Din tillgivna syster
Din tillgivna syster Utgiven av Visto förlag. Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Sebastian Avindell © Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-222-2
Din tillgivna syster SEBASTIAN AVINDELL
Till Ann-Sofi och barnen. Till mormor och morfar.
That someday all things will end. That misty night. That dismal moon. The dead search for their kin. While angels sing, in endless dark. The dead seek out sin. Joe Romersa - Hometown
DEL 1 FOTSTEG I MÖRKRET
KAPITEL 1 ”Gabriel?” Han ryckte till. Såg på kvinnan mitt emot sig i det ljusa rummet. ”Ja?” Hon log mot honom. Rätade till den färggranna scarf som hängde runt halsen. Hon var attraktiv på ett närmast majestätiskt vis. Det gråsilverfärgade håret var stramt tillbakadraget i en knut. Som vanligt var hon iklädd kavaj och byxor. Astrid var en av de varmaste personer han någonsin träffat. Som en bullmormor, instängd i en femtioårig kvinnas kropp. ”Vill du berätta vad det var du satt och tänkte på just nu?” Ljuden. Dunsarna. ”Nej.” ”Varför inte?” Gabriel rätade på sig i sin fåtölj. Såg ut genom kontorets fönster. Himlen var blå där utanför. Han kunde skymta ett klocktorn bland de många taken. Klara kyrka kanske? Han visste inte. ”Därför att det är för jobbigt att prata om.” Astrid rätade till sina glasögon. Lade det högra benet över det vänstra. ”Har det att göra med den episod vi berörde i vårt förra möte?” ”Ja.” ”Jag förstår. Vi kan lämna det för nu. Hur går det med sömnen? Har du fortfarande mardrömmar?” Frågan tycktes honom överflödig. Han hade alltid mardrömmar. Varje natt.
13
”Ja.” Astrid satte ned sina båda ben på golvet. Reste sig och rätade till pressvecken på byxorna. Gick över den magnifika fiskbensparketten till det andra av rummets fönster. Väl där vände hon honom ryggen. Gabriel kände en våg av tacksamhet. Astrid visste att han oftast tyckte det var lättare att prata när hon inte satt direkt framför honom. Nu stod hon tyst vid fönstret. Inväntade att han skulle fortsätta. ”Jag har försökt göra som du sa. Komma ut och träffa människor. Laddade ned Tinder.” Gabriel fick stanna upp innan han fortsatte. Det lät så fånigt när han sade det högt. ”Var ute med en tjej i förra veckan. Hon var trevlig.” ”Har du träffat henne igen?” ”Nej.” Astrid vände runt. Såg på honom över kanten på glasögonen. ”Varför då?” Han hade vetat att frågan skulle komma. De hade pratat om tillit. Att hitta närheten i andra. ”Jag vet inte. Det kändes väl inte så bra, helt enkelt. Dessutom hade det väl knappast fungerat. Sen, alltså. Hon bodde i ett hus i Gamla stan. Sex trappor upp. Ingen hiss.”
