9789178512089

Niklas

Grytsberg

Du müste älska livet, Amel ia

Till Elin.

Flickan som fÜljde mig ut när det regnade.

DU MÅSTE ÄLSKA LIVET, AMELIA

Niklas Grytsberg

© 2020 Niklas Grytsberg Förnamn Efternamn/upphovsrättsinnehavaren (i regel ditt namn eller en pseudonym) Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789178512089

AMELIA SIMONSSONS FÖRORD

“Jag har alltid varit en väldigt jobbig människa - det känns som att jag har bett om ursäkt för det under hela mitt liv. Jag känner alltid att jag måste be andra människor om förlåtelse för sådant som jag har gjort, eller kanske har sagt. Det bara slipper ur mig: jag har ingen kontroll. Och efteråt ångrar jag mig. För det märks så tydligt på andra när jag gör fel. Jag tror det beror på att det är svårt för människor att förstå att min preferens är att alltid göra allt till 100%. Jag har inget mellanläge. Det finns ingen knapp hos mig som går att stänga av. Antingen känner jag med hela kroppen eller så får det vara. Men det gör också att jag alltid har känt mig annorlunda, malplacerad. Andra människor har spärrar. Andra människor kan kontrollera sig, har koll på både sina händer och fötter. Medan jag då… jag pratar alltid för högt, alltid för mycket och alltid med för mycket känslor inblandade. För mycket, för lite, men aldrig lagom. Aldrig jävla lagom. Folk accepterar förstås inte en person som inte kan vara lagom och så sitter jag där efteråt och känner mig som en idiot. Hatad, avskydd, jobbig.

När andra berättar om spännande saker som har hänt i deras liv retas också min lust att kunna prata om det, man vill ju känna likadant. Så jag gör det. Pratar om det. Man vill ju känna sig inkluderad. Resultatet blir det motsatta. Det blir alldeles för många stora känslor inblandade. Jag har fått lära mig att det är mer uppskattat när jag håller tyst, men sedan så är problemet också att jag heller aldrig har känt likadant. Tänk att också få träffa någon som godtar att jag kanske är lite dum i huvudet ibland. Tänk att få älska någon som kan älska mig tillbaka. På samma sätt och precis lika mycket. Men sanningen att säga så rensas det mesta av fantasierna bort när jag är ute i verkligheten. Det går bra att hångla och hålla på, men när jag vill ha någonting mer. Någonting seriöst, då backar man. Tjejer får aldrig vara för mycket. Tjejer ska vara lagom. Det är nog därför som det 7

är så lätt att vara ihop med Emil, haha. Vi älskar varandra. Men han har också sitt krig att gå tillbaka till, ett andrum liksom. En plats där det inte stormar lika mycket som det kan göra i mig.”

“Han tjänstgör?”

“Ja, han tjänstgör. Ingenting farligt. Han befinner sig i en så kallad trygg zon. Det är mest bara jag som oroar mig i onödan. När vi ses är det underbart. Även om jag har börjat att be om ursäkt till honom för min diagnos på förhand. Så att det inte blir för genant när jag glömmer bort det hemska överjaget. Emil tycker alltid att jag är larvig som gör det, men säg det till tankarna i mitt huvud. Klart att man delvis kan skylla på min ADHD, men nog har jag också påverkats av att växa upp i förvirringen när man inte riktigt vet vad det är. Direkt när jag får det på papper börjar jag att be andra människor om ursäkt för det, så att de själva kan avgöra om det är värt risken eller inte att umgås med mig. Folk vet ju att jag är en idiot, men det beror ju också på att jag ständigt förklarar det för alla.”

“Vad menar du?”

“Om andra tydligt visar att du är en jobbig människa är det väldigt lätt att du börjar tycka samma sak. Du utvecklar på ett sätt ett dåligt samvete över att du är du. Vi människor gillar i regel inte att ha dåligt samvete, det är därför som vi anstränger oss så mycket för att undkomma det. I mitt fall: att be om förlåtelse. Det finns inget att må dåligt över om du har förvarnat innan. Jag stannar förstås hellre hemma, än går ut. Trots att ingen egentligen behöver fördöma mig på något sätt, den biten sköter jag alldeles utmärkt på egen hand. Det är inte förrän nu, långt efter, som jag har börjat kunna se något positivt med den där förbannade hjärnaktiviteten. Men att ingen annan kan se att det finns outnyttjade resurser där, det är märkligt. Finns det verkligen ingen som vill engagera sig i mig?”

