Som en gnista
ELLE MCNICOLL
Översättning: Cecilia Falk
Till mamma, pappa och Josh.
Och till alla barn med glada, fladdrande händer.
Enligt den ideellla föreningen Autism Sverige kan man på svenska både säga att en person har autism och att den är autistisk, eftersom åsikterna om detta går isär och olika individer föredrar olika begrepp.
Elle McNicoll kallar sig själv autistisk och låter även personerna i den här boken använda det begreppet.
som en gnista
© Elle McNicoll, 2020
Utgiven av Lilla Piratförlaget AB, Stockholm
Originalets titel: A Kind of Spark
Utgiven av Knights Of, 2020
Översättning: Cecilia Falk
© Omslagsillustration: Kay Wilson, 2020
Tryck: Livonia Print, Lettland, 2024 isbn: 978-91-7813-523-3
www.lillapiratforlaget.se
Kapitel ett
”Den här handstilen är fruktansvärd!”
Jag hör orden men det låter som de kommer från någonstans långt borta. Som om de skriks genom en vägg.
Jag stirrar ner på pappret framför mig. Jag kan läsa det. Jag kan urskilja varje ord, till och med genom tårarna som gör allting suddigt. Jag känner att alla i klassrummet tittar på mig. Min bästa kompis. Hennes nya kompis.
Den nya tjejen. Några av killarna skrattar.
Jag bara stirrar ner på det jag har skrivit. Och så plötsligt är det borta.
Miss Murphy har ryckt till sig pappret från min bänk och nu river hon sönder det. Ljudet är obehagligt högt.
Det skär i mina öron. Personerna i berättelsen som jag hade skrivit ber henne att sluta, men det gör hon inte. Hon knycklar ihop pappret och kastar det mot klassrummets papperskorg. Hon missar den. Min berättelse ligger söndertrasad på den stickiga mattan.
”Skriv ALDRIG så slarvigt igen!” skriker hon. Eller hon kanske inte skriker, men det känns så. ”Hör du vad
jag säger, Adeline?” Jag vill helst kallas Addie. ”Aldrig någonsin. I din ålder ska man verkligen skriva bättre än så där. Din handstil ser ut som en småunges.”
Jag önskar att min syster var här. Keedie kan alltid förklara sådant som jag själv inte kan kontrollera eller förklara. Hon gör det begripligt. Hon förstår.
”Förstår du vad jag säger?”
Hon skriker det, och i nästa ögonblick är det tyst. Jag nickar, darrande. Fast jag inte förstår. Jag vet bara att det är vad jag förväntas göra.
Hon säger inget mer. Hon går och ställer sig längst fram i klassrummet och nu är jag som luft för henne. Jag kan känna att den nya tjejen sneglar på mig, och min kompis Jenna viskar till sin nya kompis, Emily.
Vi skulle ha haft mrs Bright som lärare i år. Vi hade fått träffa henne som hastigast före sommarlovet. Hon brukade rita en liten leende sol bredvid sitt namn och ta ens hand om man såg nervös ut. Men hon blev sjuk och i stället blev miss Murphy vår lärare.
Jag hade trott att det här nya läsåret skulle bli bättre. Att jag skulle bli bättre.
Jag tar fram min lilla synonymordbok. Eller tesaurus, som det heter med en synonym. Det var en julklapp från Keedie. Hon vet hur mycket jag älskar att använda olika ord och vi skrattade för att ordet ”tesaurus” låter som en dinosaurie. Jag läser olika ordkombinationer för att
lugna mig, för att glömma ljudet av den gälla rösten och papper som rivs sönder.
Jag hittar ett ord som jag gillar. Förringas.
Sådana här dagar tillbringar jag lunchrasten på biblioteket. Jag känner att de andra i klassen tittar på mig när vi skjuter in våra stolar och lämnar salen när skolklockan skräller. Höga ljud gör mig yr i huvudet, det känns som om någon borrar rakt in i en känslig nerv. Jag går längs korridoren, koncentrerar mig på min andning och håller blicken stint fäst rakt fram. Människor pratar så högt med sina kompisar fast de står alldeles inpå varandra. De kommer för nära, de knuffas och stojar, och det gör att min hals hettar och att mitt hjärta bultar för snabbt.
Men när jag äntligen kommer till biblioteket är allt tyst. Det finns så mycket plats där. Ett fönster är öppet så det kommer in frisk luft. Man får inte prata högt. Böckerna är kategoriserade och etiketterade, alla står på rätt plats.
Och mr Allison sitter vid sitt skrivbord.
”Addie!”
Han har mörklockigt hår och stora glasögon, och han är ovanligt lång och spinkig. Han är alltid klädd i gamla tröjor. Om jag skulle använda min synonymordbok för att beskriva mr Allison skulle jag säga att han är ämabel.
Men jag brukar bara säga att han är trevlig. För det är han. Min hjärna är väldigt visuell. Jag ser allt i tydliga bilder, och när människor använder ordet ”trevlig”, ser jag mr Allison, bibliotekarien, framför mig.
