9789178511891

Agnetha & Jan Sällström

Fladdermusstyre i Vägpolitiken Tjänstemannabeslut, skendemokrati, korruption och ett politiskt äventyr för gräsrötter

Agnetha & Jan Sällström

Fladdermusstyre i vägpolitiken

En bok om tjänstemannabeslut, skendemokrati, korruption och ett politiskt äventyr för gräsrötter.

© 2020 Sällström, Agnetha; Sällström, Jan Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789178511891

Innehåll Förord av Per Helge Introduktion Ringledsplaner Vandring i Gamla Uppsala Olika vägalternativ Tabell 1. Förespråkare för östligt E4-alternativ Kommunens vägval Ko- eller fladdermusvändningen Fusk i beslutsunderlaget Ett nytt parti i uppsalapolitiken Första mandatperioden 1994-1998 Årike Fyris Norr Arbetsplan för E4 ÅrstaVäst Vändpunkt Nytt val med tilläggsnamnet Kulturpartiet Ny mandatperiod 1998-2002 Djupdykning Regeringen vill utreda östliga alternativ JÖB undvek skyddsvärda naturområden Det var inte fladdermössen Den juridiska vägen Särintresse eller samhällsintresse Tredje valet till fullmäktige Byggtiden - Rapporterade händelser Problem med den färdiga vägen Besök hos drabbade markägare Staden på slätten Vi gräver upp ’hunden’— Facit Demokratins dilemma — Gräsrotspolitik Konstaterande slutsatser Dedikation och Tack Bildregister, skrivelseförteckning Referenser och noter

7 9 11 17 23 30 33 41 51 59 75 89 99 109 115 123 137 163 173 183 187 195 205 209 216 223 232 238 257 269 278 279 291

6

Förord Om samhällskunskap och medborgarskap Den bok du just nu håller i handen är inte en science fiction-historia. Inte heller är den ett utslag av författarnas blomstrande inbillningskraft, i form av en fantasy-berättelse. Saken är, sorgligt att behöva säga, betydligt värre än så. Den här nästan osannolikt hårresande rysaren är varken mer eller mindre än en alldeles sann historia ur självaste verkligheten.

Här beskrivs, skede för skede, både översiktligt och detaljrikt, tillkomsten av ett stycke motorväg från Uppsala norrut till Mehedeby, genom delar av Uppland som jämfört med andra alternativ visade sig vara det utan jämförelse mest olämpliga, inte sällan rent skadliga. Delar av landskapets allra bästa åkerjordar, ett av Sveriges allra viktigaste fornminnesområden, nämligen Gamla Uppsala, det ena offrades, såväl som det andra, på bilismens altare.

Parlamentariska församlingar pressades till att ändra de beslut om skydd som från början varit de självklara, olika myndigheter påverkades till att anpassa sig till och acceptera de planer som nitiska vägverkstjänstemän en gång för alla utarbetat. Obligatoriska lagprövningar, inklusive miljökonsekvensbeskrivningar, undveks eller förhindrades, eller om nödvändigt nonchalerades, till dess att vägen låg fri för vägverkets planer.

Under läsningen kan man inte annat än imponeras av den envishet och uthållighet som visats av de personer som steg för steg drev igenom sin vilja. Än mer imponerande är det dock att följa den viljekraft och den envisa energi som präglar bokens författare. Under hela processen drev de, tillsammans med likasinnade, en alldeles oförtröttlig kamp för att en förnuftigare ordning skulle dra det längsta strået. Som ofta sker i mer normala thrillers, ledde dem deras ovilja att ge upp till att de dessutom upptäckte dolda rottrådar, under ytan för det omedelbart synliga men av avgörande vikt för hur ärendet manövrerades. Läsaren kan själv följa hur ekonomiska intressen och personliga bevekelsegrunder, oupplösligt förenade med varandra, drev på, utifrån beslut som i praktiken och i det fördolda fattats för flera decennier sedan.

7

När saken till sist var avgjord, och marken bröts för den här vägsträckningen, bordlade författarna i någon mening saken, men de övergav den inte. Tålmodigt betraktade de processens gång, och när motorvägen väl invigts och tagits i bruk, följde och noterade de uppmärksamt hur varningar och farhågor den ena efter den andra visade sig välgrundade och riktiga.

