9789178511297 by Smakprov Media AB

K e nt Kl i nt En g m a n

ÅNGERNJÖTE Skogen som gud glömde

Kent Klint Engman

ÅNGERNJÖTE Skogen som gud glömde

Bokomslag och illustrationer av: Kent Klint Engman

Författarens förord. När man befinner sig i någon av Hälsinglands många skogar är det inte svårt att låta fantasin flyga iväg i egna banor. Man fantiserar ganska omgående om mystiska väsen, som troll och allmänt kända varelser ur vår gamla folktro, men min fantasi stannar inte där. Det borde ju finnas så många flera konstiga och morbida figurer där inne bland träden. Kanske en hel värld av sjuka, roliga, absurda, trevliga och skrämmande varelser, och den världen kanske inte är så långt borta. Så började mina tankar för några år sedan. Jag och en barndomsvän gjorde några små filmprojekt som vi lade upp på youtube. Dessa utspelar sig i just Ångernjöte. Vikten lades på lite morbid och sjuk humor. Det var grunden till denna värld som jag skriver om. Eftersom det saknades både tid och pengar, samt rekvisita och folk som man skulle vilja ha tillgång till, så filmades det inte så mycket. Däremot såddes många frön och nya idéer och jag vill berätta mer om denna fantasifulla värld. Jag bestämde mig för att skriva om den sagolika världen istället. Till vardags jobbar jag som tatuerare och har alltid haft lätt att få bilder i huvudet av det jag tänker på, därför kunde jag inte låta bli att göra illustrationer till denna roman. Jag hoppas ni finner boken underhållande. Detta är en fiktiv historia med påhittade karaktärer. Om likhet finns med levande människor är det i sådana fall en slump. Jag vill också passa på att ge ett stort tack till min fru Jessica som hjälpt mig med granskningen av innehållet. Kent Klint Engman 2018. Detta är en ny upplaga med små justeringar för att underlätta läsflödet. 2019.

KAPITEL 1. UPPVAKNANDET Det hördes ett ljud. Vad var det för ett ljud? Han kände sig trög i skallen och allt var desorienterat och snurrit. När han hörde ljudet smög sig en olustig känsla på honom. Det han kände var fara. Jo, så var det. Ett farligt ljud. Men vad var det som lät? Nu var det tyst. Han lyssnade ännu ihärdigare och kunde känna pulsen öka och en rädsla spreds genom kroppen. Han försökte sakta ner andningen för han ville inte ligga där och flåsa så det hördes. Han ville andas fort och kraftigt, men det vågade han inte för den skrämmande känslan han fått när han hört ljudet. Istället var han så tyst han förmådde. Ingenting hördes… och det var ju ännu mer skrämmande. Nu andades han nästan inte alls för han ville höra ljudet igen. Han låg blickstilla och lyssnade… Låg? 7

Ja han låg… det gjorde han. Han låg på rygg helt utsträckt som en fryst fiskpinne. Fiskpinne, vilken konstigt liknelse… men tankarna går ju som de vill. tänkte han. Men varför låg han ner och var låg han? För bråkdelen av en sekund glömde han bort att han lyssnade efter det skrämmande ljudet. Han försökte förnimma varför han låg ner, och var han låg. Han hade ingen aning. Den enda aning han kände var att någonting var fel. Känslan av att något hade hänt, något som inte förde nått gott med sig. Han tänkte på vad han kände mot sin kropp och han styrde sina tankar till skuldror och axlar. Vad hade han under sig, vad var det han låg på? Han konstaterade att han låg på ett ojämnt underlag och någonting hårt tryckte in mellan hans högra skulderblad och ryggrad. Vad kunde det vara? Ett liknande föremål tryckte även längre ner mot korsryggen på den vänstra sidan. Något större, något knöligt som var kallt och hårt? Kallt var inte bara den där okända tingesten som kändes i korsryggen, kallt var hela underlaget han låg på. Det var rått, kyligt och blött… jo så var det. Han låg på en ojämn yta som var kall, fuktig och rå. Jag kanske ligger på en jättestor och jättedöd fisk? 8

För en jättesimpa var väl fuktig, knölig och hård, och var den död så måste den ju vara kall också… Där dök det upp en sådan där besynnerlig tanke igen, varför i hela fridens namn tänker jag att jag ligger på en död och ful fisk? Det är ju helt befängt. Tänk normalt nu! intalade han sig själv och koncentrerade sig. Han förmodade att han låg på marken, för så måste det vara. Men var och varför? Nu kände han en bultande smärta i huvudet, den kom från den högra sidan… nära tinningen. Han hade ingen aning om vad som orsakat smärtan. Han drog ett djupt andetag genom näsan och fokuserade på att känna dofterna runt omkring, han kände igen lukten… eller lukterna. Fuktigt gräs var det första han kom att tänka på och han kunde även förnimma den svaga doften av tall. För visst var det väl den speciella lukten av tallkåda och tallbarr han kände? Jo, det gick inte att missta sig på. Det fanns många andra dofter också. Dofter han inte kunde sätta fingret på och förklara vad det var, men han kände igen dem. Det luktade skog så som skog gör en sommarmorgon när daggen fortfarande hänger kvar i gräset, det var han säker på. Han hade känt den doften många gånger förut, fast