“Ingen?”

8

“Haha, jo. Min pappa då. Han har alltid varit mitt största fan och förstår väl kanske att någonting behöver göras. Min pappa säger alltid: Den som inte sparkar några bollar sätter heller aldrig några mål. Jag önskar bara att någon hade berättat för mig att livet är en fotbollsmatch, för då hade jag aldrig kommit till att börja med. Jag hatar sport. Även om jämförelsen är passande. Livet känns verkligen ibland som ett gäng svettiga killar som jagar någonting, medan tjejerna sitter på läktarna och hejar på. Det är förmodligen inte det som min pappa försöker att säga. Men han har väl aldrig varit särskilt bra med ord. Jag misstänker att han köper den där ordspråksboken samma dag som jag får diagnosen ADHD. Det är hans sätt att hantera det. Ett misstroget försök att skaffa verktygen för att alltid kunna se allting från den ljusa sidan. Oavsett vad. Det står dock klart ganska tidigt att ordspråken i boken är mer för hans skull än för min.

ADHD-diagnosen är en sorgkant, en sjukdom som inte kommer att gå över. Fortfarande idag är det svårt att säga vem av oss som sörjer det mest.

Min pappa är numera inte bara en ensamstående förälder till en jobbig tonåring, han är nu också en ensamstående förälder till en jobbig tonåring utan impulskontroll. Jag har förstås alltid varit ett väldigt märkligt barn, diagnosen finns så klart innan vi får den på ett papper. Men det är inte förrän då som han förstår att jag alltid kommer att vara jag. Jag kommer inte att gå över.

Det finns en aspekt här som behöver problematiseras. Även om min pappa väljer att vara optimistisk. För även om han kanske öppnar sitt hjärta för det till slut så gör man det absolut inte i skolan. Vi anar förstås att livet kommer att bli tuffare: jag kämpar fortfarande med självbilden.

Men det är som att allting går åt helvete i skolan i samma stund som vi får veta vad mitt bråkiga beteende beror på. Före dess är jag bara ett problembarn. Allt jag gör är mitt fel. Men efteråt. När det visar sig att allt inte bara är mitt fel. Då har man inte längre något att skylla på. Människor hatar att ta ansvar för sådant. Jag minns särskilt den gång då vi kommer 9

hem från skolan efter att vi båda har suttit med under ett så kallat akutinkallat extramöte. Föreställ dig ett runt konferensrum. Föreställ dig att det säkert sitter sju personer och väntar på oss där. Syftet med mötet är att förklara för oss att betygen är låsta. Att nu finns det inte några fler chanser för mig. Jag har fått min chans och sedan har jag fått en till. Några veckor senare har jag fått ytterligare en. Men nu får det vara nog. Betygen är låsta och jag är underkänd i så pass många ämnen att det inte är på tal att jag kommer att komma in på något gymnasium. Det får jag ändå förstå. Åtminstone det är jag tvungen att förstå. Nu har man gjort allt som går att göra och absolut ingenting har hjälpt. Min skola vet förstås om att jag har ADHD, problematiken är snarare att man inte riktigt vet vad man ska göra med den informationen. Förvirringen på den tiden, förstår du. Man testar många saker. En av åtgärderna är att jag ibland får sitta själv inne i en städskrubb. I klassrummet händer för mycket som gör att jag inte kan koncentrera mig. Det är inte en riktig städskrubb, kanske. Men eftersom städarna på skolan brukar ställa sina grejer där så känns det som en. Jag gillar att sitta där, i skrubben behöver jag inte känna att jag är i vägen för någon. Där inne behöver jag aldrig be någon annan om ursäkt, ingen lärare behöver dessutom titta på mig och undra varför man inte når fram.

“Hur reagerar din pappa på mötet?”

“Den första reaktionen är först att gå hem och lugna sig. När jag till slut vågar att göra detsamma, för… shit, jo man har ju ändå berättat en hel del saker för honom. Sådant som jag har gjort. Men när jag kom hem fick jag inte alls den utskällning som jag har förväntat mig. Istället säger han: När en dörr stängs Amelia, öppnas en annan. Jag minns att jag tycker att det är ett dumt uttryck. Redan nästa dag går jag tillbaka till skolan och frågar om jag inte kan få en chans till. Du vet, för när en dörr stängs så är det ju bara att öppna den igen - det är så dörrar fungerar. Varför har vi annars försett dem med handtag?