Nu, ett decennium senare, kan den intresserade läsaren följa förloppet i hela dess utsträckning. Den här boken är, sorgligt nog, en mönstergill handbok i samhällskunskap, i form av ett enda sammanhängande och varnande exempel på hur gemensamma angelägenheter inte ska hanteras. Men, mer positivt, visar den också vad aktivt medborgarskap kan vara: här ges ett efterföljansvärt exempel på hur enskilda människor, i olika grad berörda och/ eller drabbade, skaffar sig de kunskaper som krävs för att förstå det som pågår, och för att se vilka möjligheter som står till buds för att vrida skeendet åt ett håll som tillgodoser andra och flera intressen än krasst och kortsiktigt och personligt ekonomiska.

Den på sin tid välkände brittiske litteraturkritikern I. A. Richards formulerade någon gång på 1960-talet en devis som har visat sig långsiktigt hållbar: En bok är en maskin att tänka med. Den här boken är sannerligen ett exempel på den saken.

Tag och läs!

Per Helge

8

Introduktion Då Drottning Kristina på 1640-talet ville bygga Kungsvägen genom

Uppsala, den stad där hon residerade på slottet, drog hon ett praktiskt taget rakt pennstreck på kartan från Flottsund i söder och över borggården vid Uppsala slott, vidare norrut upp till Björklinge. Med enväldig beslutsrätt fastställde hon alltså en väg som norr om Uppsala kom att utgöra huvudförbindelsen mot norra Sverige i mer än tre och ett halvt sekel, ända till 2007.

Det sägs också att hon gav kompensation till de markägare eller nyttjare vars mark togs i anspråk av vägen. Detta var ju en enkel och snabb beslutsgång av en envåldshärskarinna.

När en ny E4-passage skulle bli till drygt 300 år senare var beslutsgången en annan, eftersom den skulle följa demokratiska principer och förhandlas fram för att inte göra mer skada än nöden krävde. Det finns en väglag, som stadfäster just detta och vissa skyddade områden med starkt lagskydd hade tillkommit.

Bakgrund

Uppsala kommun med sina 14 geografiska kommundelar är Sveriges fjärde största stad med totalt invånarantal runt 230.000. Belägen 7 mil norr om nuvarande huvudstaden, var Uppsala centrum i Sveariket långt innan Stockholm etablerades som centralort. Huvudstråket för kommunikation från Stockholm upp mot Norrland går igenom Uppsala kommun. I samband med att en motorväg mellan Uppsala och Stockholm skapades, färdigställdes i Uppsala Tycho Hedéns väg, under 1967 till 1972, som en ny nord-sydlig genomfartsled. Denna kunde ersätta Kungsgatan som E4-passage genom staden. Vid denna tidpunkt var Tycho Hedéns väg en ganska perifer gata i östra Uppsala, men den blev med tiden kringbyggd av bl.a. bostäder under senare delen av 1900-talet, då Uppsala utökades med c:a 1.200 invånare om året. Med den tilltagande bilismen i den växande stadens trafik uppstod vid vissa tidpunkter kraftiga trafikstockningar på denna viktiga pulsåder från huvudstaden till Norrland, eftersom lokaltrafiken var blandad med den fjärrgående trafiken. Särskilt i samband med storhelger upplevdes Tycho Hedéns väg som en flaskhals. Trots att vägen norrut efter passagen av Uppsala gick nästan snörrätt, inträffade ett antal allvarliga olyckor varje år bl.a. till följd av att gamla E4 gick igenom flera mindre samhällen.

9

Trafikstockningarna som uppstod i Uppsala inför långhelger och semesterstart var ett typiskt transittrafik-problem, som absolut skulle lösas, bäst i form av en effektiv trafikled på behörigt avstånd från boendemiljöerna - så som det uttrycks i Agenda 21-deklarationen 1992 om hållbar utveckling.8 Som är fallet med alla större städer ville man ha en ringled för att avlasta innerstaden från passerande fjärrtrafik och det fanns, förutom behovet att förlägga den norrgående trafiken utanför staden, behov att lösa Uppsalas funktion som nav för trafikflödena i såväl nord-sydlig riktning som östvästlig.

Hela tiden pågår i kommunen oförtrutet planering av bebyggelse för bostäder, handel, industri och rekreation samt den för dessas behov nödvändiga infrastrukturen. Vägar och andra kommunikationsleder ska anpassas till bebyggelsen på ett välfungerande sätt, varvid flera olika miljökrav bör uppfyllas. Stadsplanekontor, Gatukontor, Stadsbyggnadskontor, Miljökontor med flera kommunala organ arbetar tillsammans för att utarbeta lämpliga översiktsplaner och visioner baserade på prognoser om framtida utveckling. I den här boken presenteras och granskas det planeringsunderlag och den process som ledde fram till byggandet av en ny E4 i Uppsala, som en del av det transeuropeiska vägnätet.

