EN FLICKAS KRIGSDAGBOK
Text: © Jessica Bab, 2025
Illustrationer: © Ida Björs, 2025
Omslag: Ida Björs
Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Kaptensgatan 6, 114 57 Stockholm
Tryck: Jelgavas Tipografija, Lettland 2025
ISBN: 978-91-7813-610-0
www.lillapiratforlaget.se
Torsdag 31 augusti 1939
Det är sovdags.
Sovdags betyder att Vera ska sova. Det vet hon. Men det har hon inte en tanke på.
”Jan, hör du vad de säger?”
”Sch!” väser Jan tillbaka.
Vera och hennes storebror Jan delar rum. Och där
ligger de nu i sina sängar och lyssnar på mammas röst.
Försöker höra vad den säger.
Hon kikade in för en stund sen. Då låtsades de sova.
Nu viskar hon ivrigt ute i hallen.
”Va?”
”Nej, men tror du verkligen det?”
”Jag trodde aldrig vi skulle hamna här igen.”
”Nej, så snart inpå kriget.”
De hör bara mammas svar. Vera tittar frågande på Jan.
Det är torsdag kväll och mormor har varit hemma hos Jan och Vera och ätit middag. Det gör hon varje torsdag. Och varje torsdag ringer hon tre gånger på dörrklockan så att de ska veta att det är hon och inte en av pappas patienter som kommer. Vera och Jan brukar tävla om att hinna först till dörren. Vera vinner oftast. Jan är mer i sin egen värld. Det ger mig försprång, brukar Vera tänka.
Deras mormor heter Signe och hon tycker om serier. Det gör Vera och Jan också. När mormor har läst dem i sin tidning klipper hon ur dem och tar med dem. Lisa och Sluggo heter figurerna och tillsammans brukar de skratta åt deras upptåg. Mormor och Vera har samma humor. Det säger mormor. Redan på torsdag morgon börjar Vera längta efter att hon ska komma.
Mormor föddes i en stad som heter Karlskrona. Där bodde hon med sin mamma och pappa och alla sina syskon. Vera tycker mycket om att höra mormor berätta om hur det var i Karlskrona när hon var liten. De två brukar bli sittande i köket när mormor kommer, mormor med sina berättelser och Vera med sin kopp varm choklad. Mormor kommer från en av de äldsta judiska familjerna i Sverige.
Hela Veras familj är judisk. Mormor brukar berätta om när hon träffade morfar och hur de gifte sig i synagogan i Karlskrona. Synagogan i Karlskrona grundades av mormors morfar, eller något, Vera minns inte exakt. Men hon vet att han hette Fabian och att han hade en fabrik som gjorde segel.
Pappa är också lite extra snäll när mormor är hos dem.
Det har Vera lagt märke till. Pappa tycker om mormor.
Och mormor tycker lite extra mycket om Jan. Så pappa säger inte åt honom när mormor är hos dem. Annars kan pappa vara ganska sträng mot Jan, tycker Vera. Ibland när
Jan har retats och varit besvärlig mot Vera kan det kännas skönt i magen när pappa med sträng röst ber honom gå och kamma sig före middagen. Men oftast tycker Vera lite synd om Jan. Han kan faktiskt inte rå för att han är rufsig i håret eller har skjortan utanpå byxorna. Han är uppe i det blå, som mamma säger. Pappa tycker att han ska sluta vara uppe i det blå och i stället vara här nere på jorden med oss andra.
Ibland hör Vera hur de pratar om Jan. Att han har det lite svårt med kompisarna.
”Om han bara var lite mer här och mindre i sin egen
värld skulle det inte vara några problem”, brukar pappa säga.
Men mamma suckar likadant varje gång det kommer på tal.
”Du vet att det inte handlar om det”, svarar hon, ”utan om helt andra saker”, fortsätter hon.
Vera vet inte vad det där andra är för några saker. Hon undrar över det ibland. Hon vet ju inte hur Jan har det på dagarna, de går inte i samma skola. Men han har nästan aldrig kompisar hemma. Vera tänker att det är för att han hellre är ifred. Men när hon hör sina föräldrar prata blir hon osäker. Är det något annat?
Efter att mormor gick ikväll höjde mamma och pappa plötsligt ljudet på radion. En extra nyhetssändning! Både
Vera och Jan stelnade till och blev stående i dörröppningen på väg till sitt rum. Är det nu kriget kommer?
”Men! Står ni där? Marsch pannkaka i säng!” ropar mamma när hon får syn på Vera och Jan.
I vanliga fall brukar mamma läsa för Vera innan hon somnar. Jan läser sina egna böcker. Men ikväll är det annorlunda.