10

“ADHD är en förkortning för Attention, Deficit Hyperactivity Disorder. Det är en uppmärksamhetsstörning med eller utan hyperaktivitet. Många som tänker på ADHD tänker främst på det sistnämnda, men alla som har ADH är inte hyperaktiva. Snarare handlar det om att man har det svårt att bromsa impulser, vilket då så klart påverkar självstyrningen. Hur fungerar det för dig?”

“För egen del har jag extremt lätt för att tappa fokus och dagdrömma.

Man kan nog säga att jag helt enkelt inte alltid lägger märke till det som händer runt omkring mig. Jag sitter av många lektioner i skolan utan att få någonting gjort. Som jag har sagt innan: Jag spenderar en väldigt stor del av min ungdom åt att be andra om ursäkt för sådant som jag har sagt eller har gjort. Alternativt inte har sagt eller har gjort. Varje gång jag gör fel berodde det förstås på att jag inte har lyckats läsa av situationen på rätt sätt. Jag förstår inte alltid vad folk förväntar sig av mig. Ibland missar jag viktig information. Haha och andra gånger beror misstagen på att jag… ja, bara kör på. Utan att reflektera över det förrän, ja, förrän efteråt då. Det är det som depressionen beror på. Att jag aldrig kan känna att jag också är människa. Jag fungerar inte så bra med mina klasskamrater, jag känner mig heller inte hemma någon annanstans. Inte i någon tillvaro. När det dessutom upptäcks att jag har dyslexi och kommer mer och mer efter i såväl skola som livet faller bara alltihop. Inga stödinsatser fungerar, vilket gör att jag bara mest sitter i korridorerna och väntar på att dagen ska ta slut. Jag börjar skolka. Till slut klarar jag inte längre att gå dit, till skolan.

Jag mår vid ett tillfälle så pass dåligt att jag inte orkar visa mig ute längre.”

“Musiken blir din räddning?”

“Musiken blir min räddning. Det är en kompis som lurar mig, eller… nja, kanske inte direkt lurar. Hon spelar in mig utan min vetskap och lägger sedan upp min cover på internet. Jag har förmodligen kunnat döda henne, där och då. Om det inte har varit för alla positiva kommentarer. Känslan 11

gör mig överväldigad, desorienterad. För första gången i mitt liv får jag känna något som jag aldrig har känt förut. För första gången finns det någonting som jag är bra på. Man vill ha mer. Jag vill ha mer. Det är så det börjar. Med internet. Min lilla värld blir stor, kanske just för att jag hittar en plats där jag inte längre behöver be om ursäkt för mig själv. Jag kan vara en annan på internet. Jag behöver inte visa upp mina dåliga sidor.

Haha, till slut börjar jag till och med glömma bort att jag har dåliga sidor.

Eller så börjar jag tänka annorlunda om mig själv. Kanske, men bara kanske, är mina diagnoser inte något dåligt. Bara en… del av mig som fungerar annorlunda helt enkelt. Med tiden växer jag och jag börjar våga visa mer och mer av mig själv. Min kanal får fler följare och till slut börjar jag även med att lägga upp mina egna låtar. Jag växer. Jag ges verktygen för att göra det.”

“Och nu ska du ställa dig på en scen för första gången någonsin. Inför en fullsatt publik. Under Medeltidsveckan i Rosornas och Ruinernas stad.

Hur känns det?”

“Jag är den första att erkänna att jag är så jävla rädd, men jag tänker göra det. Jag hoppas att jag får se er alla där då. För ni ska veta att kanske, bara kanske hade min pappa rätt om dem där förbannade fotbollarna trots allt.” ***

Tidigt en morgon i slutet av februari stängde en mycket gammal man av ett inspelat radioprogram och grät.

12

PROLOG: NATTENS HJÄLTAR Flera hundra män var redan förlorade, men Filippa Rosensköld fann trots det ingenting av tragedin i mannens ansikte. Representanter från alla ätter drack sig berusade en trappa ner, intalade varandra om att man var oövervinnerliga och man hjälptes på så vis åt att förskjuta nervositeten åt sidan, men den här riddaren hade varit kylig från första stund. Det störde henne att hon inte kunde utläsa några känslor, för om hon nu hade för avsikt att förhandla med honom var det bra om hon visste vilka känslosträngar som hon skulle spela på.

