FYRKLÖVERN
Häxmästarens hämnd
Lillemor Arnäs
Fyrklövern Häxmästarens hämnd
FYRKLÖVERN
Häxmästarens hämnd Lillemor Arnäs
Tidigare böcker av Lillemor Arnäs: Fyrklövern och Häxringens hemlighet, 2013 Fyrklövern och Silverelixiret, 2014 Fyrklövern och Den magiska boken, 2015
Fyrklövern : Häxmästarens hämnd Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Lillemor Arnäs © Omslagsbild: Istockphoto Illustrationer: Markus Lindholm, Aartwolf © Kartor: Erika Palovaara Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner & Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-7885-138-6
Till alla mina trogna läsare
FÖRORD Ända sedan tredje delen i Fyrklövernserien kom ut har jag fått samma fråga, gång på gång: – Kommer det en ny del snart? Hur kan man som författare motstå denna önskan? Och i kombination med min egen längtan efter Fyrklövern och deras magiska äventyr fanns bara en bot – att sätta barnen i arbete igen! Häxmästarens hämnd är den fjärde boken om Fyrklövern men den har en fristående handling – det är alltså ett helt nytt magiskt äventyr. Emellertid finns här kopplingar och ”trådar” som löper tillbaka till de tre tidigare böckerna vilket inte är så konstigt. De fyra barnen är ju fortfarande de viktigaste ingredienserna och delarna i ”Fyrklövernreceptet”! Om du som läsare har glömt handlingen i serien – eller inte läst den alls – finns i slutet av boken korta sammandrag av de tre böckerna. Där hittar du också namn- och ordlistan som förklarar de termer och namn som förekommer i alla fyra böckerna. Med detta önskar jag dig som läsare en magisk och hissnande resa tillsammans med Fyrklövern! Lillemor
Fyrklรถvern
Prolog
Den blå röken skingrades långsamt i skymningsljuset. Sikten var dålig men det passade honom utmärkt. Då fick han extra tid att vänja sig vid de nya omgivningarna och bestämma hur han skulle gå vidare. Han visste hur Firthis cirkel var placerad, på en öppen hed där risken för upptäckt var överhängande. Snart skulle nattmörkret ta över men ännu var han långt ifrån säker. En stark känsla av utsatthet fyllde honom och han såg sig misstänksamt omkring. I takt med att dimslöjorna från portalen tunnades ut framträdde allt fler detaljer. Han tog ett steg framåt och mer kände än såg att han befann sig precis där han skulle – inuti den magiska cirkeln som såg ut som han var van vid – med altaret och bänkarna. Vad han kunde se låg cirkeln verkligen oskyddad. Heden sträckte ut sig åt söder, oändligt som det verkade. Åt andra hållet, knappt hundra meter bort, låg en stenmur och bortom den fanns buskar och träd. Han lyfte blicken och skymtade en blek halvmåne bakom mol◆ 15 ◆
nen. Om en vecka var det dags och han visste att detta var hans sista chans. När han väl hade Fyrklövern i sitt grepp och med deras hjälp tagit sig till Malorbia – det skulle aldrig bli Lumenia för honom - borde segern vara inom räckhåll. Han hade förberett sig länge och betvivlade inte att han skulle lyckas. I samma stund som det sista av solens strålar försvann i väster steg han ut ur cirkeln och uppslukades av mörkret.