Syftet med den här boken är att dokumentera delar av den stundtals infekterade politiska beslutsprocessen som vi som politiker i Uppsala deltog i vid projektering och anläggning av en ny motorväg E4 i Uppsala åren 1960-2002-2007 till dags datum. Beslutsfattarnas agerande ur demokratisynpunkt belyses och skildras mot bakgrund av nutida miljötänkande, presenterat i Agenda 21-deklarationen om hållbar utveckling8 och andra miljödokument och lagar. Bakom det vi skrivit ligger åtta hyllmeter pärmar, böcker och mappar med dokument som vi har samlat under vår politiska verksamhet och nu gått igenom för att få det sakliga faktaunderlaget att referera till i det vi rapporterar. I den omfattande referenslistan finns även många belysande citat ur olika skrivelser, som vi vill uppmuntra läsarna att också ta del av.

- Politik skulle kunna liknas vid en segelkryssning med tvära vindkast, grynnor och dybottnar. Välkommen att följa med på vår dramatiska politiska seglats med väl genomtänkt mål, säker kompassriktning, men utan sjökort med markeringar av alla möjliga bottenkänningar och djupvatten!

10

Ringledsplaner Vid Bärbyledens bygge i Tunabergskolonin våren 1994

Agnetha: »Nu står det åter igen en massa om Bärbyleden i tidningen och dessa stackare i Tunabergskolonin som får sina ögonstenar, sina koloniträdgårdar bortsopade. Det hänger ihop med den senaste tidens diskussioner om nya E4:an och dess anslutning till vägar i öst-västlig riktning. Nu när vi blivit engagerade i E4-frågan behöver vi komplettera våra kunskaper med information om Bärbyleden som ska ansluta till nya E4 och ingå i planerna för Uppsalas trafiksystem. Kan inte du på väg till jobbet cykla förbi kolonin och se vad det hela handlar om?« - Jan: »Jo, om jag hinner. Det vore faktiskt intressant att se vad som pågår. Eftersom vi har följt den hetsiga debatten om E4 och börjat sätta oss in i frågan om trafikplaneringen, vore det ju bra att vi informerar oss om Bärbyleden också. Jag vet knappt hur det ser ut där leden ska gå. Jag sticker direkt, så kan jag göra en snabb visit där« ….

- Grävskopekillen: »Hej! Ja, här håller vi på med skopan att riva de små stugorna.« - Jan: »Så synd, det är ju väldigt mysigt här. De här är ju riktiga små hus. I en del koloniområden brukar det bara vara redskapsbodar med myshörna att vila i - »De här stugorna är upp till 24 kvadratmeter. Vi har flyttat flera av de hus som gick att flytta bort till ett nyskapat angränsande område vid Bärby Hage, men de hus som har skorstenar går ju inte att flytta, så de måste rivas.« - »Vad ledsamt för ägarna! Man kan förstå att det varit mycket protester mot Bärbyleden!« - »Jo, det vill jag lova, tiderna förändras. Trafiken tar över och förändrar allting. Men det behövs ju en ringled runt stan och den nya E4:n som den här leden ska ansluta till blir en del av den. Det är på tiden! Vi är glada att få bygga. Alla här har fått en tomt på det nya området och en ekonomisk kompensation från kommunen för själva huset, ifall det måste väck. Sedan har vi övertagit alltihop för rivning, som du ser.«- - - »Hmm…. Skulle man kunna få köpa ett av de här husen som ni ska riva? Jag har en obebyggd fritidstomt sedan länge, där man skulle kunna placera det. Det måste ju gå att flytta, även om skorstenen är ett problem!« - »Jaha! Tror du det? Du kan få ett, vilket du vill. Du behöver inte betala 11

