9789178850624

nita

E

Elisabeth Hultgren

Enita

Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Elisabeth Hultgren © Illustratör: Staffan Lidman © Fotograf: Marianne Näsström Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2019 ISBN: 978-91-7885-062-4

nita

E

Elisabeth Hultgren

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu.”

Prolog Minnena dyker upp som objudna gäster. En del trevliga och andra mindre behagliga. Jag tittar på dyra kläder, skor och väskor medan jag vandrar runt på flygplatsen. Den ena väskan dyrare än den andra.

Eleganta blusar, skjortor och kappor hänger på rad.

En märklig tanke slår mig när jag går emot loungen.

Tänk om jag hade gått här när jag var yngre! Tänk om resenärerna kunde ana mitt ursprung! Min nya svarta dräkt sitter som klippt och skuren. Kjolen är snäv och når precis till knäna. Kavajen är figursydd med fickor i sidorna. En kritvit stretchblus passar bra till det svarta. Jag har alltid gillat svartvitt. Jag bär en tung silverkedja runt halsen och matchande örhängen. Håret är nyklippt och blänker i solen. De högklackade skorna får jag lämna på hotellrummet när jag kommer fram, för dit jag ska kan man inte gå i högklackat.

Jag går förbi en stor spegel och kan fortfarande bli 7

överraskad när jag ser mig själv. Trots att många år har gått har jag fortfarande svårt att förstå att det är jag som syns i spegelbilden. Jag är alltid noga med att inte se slarvig ut. Kanske är jag rädd att mitt förflutna ska skina igenom. Jag skäms inte för den jag är, men jag är mycket väl medveten om att folk kan ha fördomar. Jag lämnade mitt land för flera år sedan, precis när jag hade avslutat mina studier. Som nyutbildad journalist ville jag prova lyckan i ett annat land där jag kunde få betydligt bättre betalt. I London fanns många lediga jobb, så jag åkte dit på vinst och förlust.

I början frilansade jag, men efter ett tag hade jag ett fast arbete.

Nu är jag på väg hem igen, inte för att bo utan för att skriva ett reportage om min hemstad och om den plats där jag växte upp. Det är med blandade känslor jag avslöjar mitt ursprung. Jag växte upp i ett skjul invid en soptipp utan el, vatten och avlopp. Man har spottat och svurit åt mig. Jag gick inte i skolan som barn. Jag började skolan först i sena tonåren. Att jag nu är utbildad och en eftertraktad journalist känns overkligt. Jag har arbetat väldigt hårt för att nå mina mål. Jag har dessutom haft vänliga människor som hjälpt mig med grundskolan, utbildningen och bra kontakter. Utan dem har jag inte varit den jag är idag.

Att konfronteras med mitt förflutna känns i 8

magen. Jag har förträngt fattigdom, förödmjukelser och orättvisor, men nu poppar det ena minnet efter det andra upp likt popcorn, medan melodin från ”My hometown” ringer i mina öron. Jag känner en viss rädsla inför vad jag kommer att möta, samtidigt som jag längtar hem. Minnen drar mig tillbaka. Minnen och känslor som jag har gömt djupt inom mig, för djupt för att jag ska kunna minnas allt på en och samma gång. Jag kan bara låta några minnen i taget komma fram, annars brister någonting inom mig.

Jag checkar in mitt bagage, visar snällt upp mitt pass och passerar säkerhetskontrollen. Jag handlar inget på taxfree utan sätter mig vid gaten och väntar på att få gå ombord. Jag tycker om farten när planet startar och lyfter. London förvandlas till ett litet flygfoto för att sedan försvinna under molnen. Flygresan går relativt fort. Jag beställer kaffe och en chokladmuffins. Läser en bok och sover en liten stund. Piloten gör en perfekt landning och jag befinner mig på hemmaplan. Jag hämtar mina väskor och går mot tågstationen för att ta tåget sista biten av resan. Det är vår i luften.

Tåget rusar fram genom det platta landskapet.

Valnötsträden blommar och vita blommor dansar förbi kupéfönstret. Luften är behagligt varm. Jag öppnar fönstret för att släppa in våren. Hjärtat bultar 9

i takt med rälsen när tåget dundrar fram. Jag hör mitt modersmål talas och det gör mig varm inombords.

Det var länge sedan jag hörde min dialekt. Jag känner igen mitt folk, gesterna, sättet att röra sig och doften från förr har inte förändrats.

Jag antar att ingen kommer att känna igen mig till att börja med. Jag undrar hur de kommer att reagera.

Accepterar de mig eller tycker de att jag är en svikare.

Jag får inte bli sentimental. Jag får inte glömma bort att jag har ett jobb att utföra. Jag ska dokumentera och berätta om fattiga familjers levnadsförhållanden.

När jag sätter ner klackarna på perrongen har det förflutna hunnit ikapp mig.

10

1 Jag vaknade tidigare än vanligt och undrade vad det var som hade stört min sömn. På avstånd hörde jag ett surrande ljud men det lät så avlägset, så långt bort, att jag inte förknippade det med något som berörde mig. Det lät som i en dröm någonstans i en annan värld, långt bort, men ändå nära. Men sakta, allt eftersom bullret tilltog förstod jag att det var utanför vårt område som det bullrade och slamrade. Det lät som surrande maskiner, kanske grävskopor eller något liknande och när marken under mig började vibrera kände jag en oanad rädsla växa inom mig. En förlamande rädsla både inifrån kroppen och utifrån likt slingrande snaror som försökte få grepp om mig.