**
◆ 16 ◆
1. Det okända hotet
M
ary haltade fram till fönstret och stödde sig på möblerna för att inte falla omkull. Hon slängde en blick på kryckan som stod lutad mot en fåtölj men beslöt att strunta i den. Hon tyckte inte om den och hade aldrig lärt sig använda den riktigt. Var skulle hon ha den? På den friska sidan eller där den brutna fotleden var? Läkaren hade självklart upplyst henne på ett förnämligt sätt men det var borta ur hennes hjärna. Hon kunde ju googla men hade ingen lust. Och det var inte speciellt viktigt. Det fanns problem som var betydligt allvarligare. Först hade hon trott att hon inbillat sig men tecknen var för många. Senast hon kände av sin klärvoajans så tydligt var i Malorbia tillsammans med Fyrklövern och Ellinor. Det låg nästan sju månader bakåt i tiden och tanken hade aldrig fallit henne in att de inte var skyddade här i Fjärås. Känslan av fara var nu så stark att hon inte kunde stoppa rysningen utefter ryggraden. ◆ 17 ◆
Hon lutade sig mot fönsterbrädet och såg ut i trädgården där sommarsolen flödade och fjärilarna fladdrade runt hennes färgglada blommor. Sparvarna skvätte lekfullt vatten omkring sig i fågelbadet och hennes katter, Whitey och Vanilla, lekte tafatt bland bärbuskarna. En ljus bild av idyll och trygghet. Men skenet bedrog. Hon lyfte blicken från katternas lek på gräsmattan och tittade mot grusvägen, som om hon kunde påskynda barnens ankomst. I träden utanför staketet syntes de svarta silhuetterna av korpar och de blev fler till antalet för varje dag som gick.
* Lördagen den 21 juli var lika varm och solig som alla dagar var nuförtiden. Det osvenska varma klimatet hade pågått sedan maj månad och hela landet hade nu vant sig vid temperaturer som låg högt över det normala. Markerna var torra och gräsmattorna hade gulnat av vattenbrist. Och prognosen visade inte på någon förändring. Barnen cyklade snabbt över Bräckan och ingen av dem yttrade ett ord. Samtalet från Mary hade skakat om Linnéa - främst på grund av en panisk underton som vithäxan gjort sitt bästa för att dölja men också ◆ 18 ◆
för att hennes samtal var tomt på information. Hon frågade inte ens om alla fyra var hemma och tillgängliga utan mer eller mindre befallde dem att omedelbart komma till stugan. Det var ren tur att Julia var hos Linnéa när hon ringde men Linus hade först problem med att få tag på Gustaf. När han till slut svarade och Linus berättade det lilla han visste, levererade Gustaf en för honom typisk kommentar. – Så det är dags nu igen? Han lät tankarna löpa medan han trampade efter de andra tre. Allt de hade upplevt sedan Mary utsåg dem till en Fyrklöver! Deras uppgift hade varit att besegra svarthäxorna som börjat ta sig in i Fjärås genom Häxringen upp vid Kolerakyrkogården. Han mindes Fyrklöverns första färd genom ringen till det mörka Malorbia och hur de ilskna, små gråvättarna sköt på dem med sina pilbågar. De hade suttit i fängelsehålan i Castella Nocta och slagits mot svarthäxor och stinkande dvärgar och till slut räddades de av Älvdrottningen Rosa, hennes älvor och feerna. Han rös inom sig när han tänkte på luftfärden från slottet till Cirkeln, som Häxringen kallades i Malorbia. Alla fyra barnen hängde mellan älvor, högt över Svavelträsket och Vampyrskogen, och Gustaf hade aldrig berättat för de andra att han var extremt höjdrädd. Ett annat starkt minne var mötet med den mystiska ◆ 19 ◆