14
KAPITEL 2 Det hade varit ett elände till arbetspass. Värmen låg som en tjock filt över sjukhuset. Den ålderdomliga ventilationen hade valt att ta semester samtidigt som större delen av personalstyrkan. Patienterna på avdelningen hade varit extra krävande idag. Kärringen med hjärtflimret i sal 14 hade konstant ringt på klockan. Magnus Andersson hade arbetat i tio år som sjuksköterska och det var tio år för mycket. Han hade aldrig tyckt om sitt arbete, hade hellre velat jobba som någonting helt annat. Den insikten slog honom dessvärre alltför sent, när sambo och två barn redan var ett faktum. Därför var han nu fast där han var, som trött, ilsken och bitter sjuksköterska på samma avdelning som han klivit in på som nyutexaminerad för drygt ett decennium sedan. Han hade som vanligt dröjt kvar på avdelningen en stund. Ville inte riskera att stöta ihop med andra kollegor som avslutade sina skift. Tack vare det kunde han stämpla ut senare, vilket ökade mängden övertid i hans timbank. Magnus tänkte på lunchmötet de haft, när chefen berättat om den nya sköterska som skulle börja imorgon. Magnus såg fram emot det. Det gick alltid att köra med de nyanställda, få dem att utföra de mest tråkiga sysslorna. Hedehav hade han visst hetat, den nya. Vad var det för ett jävla namn? Säkert från Stockholm och fin i kanten. Magnus fnös. Ensam i en av de stora hissarna kände han tröttheten komma över sig. Inte på grund av de få timmars sömn han hade fått föregående
15
natt. Det här var något annat. Ackumuleringen av flera års skiftarbete och kronisk sömnbrist. Det satte sig i benen på något vis. Skapade mörka ringar under ögonen som aldrig tycktes försvinna. Uppgivet suckade han så det ekade i hissen. Han försökte trösta sig med tanken på de två ölen som stod och väntade hemma i kylen. Att det var just dessa öl som var orsaken till hans mages allt mer imponerande omfång kunde han enkelt bortse ifrån. Något måste man få unna sig. Hissen stannade med ett protesterande gnissel. Den automatiska belysningen knäppte till och utanför hissen byttes det kompakta mörkret mot ljuset från de gamla lysrören. Magnus hasade ur hissen och svängde in i korridoren som ledde till omklädningsrummet. Något i ögonvrån fick honom att vrida på huvudet. I den mindre korridoren till höger om honom stod en dörr öppen. Magnus stannade upp. En kall kåre strök utmed hans rygg. Känslan följdes av en rysning som var så påtaglig att nycklarna i hans ficka klirrade svagt. ”Hallå?” ropade han. Inget svar. Magnus släppte dörren med blicken och skyndade snabbt vidare mot omklädningsrummet. Det var något som skavde. Luften tycktes honom annorlunda. En subtil doft av någon blomma som han inte kunde identifiera. Han stannade upp i mitten av korridoren. Ödsligheten i källaren gjorde sig påmind. Han snurrade runt. Som om förklaringen till obehaget i maggropen skulle finnas bakom ryggen. Korridoren låg öde. De grå cementväggarna och golvet såg ut som vanligt. Magnus snodde runt och fortsatte med snabbare steg mot omklädningsrummet. Försökte trycka undan den gnagande känslan av panik. Det här var stress och trötthet som gjorde sig påmint. Inget annat. Men varför hade den där dörren stått öppen? Det var väl ingen som var nere och rotade i förråden så här dags? Förmodligen var det bara någon som glömt stänga dörren efter sig. En idiot, helt enkelt.
16
Inget annat. Någonstans i ekandet från de egna stegen tyckte han sig ha hört något. Magnus stannade upp. Men, allt som hördes var brummandet och knäppandet från lysrören och den egna andhämtningen. Han hade stannat en bit ifrån den gröna dörr som ledde till omklädningsrummet. Svetten som för en stund sedan runnit varm längs med hans rygg kändes kall. ”Hallå?” Åter fick Magnus röst ekande försvinna mellan väggarna, obesvarad. Det fanns ingen här nere. Han måste skärpa sig. Tänk om någon såg honom. Så hörde han det. Ett metalliskt, klagande ljud som tycktes komma från sjukhusets inre. Magnus frös till. Varje del av hans kropp protesterade i rädsla. I några sekunder fanns ljudet kvar, för att sedan försvinna. Villrådigt såg han sig omkring, som för att lokalisera var ljudet kommit ifrån. Gråa väggar stirrade tillbaka. Så var det där igen, starkare denna gång. Det knäppte, smällde, ändrade karaktär. Ett långt utdraget ljud som påminde om valsång. Magnus hörde vatten som rann. Svagt porlande tycktes det uppstått från ingenstans. Misstroget såg han mot sina fötter, övertygad om att där skulle finnas en rännil av vatten. Men golvet var tomt. Ljudet ökade trots det i intensitet. Från att ha kunnat komma från en kran som försiktigt vridits på lät det nu allt starkare. Det började göra ont i Magnus öron. Han pressade sina handflator om dem och svängde runt i jakt på källan till det som lät. Vad fan var det som pågick egentligen? Vattenläcka, tänkte han. Någonstans innanför väggarna måste ett rör ha gått sönder. Kanske en huvudledning? I nästa sekund var ljudet borta. Tvekande sänkte Magnus händerna från öronen. Den tidigare svaga doften fanns med ens överallt. Likt en blommande sommaräng fylldes Magnus näsborrar med något han vagt kände igen, men inte kunde placera.
