efferson
ean-Claude Mourlevat
efferson tar täten
Med bilder av Antoine Ronzon
Översatt av Marianne Tufvesson
Läs också:
Jefferson (2021) Vintersång (2022)
Jefferson gör sitt bästa (2023) Förbjudet att andas (2024)
Besök Jean-Claude Mourlevat på hans hemsida: www.jcmourlevat.com
jefferson tar täten
Utgiven av Lilla Piratförlaget, Stockholm, 2024 © Text, Jean-Claude Mourlevat, 2023 © Bild, Antoine Ronzon, 2023
Originalets titel: Jefferson se fâche
Utgiven av Gallimard Jeunesse, 2023
Översättning: Marianne Tufvesson
Omslagsillustration: Lisa D’Andrea
Tryckt av Jelgavas Tipografija, Lettland, 2024 isbn: 978-91-7813-576-9
www.lillapiratforlaget.se
Till Colin, en expert på igelkottar.
Landet där den här berättelsen tar sin början befolkas av djur som talar, går upprätt, har kläder på sig, kör plogbilar och lyssnar på radio på natten. Grannlandet bebos av människor, som är de mest intelligenta av alla djur.
En söndagsmorgon vaknade den unge igelkotten Jefferson av att det var så konstigt tyst i huset.
Väckarklockan stod på 8.30. Han sparkade av sig täcket men låg kvar en stund på sidan, i pyjamas, med spetsade öron. Ingenting. I vanliga fall brukade det alltid höras ljud i sovrummet: någon bil ute på vägen, vinden i kastanjeträdets grenar, ett knak i takstommen, en fågelvinge som strök mot rutan. Den här morgonen hördes ingenting. Nästan orolig steg han upp och gick fram till fönstret. Han drog isär gardinerna och kände jublet inombords: det hade snöat!
Inget sådant där tunt snölager som ligger i några
timmar och smälter bort så fort solen tittar fram, nej, ett tjockt, stabilt snötäcke, bländande vitt. Och finast av allt var de glesa flingorna som singlade ner i tystnaden.
De senaste åren hade somrarna blivit somrar igen och vintrarna vintrar. Det var inte dumt. Året gick mot sitt slut och nu skulle de få en vit jul igen!
Det skulle ha varit fantastiskt att få gå tillbaka till sängen, klappa lite på någons axel och mumla: ”Vakna, det har snöat!” Men eftersom sängen var tom gick han i stället till sin mobil som låg på köksbordet och ringde översta numret i samtalslistan.
– Ja? sa en andfådd röst i andra änden.
– Gilbert, har du sett att det snöat? Minst tre decimeter.
– Jag vet, Jeff, jag ska bort och skotta framför garaget. Jag måste kunna komma ut med Bibbi imorgon.
– Vill du ha ett handtag?
– Okej, kom bort då. Men ta med en spade, jag har bara en.
– Det blir bra. Jag kastar i mig frukosten och kommer.
Gilbert var en ung gladlynt gris, Jeffersons bästa vän sedan förskolan, numera värmeinstallatör med
egen firma. Hans båda mest värdefulla tillgångar var hans ständigt goda humör och en sliten skåpbil som fått smeknamnet Bibbi.
Jefferson doppade vant en rad smörgåsar med honung eller marmelad i sin varma choklad. Att få ta på sig anorak, vantar och vintermössa, plocka fram längdskidorna, träffa Gilbert, allt kändes toppen. En smådeppig söndag hade på bara någon minut blivit helt förvandlad. Ett glatt skimmer hade lagt sig över världen, precis som snön över landskapet, det var magiskt.
Han gled fram längs skogsbrynet på en stig kantad med vinbärsbuskar, grönskande på sommaren, men idag magnifikt vit. Sedan fortsatte han längs landsvägen, med kraftfulla stavtag och spaden ordentligt fastspänd på ryggen.
Framme i stan tog han vägen genom parken, där alla slags djurbarn roade sig för fullt med pulkatävlingar och snöbollskrig: små grävlingar, rävungar, hundvalpar, vildsvinskultingar. Jefferson log när han hörde dem stoja och skratta. Han skulle inte ha haft något emot att haka på. Men går man andra året på geografiprogrammet på universitetet är snögubbarnas tid förbi. Hur sugen är jag egentligen på att
bli vuxen? funderade han och sköt upp svaret till ett senare tillfälle.
Gilbert hade nyligen hittat ett litet billigt garage åt sin skåpbil på Norra boulevarden. Eftersom det var på centimetern att bilen fick plats var sidodörrarna blockerade och han måste klättra ut baktill. Det behövdes mer än så för att rubba hans goda humör. Det blev lite av en lek. För honom var förresten hela livet på lek.
– Bra jobbat, du var supersnabb, men jag är nästan klar nu! ropade han åt Jefferson.
Det stämde, han hade skottat upp en bred gång mellan garaget och vägen och det var inte mycket kvar att röja innan passagen var fri. Jefferson pekade med vanten mot skylten på garageporten och brast i skratt.
