9789178850747

Tl r

ills

bi

natten

dag

Anna Holmertz

Tills natten blir dag Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Anna Holmertz © Omslag: Istockphoto Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-074-7

Tills natten blir dag Anna Holmertz

Tillägnas mormor och morfar

1

”Nästa station: Torup! Torup!” Ögonlocken öppnades och blottade hennes blå, trötta ögon.

Den mekaniska rösten hade väckt henne ur en lätt slummer, en slummer som infunnit sig som en dimma så fort hon satt sig på tåget från Nässjö. På första tåget, det som gick från Vetlanda, hade hon haft svårt att komma till ro och bytt ställning i sätet om och om igen. På det här tåget hade hon bekvämt krupit ihop på sin plats så fort tågvärden kontrollerat hennes biljett. Därefter hade hon somnat i takt med tågets vaggande melodi. Hon hade känt hur de spända axlarna hade slappnat av och sjunkit så fort tåget lämnat stationen, vilket gett henne en fruktansvärd huvudvärk.

Stella Wallén reste sig från sitt säte, öm och stel i kroppen.

Fötterna värkte fortfarande efter dagen på jobbet, benen vägde bly, armarna var som överkokt spagetti och nacken var liksom axlarna, öm och stel. ’Vilken jävla kärring jag är’, skällde hon på sig själv när hon fumlade med den tunga, repiga resväskan på hyllan ovanför sätet och motstod en grimas när hon kände dess verkliga tyngd. En dunk med olja för att smörja hennes muskler och leder hade varit på sin plats, tyckte hon.

Torup var sig likt. Ett tyst och stillsamt litet samhälle som 7

hon så ofta åkt igenom förr. Stationen var lika ödslig som alltid, precis som resten av samhället så här sent på eftermiddagen. Ändå var det som att färgerna hade blivit starkare sedan hon for hemifrån, som när man ökade upp färgskalan på datorn. ”Hallå Stella!”

Hon tittade sig omkring och log när hon såg honom. Håret var grått och tycktes krypa längre bak på den solbrända hjässan för var år som gick. Dock kammade han flitigt över det kala området med den kalufs som han hade kvar. Hans Norell hade fortfarande en stark kropp, trots att han var pensionär, och alltid ett glatt leende att erbjuda. Att hennes mormor, Viktoria Norell, blivit kär i honom var egentligen inget mysterium, även om hon själv ibland påstod att hon inte begrep hur hon hade tänkt en gång i tiden. ”Hej morfar”, sa hon hjärtligt och en varm känsla började ta plats i hennes bröst och mota bort trycket som hon haft mer eller mindre konstant den senaste tiden. Det kunde vara näst intill outhärdligt ibland och hon blev då tvungen att påminna sig om att andas och ta djupa andetag. Vissa gånger kunde hon föreställa sig en voodoodocka med hennes namn på som bröstbenet pressades in på.

Hans tog hennes väska och spärrade upp sina ögon. ”Har du tegelstenar här i, eller ska du flytta till Falkenberg på heltid?” ”Om så vore”, mumlade hon bittert, men ryckte på axlarna.

Ingen hade sagt åt honom att bära hennes väska, men det var hennes morfar och han gjorde vad som lämpade sig bäst. Enligt honom själv i alla fall.

När de satt sig i bilen och börjat köra pratade han glatt om hur fint vädret hade varit, att det var så varmt i vattnet och hur Ture gladeligen sprang och duschade i vattenspridaren som de hade 8

på trädgården. Stella fick kämpa för att försöka hänga med i hans prat medan ögonlocken hängde hotfullt tunga. ”Ja, du vet, Grankvist, de på andra sidan, sålde ju sitt hus förra året till ett par från Jönköping …”, hörde hon honom berätta, utan att vänta sig inblandning från henne. Det var smidigt med en morfar som kunde prata för två.

Ju närmare de kom kusten desto starkare tycktes färgerna bli och snart körde de förbi de gula och gröna fälten. Fascinerat intog hon färgerna av rapsfälten som liknade gula hav. Det var som man hade tagit strålar av solen och sått till solskensfärgade blommor. På några av de gröna ängarna gick kor fridfullt och betade. Liksom färgerna på marken verkade också himlen bli blåare, med bara ett par enstaka moln här och var. Stella riktigt kände hur kroppen började slappna av på allvar och hennes hjärta, som så ofta slagit onödigt fort, tycktes också uppfatta harmonin i det färgfulla landskapet. Huvudvärken tilltog i intensitet, men hon valde att hålla det för sig själv för att inte avbryta sin morfars pladdrande.