17
Han kunde skita i det här. Gå direkt till parkeringen och köra hem. Han hade nycklarna i sin ficka. Men, vad skulle kärringen hemma tro, om han kom hem i arbetskläderna? Han andades ut och in i djupa andetag. Såg på kulvertens väggar och golv. Försökte med hjälp av dem hitta tillbaka till lugnet. De såg ut som de alltid gjort. Allt var som det skulle. Det var bara någon gammal vattenledning som stod och slog någonstans. Men varför hade ljudet upphört så plötsligt? Borde det inte vara konstant? Och lukten av blommorna? Hur kunde den bli så stark, utan att han rört på sig? Vad var det som luktade så in i helvete? Sköljmedel! Givetvis var det sköljmedel som luktade så att hans ögon nästan tårades. Magnus gav till ett närmast triumfatoriskt utrop. Lättnaden, som ersatte rädslan som haft honom i ett järngrepp, var underbar. Om en vattenledning gått av vore det inte konstigt om det började lukta av just sköljmedel. Sjukhuset hade egna tvätterier i källaren. Där måste de använda sådant, även om Magnus inte kunde dra sig till minnes att han känt den här doften förut. Kanske hade de bytt till ett nytt fabrikat? Det spelade ingen roll. Vattenläckor var inte hans bekymmer. Medan Magnus lättat vandrade den sista biten till sitt omklädningsrum hoppades han innerligt att det var en stor läcka han hört. En som skulle få hela sjukhuset att rasa ihop där det stod, rakt över patienter och alla som jobbade där. Han skulle vara den förste att fira när det hände. Det dånade i Magnus öron när ljudet kom tillbaka som från ingenstans. Denna gång så starkt att han inte hörde sig själv, trots att han skrek av rädsla. Korridoren omkring honom tycktes svaja av kraften. Det lät som om han befann sig inuti ett fartyg där någonting enormt bankade mot utsidan på dess skrov. Med händerna på nytt pressade mot sina öron småsprang Magnus de sista metrarna fram till omklädningsrummets dörr. Så försvann ljudet
18
igen. Lika hastigt som det kommit. Magnus sänkte försiktigt sina händer, redo på att närsomhelst behöva placera dem över sina öron igen. Men inget hände. Källaren förblev tyst. Hastigt förde han ned handen i en av blusens stora framfickor. Letade efter det passerkort som alltid tycktes gömma sig bland allt annat han hade där. Med stigande irritation rotade han runt bland tejp, nycklar och sin mobiltelefon. Hur kunde ett kort försvinna så här, varenda gång? ”Men helvete!” Orden föll platt i den ödsliga kulverten. Lukten av sköljmedlet, eller vad det nu var, gjorde luften tung. Svår att andas. Magnus hostade och svor igen. Så strök hans fingertoppar mot något kantigt. Han kände de bekanta formerna av passerkortet när handen slöt sig kring det. Som en siren var ljudet tillbaka. Övertog allt annat med sin blandning av metalliskt kvidande och skvalande. Magnus kunde inte parera det ofrivilliga skuttet hans kropp tog när ljudet så plötsligt var tillbaka. Han täckte på nytt öronen med händerna. Såg i korridorens båda riktningar. Hoppades att han skulle få syn på någon, vem som helst, bara för att slippa stå där ensam. Någon annan måste också ha hört ljudet. Fan, hela sjukhuset måste ha hört det. Den underjordiska korridoren gapade tom. Meter efter meter med betong, upplyst av blinkande lysrörs sterila sken. Tiden passerade hopplöst långsamt. Det dånade i huvudet på Magnus, samtidigt som näsan fylldes av det kryddigt blommiga. Känslan var overklig, som om allt detta hände någon annan. Från en stund till en annan försvann så åter ljudet. Det pep i öronen. Med händer som skakade sökte Magnus åter efter sitt passerkort i blusens högra framficka.