och magiskt begåvade Furia som bodde i Vargberget med sina vargar. Hon blev deras bundsförvant i kampen mot svarthäxorna och den som tog med dem till Erasmus, den ende kvarlevande trollkarlen i Malorbia. Han tankar avbröts när cykelns bakhjul körde ner i en grop och han höll på att välta. Erasmus, ja, tänkte han, när han rätat upp cykeln. Vilket möte! En trollkarl som kom från Rossared i Fjärås och var närmare 400 år gammal. Han hade färdats genom Häxringenredan på 1600-talet, när det parallella riket fortfarande hette Lumenia och tillhörde älvorna. Gustaf kom väl ihåg hur den gamle trollkarlen tvingades att tillverka Silverelixiret som Häxdrottningen Vesta behövde för att hålla sig ung. Linnéas tankar var också i det förflutna och hon mindes tydligt allt de varit med om och tvivlade inte på att de andra tre gjorde detsamma. Hon kunde nästan ta på spänningen mellan de fyra vännerna, en spänning som växte ju närmare Marys stuga de kom. Nerför grusvägen mot Lygnern gick det fort och de susade förbi höglandskorna som betade i lugn och ro, helt ovetande om den spända och oroliga atmosfären som omgav människorna. De parkerade sina cyklar utanför stugans staket och även om solen sken från en molnfri himmel kändes det inte som det brukade. Det var som om en ◆ 20 ◆
mörk sky hängde över den sagobetonade, prunkande trädgården och den gulliga lilla stugan med det tjocka halmtaket. De såg förvånade på varandra när ett kraxande läte ökade i styrka. Mary hade glömt att berätta om korparna och de var väl medvetna om vad det betydde att de svarta, olycksbådande fåglarna var tillbaka. Julia rös till och undrade inom sig om hon någonsin skulle vänja sig vid dem. Linnéa såg en skymt av glittrande vatten bakom stugan – Lygnern. Trots hög luft och julivärme tyckte hon att den djupa insjön också såg ogästvänlig ut. Julias intuition hade vuxit sig allt starkare sedan striden i Malorbia och hon kände sig yr och lite illamående när hon gick på den smala stengången. Runt deras ben sprang Marys två ljusa katter och normalt hade de stannat upp och kelat med dem men inte den här gången. Deras blickar var fästa på stugan och precis när Gustaf lyfte handen för att knacka öppnades dörren. Mary vinkade in dem och såg sig om i trädgården innan hon stängde bakom dem. Allt såg ut som vanligt i vardagsrummet men ändå inte. Linnéa kunde inte sätta fingret på det men den varma, ombonade känslan de var vana vid saknades. Hon tänkte först att hon inbillade sig, men de andras ansiktsuttryck visade att hon inte var ensam om sin känsla. ◆ 21 ◆
– Kaminen är ju släckt, sa Gustaf plötsligt. – Men det är ju högsommar, svarade Mary. Då behövs den inte. Gustaf brydde sig inte om att svara. Något stämde inte med vithäxan och det där med kaminen stämde inte heller. Den kunde lysa utan att avge värme, det visste han med säkerhet. De hade varit hos Mary ganska många gånger sedan striden i Malorbia men något var definitivt annorlunda. Mary studerade dem där de satt hopträngda bredvid varandra i soffan och undrade inom sig hur hon skulle göra. Det hade gått nästan ett år, närmare bestämt tio månader, sedan hon först träffade dem uppe vid Häxringen. Hon fascinerades av hur mycket de hade förändrats och vuxit men visste att i den åldern gick det fort. Den som förändrats allra mest var Gustaf som snart skulle fylla tolv år. Förutom att han dragit iväg på höjden och snart skulle passera Marys längd, var hans hår helt annorlunda. Han hade gått från spretiga, blonda testar till axellångt hår som ofta hölls på plats av en gummisnodd. Linus hade gjort precis tvärtom. Han hade låtit snagga sig så att huvudet numera täcktes av en mörkbrun, mjuk matta. Flickorna var sig ganska lika, Linnéa med de långa bruna lockarna och Julia med det ◆ 22 ◆