riktigt när kom han inte på för stunden. Men det var ju för tillfället oväsentligt. Varför låg han på rygg i en skog och varför låg han bara där och luktade och försökte gissa sig till var han var? Varför öppnade han inte bara ögonen, då kunde han ju se var han var. Ljudet hördes nu igen och rädslan kom åter över honom och det gjorde honom påmind om varför han blundade. Han vågade inte öppna ögonen för att han var rädd för det där ljudet. Eller rättare sagt det som åstadkom det. Samtidigt var han rädd för att han inte kom ihåg vart han befann sig. Det var ett frustande som nästan lät som en häst, fast med ett mer tungt andningsljud och med ett knorrande läte. Det lät ungefär som när något stort djur vädrar eller luktar efter något. Det hördes även tunga steg mot en ovårdad mark. Det knakade av små kvistar och det prasslade i högt gräs som böjdes undan när någonting stort gick igenom det. Rakt mot honom. Nu var han riktigt rädd och kunde inte erinra sig om att han hört ett sådant ljud någonsin förut. Nog för att det frustande andningsljudet nästan lät som en häst, men han var väldigt säker på att det INTE var en häst han hörde. Kanske var det en häst med noshörningskropp och med en för liten peruk av stålull på skallen. Och kanske hästen var 87år gammal och hette Malkolm.. 10

Ännu en befängd tanke. Peruk av stålull, 87år och hette Malkolm. Varför i hela friden tänkte han det? Nä skärpning nu, varifrån kommer de där konstiga tankarna? Hans ihärdiga lyssnande avbröts av en avlägsen knall 50 eller 60 meter bort. Det lät som från ett gevär, troligtvis en hagelbössa. Gevärsljudet ekade bort över… vad som lät som ett enormt landskap mitt ute i vildmarken. Knallen hördes rulla iväg över skogsbeklädda berg och dalar tills den inte hördes mer. Han visste inte om han hade ryckt till av den oförberedda smällen. Hade han gjort det så kanske den som knakade och brakade runt honom sett när han rörde sig. Kanske eller kanske inte. Men han hann inte tänka särskilt mycket på det, för samtidigt som skottet hade hörts så hände något med det kringströvande djuret som frustat i hans närhet. Djuret… för han förmodade att det var ett djur… Vad skulle det annars vara?.. det stötte ur sig ett helt obekant gutturalt läte i form av en grymtning… med en släng av bröl-läte eller nåt snarlikt. Därefter kunde han höra hur djuret sprätte till och började skena iväg. Av ljudet att döma så lät det inte som ett skrik av smärta, så han trodde inte att varelsen hade blivit träffad, snarare skrämd.

Han kände vibrationerna i marken av dess fötter… eller hovar, eller vad nu djuret hade. Den förflyttade sig bort från honom i motsatt riktning från det håll som skottet kommit. Det var en lättnad att det skrämmande djuret hade flytt, men nu uppkom nya märkliga ljud. En bit bort kunde han höra en röst som skrek. Han förmodade att rösten kom från personen som hade avfyrat geväret. Rösten i sig var det inget konstigt med, det var vad som skreks som var besynnerligt. Först hördes ett rop med auktoritär energi som tydde på att någon skrek åt det han skjutit mot, som för att skrämma iväg det. Vad som skreks kunde han inte urskilja. Först trodde han att ropet var så pass långt borta att han inte kunde uppfatta vad personen sa. Men så hörde han att personen kom springande med bestämda snabba steg. Det lät som någon med stora, grova stövlar eller kängor. Stegen kom närmare. Men inte precis mot honom, utan snarare passerade de snart förbi. Flera höga uttalanden kom från mannen som skjutit och orden lät ganska irriterade. Nu kunde han urskilja vad mannen ropade, eller rättare sagt höra vad han sa… men inte urskilja. Han kunde svära på att den springande personen ropade något i stil med : - Luväj nid ud gnirps! 12

Han funderade på vad han hade hört och på vad den springande mannen kunde ha sagt. Men det lät så där. Men det kunde han väl inte ha sagt? Jag måste ha hört fel! Den springande mannen skrek igen och var nu jämsides så orden hördes klart och tydligt: - Gon gid rattih gaj! Det var som ett främmande språk, fast inte något språk som han kände till. Kunde det vara någon dyngrak bonnjävel som sprang omkring och svamlade? Mannen hade passerat honom och skrek något igen, och nu lät han riktigt arg: - Tsaf ud rä trans! eller något liknade lät det som. Mannen hade skrikit bort ifrån honom så det var svårare att höra orden lika tydligt. Han låg fortfarande helt stilla och hörde ljudet av mannen som sprang, sakta tyna bort. Så blev allt tyst och kvar var bara ett obetydligt brus av en stilla vind. Det kändes inte längre farligt så han vågade nog öppna ögonen nu. Det gjorde han.

