en odödlig vänskap
Läs också: Barnhemmet De försvunna
Familjen
H som i Harriet Extra allt!
Matilda och den förfärlige Florian
© Cecilia Lidbeck, 2024
Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm
Omslagsbilden är skapad av konstnären Annika Nordenskiöld i samarbete med artificiell intelligens (AI). Hon promptar, ger instruktioner, till AI-verktyget för att bilderna ska växa fram.
Bilderna kallar Annika Nordenskiöld för promptografier.
Tryck: Jelgavas Tipogrãfija, Lettland, 2024
isbn: 978-91-7813-557-8
www.lillapiratforlaget.se
Tack till bästa Erik Titusson och Caroline Bruce för ovärderligt samarbete och klok input!
jag sitter på stolen bredvid sängen. Håller hennes hand i min. Den är rynkig och mjuk, men ärret nedanför tummen finns fortfarande kvar. Fem små stygn, nästan osynliga – man ser dem bara om man vet att de finns där. Jag minns hur vass den var, den där kniven. Minns hur jag kämpade för att tvätta bort blodet från mattan.
Min vän Cordelia. Vi har känt varandra länge, men nu har det blivit dags att säga farväl. Jag vet att det är ofrånkomligt, det har jag alltid vetat. Ändå känns det som om jag går sönder.
Maskinen intill oss väser och pyser. Med jämna mellanrum piper den till. Det är bra, den ska pipa, men det måste vara rätt pip i rätt tid. Jag har lärt mig exakt hur det ska låta, och tyvärr också hur det inte ska låta.
Det har varit nära flera gånger. Blinkande röda ljus på monitorn, ett gällt tjutande som fått läkare och sköterskor att rusa in och ge syrgas och injektioner. Oftast har jag då blivit utkörd, men en gång glömde de bort mig.
Läget var för akut. Jag satt på min stol med boken jag nyss läst för henne i knäet, livrädd att allt var mitt fel, att något i berättelsen upprört henne. Cordelia kan inte längre tala eller se men jag tror att hon fortfarande hör. Ja, någonstans inom sig hör hon, det är jag alldeles säker på. Så därför fortsätter jag att läsa.
Det fläktar skönt från fönstret. Små pustar med doft av syren som får de tunna gardinerna att fladdra. Det är jag som har öppnat det, jag vill att hon ska få känna sommaren. Själv tycker jag mest om våren, men Cordelia har alltid älskat sommaren.
Där hon ligger i sängen med den gröna sjukhusfilten uppdragen till bröstet ser hon så liten ut. Men vänstra mungipan går uppåt, hon ler mot mig. Och fast jag vet att det är så hon ser ut – att Cordelias mun alltid har ett roat uttryck även när hon är ledsen eller arg – tänker jag att hon ler på riktigt nu. Att hon vet att jag är här, och att hon är glad för det.
Jag böjer mig fram och smeker hennes tunna grå hår, den magra fläckiga kinden.
”Det blir bra, Coco”, viskar jag. ”Det kommer att bli bra.”
Men det är inte sant.
Snart är Cordelia död. Och jag måste leva vidare. Utan henne.
i sextio år har vi känt varandra, Cordelia och jag. Vi var båda tolv när vi träffades. Nu är hon sjuttiotvå men jag är fortfarande bara tolv.
Vårt första möte var obekvämt. Jag var inhyrd under helgen för att ersätta någon bekant som fått förhinder.
Cordelia var sur, de gröna ögonen synade mig och jag kände att hon var skeptisk trots att munnen log. Med sitt lockiga hår och den silkiga morgonrocken gav hon ett bortskämt intryck. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli några kämpiga timmar, men att det bara var att bita ihop. Kom igen, Jojo, peppade jag mig själv. Du har fixat svårare uppdrag än det här.
Cordelias föräldrar bad mig stiga in. De visade var jag kunde hänga min jacka och var jag skulle ställa skorna.
Mamman försvann inåt lägenheten igen, men pappan dröjde sig kvar.
”Så det är du som är Jojo.”
”Det stämmer”, svarade jag.
Han nickade, och undslapp sig ett förvånat skratt.
”Du ser helt … riktig ut!”
”Det är det som är meningen”, sade jag.
Pappan nickade igen. Med större eftertryck denna gång.
”Naturligtvis. Självklart. Jag har bara inte sett någon av er på så nära håll tidigare.”
Han sträckte fram handen, som för att hälsa.
”Får jag …?”
”Självklart.”
Min hand lyste upp när han grep den, precis som den skulle. Han släppte den omedelbart, och det gula skenet slocknade.
”Minsann! Om jag inte vetat bättre hade jag kunnat svära på att du var ett …”
”Ett riktigt barn. Jo, de brukar säga det.”
Pappan skrattade på nytt. Han verkade snäll, men jag tyckte ändå inte om honom. Kanske berodde det på skägget – det var stort och mörkt och gjorde läpparna tunna som streck.
Cordelia hade stått tyst under vårt samtal, men nu himlade hon med ögonen.
”Kom!”
Jag lydde. Morgonrocksskärpet hade gått upp och släpade i golvet efter henne som en svans där hon gick.
De pälsklädda tofflorna fick fötterna att likna djurtassar.
”Ha det så trevligt”, ropade pappan. ”Och säg bara till om ni behöver något.”