kopparröda raka håret, men det fanns en skillnad. Julia hade vuxit förbi sin vän och även om hon hade en bit kvar till Gustafs längd var skillnaden tydlig. Stämningen i rummet var tryckt och ingen sa ett ord. Linnéa skruvade på sig och släppte inte Mary med blicken. Hennes otålighet växte tills hon inte längre kunde hålla tyst, – Vad är det, Mary? Du ser ut som om du sett ett spöke! Mary ryckte till och drog i sin gråa fläta, vilket hon alltid gjorde – helt omedvetet – när hon var orolig över något. – Jag har kallat hit er idag för det är något på gång som jag inte förstår. Och det värsta är jag inte kan göra något så länge jag har gipset, sa hon och pekade på det blå bandaget runt den högra vaden. Dessutom är Ellinor bortrest! Hon blängde på Julia som om det var hennes fel att hennes mormor inte var hemma. – Ja, jag vet. Hon är på Mallorca med bridgegänget, svarade hon, lite förvånad över Marys irriterade tonfall. Julia kämpade mot illamåendet som kom och gick. Det var ingen idé att försöka intala sig att det handlade om magsjuka – hon visste alltför väl vad det be◆ 23 ◆
tydde. Något mörkt rörde sig runt stugan och Marys beteende stämde med den känslan. – Men varför är vi här? Jag skulle träffat en kompis idag faktiskt. Linus lät lite sur och strök handen över det kortklippta håret – han kunde inte låta bli att känna på den nya frisyren. Han hade tröttnat på de bruna lockarna och fått Gustaf att dra rakapparaten över kalufsen. – Linus, jag har inget val. Efter Malorbia var jag fast besluten att aldrig involvera er igen men jag vågar inte vänta, inte på att min fot läker eller att Ellinor kommer hem. Hon såg på barnen där de satt i soffan och plötsligt insåg hon hur små de egentligen var. Och även om de blivit äldre så var de fortfarande barn. – Berätta för oss nu, Mary, sa Linnéa på sitt typiska sätt – aningen dominant och uppfordrande. Mary kunde bli lite irriterad på flickans direkta attityd men samtidigt imponerades hon av styrkan och beslutsamheten hos en elvaåring. Hon kände att det var precis den knuffen hon behövde för att avslöja det hon visste. Hon beslöt att börja från början. Det fanns ingen annan väg att gå. Hon berättade att hon och Ellinor hade besökt Malorbia, eller Lumenia som det hette nu, en natt i slutet av maj. ◆ 24 ◆
– Det visste inte jag, sa Julia och såg sig om på de andra tre. Varför har inte mormor sagt nåt? – Vi ville inte säga något. Vi var där av en speciell anledning och det var tur att vi gjorde det besöket. Hon berättade hur hennes intuition och klärvoajans hade utvecklats mer och mer sedan de kom hem från det mörka riket och någon gång under våren fick hon en upplevelse av ren ondska i sin hjärna. – Det var en chock att se det, det var som en skräckfilm som rullades upp inför mina ögon. Och jag visste inte varifrån de här bilderna kom eller hur jag skulle hantera dom. Då kontaktade jag Ellinor och vi tog oss till Lumenia för att försöka ta reda på vad som pågick. De hade träffat Rosa och Erasmus som bekräftade att något, eller någon, försökt ta sig in i deras rike genom Cirkeln under en längre tid. Som tur var hade Erasmus lagt samma magiska spärr över portalen som han gjort över Drakryggen. – Den besvärjelsen lades ju av honom men också av Rosa och Miriam. Eller Furia, menar jag. När Mary nämnde krigarhäxan drog en skugga över hennes ansikte och alla kände hur det plågade henne att bara nämna sin syster. Detta var ett oavslutat kapitel i vithäxans liv och hade förändrat henne för all framtid. Vid mötet med Furia i Malorbia tog det inte lång tid för Mary att inse att hon stod öga mot ◆ 25 ◆
