Till Eishar: den bästa redaktören och Lauren: den mest fantastiska agenten. Till Lola, Georgia och Caitlin. Min mormor, som fick möta de värsta häxjägarna i historien och överlevde. Återigen, till barnen med glada, fladdrande händer.
Enligt den ideella föreningen Autism Sverige kan man på svenska både säga att en person har autism och att den är autistisk, eftersom åsikterna om detta går isär och olika individer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll kallar sig själv autistisk och låter även personerna i den här boken använda det begreppet.
Vi är en liten, skotsk stad och vi har flera hundra års historia.
Vi har dessutom mobbare.
Mobbarna är precis framför mig, vid floden. Tre stycken, såvitt jag kan bedöma. Där jag sitter i trädet har jag god uppsikt. Högt upp, dold av höstens utdöende grönska. Löv som faller till marken, fördrivs och tvingas bort. Redo att dö.
Jag ska inte falla.
Jag har ett bra grepp om grenen, men jag behöver båda händerna för att hantera vattenpistolen. Det är en stor, tung sak. Plastpistolernas Al Capone. Den är fylld med iskallt vatten och jag har väntat ut dem. Deras skratt är tillkämpade och kusligt höga – de är hycklare, hela bunten. Det får mig att ta ett ännu hårdare grepp och fokusera mitt lasersikte.
Jag gillar inte hycklare. Dessutom var de taskiga mot Bonnie.
Vi är i skogen vid Water of Leith, som ligger dold i skugga och tystnad fast bara en kort promenad från den livliga byn Juniper. Alla i Juniper förbereder sig inför jubileumsmässan, det var därför butiksinnehavaren var för distraherad av andra kunder för att lägga märke till att jag köpte hans största vattenpistol.
Jag siktar, och precis när Spence McLauchlan brister ut i ännu ett motbjudande skratt avfyrar jag mitt vapen.
Den kalla vätskan träffar honom rakt i ansiktet, och då är det inte lika roligt längre. Han tjuter förvirrat och resten av hans lilla gäng tittar upp bland träden. De får syn på mig direkt.
”Darrow?” Spences bästa kompis Jack kisar förvånat upp mot mig. Den tredje pojken känner jag inte igen.
Men ändå. Jag hatar medlöpare. Så efter Spence skjuter jag mot honom.
Snart är de allihop genomdränkta av iskallt vatten.
De frustar och flämtar, men jag ger mig inte.
”Vad håller du på med?” ylar Spence och försöker skydda sig med armarna.
Jag svarar inte. Jag hoppar ner från trädet och landar smidigt på skogsstigen. För ett ögonblick är det som om marken rör sig under fötterna. Jag spänner blicken i dem, och det hela känns som i en western-film. Jag har alltid gillat de där scenerna. När huvudpersonen rider in i stan en sista gång för att ta sin hämnd. Bonnie sa att
de var tre stycken som hoppade fram framför henne på torget och försökte skrämma henne till att skrika högt. Jag vet inte om Nya killen i Juniper var en av de tre, men han kan ändå få lära sig en läxa i dag.
”Om ni går i närheten av Bonnie igen”, säger jag lugnt, ”går ni inte säkra någonstans i byn.”
Vattenpistolen är tom, så jag släpper den framför deras fötter. Jag vänder mig om och börjar gå uppför den lilla slänten, tar stigen tillbaka in mot byn. Tillbaka till Juniper. Skogen känns alltid som ett mellanrum, där fler saker är möjliga.
Det är inte mycket som känns möjligt i Juniper.
”Vem är det där?” hör jag den okända pojken säga till Jack, medan Spence sparkar till plastleksaken med skon.
”Kalla mig Keedie”, ropar jag över axeln, utan att se tillbaka och innan de hinner svara. ”Jag gillar inte mobbare.”
Kapitel två
Familjen Darrows hus är rätt fallfärdigt. Hade vår gata varit en människokropp skulle vårt hus vara en hårig stortå. Inte det snyggaste, men det gör ändå vad det ska. Jag går alltid in genom köksfönstret, eftersom ytterdörren är så tung och besvärlig att få upp. Fönstret står alltid på glänt åt mig. När jag glider in står pappa och lagar minestronesoppa.
”Buenas noches”, hojtar han när han får syn på mig.
”Buenas tardes”, rättar jag.
Spanska är ett av de ämnen som pappa övertalade mig till att välja i skolan och jag börjar motvilligt tycka om det. Jag kikar ner i hans soppgryta. Det luktar otroligt, fast jag gillar alltid buljongen mer än grönsaksbitarna. Jag är selektiv med mat och går igenom olika faser när det kommer till vad jag gillar. Jag kan äta samma sak trettio dagar på raken och sedan aldrig vilja se det igen.
