9789178135776

Page 1


Ulf Stark

Man måste tänka på allt

Texter och tal om barnlitteraturen

Man måste tänka på allt av Ulf Stark ingår i Lilla Piratförlagets satsning

Böcker om böcker. En utgivning som syftar till att fördjupa förståelsen för barnbokens konstnärliga potential.

Läs också:

Berätta med bilder av Olof Landström, 2020

Samtal med Kitty Crowther av Véronique Antoine-Andersen, 2021

Bilderboksmakare red. Sam McCullen, 2021

Konsten att skriva barnböcker av Sara Ohlsson och Klara Bjelkenäs, 2025

man måste tänka på allt

Text:

© Ulf Stark 2024, licensierat genom ALIS

© Oskar Kroon 2024

© Tomas Stark 2024

Bild:

© Stina Wirsén 2016

© Kitty Crowther 2018

© Charlotte Ramel 2017

© Anna Höglund 2012

Omslagsillustration: Anna Höglund

Porträtt av Ulf Stark: Stina Wirsén

Kråkan: Ulf Stark

Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm 2024

© Lilla Piratförlaget 2024

Tryckt av ScandBook AB, Falun 2024

ISBN: 978-91-7813-577-6

www.lillapiratforlaget.se

Utgiven med stöd från Kulturrådet

Innehåll

Förord av Oskar Kroon: Vad är egentligen sanning? 5

läsa för dom små

och dönickar, 20 år efteråt?

Vad är egentligen sanning?

Frågan måste ställas, även om den kommer att få samma svar som den fått runt alla matbord i alla villaförorter i alla tider:

”Du, det har jag faktiskt inte tid att förklara just nu.”

Ungefär så svarar Ulf Starks pappa och ungefär så svarar jag. Ungefär så svarar alla pappor och nästan alla andra människor, i alla fall dom vuxna, och på sätt och vis har dom ju rätt. Inte på ett helt liv hinner någon reda ut den frågan. Den är för svår.

Ändå håller vi på och ställer den. Gång på gång.

På sistone har jag funderat en del på den där Ulfs pappa. Få tandläkare har väl blivit så omskrivna i den svenska litteraturen som han.

”Som en förkroppsligad läroplan ur svenska skolan” var han tydligen, men älskad av sin son, tack och lov.

I Ulfs berättelser är pappan ofta en något tragikomisk symbol för den fantasilösa vuxenvärlden. I dom artiklar, tal och föredrag som här föreligger är det lite samma sak, men ändå hjärtskärande ibland hur sonen försöker nå fram, men ständigt misslyckas. Längtan efter att vilja bli förstådd. Läst med öppna ögon.

”Jag skriver för pappa”, påstår sig Ulf Stark en gång ha

sagt som svar på en tröttsam fråga under ett framträdande på ett bibliotek.

Det var tänkt som ett skämt, men skulle visa sig vara sant.

Som sagt. Hjärtskärande.

För det mesta fungerar tandläkarpappan ändå främst som en representant för den moralistiska idén om barnlitteraturen som nyttig. Barnböcker ska kunna avkrävas ett gott syfte, tycker Ulfs pappa. Författaren har ett förbannat ansvar att fostra sina unga läsare, tycker han och föreslår Nils Holgersson som kvällslektyr. Selma Lagerlöf var redig och talade om sin far när hon tog emot Nobelpriset. Läsning ska vara lärande. Bäckar och berg är bra att känna till. Barn ska vara artiga. Tänder ska vara utan hål och mattor utan fläckar.

Det är nyttigt att motionera.

Men hallå?!

Det där är väl inte livet? Så där ser väl inte verkligheten ut? Vad hände med sanningen, som pappan påstår är så viktig att hålla sig till?! Verkligheten är väl full av fantasi och galenskap och misslyckanden och kärlek och fläckar och karies?

Jo. Den är ju det. Och detta visste författaren Ulf Stark. Han visste också att om nyttan med läsning gör vi bäst i att tala tyst. Eller inte tala alls. Nyttan finns, den är en biverkning av läsningen, omöjlig att förutse, men om vi börjar tala om den är det något som kan gå förlorat. För ett barn är förresten det där med nytta strunt samma. Kanske till och med avskräckande. Men visst finns den! Det är bara det att

den ser olika ut för olika läsare. Nyttan ligger nämligen främst i det egna skapandet.

För det är vad läsning är.

Läsning är frihet, men inte verklighetsflykt. Läsning är verklighetsskapande.

Läsning är påhitt.