öga med sin lillasyster, Miriam. Den lilla flickan hade försvunnit genom en engelsk Häxring drygt fyrtio år tidigare, men Silverelixiret hade saktat ner hennes åldrande så hon såg ut som en tonåring. Mary väntade hela tiden på att Miriam skulle lämna Älvriket och komma hem till henne. Men ju längre tiden gick, desto mer insåg hon att det inte skulle ske. – Men vi har ju också varit där, sa Julia för att få vithäxan på andra tankar. Hur kom vi in då? – Spärren stoppar bara de svarta krafterna, fortsatte Mary som fortfarande såg lite skakad ut. Rosa vill aldrig mer bjuda in ondskan till sitt rike. Linnéa mindes tydligt hennes och Julias besök i Älvriket någon gång under vintern. De hade lämnat ett kallt och blåsigt Fjärås och anlänt till ett varmt och soligt Lumenia. Det var det märkligaste av allt, att de aldrig kunde vara säkra på vilken tid på dygnet eller vilken årstid som väntade dem. De lämnade en tid hemma och steg ofta in i en annan när de färdades genom portalen. Mary reste sig mödosamt och haltade fram till ett högt, brunt skåp som stod vid den ena väggen i vardagsrummet. Hon tog fram en stor nyckel ur en ficka på sin kjol och stack in den i skåpets lås. ◆ 26 ◆
– Jag blev så lättad när jag hörde om attacken mot Cirkeln, att det troligen var den händelsen som låg bakom mina syner. Men Erasmus trodde inte det. Han kunde inte förstå hur jag kunde påverkas av något som ägde rum hos dem. Och han hade rätt. Barnen satt som statyer och bara väntade på att hon skulle förklara vad som pågick och låsa upp skåpsdörren. Linnéa ville helst skrika högt, så otålig blev hon. Men kom igen, öppna nån gång! – Det är så här, fortsatte Mary utan att se eller bry sig om deras spända ansiktsuttryck, att vad som än försökte ta sig in i Lumenia är här nu, i Fjärås. Och det är det jag har känt av. Hon vred om nyckeln men öppnade inte utan vände sig om mot barnen, som först såg på varandra och sedan på Mary. – Vad är det som är här, i Fjärås, viskade Linnéa. – Ja, vad är det för bilder du pratar om, dom du sa att du såg? frågade Linus. – Jag vet inte! Det fanns inga detaljer, mer en känsla av … av något riktigt otäckt och hotfullt. Till och med i mina visioner känner jag av kraften och den blir allt starkare. Ni vet själva hur mycket ondska vi upplevde i Malorbia men det här är värre på något vis. Jag förstår inte hur vi ska klara av det. Det blev tyst i vardagsrummet. Julias illamående ◆ 27 ◆
hade nu nått en punkt när hon bara svalde för att bli av med den sura smaken i munnen. – Hade jag insett allvaret hade jag aldrig övertalat Ellinor att åka på sin resa, viskade Mary. Och speciellt inte som jag bröt fotleden ungefär samtidigt! Gustaf kunde inte sitta still längre. Han reste sig och började vanka fram och tillbaka på golvet. – Men öppna den där fö… dörren! – Jaja, sa Mary utan att låta sig påverkas av hans utbrott. Strax, men först måste jag säga en sak. Nu stönade alla fyra högt och ljudligt men Mary lyfte handen för att få tyst på dem. – I det här skåpet har jag allt som tillhör er, allt som har med Fyrklövern att göra. Inget av detta var någonsin tänkt att användas någon annanstans än i Malorbia. Det är därför jag är så tveksam. I vår värld passar det inte med magi eller vassa, livsfarliga vapen. Det måste ni förstå. Linnéas hjärna gick på högvarv. Hon mindes alla tunga vapen de haft med hem efter den avgörande striden i Malorbia på Vintersolståndet – svärd, spjut och knivar. Hon var den enda som dessutom haft en pilbåge med sig. Mary hade ju helt rätt, inte kunde de använda dessa vapen här, i Fjärås. – Men då har vi ju inte en chans! sa Gustaf. Han tänkte tillbaka på den sista, avgörande striden ◆ 28 ◆
