TRETTON
Lisa Bjärbo
Lindbäck
Johanna
Sara Ohlsson
tretton
© Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson 2024
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm
Omslag: Sara R. Acedo
Illustrationer: Kim W. Andersson
Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2024
isbn: 978-91-7813-559-2
www.lillapiratforlaget.se
Lydia — s. 5
Charlie — s. 17
Lukas — s. 33
Edith — s. 47
Tom — s. 59
Malte — s. 77
Iris — s. 95
Sibel — s. 107
Tilo — s. 121
Lykke — s. 131
Albin — s. 145
Amy — s. 161
Meija — s. 177
Lydia
Lördagen när Lydia fyller tretton är varm och kvalmig, och det känns som en sommarkväll trots att det är sent i september och klockan snart är tio. Vardagsrummet flimrar i blått och vitt. Det är skenet från tv:n som gör det.
Lydia tittar på Meija, i det här ljuset ser hennes bästa kompis nästan grå ut i ansiktet när hon lägger händerna för magen och grimaserar.
”Jag mår rätt illa”, säger Meija. ”Kan du pausa?”
Lydia sträcker sig efter fjärrkontrollen och kväver en gäspning. Det blir helt tyst i rummet när filmen stannar.
På skärmen vill lärarna i Mean Girls att tjejerna på skolan ska tala ut efter all skit de utsatt varann för. Lydia har pausat precis när Regina George är på väg att få veta sanningen om allt elakt Cody har gjort bakom hennes rygg, och bilden är frusen i en close-up på Reginas chockade face.
Hade det inte varit för att Lydia och Meija redan har
LYDIA
sett Mean Girls typ tio gånger och vet exakt hur scenen fortsätter hade det varit helt usel tajming för en paus.
Nu spelar det ingen roll.
”Mår du illa alltså?” säger Lydia och höjer låtsasförvånat på ögonbrynen mot Meija. ”Undrar varför?”
Hon sveper demonstrativt med handen över tårttallrikarna och tacoskålarna på soffbordet.
Meija fnissar till.
”Jag vet”, säger hon. ”Visst är det konstigt? Har du någon teori?”
Lydia låtsas tänka efter.
”Åtta tacos?” gissar hon sen.
Men Meija bara fnyser.
”Please”, säger hon, som om det var det dummaste hon hört i hela sitt liv. ”Tror du jag är klen, eller? Åtta tacos är
ingenting. Däremot funderar jag på om det skulle kunna vara den där födelsedagstårtan vi tryckte i oss sen. Kommer du ihåg den?”
Lydia blundar och lägger en hand på bröstkorgen, precis som farmor gör när hon tänker på något från förr och blir rörd.
”Varma minnen”, säger hon.
LYDIA
Meija hakar på:
”En höjdpunkt i livet. Fantastiskt att de andra inte kunde komma, så att vi fick äta halva tårtan var. I alla fall kändes det så just då.”
Meija ler blekt.
”Men på riktigt”, säger hon. ”Jag mår skit. Men du blir inte ledsen, va? Det har varit en jättemysig kväll!”
När den första notisen dyker upp på skärmen en timme senare är Lydia redan på väg att somna. Filmen är slut, mamma och hon har plockat undan all disk, och telefonen ligger intryckt under kudden. Men när den vibrerar fortplantar sig surret rakt in i Lydias öra. Det är omöjligt att inte kolla.
Det är en suddig bild på en pool med en massa människor i. Det är Charlie som har lagt upp den i deras klasschatt.
Först tittar Lydia knappt på bilden, för den känns inte särskilt viktig. Jaha, pool, jaha, Charlie, jaha, han är väl nånstans och är störig där folk badar, vem bryr sig? Inte
Lydia i alla fall, för hon hänger verkligen inte med Charlie. Men sen får hon syn på tjejen i illblå bikini med neongröna ränder.
LYDIA
Lydia drar snabbt telefonen närmare för att kunna se vad som egentligen händer vid den där poolen. Det är svårt att se detaljer på den suddiga bilden, ändå är Lydia säker. Hon var med och köpte den där bikinin precis i början av sommarlovet, och har badat bredvid den säkert trettio gånger de senaste månaderna. Hon skulle seriöst känna igen den genom vilket sudd som helst.
Det är Meija som står där vid den upplysta poolen.
Samma person som nyss stod i Lydias hall och tog sig för magen för att hon mådde så dåligt hoppar nu omkring i bikini på någon slags fest.
VÄNTA, VA?!?
När insikten om vad det är som syns på skärmen når ända ut i Lydias kropp känns det som om någon drämmer en boxhandske rakt i magen på henne, och sen: slag på slag, ett för varje ny del av sanningen. Det är som en boxningsmatch.
Meija ljög?! POFF!
Hon gick inte alls hem från mitt födelsedagsfirande för att hon ”mådde illa”. OUFF!
Hon tittade mig rakt i ögonen och hittade på det som ett svepskäl för att kunna ta sig därifrån, och nu står hon vid en pool. OUCH!
LYDIA
På någon slags jävla poolfest?!
Lydia trycker snabbare och snabbare på skärmen. Snap, insta, tiktok, tillbaka. Har hon fått något meddelande från Meija som hon missat? Har hon missade samtal? Hon går igenom samtalslistan och kollar, trots att hon egentligen redan vet svaret: Ingenting. Inte ett ljud.
”Jag mår skit. Men du blir inte ledsen, va?”