nåt, jag slipper ju jobbet med det, i så fall. Men du har bara drygt en vecka på dej, sedan måste det vara borta, annars ryker det.« - »Oj! Nu måste jag sno mej på, jag har en tid att passa. Det där huset vill jag ta hand om, det ser väldigt välbyggt ut. En del andra ser ut att snarare bestå av återanvänt träemballage.« - »Kör till!« - »Det blir heltids helgjobb att förbereda transporten härifrån. Skorstenen måste ju rivas, tegelpannorna ska ner och huset stadgas invärtes för att kunna lyftas. Lovar du att spara det till efter helgen?« - »OK!« Senare: - Agnetha: »Hur gick det i morse, hann du cykla förbi Tunaberg?« - »Javisst! Här ska du få höra något spännande. De håller på att riva en del av husen i kolonin, där vägen ska gå fram. Jag frågade om jag fick ta ett av dem och det var helt OK enligt entreprenören. I morgon måste vi ringa till stadsbyggnadskontoret och kontrollera att allt är korrekt, som han sa till mig, så att vi får bekräftat att vår uppgörelse om att vi får ta ett av husen är helt i sin ordning. - Sedan blir det mycket slit i helgen med det här projektet.« - »Glöm inte att vi ska på ett femtioårskalas i helgen också!« - - »Vi måste få in flytten före vecka 21 sedan är det kört - se här i almanackan, det är heltjockt:« 17/5 50-årskalas 21/5 Konfirmationsfest i Österledskyrkan för Björn 22/5 Österledskyrkan, konfirmationsakten 23/5 Reser till London 24 -27/5 Till Italien för att hålla föredrag på universiteten i Florens, Sienna, Ferrara och Rom — »tänk att få föreläsa på dess urgamla universitet från 1300- och 1400-talet om modern DNA-analys!« 28/5 Program på Vårstavi: J & A om Anna Halling 29/5 Stocksundstorp, Williams kl 16, program om AG Sällström 2/6 Möte i Gamla Uppsala skola om dess nedläggning för tunnelbygget 3/6 Gunnels födelsedag - »Om det kunde gå den 18 maj.« Tolv dagar senare: Nylonlinorna blänker i majsolen. - Sandmans kranförare: »Det väger 5,2 ton.« - Där dinglar hela huset i luften!

12

Bärbyleden

En tid innan vi kom in i striden om ny E4 motorväg hade en het debatt om en annan trafikled rasat. Det gällde den sk Bärbyleden, en öst-västlig vägpassage i tre etapper förbi eller genom Uppsala, d.v.s. Enköpingsvägens, väg 55, förbindelse med Gysingevägen, väg 272 och med ny E4 samt med Östhammarsvägen, väg 288. Eftersom man planerade en ny E4-passage utanför Uppsala skulle denna öst-västliga förbindelseväg gå som en nordlig kringled i Uppsalas utkant. Ett viktigt önskemål var förstås att den på ett rationellt sätt skulle kunna anslutas till nya E4:an.

Första etappen gick mellan 55:an och Gysingevägen. Etapp 2 skulle gå vidare över Fyrisån i östlig riktning fram till gamla E4:an, d.v.s. Svartbäcksgatan/Tycho Hedéns väg, för att sedan fortsätta i en tredje etapp mellan stadsdelarna Nyby och Löten ut till nya E4:an, som Vägverket planerade skulle gå utefter östra stadsranden. Bärbyleden kunde sedan förlängas ut till väg 288 vid behov.

I tidigare långtidsplanering hade ett markreservat sparats för denna tänkta öst-väst led ända bort till Österleden vid östra stadsranden9. Bärbyledens första etapp gick över åkermarken mellan staden och Husbyborg och vållade inte så omfattande påverkan på bostads-, natur- eller friluftsområden att den var svår att fatta beslut om. Men, i vägkorridoren för etapp två hade kommunen arrenderat ut mark till koloniodlare och ett stort koloniområde med över 300 lotter hade etablerats sedan 1950-talet med riktiga små fritidshus och tomter på upp till 400 m2.

När man nu efter så där uppemot fyrtio år ville ta i anspråk en del av detta område och splittra upp det i två delar väckte det våldsamma protester. Kolonin var ett litet paradis och rekreationsområde för människor, som kanske inte hade råd att kosta på sig resor eller hålla sig med sommarställen, husbilar eller segelbåtar och här producerades kärleksfullt odlad frukt, bär och grönsaker. För att gå sina väljare till mötes hade socialdemokraterna utfäst sig att rädda Tunabergskolonin, och förespråkade en dragning av etapp 2, som gick i en båge norr om kolonin och norr om villabebyggelsen i stadsdelen Bärby Hage, ett s.k. ’nordligt alternativ’, som centern, vänstern och miljöpartiet också stödde. Då det var s-styre i Uppsala åren 1988-91 arbetade man för det nordliga alternativet, trots att Vägverket ansåg det kostsamt och ofunktionellt, genom att det skulle ge 1 km längre körsträcka och inte helt följa det tidigare uppgjorda vägreservatet.

