SWITCH
© Petter Lidbeck, 2024
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm
Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design
Omslagsfoto: Shutterstock
Tryck: Jelgavas Tipografija, Lettland 2024 isbn 978-91-7813-565-3
www.lillapiratforlaget.se
Jag gick hemåt genom parken. Det satt en äldre kvinna nere vid vattnet, jag gissade att hon var en sån som matade fåglar. När jag kom närmare tittade hon upp. Det kändes lite märkligt, som om hon väntat på mig.
– Hej, sa hon, du skulle inte kunna hjälpa mig?
Hon var gråhårig, rynkig och bar ett halsband med stora, runda glaspärlor. Hon såg snäll ut.
– Jag har en ny telefon, sa hon och höll fram en mobil. Nu ska man tydligen föra över information och sånt. Fast jag vet inte riktigt hur man gör.
Hon flyttade sig åt sidan och log mot mig.
– Kom och sätt dig, sa hon.
Jag satte mig bredvid henne och hon räckte mig mobilen.
– Man ska visst använda den här appen. Tror du att du kan hjälpa mig? Ni unga är ju bra på sånt. Själv är jag inget tekniskt geni precis.
Hon pekade på skärmen. Det fanns bara en app. Den hette Switch, ikonen föreställde två pilar som pekade åt olika håll.
– Var är din gamla mobil? sa jag.
– Den är kvar hemma, men det ska tydligen gå ändå, sa kvinnan och fingrade på sitt halsband. Bara klicka på appen.
Jag tryckte på ikonen och skärmen blev svart. Sedan syntes en blå prick i övre delen, en prick som växte och blev till en vattendroppe.
Jag tittade upp på kvinnan och såg att glaspärlorna runt hennes hals skimrade i olika färger. Hon stirrade
på mig och bet sig lite i underläppen som om hon tittade på en spännande film.
– Ditt halsband, sa jag.
– Titta på skärmen, sa hon.
Jag tittade ner. Droppen växte tills den blev stor och tung och föll från övre delen av skärmen till den nedre.
Ett plupp hördes och ringar spred sig över skärmen.
De fortsatte pulsera, ring efter ring efter ring. Det var hypnotiskt.
Till slut visste jag inte om ringarna gick utåt eller inåt. Hjärnan kändes konstig. Jag sögs in i skärmen och allt runt mig försvann. Det blev som natt, mörkt och tyst och ödsligt.
– Du ska ha tack för hjälpen, sa kvinnan och tog tillbaka mobilen.
– Men jag gjorde inget, sa jag.
– Du gjorde massor, sa kvinnan.
När jag senare på kvällen satt i köket och åt köttbullar tittade mamma på mig.
– Är allt bra? sa hon. Du ser lite blek ut, du är väl inte på väg att bli sjuk?
Hon la handen mot min panna.
– Kanske lite varm, sa hon.
– Jag är trött, sa jag.
Mamma tittade på klockan.
– Ja, det blev en sen middag. Jag tror du ska krypa
ner i sängen när du ätit klart. Är du på väg att bli sjuk måste du vila dig.
Jag hjälpte mamma duka undan och gjorde mig i ordning för kvällen. Mamma kom in i rummet och stoppade om mig som om jag var en småunge. Hon strök tummen över mina ögonbryn.
– Jag hoppas att det känns bättre imorgon, sa hon, annars får du stanna hemma från skolan.
– Jag känner mig inte sjuk.
– Bra. Du kanske bara behöver ladda batterierna lite.
Gonatt älskling, sov så gott.
Hon pussade mig på pannan, släckte lampan och lämnade dörren på glänt. Jag gillar inte att sova med stängd dörr, det känns ensamt. Jag vill veta att mamma finns i närheten och att livet fortsätter fast jag sover.
2.
Det blev en märklig natt. Jag somnade snabbt, ändå var jag som vaken fast jag sov.
Till slut började det bli ljust ute. När som helst skulle småbarnen som bor ovanför oss börja springa över golvet. Det gör de varje morgon. I vanliga fall vaknar jag av det, men nu var jag redan vaken. Jag slöt ögonen och räknade. Innan jag kom till hundra skulle de säkert vara igång, något annat kunde jag inte tänka mig.