”Jag har något till dig!”
Jag gillar att han aldrig ställer tråkiga frågor. Han frågar inte hur mitt lov har varit eller hur det är med mina systrar. Han börjar direkt prata om böcker.
”Här ska du få se.” Han går bort till ett av läsborden och lägger en stor inbunden bok framför mig. Jag känner hur alla de hemska känslorna från innan försvinner.
”Hajar!”
Jag slår genast upp boken och stryker med handen över den första, blanka sidan. Förra året sa jag till mr Allison att jag älskar hajar. Att jag tycker att de är det allra mest intressanta ämnet, till och med mer intressant än de gamla egyptierna och dinosaurierna.
Han kom ihåg.
”Det är ett slags encyklopedi”, förklarar han när jag sätter mig ner med boken. ”En encyklopedi, eller ett uppslagsverk, är en bok som berättar en massa om ett speciellt ämne eller ämnesområde. Den här handlar bara om hajar.” Jag nickar, och känner mig nästan yr av upphetsning. ”Men jag misstänker att du redan vet nästan allt som står i den”, säger han, men han skrattar när han har sagt det så att jag förstår att han skojar.
”Hajar har inget skelett”, upplyser jag honom och stryker med fingret över en bild som jag vet föreställer en blåhaj. ”Och de har sex sinnen. Inte fem. De kan känna av elektriciteten i atmosfären. Livets elektricitet! Och de kan känna lukten av blod på flera kilometers håll.”
Deras sinnen är överväldigande ibland. För högt, för starkt, för mycket av allt.
Jag vänder blad till ett stort foto av en grönlandshaj som simmar ensam i det iskalla vattnet.
”Människor förstår dem inte.” Jag rör vid hajens fena. ”De hatar dem faktiskt. Massor av människor. De är rädda för dem och förstår dem inte. Så de försöker göra dem illa.”
Mr Allison säger inget på en stund medan jag läser den första sidan.
”Du kan ta med den hem och behålla den så länge du vill, Addie.”
Jag tittar upp på honom. Han ler, men hans ögon matchar inte hans mun.
”Tack!” Jag är noga med att lägga ner hela den glädje jag känner i rösten så att han ska förstå att jag verkligen menar det. Han går tillbaka till sitt skrivbord och jag försjunker i boken. Att läsa är det mest lugnande man kan göra när man har befunnit sig i ett alldeles för stojigt eller ovänligt klassrum. Jag kan ta den tid jag behöver. Det finns ingen som jäktar mig eller skäller på mig. Alla
ord följer regler. Bilderna är ljusa och levande. Men de överväldigar mig inte.
När jag försöker somna på kvällen brukar jag föreställa mig att jag dyker ner i det kalla havet och simmar med en haj. Vi utforskar övergivna skeppsvrak, undervattensgrottor och korallrev. All den intensiva färgprakten i en öde miljö. Inga folkmassor, inget knuffande och inget pratande. Jag skulle inte hålla i ryggfenan. Vi skulle simma bredvid varandra.
Och vi skulle inte behöva säga ett ord. Vi skulle bara vara.
Kapitel två
Väntan på min syster är den längsta tiden på dagen.
Pappa har redan börjat laga mat när jag kommer hem från skolan. I dag är det måndag, så då blir det spagetti till middag. Jag vill ha det så enkelt som möjligt. För mycket sås gör att min tunga känns som om den håller på att drunkna, så pappa gör en vit sås till mig och en annan till resten av familjen: pappa, mina två äldre systrar och mamma när hon inte är på jobbet.
”Maten är nästan klar, Addie.”
Pappa vet att han inte ska ställa frågor till mig så fort jag kommer hem. Jag behöver tid att varva ner. Det säger Keedie. Hon är den som har sagt det till mig och sedan sa hon det till pappa. Sedan dess har det blivit lättare.
Jag hjälper till att duka och vi kastar upp spagetti i taket för att se om den fastnar. En bit ramlar ner och pappa fångar den i munnen. Han skrattar och äter den innan han ropar till Nina som är på övervåningen att hon ska sluta snacka in i kameran och komma ner och äta middag. Han kan inte höra att hennes stol skrapar
mot golvet, surret när kameralinsen åker in eller det dämpade klicket när dörren till hennes rum stängs.
Men det kan jag.
Nina är min andra storasyster, alltid här och alltid missnöjd för att hon saknar något. Vad det är hon vill ha vet jag inte riktigt. Ett annat hem, ett mer perfekt liv. Den typ av liv som hon låtsas leva i sina videofilmer. Ett rosenskimrande liv som är prydligt och vackert. Hon har kastanjebrunt hår som hon blonderar och bara förståndiga piercingar. Hon klär sig i rutiga tartankjolar och polotröjor.
I sitt sovrum har hon en kamera på ett högt stativ och en massa proffsig belysning. Hon pratar med tiotusentals människor genom kameran, om kläder och smink.