När Filippa Rosensköld träffade honom hade det bara hade hunnit gå ett par nätter sedan hans tioåriga son slitits sönder och samman. Det hade också varit mitt i natten, då landstrykaren och mördaren Albus smög in och krossade den lilla pojkens huvud när han låg och sov. Bredvid pojken i sängen hade man även funnit hans mamma, lika illa tilltygad. Ingen förstod. Alla var, precis som Filippa Rosensköld också var, tomma inombords. Det var en av anledningarna till att det hade kommit så många till värdshuset. Svar. Männen en trappa ner behövde få sina varför. Hela familjer hade slitits ifrån varandra och ingen förstod. Vem var den här mannen, kallad Albus och vilket hat gick han och bar på? Det var som om ondskan klivit ner på Jorden och fått ett ansikte. Alla som nu redlöst försökte att finna gemenskap i glömskan hade förlorat någon. Eller fler.

De var brutna, allihop så brutna.

Filippa Rosensköld hade gått runt och fyllt på deras muggar, lyssnat på deras historier och hoppats. Lyssnat på vittnesmål som ”min kvinna hängde i taket – när jag kom in ramlade hennes kroppsdelar ner” och ”jag såg att min lilla grabb var död direkt, min fru fattade inte det. Hon skrek när hon gjorde.” De var här för rättvisan, precis som Filippa Rosensköld.

Ordet hade spritts. Flera hundra förlorade män hade kommit. Riddare, väpnade och värvade. Filippa Rosensköld hade lärt sig en hel del terminologi genom att bara gå runt och lyssna. Frälse var männen som var 13

befriade från att betala skatt, de hade själva inte kommit för att ställa upp i jakten utan hade kommit för att erbjuda rustade ryttare att eskortera det stora följet. Ett par av männen var medlemmar ur olika riddarordnar, svurna att hålla lag och ordning. Om en man som Albus kunde åstadkomma sådan ondska mot ett samhälle, vad fanns det då som skulle hindra honom från att ge sig på nästa? Och nästa? Filippa Rosensköld fick erkänna att hon hade fått svårt att skilja på klasserna på nedervåningen.

Folk med pengar var alltid folk med pengar, oavsett om det rörde sig om rådsherrar eller riddare. Endast ett fåtal bar sina rustningar.

Den fårade gjorde det, än. Fastän att både han och Filippa Rosensköld precis hade varit och besökt hans gemak. Hon hade inte gått runt och fyllt på onyktra mäns muggar för själva äran av att få göra det, hon hade inte lyssnat på deras mardrömslika historier för själva nöjets skull. De här männen var här för att fånga, skada eller döda, det var litet oklart vad man ville åstadkomma efter att man hade kommit ikapp Albus, och Filippa Rosensköld önskade inget annat än att få följa männen med på färden. ”Jag har redan en väpnare, och vad för nytta skulle jag ha av en flicksnärta egentligen? Det är en farlig resa tös – inte är det något äventyr, inte”, utryckte den fårade och var på väg att stänga den tunga dörren bakom sig, men Filippa Rosensköld hindrade honom. ”Jag vill inte ha något äventyr och jag svär på min heder att jag inte kommer att vara dig till last.” ”Heder, minsann? Vad vet du om heder, flicka?” ”Vad vet du?” ”Jag vet att om jag hade varit din far hade jag blivit mycket vred över att du tillbringade din tid i så många onyktra mäns sällskap. Men om du måste så får jag säga att du gör mycket större nytta här med att värma männen till gott humör än att du följer med och är i vägen när vi ska försöka att fånga en mördare. Du behöver inte vara där och se monstret

14

Albus bli fångad, det räcker om du håller nattens hjältar vid gott mod så kan man säga att du också har hjälpt till för att fånga honom.” ”Men … jag trodde …” ”Och det utan att du riskerar att råka illa ut.” När Filippa Rosensköld hörde honom prata var det som om hjärtat knopade sig. Besvikelsen visste inga gränser, den fårade, William von-någonting, hade tveklöst varit den person bland gästerna som Filippa Rosensköld hade satt sitt hopp till.