19
En vattenläcka kunde väl ändå inte låta så här? Eller? Tänk om sjukhuset faktiskt höll på att rasa? Just nu? Magnus såg mot taket, var för ett ögonblick säker på att det skulle störta ned över honom. Ton efter ton med betong skulle obönhörligt falla över hans kropp. Tystnaden var kompakt och välkommen, men förstärkte ändå på något vis känslan av klaustrofobi. När som helst skulle ljudet, det som lät som en jättes jämrande, komma tillbaka. Han visste det. Kände det med säkerhet, ända in i märgen. Hjärtat slet i Magnus bröst när han med stigande panik rotade runt i fickan. Fingertopparna snuddade åter vid de bekanta föremålen som fanns där. Magnus kunde höra sin egen tunga andhämtning medan han desperat letade. Till slut hittade han plastkortet igen. ”Där ja, din jävel!” *** Passerkortet som han tillsammans med en tejprulle fått upp i ett pincettgrepp föll ned på kulvertens golv. Tejprullen ställde sig på högkant och rullade likt ett litet vitt hjul iväg över golvet. Han följde dess färd med hypnotiskt blick, innan den tappade fart och föll omkull. Skulle han hämta den? Nej. Fan heller att han skulle. Den fick ligga. Han måste härifrån. Nu måste han bara få tag i kortet. Magnus satte sig ned på huk och i samma stund kom ljudet tillbaka. Han tryckte handen mot sitt vänstra öra och började med högerhanden famla över golvet. Det kändes kallt mot hans hand. Den hängande magen gjorde det svårt att sitta, hälsenorna protesterade vildsint under trycket. Det var som om han inte fick luft och i huvudet rusade tankarna kring varandra utan att få fäste. Vart var det där jävla kortet? Han såg över golvets grå yta. Samtidigt som det dånande ljudet övergick i ett forsande läte fann han det till slut, bredvid sin ena sko. Han for med en, för honom, imponerande hastighet upp från sin
20
hukande position. Händerna darrade när han försökte dra kortet genom springan på den dosa som var placerad bredvid dörren. Det gick inte. Först på andra försöket lyckades kortet hitta rätt. Ingenting hände. Den lampa som vanligtvis indikerade att dörren var öppen genom att lysa med ett grönt sken, var fortsatt svart. Magnus drog kortet igen. Svart. Blomdoften gjorde honom illamående, fick det att snurra i huvudet. Han hostade till och blinkade med ögonen som nu börjat tåras. Det skvalande lätet fick det att kännas som om han stod invid ett väldigt vattenfall. ”Va fan”, viskade han, ”va fan, va fan?” Alla lampor slocknade. Som om någon dragit en säck över hans huvud ersattes allt av mörker. Den enda ljuskällan var nummerpanelen på dosan framför honom. Mörkret var kompakt. Han famlade, drog kortet igen och igen men ingen grön lampa gav sitt godkännande sken. Doften. Och så … Ljudet av fotsteg.