Hon ler in i kameran på ett sätt som jag aldrig har sett henne le annars.
”Vad handlade dagens video om?”
Pappa ställer alltid samma vardagliga frågor. Han kallar det att ”vara social”. Han säger att det är viktigt för att låta människor förstå att man är intresserad av deras liv. Om jag är intresserad av någon har jag hundratals frågor till dem, och det är aldrig samma frågor.
”Det var bara en frågestund”, svarar Nina och lägger upp en pytteliten portion spagetti på sin tallrik. Lukten av såsen som hon ringlar över spagettin svider i mina näsborrar. ”Visningarna har minskat sedan jag slutade göra videor om det jag har shoppat.”
Mamma har sagt till henne att det är slöseri att köpa så mycket kläder varje månad. Det var ett stort bråk. Det slogs i dörrar, och det fick mina händer att darra.
Nina reser sig, går bort till kylen och rycker upp dörren för att ta ut en flaska med juice. ”Var är hon?”
Jag har märkt att Nina har ett speciellt tonfall när hon pratar om Keedie. Hennes röst syns, den har två olika färger. En är mörk och en är ljus. Båda färgerna är för Keedie. Men jag är inte säker på vad de betyder.
Nina är inte den syster som jag väntar på. Det är Keedie.
Pappa svarar henne inte, och jag vet att det inte var mig hon pratade med, för hon tittade inte på mig. Jag snurrar spagetti runt min gaffel. Det tar en stund.
”Hur var det i skolan?” Jag kan känna Ninas ögon som stirrar in i mina axlar. Så jag rycker på dem. Hon går fram för att sätta sig med oss vid bordet. ”Jag ställde en fråga, Addie.”
”Nina.”
Pappa förebrår henne lugnt.
”Kommer inte ihåg.” Det är inte en lögn, som Nina sedan anklagar mig för. Det är alltid så svårt att sätta ihop allt som hänt när jag väl lämnat skolan. Det kommer att falla på plats som ett minne inom några dagar.
”Du har ett perfekt minne”, säger Nina till mig och skrapar med besticken mot tallriken på ett sätt som gör
mig illamående. ”Om hon säger att hon inte kommer ihåg måste någonting vara fel.”
Nu pratar hon med pappa.
”Tycker du om din lärare?”
Miss Murphy blixtrar förbi för min inre syn. Den där gula tanden hon har. Hennes långa fingernaglar. ”Hon är precis som Keedie sa.”
Nina lägger häftigt ner besticken.
”Där ser du … du baserar bara din åsikt på vad Keedie har sagt. Hon var Keedies lärare för länge sedan, Addie. Du har bara haft henne i en vecka, så du kan inte veta hur hon är.”
”Varför frågade du mig då?”
Jag förstår inte Nina. Hon vill få ut saker av våra samtal som jag inte vet hur jag ska ge henne. Hon pratar med människorna som tittar på hennes videokanal som om hon älskar dem. Jag tittar på hennes videor ibland. När jag gick i lördagsterapi brukade mannen placera foton framför mig, foton av olika män som hade olika ansikten. Ansiktsuttryck, rättade han mig. Men de hade olika ansikten. Han bad mig beskriva för honom vad de kände, men jag visste aldrig hur. Hur jag skulle säga det, hur jag skulle veta, vad det var som i själva verket försiggick.
Men jag övade och blev duktigare. Jag brukade studera Nina. Hon brukar titta rakt in i kameran och le ett brett leende. Hon var glad; hon älskade människor
na hon pratade med. Men de var, är, bara främlingar. Ansikten hon inte ens kan se. Jag är hennes syster. Ändå tittar hon på mig med ett ansikte som jag inte kan läsa av.
Jag vet aldrig vad Nina vill.
Sedan hör jag det. En lätt knackning på det stora köksfönstret. Jag flyger upp från min stol för att kasta upp dörren innan pappa och Nina ens märker det. Jag kunde höra hennes knogar röra vid glaset redan innan knackningen hände.
Keedie är här.
Hon klättrar in i köket, in genom fönstret. Jag kramar henne. Hon är den enda person jag någonsin kramar.
Hon håller mig aldrig för hårt, hon stelnar aldrig till. Hon har inte på sig stark parfym som sticker i min näsa, bara en mild tvål som luktar som hemma.
”Hej, min favoritperson.” Hennes röst är en enda färg, en vackert glödande guldfärg.
Jag ler mot hennes revben. Hon ställer inga frågor till mig. Hon släpper taget när jag gör det.
”Nina, jag ska nog hoppa av universitetet och bli en influencer som du”, säger Keedie, dimper ner på stolen bredvid min och börjar äta det som finns kvar av spagettin. ”Jag tål ingen av mina föreläsare, och salarna är fruktansvärda.”
”Väldigt roligt.” Nina är sarkastisk men hon ler en smula. ”Vad är det för fel på salarna?”