Ett två tre fyra … Jag kom till hundra utan att något hörts och öppnade ögonen. Det var ljust i rummet men allt var suddigt. Jag drog undan täcket och satte fötterna i golvet. När
jag reste mig var det tyngre än vanligt. Jag brukar studsa upp, nu var jag tvungen att trycka mig upp i sittande med hjälp av armarna.
Allt var grumligt, jag kunde inte se ordentligt.
– Mamma? sa jag och gick mot dörren.
Eller jag trodde att jag gick mot dörren, istället gick jag rakt in i väggen.
– Aj, sa jag och kände mig fram i rummet.
Hade mamma flyttat mig medan jag sov? Var det
därför jag inte kände igen mig? Men varför skulle hon ha gjort det?
– Mamma …, ropade jag igen.
Inget svar. Jag hittade en strömbrytare. Rummet blev ljusare men jag kunde ändå inte se klart. Hade jag drabbats av en ögonsjukdom, var jag på väg att bli blind?
– Mamma, svara! Det är inte roligt.
Jag hittade ut ur rummet. Av det lilla jag såg förstod jag att jag inte var hemma. Jag befann mig i en lägenhet
jag aldrig hade varit i tidigare. Där borta anade jag ett kök och åt andra hållet ett vardagsrum med balkong.
Bakom en dörr i korridoren fanns ett badrum. Jag klev in och såg mig runt. Det fanns toalett, badkar och handfat men allt var fortsatt suddigt. Hade jag gegga i ögonen? Jag vände mig mot spegeln men kunde knappt urskilja mitt ansikte. Jag kände mig fram med händerna, hittade kranen och satte på vattnet. Jag sköljde ögonen men såg inte bättre för det.
Jag stapplade ut ur badrummet och sökte mig tillbaka till rummet där jag hade vaknat. På bordet bredvid sängen hittade jag ett par glasögon. I ett infall satte jag på mig dem och fick synen tillbaka. Allt blev skarpt.
Jag tittade på mina händer. De var rynkiga. Armarna var tunna och fläckiga som på en gammal människa.
Jag gick ut i badrummet igen, tittade mig i spegeln – och svimmade.
3.
Jag vet inte hur länge jag låg avsvimmad. Om jag fått bestämma själv kanske jag aldrig hade vaknat igen. Men det gjorde jag.
Med besvär reste jag mig på nytt och tittade in i spegeln. En gammal kvinna stirrade tillbaka på mig. Hon såg lika förvånad och skräckslagen ut som jag kände mig. Och hon härmade mina rörelser perfekt.
Det var ingen tvekan, den gamla kvinnan i spegeln var jag.
Jag kände igen henne, det var kvinnan från parken.
Hon som hade bett mig om hjälp med mobilen. Fast det var inte bilder och kontakter som hade flyttats
över, det var min hjärna. Som nu var fast i hennes kropp.
Jag var inte längre en tioårig pojke, jag var en gammal kvinna med glasögon. Hur hade det gått till? Jag förstod inte. Och vad hade hänt med min riktiga kropp? Var den borta för alltid?
Jag gick runt i lägenheten och letade efter något som kunde tala om för mig var jag var och i vems kropp jag befann mig.
Jag hittade ett rum fullt av verktyg och elektroniska mätinstrument. Det påminde om ett laboratorium, ett sånt som vetenskapsmän jobbar i. Det passade inte in i en vanlig lägenhet.
I köket låg kuvert adresserade till Gun Göransson på Storgatan 84.
Gun Göransson? Var det så jag hette? Nej, det var det inte. Jag heter Matti Malm och är tio år, fyller elva i april. Min mamma heter Emma, min pappa dog
innan jag föddes. Mamma säger att han vakar över oss.
Jag vet inte om det stämmer, men jag gillar att tro att det är så.
I sovrummet låg en mobil på laddning. En helt vanlig mobil, lite större än den kvinnan hade haft med sig till parken.
Jag drog ut sladden och skärmen lyste upp. Face-ID stod det och jag skulle precis lägga ifrån mig luren när den öppnades. Så klart, den kände igen kvinnans ansikte, det som nu var mitt.
Jag slog numret till mamma. Hennes är det enda jag kan utantill.
Signalerna gick fram och svararen gick igång.
– Hej, du har kommit till Emma. Lämna namn och nummer så ringer jag upp.
– Hej, det är jag.
Min röst lät annorlunda. Det var inte jag som pratade, det var den gamla kvinnan.