”Det är ett speciellt tillfälle”, säger pappa med sänkt röst.
Jag sneglar upp på honom.
”Vadå, sedan när då?”
”Sedan Nina sa till mamma att en kille kommer över på middag.”
Hela min kroppstemperatur förändras.
”Hon gjorde vadå?”
”Keeds”, säger han mjukt, samtidigt som han rör i soppan med precision och stadig pondus. ”Nu beter du dig.”
Nina är min tvilling och hon har velat bli stor ända sedan hon lärde sig prata. När vi lekte med dockor ville jag klä dem i färgglada kläder och ordna modevisning. Där den vinnande designern fick åka till Paris.
Nina ville att alla skulle ha på sig samma kläder och gifta sig med killdockor med kulsprutor i händerna, som vi hade köpt på en secondhandbutik.
Vi har varit tillsammans sedan livmodern, men den senaste tiden har ingen varit mer främmande för mig än Nina.
Jag går mot trappan. Jag hör tillräckligt skarpt för att snappa upp hur det mullrar i de gamla rören. Jag kan urskilja brottstycken av grannens teve – de kollar på nyheterna. Jag kan höra det låga prasslet av höstvinden utanför huset.
Jag följer ljudet av Ninas höjda röst och hittar tre personer i mammas och pappas rum. Mamma står med ryggen mot fönstret, och håret har klibbat fast i hennes
svettiga panna. Hon har händerna på höfterna och är lite andfådd. Nina ligger raklång på sängen med näsan i kudden och rosa kinder.
Min lillasyster, Adeline, sitter lugnt på stolen vid mammas toalettbord.
”Vad är det som händer?” säger jag uppfordrande.
”Varför ska en kille komma och äta?”
”Strunt i det nu, din syster har fastnat”, suckar mamma.
Jag tittar på Nina igen. Hon har på sig en kort svart kjol i fejkskinn och mamma verkar ha rätt. Kjolen har fastnat på höfterna och dragkedjan har gått sönder.
”Om man handlar från företag som anställer småbarn för att sy billiga kläder så”, säger jag och rycker på axlarna.
Nina gör ett utfall mot mig.
”Nu räcker det!” snäser mamma. ”Keedie, hämta min sax. Vi får klippa ut henne.”
Jag öppnar mammas sylåda och plockar fram saxen.
”Lite mindre skadeglatt, tack”, läxar mamma upp mig när jag räcker över den.
Jag bara ler. Om några veckor fyller Nina och jag fjorton och ända sedan vi blev tonåringar har hon tagit minsta tillfälle i akt att lämna barndomen bakom sig. Rakt framför ögonen på mig börjar hon och så många andra i vår årskurs att flytta sig mot sidlinjen. Deras samtal blir till viskningar bakom händer. Grupperna blir
mindre, mer interna och svårare att infiltrera. Matsalen förvandlas till Förenta nationerna. Alla bord är olika stater med sina egna regler, och minsta misstolkade kränkning kan starta krig.
Nina och hennes kompisar sitter vid elementen. Jag flyter omkring.
Sociala regler skulle kunna skrivas ner med bläck men ändå vara omöjliga för mig att förstå eller följa. Fast jag har inga problem med det, jag behöver ingen annan. Jag klarar mig väldigt bra för mig själv.
”Ligg stilla”, säger mamma till Nina och sätter sig på hennes ben.
”Kan vi inte rädda den?” gnäller Nina medan mamma sätter igång med saxen.
”Ja, mamma, den har kostat henne hela tre pund”, säger jag torrt.
”Mamma, säg åt henne att gå ut!”
Adeline iakttar oss. Hennes blick är lite ofokuserad, men så fort jag pratar granskar hon mig. Hon reagerar så fort volymen i rummet stiger, men om mamma sa hennes namn skulle hon inte svara. Det vet jag definitivt.
Nina kastar en blick på henne.
”Det är lugnt, Adeline. Det är bara en kjol, inte huden.”
”Sluta då yla”, säger mamma bestämt. ”Vad ska hon tro när du gastar som en vålnad?”
Hon börjar klippa och Nina sparkar med benen som en bebis och fnyser.
”Han kommer snart och nu måste jag byta om.”
”Ja, till något förståndigt, tack”, svarar mamma.
”Vem kommer på middag?” undrar jag.
”En kompis från skolan, ingen du känner”, snäser Nina.