21
KAPITEL 3 Trapphuset var gulmålat. Dörrar trängdes på entréplanet med postfack som såg malplacerade ut mot det slitna ytskiktet. Gabriel Hedehav stod vid hissen, som rörde sig oändligt långsamt bakom sin fasad av plåt. Vid sina fötter hade han en plastpåse med matvaror han handlat. En av dörrarna öppnades bakom honom. En gammal kvinna, iförd rosa morgonrock, stödd av en rullator kom ut i trapphuset. Med långsamma steg hasade hon mot postfacken. Gabriel betraktade hennes kamp med att först låsa upp det, för att sedan befria en tidning från sin plats. Hissen fortsatte att brumma i bakgrunden. Kvinnan la tidningen ovanpå rullatorn, svängde runt och tog sikte på sin öppna lägenhetsdörr. Först då såg hon honom. De gamla ögonen drogs ihop till två streck. Vandrade mellan Gabriel, hissen och trappan som ledde till de två övre våningarna. Kvinnan skakade på huvudet, för att sedan stint se ner i golvet tills dess att hon försvunnit bakom sin dörr. Samtidigt som den stängdes med en smäll plingade äntligen hissen till. Utan att se åt trappan plockade Gabriel åt sig sin påse och klev in i hissen. Lägenheten var ett kaos av flyttlådor. Gabriel packade med långsamma, trötta rörelser in matvarorna i kylskåpet. Utanför fönstret gick eftermiddagen över i kväll. Han funderade på att packa upp någon låda, men avstod. Istället retirerade han till sovrummet och sängen. Om han bara kunde få vila lite. Sova.
22
*** Genom persiennen sken den tidiga morgonsolen. Rummet kändes kvavt och instängt. Natten hade varit svår. Som vanligt. Då brukade det bli så här. Som om Gabriel egentligen aldrig sov, utan snarare befann sig i en sorts dvala som fått ersätta sömnens funktion. Det inte var något unikt för honom. Många av sjuksköterskekollegorna kunde beskriva samma bekymmer. De var aldrig utsövda eller uttröttade. Istället befann de sig i ett närmast kroniskt tillstånd av kvävda gäspningar och allt för många koppar kaffe. Telefonens alarm började spela en munter melodi. Gabriel sträckte sig efter den och stängde av det. Funderade över varför han envisades med att ställa det varje kväll. Han sov ju ändå inte. Nej, han var i sitt sömnlösa tillstånd allt annat än unik. Skillnaden var att det för honom inte berodde på skiftarbetet. Fötterna träffade det ljumma golvet. Det kändes tryggt. Som motsatsen till att sväva fritt i nattens mörker. Golvet fanns alltid där. På något vis hade det alltid varit en tröstande tanke för honom. Mardrömmarna var inget nytt. Han hade dragits med dem större delen av sitt liv. Han reste sig med en suck och började klä sig i samma linne och shorts han hade haft under gårdagen. Såg sig omkring i det av flyttlådor belamrade sovrummet. Bara tanken på att de skulle behöva packas upp gjorde honom modfälld. Nej! Tänk inte så nu. Det här är vad du behöver. En nystart. Gabriel passerade med visst besvär lådorna. Flyttfirman hade burit in alltsammans på mindre än en halvtimme under gårdagen. De stod staplade längs med väggarna i rummet, fick det att kännas som ett fort av wellpapp. När han passerade ut genom sovrumsdörren slängde han en blick ned i en av de öppna lådorna. Överst låg ett inramat foto. Gabriel stannade upp och tittade misstroget på den nötta, guldfärgade ramen. Han kunde inte minnas att han lagt den där. Borde det inte ligga tillsammans med det andra ömtåliga? På fotot såg han sig själv som liten. Sju, kanske åtta år gammal.