13

Debattens vågor gick mycket höga och det var inte bara koloniodlare utan också boende i angränsande bostadsområden som tog till orda. Den 10 juni 1991 beslöt politikerna att skydda kolonin och fastställde en nordlig Bärbyled med stor majoritet i Uppsala kommunfullmäktige (KF). »Därmed avgjordes troligen den största stridsfrågan i Uppsala kommun i modern tid,« skrev Upsala Nya Tidning (UNT)10. Miljöminister Birgitta Dahl (s) besökte Uppsala och tog det första spadtaget för Bärbyled 2 i nordligt läge strax före valet 1991. Men efter valet kom de borgerliga till makten i Uppsala och under början av 1992 rev de upp kommunens beslut från juni 1991 om nordlig dragning, för att i stället offra en del av kolonin och godkänna Bärbyleden tvärs över den. Centern svek plötsligt sina tidigare utfästelser om att stödja det nordliga alternativet och »aldrig gå med på det södra« och gjorde tvärtemot en kompromissuppgörelse med de borgerliga om trafiklösningar för Uppsala den 17 juni 1992, i vilken den sydliga dragningen ingick tillsammans med ny E4 enligt ÅrstaVäst alternativet (E4ÅV)11.

Nya protester blommade upp med arga och mycket upprörda insändare och en demonstration med mer än ett par hundra protesterande fackelbärare från bostadsrättsföreningar och hyresgästföreningar i området och förre KFordföranden s-kommunalrådet Lars Olof Lindell, som talare. Man påpekade att bostäder hade byggts på många platser intill det trettioåriga vägreservatet och att kommunen inte hade varit tillräckligt restriktiv i att begränsa bostädernas närhet till trafikleden12,13.

Att de borgerliga ville gå genom Tunabergskolonin sades vara en hämnd mot socialdemokraterna som hade skapat en högtrafikerad led genom ett högborgerligt område av staden, Luthagsleden. Tro’t den som vill. Likt tuppen på kyrkspiran som svänger i vinden, hade nu centern med sina åsiktskast svikit två tunga vallöften, varav det ena sveket (uppgörelse om E4 enligt Årsta-Väst förslaget) blev till mycken skada för en stor skara matproducenter - brukare av Uppsalaslättens jord. Koloniodlarna fick en kompensation i form av nya lotter och de fick väl tralla på Rune Walleboms »Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja, tider som har flytt?« som blev populär danslåt på 60-talet genom Sven-Ingvars.

Vägverket fick precis som det ville och det hade, vid sidan av tricken att få E4ÅV att framstå som bäst (som vi återkommer till), använt sina påtryckningsmedel av ’morot och piska’. Verket hade i en skrivelse till kommunen 26 mars 1992 hemställt att kommunen snarast utformar en detalj14

plan för en Bärbyled 2 i en sydlig dragning. Man säger i samma skrivelse att Vägverket inte är berett investera de medel som finns i gällande riksvägsplan i en nordlig sträckning av Bärbyleden. (Underförstått, att vill staden ha en nordlig led får den skjuta till de extra 100 miljoner som den beräknas kräva.) Inom gällande planperiod 1991-2000 fanns medel avsatta för Bärbyleden etapp 2 med byggstart 199315,49.

Vem gillar att få en stor transitled genom sitt trädgårdsområde?

Snart kom man till skott med bygget, som söder om kolonin skulle korsa Fyrisån. Det brobygget blev berömt, för på eftermiddagen den 21 februari 1995 rasade den halvfärdiga bron ner i ån mitt under gjutningsprocessen och c:a 60 ton obrunnen cement spolades ner i vattnet. Brandkåren fick hjälpa till att skölja bort den lösa betongmassan innan den stelnade till en jätteklump7.