KAPITEL 2. INSIKTEN

Ljuset trängde in mellan hans kisande ögonlock och det gjorde ont i huvudet av det starka ljuset. Han kupade och lyfte sin högra hand för att skugga bort en del av det starka skenet. Det han såg var en himmel som etsade sig fast på hans näthinnor, men även grenar från träd som såg mörka och nästan svarta ut mot den starkt ljusa himlen. Siluetten av ett stort träd reste sig mot skyn på hans högra sida och långa tjocka grenar spretade sig ut från trädet likt gigantiska insektsben. Det kanske är det där fläskträdet som är orsaken till att jag har ont i skallen, det har ju grenar som spretar åt alla håll… som ett jävla plockepinn. tänkte han och satte sig sakta upp, och med det blev inte hans synfält lika obehagligt ljust. Han såg skog och lövverk från en rönn eller något liknande. Han var inte så himla insatt i alla sorters lövträd, men det var iallafall något trädslag som han sett förut. Trädet intill hade också löv men han visste inte vilket trädslag det var, men grenar hade det åt alla håll som var yvigt krokiga och böjda. För övrigt bestod skogen mestadels av gran och tall. Han kände inte igen sig, vilket inte var så konstigt för en skog ser ju ut som en skog, och han kunde ju vara i vilken skog som helst… eller? Var detta vilken skog som helst? 14

Kändes inte den här skogen, som han nu befann sig i… lite annorlunda? Lite mörkare, lite kallare och lite mera kompakt, eller var det bara han som inbillade sig för att han inte visste var han var? Hur som helst hade han en mycket obehaglig känsla i kroppen, och om den var inbillad eller inte spelade ju ingen större roll, för obehaget kändes lika obehagligt vilket som. Han såg sig omkring för att se om han kunde få syn på något annat än bara skog, men när han vred på huvudet kände han ett ömt och bultande tryck från tinningen. Det var den smärtan han hade förnimma tidigare. Han saktade in vridrörelsen och reflexmässigt höjde han sin högra hand och tog sig för pannan. En stor bula stack ut någon centimeter från tinningen och huden var skrovlig. Det var något torrt som hade kladdat fast runt bulan och det verkade som det var något fuktigt på hans ögonbryn. Han kände efter med fingrarna och tittade sedan ner på dem. Det var blod… han hade blod på handen. Kladdigt, halvt levrat och det var små flagor av intorkat blod. Aj, va ont det gjorde i skallen, vad hade hänt? Han tänkte efter men mindes inte varför han hade en skada i pannan.

Var det du som slog ner mig Herr fläskträd med en av dina förvridna fladder-grenar… som du tycks ha en jävla massa av? muttrade han tyst till trädet. Eller så har jag kanske skallats ner av en sur och brunstig jättebäver med en hård bandyhjälm på sig? hörde han sig själv tänka. Besynnerligt… här står man utan att veta var man är, med en jättebula i huvet. När man försöker tänka så är det första som dyker upp en jättebäver med bandyhjälm!… hur flummigt är inte det? Skärpning nu hjärnan och sluta mata mig med fåniga tankar! Han gned undrande handen över den såriga bulan och funderade lite till, men nej… han mindes inget. Faktum var att när han tänkte efter så mindes han inte just någonting över huvudtaget. Inte varför han var i denna skog som kändes så besynnerlig och inte varför han hade bulan i skallen… inte ens vad han hette! Va fan, jag vet ju inte ens va jag heter! Med ens kom en panisk känsla vällande, den gick som en rysning över honom. Den började i magen och spred sig som en löpeld genom hela kroppen, en lätt rysning i nacken fick huden att knottra sig. Känslan av att någonting var väldigt fel gjorde sig åter påmind. Utan att han lade märke till det så talade han nu högt för sig själv. 16

ÅNGERNJÖTE Skogen som gud glömde

En medelålders man vaknar upp i en skog och i n s e r a t t h a n v a r k e n v e t v a r t e l l e r v e m h a n ä r. Under hans färd igenom skogen stöter han på m ä r k l i g a v a r e l s e r, b å d e m ä n n i s k o r o c h d j u r s o m ä r a l l t u t o m n o r m a l a . D e t få r ho n o m a t t u n d r a o m han ens är i rätt värld. H a n f ö r s ö k e r t a r e d a p å v e m h a n ä r o c h h u r h aann ska hitta hem, men känner att det finns något sjukt över den plats han befinner sig i. Något galet och skrämmande ruvar bakom skuggorna. Finns det någon anledning till att han befinner sig på denna absurda plats, eller har han bara hamnat där av en ren slump? D e t t a ä r e n b e r ät t e lse so m u t s p e l a r s i g i e n skog som skiljer sig drastiskt från den svenska skogen, kanske inte till utseendet, men till innehållet. Å n g e r n j ö t e ä r e n p la ts d ä r i n t e m y c k e t ä r n o r m a l t . E n p l a t s d ä r a l l t t y c k s v ar a m öj l i g t , där sjuka och konstiga saker hör till vardagen. Det är en värld fylld med mystik och trolldom.