Jag slängde genast av mig det gamla täcket som hade gett mig värme under den kyliga natten. Det hade isolerat min kroppsvärme och låtit värmen mjukt falla tillbaka ner över mig igen för att omsluta mig under nattens timmar. Täcket hade också hindrat den fuktiga, kalla uteluften att nå huden. Det varma 11

täcket hamnade i en hög på den nötta madrassen när jag svängde benen över sängkanten och formligen hoppade in i skorna och rusade ut. Jag behövde inte klä på mig för jag sov alltid i mina kläder. Jag hade inte så många valmöjligheter vad det gällde kläder och för stunden var mina slitna grå byxor och min röda jumper de enda kläder jag ägde. Pyjamas var ett ord jag bara hade hört talas om. Jag har aldrig ägt eller använt en pyjamas i hela mitt liv.

Den starka vårsolen bländade mina trötta ögon när jag öppnade dörren som pappa hade spikat ihop av gamla brädor. En gammal och utsliten matta fastspikad på dörren isolerade så gott den kunde från kyla. Det var inte den vackraste dörren, men det var i alla fall vår egen.

Ljudet från maskinerna dånade i mina öron, vilket vittnade om att de befann sig mycket nära. Faktiskt alltför nära för att inte vara olycksbådande. Jag både anande och befarade att det jag hade hört de vuxna tala om så många gånger vid lägerelden och fruktat för, nu skedde.

När jag lyfte blicken såg jag stora metallblå bulldozers krossa och riva flera av hemmen runt omkring.

Jag kan inte kalla hemmen för hus, därför att ett hus ser annorlunda ut än de skjul som vi bor i. Ett hus har fönster, dörrar, en trappa och ett tak. Något sådant 12

existerar inte hos oss. Vi har inga fönster, inget riktigt tak heller utan endast en presenning till tak som ska hålla regnet borta, men oftast regnar det in i alla fall och då blir allt fuktigt och blött.

På vintern när det har snöat kraftigt händer det att presenningen ger vika och en massa snö rasar ner över oss. Jag har vaknat många nätter av att en blöt snömassa lagt sig över mig likt ett iskallt vitt täcke som tvingat mig upp mitt i natten. Hårda vindar kan ta tag i presenningen, riva och slita sönder den.

Himlens alla stjärnor lyser då plötsligt in över oss.

Jag hörde hur det smällde, dånade och brakade när de tunga skoporna krossade skjul efter skjul. Jag såg mattor, brädor, damm och grus blandas med personliga tillhörigheter och jag kände än en gång marken vibrera och skaka under mig.

En förlamande skräck spred sig sakta över mig, ögonen fastnade inför skräckscenariot och det kändes som om de mist sin instinkt att blinka. Ett gastkramande skrik färdades med ilfart från magen upp genom strupen där det tvärt fastnade. Det var som om någon tagit stryptag på skriket som aldrig fick göra sig hört utan det stannade där någonstans mellan magen och strupen och det kändes som om själva ropet inifrån skulle kväva mig.

Hjärtat dunkade brutalt i bröstet och jag kände hur 13

blodet löpte amok. Det rusade hit och dit, ena stunden kändes det kokhett för att i nästa sekund kännas kallt som is och jag förlorade sakta kontrollen över min kropp. Jag kunde inte lyfta fötterna. De var fastklistrade vid dörröppningen som två cementklumpar oförmögna att ta emot någon som helst signal från resten av kroppen.

Benen skakade. Knäskålarna slog emot varandra. Jag försökte hålla dem stilla, men det gick inte.

Jag stod där med fötterna fastklamrade vid marken, medan knäna skakade samtidigt som ögonen inte kunde registrera händelseförloppet.

14

2 Händerna var lika förlamade som fötterna. Min högra hand vilade på den färglösa mattan på dörren och den vänstra handen hängde vid sidan. Armarna förlorade all kraft och rörelseförmåga när blodet på något sätt stelnade eller flöt trögt genom dem. Förlamad av rädsla stod jag vid dörröppningen oförmögen att röra mig när suddiga rörelser började dyka upp på näthinnan. Jag tvingade mig att blinka för att försöka se vad det var som rörde sig framför mig.

Jag såg mina grannar Tamila och Romero springa för livet med sin lilla dotter i famnen. Torrt damm yrde från marken likt stora moln och det var knappt jag kunde urskilja dem. De försvann sakta in i en dimma av smuts, grus och lera, gjord av ovarsamma människohänder; en låtsasdimma som blev verklig, fast en låtsasdimma var vad det kunde vara för allt som nu skedde var så overkligt att det blev som på låtsas. Vad jag ser nu måste vara en dröm, jag har nog inte vaknat, jag sover säkert fortfarande, tänkte jag.

15

Enita

I boken skildras livet bland fattiga familjer som bor invid en soptipp. Huvudpersonen Enita berättar om svårigheter och lidande, men även om vänskap och kärlek människor emellan. Hon får uppleva omhändertagande, omvårdnad och omtanke men även ett liv i utsatthet. Enita lyfter fram människorna bakom fattigdomen och misären och visar att lyckan finns i annat än pengar.

Medvetet har varken stad eller land nämnts, för handlingen skulle kunna utspelas i vilket land som helst där fattigdom och utanförskap existerar.

Alla händelser och personer är fiktiva, men liknande händelser har inträffat och sker än i dag.

www.vistoforlag.se