Efter en stund hade de kört förbi stan och for bort mot Olofsbo, där hennes morföräldrar hade sin sommarstuga. De svängde förbi en av campingarna och passerade ett flertal hus innan hennes morfar körde in på infarten till den gula sommarstugan.

Den kantades av vita knutar och i trädgården växte både hägg och syrén. Det var ett enplanshus med tre sovrum, ett vardagsrum, kök samt hela två badrum. I vardagsrummet fanns till och med en öppen spis.

Stella tog ett djupt andetag när hon klivit ur bilen, andades långsamt ut. Dagen som höll på att gå mot sitt slut var fortfarande varm och solen smekte hennes bara lår och armar. Hennes lungor fylldes av den nya, fräscha luften.

9

Plötsligt såg hon Ture komma springandes mot henne och gav ifrån sig några glada skall. ”Hej Ture!” skrattade hon när han placerade sina framtassar på hennes bröst och försökte slicka i hennes ansikte.

Svansen på aussien viftade och de bruna ögonen tittade piggt på henne. Ture var en australian sheperd, med svart päls på ryggen som sträckte fram runt ögonen för att sedan övergå i vitt på bröstet och magen. Tassarna och ansiktet pryddes av några bruna områden och Stella älskade den här fantastiska hunden och gosade in sig i den burriga pälsen. Hur man kunde döpa en hund till Ture kunde hon dock inte begripa. Han gläfste kärvänligt och tog hennes arm i ett lätt grepp mellan sina käkar. Det var så han hälsade. ”Han har nog haft på känn att du skulle komma.”

Stella tittade upp och såg sin mormor komma gåendes. Det ljusa grå håret som glänste som silver i solskenet stod i stark kontrast mot hennes solbränna. Hennes ansikte kunde vara strängt ibland, men nu log hon sådär som hon bara gjorde när hon fick syn på Stella, med skrattrynkor kring ögonen. Det var Stellas alldeles egna leende.

Hon sträckte på sig och omfamnade sin mormor som luktade gott av olja och vitlök, men också något annat. ”Har du köpt jordgubbar?” sken Stella upp när hon kände den söta doften.

Hans och Viktoria skrattade. ”När det kommer till jordgubbar är du som en hund”, skrockade hennes morfar och gick in med hennes väska i huset med sin fru och sitt barnbarn på släptåg.

Det såg ut precis som det alltid gjort med en ljus öppen hall, grå köksluckor och vitt kakel samt en köksö. Vardagsrummet pryddes av ett stort, runt fönster på långväggen, vit träpanel och 10

var möblerat med en beige divansoffa och fåtölj samt ett soffbord. ”Hennes” rum som Stella refererade det som, det rum som hon alltid sov i när hon var på besök, var tapetserat med ljusa tapeter med snirkliga blommor. Sängen var bred nog för två och skönare än hennes egen säng som hon hade hemma i lägenheten.

Hon log när hon öppnade dörren till ”sitt” rum och placerade slarvigt den slitna resväskan på golvet. ”Vi ska äta om en stund, så du har tid att packa upp så länge”, ljöd Viktorias röst från köket.

Stella hörde med ett halvt öra och la sig på rygg i den inbjudande mjuka sängen. Det kändes som att ligga på moln där hon låg på det rosa överkastet som hennes mormor alltid envisades ha på.

Hon tittade upp i det vita taket och kände som om luften gick ur henne. Det tycktes som det spelades upp en film där hon kunde se sig själv springa fram och tillbaka, från patient till patient, utan att få göra något helt klart. Trots att hon stressade för att hinna med hade hon ändå ett oändligt antal timmar med övertid, precis som hennes arbetskamrater.

Hjärtat bultade plötsligt snabbare och trycket i bröstet gjorde sig påmint igen. ’Andas, Stella’, tänkte hon för sig själv. ’Andas.’ Hon låg på tvären i sängen med sitt blonda hår hängandes utanför sängkanten. Efter några ordentliga bukandetag fick hon styr över hjärtat och la sig på sidan för att undkomma filmvisningen i taket som hennes näthinna inbillade henne att se.

Fönstret stod öppet, de vita gardinerna dansade graciöst i de svalkande brisar som smög sig in i rummet. Fiskmåsarnas skri trängde sig också in och hon valde att fokusera på dem och fantisera om vad de pratade med varandra om där de flög uppe i luften.

11

”Ligger du här och sover?”

Med ett ryck satte hon sig upp, väckt av den anklagande tonen.

