknande. Pojkarna som förut slagit och hånat henne, glodde osäkert under hängande luggar. De slängande kropparna osade av rädsla. Fegisar var de. De där svarta hatiska blickarna hon fått förr av dem hade ändrats. Nu var de bleka och flackande. Men hon brydde sig inte i dem, hon blev bara förvånad över hur rollerna ändrats. Och tacksam att hon slapp dem. De satans odjuren. Hon skulle inte glömma dem.

Drömmen hade fortsatt med en annan man. Ljuset trängde undan, ett dån och motorbuller av lastbilar som körde förbi henne. Hon kunde inte se vem som satt i lastbilen. Det kunde vara Sven. Men det var någon annan som stirrade ut genom ett nervevat lastbilsfönster, någon hon kände väl. Han satt bakom ratten och först uppenbarar sig ett blodigt och maskätet huvud. Han vände sakta huvudet mot hennes håll och hon ville skrika, slå och skrika. Ögonen var tomma öppningar, det fanns inga ögon i hålorna, allt var svart. Han drog upp överläppen och visade de sönderbrända tänderna.

Det var Roffe. Kocken som hon hade med sig till USA. Kocken som stal hennes pengar och efter ett våldsamt slagsmål blev dödad av en strömförande lampa. Hon visste alltför väl hur olyckan gått 13

till och trots att han orsakade skadorna själv kände hon i den stunden att han anklagade henne. Hon ville skrika till honom. Men han kunde inte höra henne, han skakade glatt på huvudet och visade med en hand att han saknade öron. Där ögonen suttit var nu stora svarta hål. Förbannade karl! Hon ångrade att hon någonsin anställde honom och kunde för sitt liv inte begripa vad hon såg hos honom. Ett stort skämt var han, en cirkusclown, inte ens en riktig människa. Han öppnade munnen och den var sårig och full av glas efter lampan han tuggade på. Glasbitar satt fast i tungan och vassa bitar var insprängde mellan tänderna. Glaset speglade sig i solljuset och han liknade ett rovdjur, beredd till attack. Han pekade med ett pekfinger mot sitt bröst och sen mot henne. Han skulle besöka henne. Han skulle komma efter henne. Hon försökte skrika, men fick inte fram ett ljud.

Drömmen hade fortsatt med hårda nävar som grep Bebes huvud, poliser som höll hårt. Hon fick inte smita. Hon ville komma undan, ville berätta att hon var oskyldig till deras anklagelser. Det var inte hennes fel. Han orsakade sin egen död. Precis som den där jäkla presidentmördaren. Han ställde till det själv.

Något kallt framför munnen som gav ett märkligt ljud.

Handklovarna slog runt händerna. Brutalt slet poliserna i armlederna för att få fast metallringarna och det hjälpte inte att hon bedyrade sin oskuld. Hon ska inte smita. De ska sätta henne bakom galler och hon kommer att dömas till döden. Det var sanningen.

Hon ska dö. Elektriska stolen för sådana som henne. Ingen skulle tro på henne. Hon hade bankat på honom ordentligt med bronsfoten, tung var den och det tog ett tag innan han fattade. Hon hade överrumplat honom när han steg innanför dörren med ett rejält slag, riktigt hårt så han damp omkull.

Det var sant, hon hade väntat på honom med onda avsikter.

Glas yrde omkring. Ett par rediga slag till innan han med en ung mans styrka studsade upp och slet lampan ur hennes hand, skrek att nu jävlar skulle han döda henne. Hennes dagar var över och hade inte han också slavat på det där hotellet hade han skrikit.

Som en fråga eller ett konstaterande till att han minsann hade rätt 14

att sno hennes pengar. Hon hade sjunkit ihop och blundat, beredd på att dö.

Bebe öppnade ögonen och sköterskan stod kvar vid sängen. Hon la en hand på Bebes kind. ”Jag ska höra med doktorn”, sa hon och lämnade rummet.

15

Här kommer tredje boken om änkan Beatrice ”Bebe” Samuelsson, barnhemsbarnet som inte följde de oskrivna reglerna i ett brukssamhälle i 60-talets Sverige. I Hotelldirektören utan minne får vi följa huvudkaraktären efter att hon hamnat på sjukhus efter en egenhändigt gjord abort som så när kostade henne livet.

Hotelldirektören utan minne beskriver en stark kvinna i 40-årsåldern i ett mansdominerat samhälle. Hon är inspirerad av Rose Tillberg Mattssons egen farmors livsresa från barnhemsbarn på Södermalm till hotelldirektör i Häverödal/Hallstavik.

Rose Tillberg Mattsson är född och uppväxt i en arbetarfamilj i Hallstavik. Hon debuterade 2014 med en novell på Ordberoende Förlag, vilken utsågs till en av de bästa i recensionen av Jean Bolinder på DAST Magazine, maj 2014. I dag har hon publicerat ett tiotal noveller på olika förlag. I november 2017 utkom första romanen Hotelldirektören. År 2019 utkom Hotelldirektören är tillbaka. Rose är leg. gymnasielärare i svenska och textil design/ textilslöjd och arbetar heltid på gymnasieskolan i Hallstavik. Allt skrivande sker på fritiden. I verkligheten träffade Rose aldrig sin farmor, trots att de bodde nära varandra. Ett telefonsamtal som varade en timme är all kontakt dem emellan.

www.vistoforlag.se