Skåpbilen var avbildad framifrån, med tårar i de stora runda strålkastarögonen. Den handskrivna texten under bilden löd: Parkerar du här kommer
Bibbi inte ut och blir jätteledsen. Vill du verkligen det?
– Det var syrran som målade den, skrattade Gilbert, i sina stora vinterstövlar och grön ylletröja.
Visst är hon grym?
– Texten då?
– Texten har jag kommit på … Först satte jag bara upp en pappskiva med Parkering förbjuden, men folk ställde sig där ändå! Sen testade jag med skylten, och nu funkar det. Allt hänger på hur man säger saker.
Jefferson tog av sig skidorna, spände loss spaden och sedan högg båda tappert i under kanske tio minuter. När de var klara stod de där en stund bara för att beundra resultatet och hämta andan.
– Har du hört nåt om din praktik? frågade Gilbert.
– Nej, de lägger nog ut det imorgon …
– Skickar du ett sms?
– Så klart.
Det blev tyst en stund. Jefferson petade på en liten snöhög med pjäxspetsen.
– Det gör mig stressad. När jag skickade in ansökan i somras kändes det kul, men nu när det närmar sig vet jag inte längre … Egentligen hoppas jag … att jag inte blir antagen.
– Att du inte blir antagen! Är du galen? Alla studenter drömmer ju om det där stipendiet! En termin hos människorna, och allting betalt! Värsta lyxen ju! Och förresten, kotte, du kan glömma att du inte skulle bli antagen. Du har ju aldrig blivit underkänd!
– De tar en på sextio, avbröt Jefferson honom, har jag sagt det?
– Ja, men den där ende på sextio blir ju du! Och jag kommer och hälsar på dig sen i Villebourg!
Efter en kort paus sänkte han rösten:
– Fast det kommer ju kännas helskumt när du inte bor här längre …
Jefferson var inte beredd på den bekännelsen.
Eftersom ingen av dem var van vid att prata känslor uppstod en lätt generad paus, som avbröts när en plogbil dök upp på boulevarden. Den körde fort, och det vinklade snöbladet framtill vräkte undan väldiga snömassor åt sidorna. Inne i stan hade föraren varit tvungen att undvika att proppa igen trottoarerna, men här var han inte så nogräknad utan blåste bara på.
– Nej, muttrade Gilbert, nej nej, inte så …
Båda tryckte sig platt mot garageporten.
Stålmonstret dundrade obevekligt fram. När det var tillräckligt nära kände Gilbert igen föraren, en bisamråtta som hette Martial. Han jobbade på kommunen och var allmänt känd i stan. Oavsett om han körde åkgräsklippare, städfordon, sopbil eller plogbil blev han som galen så fort han hamnade bakom
ratten. Han sköt upp axlarna, bet sig i läppen och gasade järnet.
Gilbert gick fram till vägen och viftade med armarna för att tillkalla uppmärksamhet:
– Martial! Stanna!
Det var lönlöst. Att se snön spruta kring bilens front gjorde föraren alldeles till sig. Han ökade farten ännu mer och plogade upp en jättevall framför garaget. All snö som Gilbert ägnat en timme åt att skotta bort låg nu packad på samma ställe, bara mycket högre, ett riktigt litet berg, och det bara på tre sekunder. Scenen hade gjort sig bra i ett humorprogram.
–
Skärp dig, Martial! vrålade Gilbert med snö upp till midjan och slängde sin mössa efter bisamråttan i ren ilska.
Men det räckte att han fick se Jefferson stå klistrad mot garaget, halvt begravd i snö och gapande som en fågelholk, för att han skulle börja fnissa och så kunde de lägga ännu ett gapskratt till samlingen. De hade skrattat mycket tillsammans under sina drygt tjugo år som vänner, råkat ut för en del missöden också, varit rejält rädda och till och med haft lite tråkigt ibland, men alltid hållit ihop.
Några minuter senare hade de tagit sig loss, borstat av sig och återfått såväl spadar som sinnesnärvaro.
– Ska vi börja om? föreslog Gilbert.
– Vi har väl inget val, suckade Jefferson. Kolla förresten, en stövel …
Så där är det ofta i romaner och actionfilmer. Allt är lugnt och fint i början, innan man slungas rätt in i handlingen: ett blodisande skrik hörs i natten, ett skott, eller så störtar en bil utför ett klippstup, hur som helst händer det något dramatiskt. I det här fallet var det bara Jeffersons fyra oskyldiga ord: ”Kolla förresten, en stövel …” Han kunde inte för en sekund föreställa sig att han med de orden gjort slut på friden.
– Ja, och varken din eller min …, påpekade Gilbert medan han klättrade uppför snöhögen på alla fyra, spänstigt som en sherpa på Mount Everest.
Väl uppe högg han tag i stöveln med ena handen och drog. Inte gick det bättre när han använde båda händerna. Det var en gummistövel i liten storlek, helt vanlig.
– Det var som sjutton, stånkade Gilbert och gick ner i knäböj som en tyngdlyftare. Å-å-å-åh-hej!