i Castella Regina, Häxdrottningen Vestas slott, och hur Fyrklövern till slut lyckats ta sig in i den magiska Boken som gav henne kraft. Tillsammans med älvor och vithäxor hade Fyrklövern lyckats besegra svarthäxorna och sett hur Vesta förvandlade sig till en lysande silverdrake. Sedan försvann hon över Drakryggen tillsammans med två nordiska jaktdrakar, Lucretia och hennes son Zachris. Gustaf skakade på huvudet åt sina minnen. Fast han hade upplevt det, kändes det som en omöjlighet, som om det inte kunde vara sant. Julia satt helt tyst, försjunken i sina egna tankar, medan Linus såg fundersam ut och kisade mot Mary. – Men du har en plan, va? sa han och log mot henne. Annars hade du aldrig bett oss komma. – Dig kan man inte lura, Linus Fransson, svarade Mary och skakade på huvudet. Visst har jag en plan men om den fungerar vet jag inte. Det är det som är problemet. Hon vände sig om och öppnade skåpsdörrarna så att innehållet blev synligt. Alla fyra förenade sig med henne framför hyllorna som var sprängfyllda med vapen, lådor, askar och små flaskor. – Där är mitt spjut! flinade Gustaf. Och mitt svärd. – Och min lilla kniv. Julia log och pekade på hyllan där det enda vapen hon någonsin använt låg. ◆ 29 ◆
– Ja, allt finns här, nickade Mary, och så här i efterhand förstår jag inte varför de kom med hem genom Cirkeln. Alla dessa vapen borde ha blivit kvar i Malorbia – Lumenia, menar jag. – Men vad gör vi nu? Linnéa stirrade på Mary. – Som Linus mycket riktigt sa så har jag en plan och Erasmus har hjälpt mig med den. Och nu är det viktigt att ni är fokuserade och lyssnar – utan att avbryta! Det sista var riktat mot Gustaf som hade ännu kortare tålamod än Linnéa. – Ska försöka men lovar inget, sa han och ryckte på axlarna.
**
◆ 30 ◆
2. Förberedelser och minnen
D
e hade varit i den lilla stugan ett flertal gånger under året som gått och kände sig ganska hemma i miljön och speciellt vad gällde vardagsrummet. De brukade sitta i den bekväma soffan med de mjuka kuddarna och den hade varit som gjord för dem alla fyra. Det var precis lagom med plats, inte för trångt och inte heller så rymligt att de satt helt åtskilda. Men nu när de vuxit en del var läget ett annat. Mary såg hur tätt de satt och hur Gustaf skruvade på sig för att kunna röra sig någorlunda fritt. – Jag vill att ni sätter er där, sa hon och pekade på den stora matmöbeln som var placerad framför de två fönstren på norrsidan. Ni får bättre plats och behöver se föremålen tydligt. De placerade sig runt bordet, två på långsidorna och två på kortsidorna och Mary tog bort ljusstakar och prydnadssaker så att bordsytan blev helt ren. Gustaf satt på den långsida som vette mot fönstren och ◆ 31 ◆
Nästan sju månader har gått sedan Fyrklövern – Linnéa, Linus, Julia och Gustaf – återvände från Malorbia efter att ha besegrat Häxdrottningen och svarthäxorna. Erasmus och Älvdrottningen Rosa arbetar hela tiden med att bygga upp riket Lumenia för att sopa undan alla spår av ondskan som härskat i flera hundra år. Men något mörkt och hotfullt lurar i skuggorna och har försökt ta sig in i riket, hittills utan att lyckas. Då vänds istället hotet mot Fjärås där Fyrklövern tvingas kämpa mot en okänd motståndare för att till varje pris hålla mörkret borta från Lumenia. Det blir en kamp på liv och död för de modiga barnen. Häxmästarens hämnd är en fristående fortsättning på Fyrklövernserien.
Lillemor Arnäs är pensionerad gymnasielärare och älskar att skriva. Med barnasinnet i behåll har hon en stark dragning till fantasy och magi, vilket de fyra böckerna om Fyrklövern är bevis på. Fotot är taget i biblioteket på Tjolöholms slott, Fjärås. Fotograf: Magdalena Kasper ISBN 978-91-7885-138-6
www.vistoforlag.se
9 789178 851386