Precis som nästan allt annat som vi har omkring oss.

Ulf Stark rabblar diverse fantasiprodukter: propellrar, solfångare, dikter. Jag kan lägga till andra nyttigheter: idén om alla människors lika värde, telepati, eller för den delen Folktandvården. Namnen på bäckarna i Nils Holgerssons Sverige är precis lika påhittade som själva Nils Holgersson. Och den där Ulfs pappa. Allt kommer ju ur fantasin för tusan! Vi hittar på, det är vad människor gör.

Under flera år hittade Ulf Stark till exempel på att vara byrådirektör på Arbetsmarknadsstyrelsen.

Gissningsvis var det ett av hans sämre påhitt. Ett fullkomligt misslyckande, i alla fall vad det där med sanning beträffar.

Även om pappan säkert var nöjd.

Men att skriva fiktion!

I fiktionen närmar han sig ju verkligen något. Att skriva skönlitteratur, det är att hitta på, det är att uppfinna nya världar, men det är faktiskt också att aktivt söka sanningen.

Att skriva fiktion är att ställa alla dom där svåra frågorna. Eller att låta läsaren ställa dom. Frågorna som brukar kallas stora. Frågorna som enligt Ulf Stark är en av få platser där en gammal författare och en betydligt yngre läsare

på riktigt kan mötas. I ovissheten. Sitta där och ha det bra. Eller skitjobbigt.

För att närma sig dom där stora frågorna så måste man ibland gå åt vad som verkar vara fel håll. Inåt måste man och neråt. För att skåda världsalltet måste vi få syn på vattenpölen. I blodfläckarna på tandläkarrocken ryms en hel galax och i den galaxen finns både ofödda systrar och levande kaninätande jättar.

Jag tror förresten att det kanske är det som är småslagenheten. Den där småslagenheten som Ulf Stark var så bra på.

Att se något stort i det lilla. Eller inse att det lilla egentligen är det stora. Ganska ofta är det faktiskt som om han har slagit sig ner på Harry Martinsons grästuva. Den letar jag mig också till ibland. Därifrån blir frågorna liksom tydligare. Eller om det är svaren.

Fast i stället för grästuva verkar det förresten duga med en av Trafikverkets sandlådor. Dom där gröna eller blå som står här och där, ofta i lite lutning. Någonstans i Södertälje finns en sån sandlåda där en ung kille som hette Ulf kanske satt en kväll för länge sen eller alldeles nyligen och dinglade med benen och läste Heidenstam i gatlyktans sken. Bara i en sån sandlåda, fuktig och kall, kan en unge på rymmen begripa Heidenstam.

Men sånt där förstår inte tandläkarpappor. Dom är liksom tillsnörpta. Av manlighet och folkhem och tandvård och allt möjligt som kan snörpa.

Lite snörpta är vi alla, det gäller att se upp.

För jag hoppas verkligen att jag har fel när jag påstår det

här, men jag har en känsla av att dom har börjat bli fler igen, dom tillsnörpta. Pappor eller ej. Tandläkare eller politiker eller vad som helst.

Att fantasilösheten åter sprider sig.

Jag hoppas verkligen att jag har fel, men skulle jag ha rätt så ställer detta stora krav på oss som håller på.

Det skulle vara lite som om den där Ulf satt högt upp i någon himmel och att han sa till oss att vi trots allt kanske har ett större ansvar ändå, vi barnboksförfattare. Bara vi nu inte talar högt om det. Att det trots allt finns ett syfte av något slag. Han säger att vi har ett ansvar att fortsätta hitta på.

Fortsätta fantisera och på den vägen närma oss den där sanningen, eller bara fatta att vi ingenting begriper. Vi har ett ansvar att formulera allt det krångliga och ändå skriva så det svänger. Så att isbjörnarna rymmer tillbaka åt norr och börjar dansa, och magistrarna och alla surgubbar i villaförorternas trädgårdar börjar le och svära. Vi måste då och då lyckas röra till tårar och locka till skratt.

Det är vårt förbannade ansvar. Men säg det inte till någon!

Det är nyttigt att motionera.

Oskar Kroon Hösten 2024

Berättelsen föds ur rösten.

Att läsa för dom små

Ungefär vid den här tiden på kvällen brukade mamma säga:

– Hallå, pojkar nu är det dags att borsta tänderna!