15

En lustighet var att en insändarskribent i Upsala Nya Tidning under den föregående debatten berättat att han i bön till Gud fått svar att sydlig Bärbyled var helt fel.. . Sedan kom raset… Det gav säkert skribenten vatten på dennes kvarn. Vägverket fick sitt straff! - Personligen tror inte vi på någon högre makts ingripande i denna futtiga mänskliga konflikt, men vem som helst får givetvis tro och uppleva det den vill. Kanske var det en klärvoajant upplevelse. Men oss gav händelsen signaler om att Vägverket i sina analyser av mark- och vattenförhållanden - alternativt analyserna av hur man skulle kunna spara pengar - gjorde grova felbedömningar, som visar på brist på antingen kunskap eller omdöme, kanske bådadera. Det bådade inte gott för deras bedömning av andra aktuella vägprojekt. Orsaken till raset var att man använt träpålning 18 m ner i leran som stöd för konstruktionen, vilket var för litet. Vid omgjutningen var man tvungen att använda betongpålar 30 m ner till fast berg och 460 kubikmeter betong åtgick7.

Sedan kom nästa 'heta potatis', Bärbyled etapp tre, som skulle ansluta till den planerade nya E4:an. Bärbyledens passage genom den känsliga Uppsalaåsen, ett viktigt vattenmagasin för Uppsalas dricksvatten, var en farhåga. I vägskärningen genom åsen täcktes marken av ett dubbelt lager isolering plastmattor72 så att inget förorenat vatten ska kunna tränga ner i åsens vattenmagasin. Hoppas mattorna har tillräckligt lång livslängd!

I ärendet ingick också »restaureringen av Röboåsen«, vilket kan sägas vara en felaktig benämning - profil-återskapande av åsintrycket vore ett bättre ordval. Man byggde upp runt vägen så att den går genom en nyskapad trädbevuxen tunnel med promenadstig ovanpå. (För att restaurera åsen skulle behövas en ny istid!) I samband med de politiska turerna kring nya E4:an, diskuterades intensivt också Bärbyledens tredje etapps vara eller icke vara. Dess anslutning till det befintliga och projekterade vägnätet blev föremål för olika politiska turer16,141.

16

D

et globala handlingsprogrammet för en hållbar utveckling, Agenda 21,

antogs i Rio de Janeiro år 1992. Ett försök att med hjälp av ett demokratiskt, politiskt agerande stoppa en, enligt grunderna i Agenda 21, felaktig lokalisering av en europeisk transitled förbi Uppsala, beskrivs i den här boken. Ett gräsrotsparti som snabbt fick stöd av en stor väljarskara lyckades inte stoppa de privata intressen som gjorde att det »sämsta vägalternativet« valdes, trots att partiets program var att föreskrifterna i Agenda 21 skulle efterlevas och Väglagens §13: »Vid byggande av väg skall tillses att utförande och läge blir sådant att ändamålet med vägen vinnes med minsta möjliga olägenhet och intrång.« Vi förstår att precis som Vägverkets lyssnande tjänstemän sa i Regeringsrätten - fast de inte skulle yttra sig: »Det är inte sant det som påståtts« - så kommer de att säkert säga detsamma om den här boken. De anser sig nämligen ha haft som »målsättning att vid slutbehandlingen av detta vägärende skall ingen relevant kritik kunna riktas mot oss för vårt sätt att genomföra uppdraget«. Vi å andra sidan som författat det här dokumentet kan säga som Selma Lagerlöf skrivit i Legenden om den heliga natten, att »detta är så sant som att jag ser dig och du ser mig!« Men det var ju bara en legend. - Vi får i stället hänvisa till en mycket omfångsrik referenslista som stöder korrektheten i det vi skrivit.

Vid vägarbeten brukar det stå en skylt när arbetszonen passerats, där Vägverket skriver: »Tack för visad hänsyn!« — Tänk om vi kunde säga detsamma om dragningen av E4 förbi Uppsala till Mehedeby.

Den här boken väcker ett antal frågor som ännu inte fått sitt svar. Det är något för undersökande journalister att ta sig en funderare över.

D

en bok du just nu håller i handen är inte en science fiction-historia. Inte heller är den ett utslag av författarnas blomstrande inbillningskraft, i form av en fantasy-berättelse. Saken är, sorgligt att behöva säga, betydligt värre än så. Den här nästan osannolikt hårresande rysaren är varken mer eller mindre än en alldeles sann historia ur självaste verkligheten. Den på sin tid välkände brittiske litteratur-kritikern I. A. Richards formulerade någon gång på 1960-talet en devis som har visat sig långsiktigt hållbar: En bok är en maskin att tänka med.

Den här boken är sannerligen ett exempel på den saken.

Tag och läs!

Ur förordet av Per Helge