Cordelia ökade takten. Vi passerade ett kök och ett stökigt badrum och steg sedan in i ett rum jag gissade var hennes. Det hade höga fönster utan gardiner och var sparsamt möblerat. Skrivbord, fluffig matta, en obäddad säng med massor av kuddar. På väggen ett inramat foto av Cordelia själv i en stel och onaturlig pose.
”Hatar det”, sade Cordelia som följt min blick. ”Men de tycker att det är charmerande.”
Jag antog att hon med ”de” menade sina föräldrar, vilket visade sig stämma.
”Jag tog ner det en gång och gömde det i garderoben men papsen blev helt förkrossad. Så jag satte upp eländet igen.”
Hon slängde sig på sängen och gjorde en nonchalant gest utåt rummet.
”Sätt dig för all del.”
Jag såg mig omkring men den enda stolen i rummet, den vid skrivbordet, var täckt av klädesplagg.
Cordelia suckade. Jag skulle rätt snart lära mig att suckandet var något som var lika typiskt för Cordelia som de rufsiga lockarna och hennes sätt att spreta med lillfingret när hon höll i ett glas eller en kopp.
”Men flytta på dem då. Måste man säga till er om allt?”
Jag lyfte upp klädhögen. Visste inte var jag skulle lägga den, men ville inte heller riskera att göra henne missnöjd.
Skrivbordet var ett alternativ, men där låg redan böcker och papperstravar. Någon byrå fanns inte, och sängen, ja den var ockuperad av Cordelia som betraktade mig med road mungipa och rynkade ögonbryn.
Jag förkastade i tur och ordning fönsterbrädet, nattduksbordet och en piedestal med en stor grön växt, innan jag slutligen bestämde mig för att lägga kläderna på golvet i det hörn där de skulle synas minst.
Cordelia himlade med ögonen.
”Garderoben för guds skull! Garderoben! ”
Jag hade inte lagt märke till någon garderob, men där var den ju – klädd med samma tapet som väggen och nästan omöjlig att upptäcka om man inte redan visste att den fanns där.
Jag öppnade dörren och började vika ihop plaggen, men Cordelia stoppade mig.
”Äsch, strunt i det där. Släng in dem bara.”
Av röran i skåpet att döma tycktes det vara den princip Cordelia själv följde, så jag lydde henne och slog mig sedan ner på den nu nakna skrivbordsstolen.
”Jaha”, sade Cordelia.
”Jovisst”, sade jag.
Det var en fånig kommentar, men jag kom inte på något bättre.
Jag sneglade på Cordelia. Hon blundade, såg ut att ha somnat. Det mörka håret ringlade sig över det vita örngottet.
Minuterna gick. Cordelia kliade sig omärkligt på armen, och jag fick för mig att hon bara spelade. Att hon låtsades sova, kanske för att slippa prata med mig.
Jag satt kvar på stolen, ansträngde mig för att vara så tyst som möjligt. På skrivbordet låg några formulär som verkade ha med skolan att göra och jag vände bort blicken. Ingen skulle kunna anklaga mig för att vara nyfiken.
Efter vad som kändes som en evighet knackade det på dörren och Cordelias pappa stack in huvudet.
”Hur går det för er, flickor? Har ni trevligt?”
Cordelia satte sig upp i sängen och tittade på mig med en min jag inte kunde tyda.
”Jadå, pappa, vi håller på att försöka lära känna varandra, Jo…dy och jag. Eller hur, Jody?”
Jag nickade. Absolut, så var det.
Pappan log.
”Så bra. Vi finns därute om ni skulle behöva oss.”
Han log ännu bredare, vinkade lite och stängde dörren efter sig.
Cordelia satt kvar utan att säga något. Det kändes som om hon väntade, fast jag förstod inte på vad.
”Du heter Jojo, eller hur?” sade hon sedan.
”Det stämmer.”
”Så varför rättade du mig inte? Jag kallade dig Jody.”
Jag tvekade. Cordelia var mer oförutsägbar än jag föreställt mig.
”Det gör ingenting”, svarade jag. ”Ett namn är bara ett namn. Jody går bra. Du kan kalla mig vad du vill.”
Cordelia suckade. Uppenbarligen var det fel svar.
”Okej, Pottsork. Ett namn är bara ett namn. Vi säger väl så.”
Hon gick fram till skrivbordet, drog ut en låda och plockade fram en kartong. Dunsade sedan ner på sängen igen, och tömde ut innehållet.
”Kom igen, Slemsäck, ska vi spela?”
Jag satte mig bredvid henne. Sängen var mjuk men samtidigt stadig, mycket skönare än dem vi hade på logementet.
Cordelia lade upp korten och spelpjäserna, och förklarade reglerna. Spelet var lätt, ändå förlorade jag omgång efter omgång. I början var det med avsikt, men efter ett tag märkte jag att hon verkligen var mycket bättre
än jag, vilket irriterade mig. Så jag satsade på djärvare drag, använde all min list men utan framgång. Cordelia var oslagbar.
”Bra försök, Tuppgök. Men du skulle sett till att få bort den svarta.”
Hon hade rätt. Om jag fått bort den svarta hade jag fortfarande haft en chans.
”Ett parti till?” frågade jag.
”Jaså, du har inte fått nog? Visst, Fläskprick, jag har ingen tid att passa. Varsågod, börja du.”
Jag ställde upp spelpjäserna på nytt. Drog ett djupt andetag.
”Blått mot rött, tre steg.”