Det var vad jag hade väntat på senaste halvtimmen. För det var startsignalen till det magiska. Våra lässtunder hade alltid smak av Sensodyne, Jod-Kaliklora, Dentosal, Pepsodent eller Colgate. Pappa hade en hel låda full av tandkrämstuber som han hade fått i reklam, så vi behövde aldrig borsta tänderna med samma märke två kvällar i rad.

Efter tandborstningen var det dags. Mamma placerade sej på en pinnstol bredvid våningssängen.

– Det blir bara en kort ikväll, sa hon.

Så började hon. Till exempel så här:

– Hur skulle det vara med en saga? sa Christoffer Robin.

– Ja, hur skulle det vara? sa jag.

– Skulle du inte vilja vara så rysligt snäll och berätta en saga för Nalle Puh?

– Det kan jag väl göra, sa jag. Vad för slags sagor tycker han om?

– Sagor om honom själv. Han är en sån björn.

– Jaså, jag förstår.

– Vill du vara så rysligt snäll och göra det?

– Jag ska försöka, sa jag.

Och så försökte jag.

Och mamma fortsatte att läsa. Ibland skrattade hon. Ibland fick hon tårar i ögonen. Ibland måste hon ta en paus.

– Ursäkta ungar, sa hon och tog en klunk vatten från sagornas brunn.

Det var märkligt. Det var hennes röst. Men ändå var läsrösten en helt annan än den röst hon hade när hon talade med pappa. Eller med min brorsa och mej. Hon hade en särskild röst som bestämdes av boken som hon hade framför sej. Hon läste lika mycket för sej själv som för oss.

Det var som att ta en gemensam promenad i en park. Vi såg helt olika saker. Men ändå var vi tillsammans.

Hon läste om en björn.

Men jag såg framför mej en hund med mycket liten hjärna.

Hon läste varje kväll. Utom när hon hade migrän. Då låg hon i sängen och blundade. Med solglasögon för ögonen och den blåsvarta rullgardinen nerdragen. Det var hemska dagar. Det var som om en massa messerschmittar hade flugit in i hennes huvud från Biggles-böckerna. Slog vi oss måste vi gråta tyst. I sådana kristider gjorde pappa maten. Det blev filmjölk. Men det värsta var kvällarna. Ingen saga.

Pappa kom bara in och rufsade oss i håret och sa: Sov. Och om ni undrar varför så är det för att ni ska bli pigga och glada i morgon.

Han hade läst dr Spock, barnuppfostrans dr Phil på den tiden. Han visste att varje krav skulle följas av en saklig motivering. Han tillhörde den framstegsvänliga, rationella och upplysta skolan av föräldrar. Inga fysiska tillrättavisningar. Inga gräl. Utan kunskap, argument och diskussion. Han var – jag älskade honom verkligen – som en förkroppsligad svensk läroplan.

Men var fanns magin? Var fanns det OFÖRSTÅELIGA? All den svarta materian som fyller hela universum med frågetecken.

Jag gjorde aldrig misstaget att fråga pappa vad till exempel "Vyssan lull", som mamma brukade sjunga för oss, betydde.

Jag brydde mig inte om det.

Men jag förmodade att den hade med DYSCHAN att göra – dyschan som pappa låg i mellan tandläkarpatienterna. För barnet blir olika ord släktingar och associerade via ljudlikhet. Karaffen är släkt med giraffen. Toaletten moster till baletten.

En del behåller denna tro på ordens egenexistens. Som till exempel Lennart Hellsing.

Nonsens blir hans dikter bara för vuxna som inte har sinne för ordens osynliga materialitet.

Berättelsen föds ur rösten. Det finns teorier som en del tror på att språket är fött som reaktioner på småbarnens pockande ljud: jollrandet, tjuten och det bludder dom åstadkommer för att kommunicera med sitt närområde. Framför allt då modern. Ursprungligen var det inte föräldrarna som lärde

barnet tala – vi lärde oss av dom, tror dessa språkgenealoger.

Och jag också. Språkets ursprung är DI-alogen på brösthöjd.

Det var inte vi som i begynnelsen gav barnen ett språk.

Det var dom som gav oss det.

För alla barn kommer rösten långt före bokstäverna. Ljuden före bilderna. Från det att man ligger i mammans mage erfar vi ljud – vi hör tickanden, gurgel och brus, fostren är som fiskar långt nere i innan-havet, i havet innan vi kommer ut. Vi hör med våra gälar: Mozart, Mantovanis orkester och "Min hatt den har tre kanter". Vi hör pappas eller mammas och dom framtida syskonens röster. Vår tillvaro är fylld av rytmer och toner. Till och med i den eremitiska tillvaron innanför fosterhinnorna så ingår vi i ett fortlöpande – om än obegripligt – samtal med vår omvärld.