Andra hade beskrivit honom som den främste av dem alla och det hade väl egentligen sagt allt. En framgångsrik tornerspelsriddare som tack vare sin skicklighet tränat och vakat över kungar. William hade börjat sitt liv utan arv, eftersom han hade befunnit sig för långt ner efter den förstfödde sonen i familjen, men ändå lyckats vända på livet. Filippa Rosensköld hörde honom prata och tänkte att om en man som han inte kunde tänka sig att ge henne rättvisa, vem skulle då hjälpa henne? Filippa Rosensköld hade följt med honom upp, berättat om sina mardrömmar och slutligen nästan stått på knäna och bönfallit. Ett tag hade det verkat som att det hade räckt. Nu tänkte Filippa Rosensköld att också den här mannen redan var förlorad. Möjligen kunde han kanske fånga mördaren Albus, se till att han dömdes för brotten som han hade begått. Men det var nog också allt.

Han skulle aldrig någonsin kunna bli densamma igen, gå tillbaka till sitt eget sätt att tänka om världen. Förmodligen gällde nog även henne, som inte bara hade följt en främmande man upp till sitt gemak, utan nu även satt på det hårda trägolvet och naivt nog hoppades på att han skulle se någonting annat än en kvinna. ”Jag har samma rätt som alla er andra”, sade Filippa Rosensköld, efter en kort stund. Problemet var att William inte var ensam, på undervåningen samsades flera hundra likadana män som honom. Ingen skulle tycka att det var en god idé att låta en kvinna följa med. ”William?” En yngre man kom snart upp för trappan. Filippa Rosensköld gissade att han var en väpnare, men även den yrkesrollen hade 15

Filippa Rosensköld haft svårt att definiera under aftonen. Som Filippa Rosensköld hade förstått det kunde väpnarna utgöras av vilka frälsemän som helst, som bara inte var riddare. Många som hade sällat sig till ikväll var bara beridna yrkeskrigare oavsett börd. Ryttarsoldat var annars ett ord som Filippa Rosensköld hade hört användas. ”Ja, Ulrich?” ”Mannarna pratar, William.” Filippa Rosensköld reste sig skakigt upp från golvet, det var inte lika blött och stökigt som det var en trappa ner, men ändock inget smickrande underlag att fastna vid. Väpnaren bar inte rustning, utan hade för kvällens aktiviteter nöjt sig med tunika. Som om han inte var rädd för våldet. Vart det barkade hän när han kom upp stod klart redan då. Mannarna pratade, om allt i offentligheten. Filippa Rosensköld förstod att alla visste det då, och att alla visste det nu. Den enda som inte hade vetat, det var William. Hade han följt med henne upp om han hade vetat vem Filippa Rosensköld var? Nej, så klart inte. Det var nämligen hennes faders hus. Herren över trakten. Värdshuset var deras.

Mördaren Albus, han var också deras ansvar. Hon lutade sig mot dörrlisten, rättade till det som gick att rätta till. Det kändes på något sätt provocerande yrvaket att höra hur den unge väpnaren förfasade sig över hennes identitet, men riddaren tog det med ro och hans röst blev strängare för vad tiden gick. ”Vad pratar mannarna om, Ulrich, vad är det för skrönor som du har suttit och lyssnat till som fått dig att reagera på det här viset? Spill ut med det, så att vi kan gå vidare. Jag har redan tvingats lyssna på en ung människas ointellektuella utsvävningar ikväll.” ”Ursäkta?” for Filippa Rosensköld då ut med, inte så litet irriterat. Men riddaren William lyssnade inte på det örat. ”Ursäkta, sade jag! Bryr du dig inte det minsta om att oskyldiga har drabbats? Må du ha ett hjärta av sten och …” Men han reagerade inte.

William ryckte bara på axlarna och sade: tyst, flicksnärta.

16

Under en autografsignering kliver en främmande man fram ur publikvimlet och i det närmaste avrättar internet-fenomenet Amelia Simonsson med tre skott. Alldeles innan har han frågat henne om hon vill bli hans flickvän.

Men det här är inte enbart historien om hur vi hamnade där.

Du måste älska livet, Amelia är en berättelse om att växa upp med ADHD/dyslexi (och med andra ord vara en väldigt jobbig människa), om att finna tryggheten i musiken och internet, om att driva värdshus på Gotland och om den årliga Medeltidsveckan i Rosornas och Ruinernas stad. Det är en berättelse om den sortens kärlek eller sorg som vi aldrig riktigt kan förbereda oss inför.

Sedan får vi förstås inte glömma giljotinen i familjen Simonssons källare. Den sista kvarlevan från en flera hundra år gammal familjetragedi. Likväl ett stort mysterium. För vem ställde den där, egentligen?

ISBN: 978-91-7851-208-9 www.bod.se