Nina befinner sig högst upp i näringskedjan i skolan. Jag antar att det gör mig till något slags bioluminiscent varelse från djupen.
Adeline vrider på huvudet och jag vet varför. Jag hör också klicket från ytterdörren. Den skvallrande signalen om att det strax ringer på dörren, fast mamma, pappa och Nina blir alltid lika förvånade.
Det gälla ljudet får Nina att stelna till och omedelbart sluta slingra sig.
”Jag håller på med varm mat!” hojtar pappas röst upp till oss.
”Keedie, öppna dörren medan madam här klär på sig”, säger mamma.
”Låt inte henne öppna!” flämtar Nina. ”Hon … kommer vara sig själv!”
Bara för det rusar jag ner. Riktigt kanar nerför trappan med en vild, trotsig energi. Jag halkar på nedersta steget och stukar nästan vristen. Mitt hår, redan för långt där det hänger ner till midjan, döljer nästan ansiktet när jag väl rycker upp ytterdörren.
”Välkommen, Ninas pojkv…”
Orden tystnar. Det är killen från skogen. Han som jag inte kände igen.
”Keedie”, säger han, pekar på mig med båda pekfingrarna och gör en grimas. ”Jag minns.”
Kapitel tre
Vi sitter alla sex runt matbordet. Det som vi aldrig äter vid. Förutom vid jul. Jag skulle mycket hellre äta soppa på mitt rum där det inte är lika kallt. Gammelfarmor Astrid stirrar på mig från sitt foto på väggen och skuldkänslorna hugger till. Jag måste hälsa på henne på Minster Court.
Hon är brysk och barsk, men jag vet att hon saknar mig.
Den nya killen blåser på soppan innan han äter.
”Jaha, Hugh”, säger mamma hurtigt, och jag hoppar
till. ”Hur trivs du med att vara tillbaka i Juniper? Jag minns din familj från innan ni flyttade till Glasgow.”
Han ler lite kaxigt.
”Litet. Men trevligt.”
Trevligt. Det perfekta ordet för Juniper. Stan klappar sig själv på axeln för all sin trevlighet.
”Allt är litet jämfört med Glasgow”, påpekar pappa.
”Sant”, instämmer Hugh sakligt.
Tystnaden sänker sig igen. Nina sneglar på honom och rynkar pannan.
”Regnar det?”
Hugh ser häpen ut.
”Nej.”
”Du är blöt i håret.”
Jag ler mot min soppsked.
Hugh vänder sig mot min lillasyster.
”Du måste vara Adeline, som Nina pratar om hela tiden.”
”Åh, ja”, säger mamma och skiner upp. ”Adeline blev Ninas bebis så fort jag kom hem från sjukhuset med henne. Hon avgudar henne.”
Nina ler, men blicken blir orolig när vi alla tittar på den lilla flickan vid bordsänden. Nina märker att hennes dyrkan inte riktigt återgäldas. Nina älskade att byta på henne och bära henne och klä på henne och pyssla med henne. Men det verkar ha varit förgäves.
Adeline. En liten främling i huset. Den tystaste av oss alla. Efter bara en termin i skolan, och då har hon redan börjat så sent som möjligt, skapar hon huvudbry för lärarna.
”Hon är inte mycket för småprat”, säger pappa snabbt när Hugh ser förvirrad ut. ”Hon är väldigt introvert.”
Jag biter mig i tungan. Som alltid. Introvert. Jojo.
Adeline äter inte minestrone. Hon får tunt skurna kycklingbitar och vitt bröd utan kanter.
”Trevligt att träffas, Adeline”, försöker Hugh igen, och den här gången höjer han rösten. ”Hur gammal är du?”
Adeline svarar inte. Svaret är ”sex”, men hon förblir tyst, ser inte ens på Hugh. Han upprepar ljudligt frågan, ett sista försök till samtal.
”Hon kan höra dig”, säger jag dämpat och sippar på mitt vatten.
Han sneglar på mig för första gången sedan vi nästan krockade i ytterdörren.
”Jaså.”
”Din familj har ju bott i Juniper i många generationer”, säger mamma, byter hastigt kurs på samtalet. Hon är för prat vad en åra är för en båt. Hon hjälper konversationen att flyta lugnt och smidigt över svåra vatten.
Jag är ett ankare. Jag får allt att stanna upp.
”Ja”, säger Hugh. ”Vårt namn är bland de äldsta i byn. Vi härstammar från en av grundarna. Det var bland annat därför pappa ville flytta tillbaka. Han tyckte att livet i storstan blev alldeles för anonymt.”