Klockan är snart elva. Det är den 28 september. Om fyra minuter är det bara en timme kvar av Lydias trettonårsdag, och innan den där notisen kom var hon absolut redo att somna. Nu är hon klarvaken.
”Det har varit en jättemysig kväll!”
Lydia är helt torr i munnen. Hon fattar ingenting. Det var väl en jättemysig kväll? Eller? Hon hoppar snabbt bakåt i minnet och försöker spela upp de senaste timmarna för sitt inre. Tacosen, tårtan, filmen. ”Deppigt att du blivit allergisk mot grädde” i hallen. Meijas låtsasarga långfinger i luften när hon försvann iväg i mörkret, skrattet i kroppen när Lydia stängde dörren.
När började Meija fejka? Vid vilken tidpunkt?
Lydia kallsvettas.
LYDIA
Har hela kvällen bara varit en enda lång lögn från Meijas sida? Är hela deras vänskap bara en fet jävla Mean
Girls-scam?
Vadå, har alla andra tackat nej? Blir det bara du och jag?
Det meddelandet går att hitta i telefonen i alla fall. Det skickade Meija i morse, strax efter att Lydia hade skrivit och berättat om alla återbud. Då hade Lykke precis hört av sig och sagt förlåt tusen gånger men hon hade helt glömt att hon skulle till sin farmor ikväll, och hennes föräldrar tvingade henne att följa med och …
Iris och Magda hade skrivit strax därefter och sagt att de blivit sjuka, och att Fatima och Amy inte kunde komma visste de ju redan, så det var inget nytt.
Lydias svar till Meija ligger också kvar:
Ja, och vet du vad det innebär? En halv tårta var!!!
Då, när Lydia skickade iväg det, kändes det som en ganska kul replik. Absolut, det var såklart synd att de andra plötsligt inte kunde komma, men ärligt? Det spelade inte
LYDIA
jättestor roll, för det är ju Meija och hon som är viktigast. Det har alltid varit Meija och hon som är viktigast. Nu känns det där meddelandet plötsligt bara sorgligt.
När började det här? När blev Lydia en sån som Meija ljuger för, bara för att slippa vara med henne?
Lydia har inte sett tecknen.
Hon har inte fattat.
I somras när klasslistorna släpptes och alla var helt upptagna med att stressa över vilken klass de hade hamnat i så letade Lydia bara efter ett enda namn förutom sitt eget.
När hon såg att Meija också hade hamnat i 7D tappade hon nästan intresset för att läsa vidare. Det räckte ju.
Eller ja, det brukade räcka i alla fall.
EN JÄVLA POOLFEST?! Sen när är Meija en person som går på POOLFEST?! Hon gillar tacos och film, Lydia vet det, det här är helt …
Hetsigt trycker hon vidare på skärmen för att få fler ledtrådar. Meija är tydligen tillräckligt smart för att inte lägga ut några bilder själv, men i klasschatten har det rasat in info, och det är inte svårt att ta reda på mer när man vet var man ska leta. Poolen tillhör en tjej som heter Savannah. Hon går i nian, och hon brukar ha fest. Lydia
LYDIA
känner henne inte, men hon känner såklart till henne, det gör typ alla i hela Gnesta. Och nu är halva skolan där på fest. Meija. Lykke? Iris? Amy? Alla?
Lydias rum är så stilla. Mamma har garanterat också gått och lagt sig, för ljuden där nerifrån har tystnat. Det är inget ovanligt. Hon gör nästan alltid det, så fort Lydia försvunnit in på sitt rum. Hon är så kvällstrött, säger hon. Lydia är likadan. Från de första gäspningarna vid middagen är allt bara en enda lång transportsträcka mot sängen för både henne och mamma, och sen sover de som stenar och vaknar typ med ett piggt PLING! i gryningen.
Meija har aldrig förstått sig på det. Hon är precis tvärtom. När Lydia och Meija sover över är de så osynkade att det har blivit som ett joke. En gång när Meija slog upp ögonen och sa ”godmorgon” vid typ två på eftermiddagen svarade Lydia ”godnatt”, sträckte på sig, låtsasgäspade, och kröp ner under täcket igen som om hon var redo för kväll. Det var ett skämt, men det var också typ sant. De hade lätt kunnat ha varsitt hemligt liv under de där timmarna när den andra sover.
Lydia ryser till när hon tänker på det. En möjlig poolfest
LYDIA
varje kväll för Meija då alltså. Och vadå? En hurtig promenad i soluppgången för Lydia ihop med mamma? Fy fan vad tråkig hon är.
Kanske är det Lydias personlighet som är problemet.
Så fort den tanken slår rot inuti Lydia vet hon att den förmodligen är sann. Hon är för sömnig. Inte bara rent bokstavligt på kvällarna, utan liksom som människa. Det är bara att ta sig en titt på den här kvällen så syns det astydligt. Hon firar fortfarande födelsedagar med tacos. Hon vill fortfarande se samma film, om och om igen. Och aldrig någonsin har hon befunnit sig hos Savannah på fest, iklädd bikini i en pool, klockan elva en lördagkväll, för då sover hon. Hon kan nästan höra Meijas otåliga röst i huvudet när hon tänker på det: Häng med, Lydia! Det finns en hel värld där ute. Vakna!
Ja, det måste ha börjat med att Meija blev gravt uttråkad.
Nu fortsätter det med att Lydia trycker fram ett nytt meddelande på skärmen och skriver med snabba tummar, innan hon hinner ångra sig: ”Akta så du inte spyr i poolen, nu när du är så sjuk.” Hennes händer skakar när hon trycker på send.