23
Iklädd en ljus skjorta och svarta byxor stod Gabriel lutad mot sin pappas ben. Den reslige mannen var klädd i liknande kläder som sin son och blickade leende in i kameran. Gabriel såg sitt lilla jag på fotot. Pojken hade en bekymrad min. Det snurrade till i hans huvud när tankarna började mala. Gabriel sträckte ut handen och stängde igen lådan i en hastig rörelse. Ett ögonblick stirrade han tomt på den, för att sedan lämna det kvalmiga rummet bakom sig. Väl i köket fick Gabriel rota runt i de kartonger som stod utmed väggarna i det avlånga rummet. Först i den tredje lådan han öppnade fann han sin kapselmaskin. Den examenspresent han gett till sig själv för två år sedan. Han hittade ett uttag vid diskbänken och kopplade in maskinens sladd. Medan han fyllde den löstagbara tanken med vatten från kranen såg han ut genom fönstret ovanför diskbänken. Himlen var azurblå, med enstaka tunna moln som susade fram likt förrymda bomullstussar. Bredvid kranen stod en ensam kopp i mörkblått och guld som han druckit vatten ur innan han gick och lade sig. Han placerade den på kaffemaskinens bricka och tryckte på knappen. Doften fyllde hans näsborrar och väckte långsamt kroppen till liv. Med koppen i handen gick Gabriel till det stora fönster som tog nästan hela kökets kortsida i anspråk. Blickade ut över innergården där trevåningshusen fortfarande kastade skugga över den torra gräsplätten i dess mitt. Ett ensamt träd vajade lojt i vinden. Han tog ett djupt andetag och smuttade på kaffet. Såg hur en överviktig man i neonfärgade kläder med visst besvär tog sig upp på en skraltig cykel. Den matchade illa med den moderna kroppsstrumpa som smet åt kring hans mage. Gabriel drog på munnen och tog ytterligare en klunk kaffe. Kroppen var sliten efter gårdagens flytt. Musklerna kring nacken
24
spände och protesterade när han lyfte sin lediga hand för att massera dem. Gabriel såg ned på sina nakna fötter. Han behövde ett par strumpor och återvände därför till sovrummet. När han gjort det och var på väg ut till köket igen såg han den flyttlåda han nyss stängt. En glipa hade uppstått mellan kartongens två flikar och i den kunde han åter skymta fotografiet. Kortet på den lille Gabriel och hans pappa Jonas. Irriterat slog han ut med armen över kartongens ovansida så att springan försvann. *** Gabriel blinkade förvirrat. Såg upp från kaffekoppen och runt i köket. Han mindes inte att han gått och satt sig. Känslan av att han just blivit väckt ur en djup slummer var påtaglig. Det hade alltså hänt igen. Ytterligare en dagdröm. Ändå kunde han inte minnas vad den handlat om. Nåväl. Astrid hade sagt att det skulle kunna bli så här till en början. Inget att oroa sig för. Men, hur länge hade han varit borta? Han tittade ned på kaffekoppen i sin hand. Lade fingrarna mot dess utsida och blev inte förvånad när koppen kändes kall. Med en suck reste han sig och slog ut kaffet i diskhon. Flytten hit, tänkte han. Det är den som ställer till det i huvudet på mig. Rör upp det gamla. Det, och så det där jävla fotot. Gabriel ställde tillbaka koppen på sin plats bredvid kranen innan han gick för att leta rätt på sin tandborste ur en av flyttlådorna i hallen. Flytten hit var måhända ett märkligt beslut. Men på något vis kändes det ändå självklart. Oavsett hur vag hans koppling till Ljungshed än var – hans pappa hade bott här som liten, så var det allt han hade kvar. Det enda som kunde liknas vid några rötter. Hittade Gabriel inte fotfästet här kändes det som om han aldrig skulle göra det.
25
G
abriel har flyttat till Ljungshed för att börja om.
Det måste bli här som tankar och ekon från det förflutna äntligen Med ett nytt jobb som sjuksköterska på Ljungsheds lade sig till ro. Hans psykolog hade påtalat det. Att flytten kunde bli sjukhus harför han börjatinre släppa in människor i sitt en nystart. En chans Gabriels att äntligen få läka. igen.noga sina tänder och försökte tänka på det som vänHan liv borstade tade under dagen. på sjukhuset försvinner spårlöst och Men personal Nytt arbete, i en ny stad. får honom att inse att det inte Gabriels efterforskningar Det måste gå.
är första gången. Historien tycks upprepa sig. Någonting gammalt och ursinnigt ruvar nere i den labyrintlika källaren. Det väntar på hämnd. Och det lockar Gabriel till sig.
Din tillgivna syster är en roman om skuld, hat och kärleken i dess renaste form. En historia om klassgränser och det mörka som finns inom oss alla. Sebastian Avindell är född 1984 och är uppvuxen i Linköping. Han är yrkesverksam sjuksköterska, med en specialistexamen inom akutsjukvård. Din tillgivna syster är hans debutroman.
www.vistoforlag.se
ISBN 978-91-7885-222-2
9 789178 852222