Så snart nyhetssändningen är slut ringer telefonen och mamma ilar i väg. Hon drar igen de tunga dörrarna mellan matsalen och vardagsrummet.
Nu ligger Vera och Jan och lyssnar genom väggen. De hör orden ”krig”, ”tyskarna” och ”Polen” om vartannat.
Mamma och pappa har pratat mycket om krig och
Tyskland de senaste dagarna. Vera tycker att det känns i luften att något är annorlunda. Hon vet inte riktigt vad eller hur. Vad krig är vet hon ju egentligen inte. När hon lyfter på gardinen och kikar ner på gatan ser allt ut precis som vanligt. Nyss åskade det alldeles förfärligt.
”Sommaren är nog över nu”, viskar hon till Jan.
Men det är fortfarande varmt. Lika varmt som om det var mitt i sommaren.
”Om vi bara var på landet. Då hade vi kunnat bada, Jan.” Hon försöker trösta sig själv och få allt att kännas mindre konstigt.
”Vera, nu försöker vi sova. Imorgon känns det bättre, jag lovar.”
”Tror du det?
Jan har vänt sig in mot väggen.
”Jan, ska du sova nu?”
”Sov du med, Vera, jag har nästan somnat”, mumlar han till svar.
Sommar 1939
Vera drömmer sig tillbaka till deras sommarlov på landet. Det var härligt. Hon minns inte en enda regnig dag. De var på landet, hon och Jan med mormor. De gillar äventyr.
Kanske gör Vera det lite mer och Jan lite mindre, men båda älskar somrarna på landet. Jan tycker om att läsa. Mamma tar med böcker från stan. Vera vill att Jan ska följa med henne ut i skogen. Eller till havet. Hon vill fiska, leka tjuv och polis, gå så långt ut i skogen att de inte hittar hem och
bada där de inte får. Ibland säger Jan nej. Då blir Vera irriterad och fräser att han är tråkig. Men mormor säger att hon inte får kalla sin bror tråkig. En gång mumlade hon att det finns tillräckligt många runt honom som säger elakheter till honom.
”Han ska inte behöva höra sådant från sin egen syster också”, sa mormor till Vera.
Men vill man läsa i stället för att vara ute i skogen på äventyr och jaga banditer är man ju tråkig. Det förstår ju varenda kotte.
I stan leker Vera mest med sina dockor och sitt dockskåp. Men på landet får hon klättra i träd, springa barfota i mossan och känna lukten av kåda på händerna.
Vera ser framför sig hur hon sitter på trappan till deras sommarhus och knyter fast ett snöre runt en pinne som Ulf har täljt.
”Det ska bli en pilbåge”, förklarar hon för Ulf och Jan och drar åt knuten hårt. ”Jan, kolla om det finns några bra pinnar till pilar där borta.”
Jan nickar och försvinner in i snåret, där Ulf redan letar. Ulf är den som kommer med de bästa idéerna. Förra sommaren hade han grävt fram en gammal rostig nyckel vid ett stenröse bakom den gamla ladan. Alla tre hade varit helt säkra på att den skulle leda dem till en gömd skatt. De hade letat i dagar utan att hitta något, men det hade inte spelat någon roll. Äventyret räckte gott.
Ulf är deras granne på landet. På somrarna leker de i skogen nästan varje dag. Till skillnad från Jan vill han alltid följa med. De har så kul tillsammans att dagarna flyger i väg.
När Jan kommer tillbaka med ett knippe raka kvistar börjar Vera skala av barken med sin lilla kniv.
När pilbågen är färdig och pilarna vässade, turas de om
att skjuta mot en sten de väljer ut. De flesta pilarna far åt fel håll eller går av innan de fått i väg dem, men ibland träffar någon nära stenen, och då jublar de högt.
När de är klara hittar de massor av blåbär i skogen.
Det tar tid att skrubba bort blåbärsfläckarna på händerna när de kommer tillbaka. Vera och Jan kliar myggbett
på armarna hela kvällen och enas om att de aldrig vill byta ut landet mot något annat.
När hon tänker tillbaka nu får hon dåligt samvete över
att hon gnällt på Jan och kallat honom tråkig. Han var ju
faktiskt också med på äventyren med Ulf, i alla fall ibland.
Mamma och pappa arbetar i stan på dagarna och tar båten ut på kvällarna. Egentligen är det pappa som åker med båten. Mamma cyklar nästan alltid. Pappa kan inte cykla.
Det fnissar de åt ibland. Mamma känner sig fri på cykeln, säger hon. Ibland tycker Vera synd om henne. Hon cyklar med cykelkorgen full med mat. Pappa kommer av båten
med bara tidningen under armen. Och jordgubbar!