Hennes morfar betraktade henne en smula roat. ”Nej, jag ligger och tränar muskulaturen i ögonlocken”, svarade hon rappt och gäspade. Han skrattade åt hennes svar och skakade på huvudet. ”Maten är färdig, men du kanske vill ligga kvar och träna?”

Doften av grillat kött trängde sig in i huset och när hon kom ut på altanen fick hon med all sin självbehärskning hindra sig från att dregla. Hon blundade och tuggade belåtet på köttet som tycktes smälta på tungan och dränkte hennes smaklökar i en ljuvt kryddig orgie. Nu var det sannerligen semester!

Alla tre satt och njöt av maten och småpratade om ditt och datt.

Under bordet låg Ture med förhoppning om att få sig en smakbit. ”Hur varmt är det i vattnet?” frågade hon ivrigt när de ätit klart. ”Tillräckligt varmt för att din morfar ska våga sig i”, svarade hennes mormor och gav sin man en slug blick. Det var precis det Stella ville höra, för större badkruka än Hans Norell existerade nog inte. ”Ska vi inte ta oss ett dopp nu efter maten då?”

Hennes mormor och morfar nickade glatt, men Viktoria tittade en smula strängt på henne. ”Men jag vill inte veta av att du skvätter ner mitt hår.”

Vattnet var kyligt till en början, men övergick snabbt till en skön, svalkande sensation kring hennes kropp. Hon dök ner i en våg och tittade sig nyfiket omkring. Ett stort område med tång bredde ut sig under henne och hon kunde se små, små, nästan genomskinliga räkor kravlandes. Hon simmade närmare tången för att se om det fann något mer liv i den. En brännmanet fick henne dock att retirera upp till havsytan. Ett djupt andetag fyllde hennes lungor 12

med nytt syre och hon njöt av hur vattnet mjukade upp hennes kropp. Hennes huvudvärk kändes inte lika påtaglig längre. ”Du är som en sjöjungfru”, klagade hennes mormor när det kom några droppar av hav på hennes glasögon. ”Ja, det hoppas jag”, skrattade Stella och dök ner under ytan igen. På något sätt trivdes hon bättre där. Det var så lugnt och harmoniskt, stressande ljud blockerades av havets vägg. Hon skulle ha trivts som sjöjungfru och hade många gånger som barn låtsats att hon varit en.

Hur länge de än badade var det aldrig tillräckligt länge för Stella och inte heller denna gång var hon nöjd när de gick upp.

Hon torkade sig på sin handduk och svepte den om sig. ”Jag stannar kvar en stund till”, sa hon med blicken fäst mot horisonten. ”Jag tycker inte om att du badar själv”, sa hennes mormor strängt. Det hade hon alltid sagt och Stella visste att det låg mycket bakom. Viktoria hade haft en bror som omkommit i en drunkningsolycka när hon var barn och var ett ärr som hon fortfarande bar med sig. Därför, som så många gånger förr, lovade Stella även nu att hon inte skulle hoppa i igen, även om det var lockande. ”Jag vill bara se på solnedgången”, förklarade hon.

Den blå himlen var ett minne blott och hade färgats av passionens färg. Snart skulle havet smaka på det gyllene klotet och dagen skulle vara slut här och påbörjas någon annanstans. Även havet fylldes av glödens färg och Stella slöt ögonen där hon satt inlindad i sin handduk. De mjuka vågornas brus masserade hennes hjärna och doften av tång och blommor besudlade hennes sinnen. Nu var det verkligen sommar, en förhoppningsvis lugn och händelselös sommar.

13

När ångesten blir för stor tror Stella Wallén uppriktigt att hon ska dö. I hemlighet bannar hon sig själv. Hon är ju sjuksköterska, hon vet bättre.

Hennes morföräldrar anar ingenting, de tror bara att hon är sliten efter året av hårt arbete när hon kommer ner till Falkenberg för att spendera sin semester hos dem. Det gör inte Stella något, snarare tvärtom. Hon hoppas bara på en okomplicerad och lugn semester med salta bad och långa sommarkvällar.

Men i livet finns inga självklarheter och känslorna brusar kaotiskt när hon träffar Niklas Strömblad, som är riktigt läcker och verkar välvillig.

Stella låter sig inte luras. Hon har hört ryktena om honom, vet att han inte är så oskyldig som han framstår.

Kanske är det ryktena som gör honom till den perfekta sommarflirten? Ska hon våga? Men tänk om hon avslöjar hemligheten om storasystern, Luna?

En berättelse om lidande, vänskap och lust ...

www.vistoforlag.se