”Vi kommer gå efter maten”, meddelar Nina. Jag kommer av mig helt när hon byter ämne så plötsligt. ”Ungdomsklubben har disko.”
”Wow”, mumlar jag, med bröd i munnen. ”Studio 54 bävar.”
”Det låter jättekul!” säger pappa högt, överröstar mig innan det jag sa kan skapa pinsam stämning.
”Ni borde ta med er Keedie.”
Mamma kanske inte alls är en åra. Orden får mig att
sätta brödet i halsen, så mycket att pappa måste dunka mig i ryggen. Den lilla skalken flyger ur munnen och landar i soppskålen med ett ovärdigt plask.
”Nej tack”, kraxar jag med raspig röst. Jag har tårar i ögonen.
”Struntprat”, säger mamma med bestämd blick. ”Tvillingar går tillsammans.”
Det är ett inofficiellt familjemotto. Vi har alltid varit varandras förkläden.
”Hon skulle inte tycka om det”, säger Nina stelt och spänner blicken i mig, med en blandning av fasa och äckel. Jag himlar med ögonen. Som om jag desperat skulle vilja hänga efter Nina och hennes avskyvärda kompisar en hel kväll.
”Keedie följer med, annars får ingen gå”, säger mamma, och hon håller kvar Ninas blick.
Jag kan inte läsa av vad som tyst passerar mellan dem.
”Okej”, säger Nina, vars stol gnisslar när hon plötsligt reser sig. ”Men vi går dit nu. Det är redan mörkt.”
”Det är november i Skottland”, säger jag, med en sked soppa i munnen. ”Det blev mörkt vid elva i morse.”
”Nu eller aldrig”, framhärdar Nina med en glättigt hotfull röst. Hugh reser sig lydigt med ett artigt leende mot mamma och pappa.
”Tack för en utsökt middag”, säger han mesigt.
”Det var så lite”, fånar sig mamma medan pappa nickar.
”Ge mig fem minuter att byta om”, säger jag och slänger min servett på bordet.
”Nej, Keedie, var nu bara normal”, vädjar Nina.
Normal. Jag skrattar nästan högt.
”Om jag ska gå ut med Junipers ungdomar vill jag bära uniform”, hämnas jag.
Hugh ser nyfiken ut. Såvitt han vet kanske jag kommer ner igen utklädd som till halloween. Typ bakdelen på en sådan där dubbel hästdräkt.
Vi följer Junipers lugna kullerstensgator mot centrum i byn, där Ungdomsklubben ligger. En gång i tiden låg det en bowlinghall där, men det blev det ändring på när de som grundat den hade dött och tonåringarna började hänga runt dammen i parken. Nu skickar de hit oss, varje fredag, så att vi är på ett och samma ställe i stället för utanför någons trädgård.
När man är liten finns det hundra saker man kan göra. Vuxna har inget emot en. Sedan är det något som förändras. Platserna att vara på försvinner och man möts av misstankar och motvilja vart man än går. Men man är inte vuxen. Man får inte tillgång till världen.
Man förväntas bara vänta.
Jag har på mig en klänning helt i rosa tyll. Den får mig att se ut som vandrande sockervadd.
Jag fryser jättemycket, men Nina skäms ihjäl och det är det enda som betyder något. Jag kan känna hennes nya vän stirra på mig.
”Varför har du aldrig sagt att du har en tvilling?” viskar Hugh till Nina. Gatan är öde – det är omöjligt att föra en ohörd konversation i Juniper, minst av allt på kvällen. Det rycker bokstavligt i gardinerna när vi fortsätter mot Ungdomsklubben.
”Vad finns det att säga?” säger Nina och granskar mig med omtumlad fasa där jag släntrar fram i min luddiga, rosa klänning.
”Hon skäms för mig”, säger jag avslappnat till Hugh.
”Det stämmer inte”, utbrister Nina.
Det har inte alltid varit så. Vi brukade stå varandra nära. Vi brukade klä ut oss i fjäderboor och skrika Abba-låtar till varandra. Det är den enda musik vi någonsin varit överens om.
När vi når vår destination är den upplyst av regnbågsfärgad belysning. Men kläderna som folk bär är långt ifrån färgglada. Alla bär olika varianter av samma outfit.
Grupptryck måste andas lika bra som bomull.
I huvudänden av salen har man röjt undan stolarna och skapat ett dansgolv, och ett mindre sidorum med ett biljardbord används som kapprum. Några av killarna spelar, medan ett gäng tjejer står och ser på.