Så prata med ditt foster, sjung och berätta – där ligger en liten uterusonaut och är idel öra för signalerna utifrån.

Det var grundtanken med boken: Hallå därinne, boken om en storebrorsa som för viskande samtal med sitt väntade syskon. Om hans tankar om vad hen har att vänta av världen. Hur det ser ut PÅ ANDRA SIDAN. Och lite grann om vilka släktingar hen kommer att möta eller inte möta. Till exempel farfar som presenteras så här: ”Kanske farfar är ett UFO.” *

Och så här informerar han magkrabaten om hur framtidens kvällar kommer att se ut.

Om kvällarna när jag ska sova

läser mamma eller pappa en bok för mej.

Sen får jag en kram.

Jordgloben låter dom lysa.

Sov nu! säger dom.

Då brukar jag tänka på allt möjligt:

Till exempel hur det skulle vara att vara ett marsvin.

Eller en jätte.

Eller en ko.

Ibland tänker jag: tänk om jag var du,

din lilla mallgroda.

Vad glad jag skulle bli när jag föddes och fick mej själv till brorsa.

Sen sjunger jag en godnattsång

så att jag ska somna.

Hallå! Hallå!

Nu ska du få höra den!

Den är på engelska som jag har hittat på själv.

Min godnattsång:

Tjoläj tjoläj jo doddodäj

jo swissi missi mäj.

Jo diddidoo, jo kidditoo

jo swissi missi mäj.

Rättstavningsprogrammet i min dator har markerat alla ord i denna visa med rött. Den vill ha ord med lexikal mening. Den vill ha ord utprovade och godkända och SAOL-märkta av Svenska Akademien. Men såväl modernare poeter som nyare hjärnforskning vet att det snubbliga, skeva och rödmärkta sätter igång mer hjärnaktivitet än det korrekta, välanpassade och förståeliga, både kognitivt och känslomässigt – om det nu är någon skillnad?

Men vi hör och läser inte bara med hjärnan. Vi läser litteratur lika mycket med känslorna.

Något som litteraturutredningen inte tänkt så mycket på. Från början gör vi ingen skillnad mellan känsla och tanke. Vi reagerar: Mamma är borta! Hjälp dörren åt upp henne. Buääh! Det kommer ett skrik ur mej. Mamma kommer tillbaka. Dörren föder henne tillbaks igen. Av mitt skrik. Ljudet som kom ur känslan. Långsamt med ljudens hjälp skapar vi oss en tilltro till yttervärldens permanens. Språket och upprepningen befäster tingens vara: en sten, en klocka, en näsa, en ko, en sko. Att erövra språket är lika mycket en känsloprocess som en tankeprocess.

SAGAN, RIMMET, SÅNGEN. Jag minns bara fragment av det min mamma läste och sjöng när jag var riktigt liten. När

morfar sjöng ”Rida, rida, ranka” undrade jag knappast vad ranka kunde tänkas betyda. Jag fångades av rytmen, av det monotona gungandet med hans bruna läderskor under rumpan och orden som slingrade ur hans mun, upp mot taket.

För han rökte cigarr samtidigt.

Mycket opassande. Men för mej blev lukten av cigarr, liksom smaken av tandkräm, full av magi.

”Gång till!” sa jag när visan var slut. Det sa jag tills han blev rödare i ansiktet och han sa att hästen måste vila sej.

”Gång till!” sa jag också när mamma sjöng ”Vyssan lull”.

”Gång till!” ställer vissa krav på texten. Vissa texter och visor dör efter första uppläsningen, eller efter andra eller tredje. Åtminstone för den vuxna som ska tillhandahålla rösten. Bilen säger tut-tut. Kossan säger MUUU! Men barnens behov av att befästa en fras är outtröttlig. Det här är mitt tvååriga barnbarn Elmers egen ljudbok, skapad i dialog med den lantliga naturen:

BÄÄÄÄÄÄ! Nä … Svarar inte.

BÄÄÄÄ! NÄ! SVARAR INTE!

Först lockropet till naturen. Sedan lyssnande. TYSTNAD. Och så avslutningsvis konstaterandet att fåren inte svarar.

Upprepat säkert hundra gånger.

Naturen behåller sina hemligheter. Så är det tror jag med goda barnbokstexter också. Det snabbt förstådda vissnar. Kvar blir det som förmedlar något av ett skapande virrvarr.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.