Kollokillen
JOHAN
EHN
Låtar som citeras:
s. 229 Life on Mars? av David Bowie (1971)
s. 263, 264 En stund på jorden av Laleh (2013)
Kollokillen
© Johan Ehn 2024
Utgiven enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm
Omslag: Lina Neidestam
Karta: Oskar Degard
Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2024
isbn: 978-91-7813-391-8
www.lillapiratforlaget.se
Jag heter Robin Kowalski, jag är tolv år gammal och mitt liv är just nu en bottenlös kloakbrunn av geggigt kaos. Jag har så sjukt många tankar och känslor som kastar sig omkring i min kropp och inne i mitt huvud, att jag skulle säga att risken är stor att jag kommer att sprängas vilken sekund som helst. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.
Jag ska försöka samla mig så mycket att jag kan berätta om allt som har hänt den här sommaren – som på ett sätt har varit den bästa sommaren i hela mitt liv, men som på ett annat sätt kanske visar sig vara den absolut värsta.
Jag tar det från början.
2.
LÖRDAG MORGON
”Har du packat allt nu?” frågade mamma och hällde upp sin tredje kopp kaffe, minst. Hon verkade mer nervös än jag.
”Ja!”
”Skrev du ut packlistan?”
”Ja!”
”Och bockade av?”
”Jaaa!”
Hon var tyst en stund men jag kände att hon satt och stirrade på mig. När jag tittade upp var det som om hennes ansikte hade fastnat i ett förstelnat leende.
”Vad?” sa jag och stirrade tillbaka.
Mamma sträckte fram handen och jag hann precis ducka undan innan hon fick chansen att rufsa mig i håret. Hon älskade verkligen att göra det, och det kanske var okej när jag var liten men inte nu längre, och särskilt inte i dag när jag faktiskt hade fått till en helt okej frisyr.
”Min stora, lilla gubbelubbe”, sa hon med tillgjord barnröst.
”Please”, sa jag och tog hennes kopp och smuttade på kaffet. ”Eew! Fortfarande kräkvidrigt.”
Jag hade packat klart väskan för flera dagar sedan. Jag tycker om att vara ute i god tid. Jag hade prickat av allt från listan efter hand, och jag hade till och med strukit på namnlapparna i alla mina kläder med strykjärn. Vi skickade efter dem på nätet och jag valde de minst töntiga med ett lejon på, eftersom det är mitt stjärntecken.
”Tänk att du ska vara borta från mig i två hela veckor”, sa mamma och gjorde en överdriven ledsenmin med djupt nerdragna mungipor. Som en svårt deprimerad clown.
Shit!
Det slog mig plötsligt att två veckor var en ganska lång tid. Även om det egentligen rörde sig om tolv dagar, men ändå.
Jag tittade på mobilen. Om tre timmar och tjugotre minuter skulle jag sitta på en buss som skulle ta mig till kollo – för första gången i mitt liv – och jag var inte längre säker på att det var en så himla bra idé. Jag var inte precis
en gruppmänniska. Jag tyckte mest om att vara för mig själv och rita, läsa, eller hålla på med telefonen. Det pirrade i kroppen, men inte precis på ett positivt sätt. Jag kände mig varm över hela skinnet. Lite fuktig i pannan och om handflatorna. Tänk om jag höll på att bli sjuk? Då vore det väl bäst om jag stannade hemma – jag skulle ju faktiskt kunna smitta de andra deltagarna.
”Tänk om jag hatar kollo?”
”Pyttsan! Du kommer att älska det!” sa mamma. ”Jag var på kollo fem somrar i rad och jag skulle faktiskt säga att det var dom bästa somrarna i mitt liv.”
”Jag vet!”
Hon har berättat om sina oförglömliga kolloår hur många gånger som helst. Hur hon ”lärde sig så mycket om sig själv de somrarna”, hur hon ”växte som individ och som medmänniska”, och hur hon fick ”vänner för livet”.
”Jag vet inte om jag har berättat det här för dig”, fortsatte hon och stoppade ner två brödskivor i brödrosten, ”men både Mina och Ulrika träffade jag på kollo.”
Såklart att jag visste det. Mina och Ulrika var mammas bästa kompisar. De kallade varandra för tjejerna, och efter några glas vin satte de alltid i gång och pratade minnen från
förr, och somrarna på Barnens Ö låg högt upp på den listan.
”Tänk att min lilla Jobin ska jesa i väg alldeles själv”, sa mamma och gjorde clownansiktet igen, samtidigt som hon lade huvudet på sned.
Jag gillade inte när hon kallade mig Jobin. Namnet kom från att jag inte kunde säga r när jag var liten, så när folk frågade vad jag hette så sa jag: ”Jag hetej Jobin, fast med äj!”
Det kommer jag ju inte ihåg själv men mamma har berättat det typ en miljard gånger för alla vi känner.
Boing! sa det när brödskivorna hoppade upp.
”Ta en macka till!” sa mamma. ”Du har ju knappt ätit nåt.”
”Jag är inte hungrig”, sa jag och reste mig från bordet.
”Vart ska du?”
”Till mitt rum. Jag ska bara gå igenom listan en sista gång.”
Vi parkerade i närheten av Cityterminalen, där bussen mot Visparö skulle gå ifrån. Visparö var egentligen inte en ö utan en udde, det hade jag kollat upp. Vilket betydde att det var en landmassa omgiven av vatten på tre sidor. Den låg en bit utanför Södertälje, vid kusten, och det skulle ta cirka två timmar att köra dit.
”Har du allt nu då, gubben?” sa mamma när vi gick från bilen mot terminalen.
”Jaaaa, mamma!”
Hon hade babblat så gott som non stop hela vägen in till stan. Om hur viktigt det var att jag respekterade ledarna, att jag måste komma ihåg att säga till dem att jag var allergisk mot hasselnötter – vilket jag påminde henne om att vi redan hade kryssat för i ett av alla formulär som vi fått – och att om det var möjligt att ordna så sov jag helst med nattlampa.
Vilket jag absolut inte tänkte säga till dem! Jag hade redan
bestämt mig för att sluta med det den här sommaren. Jag skulle ju vara tonåring om mindre än en månad.
Men det var faktiskt lite skönt att mamma var så spattig för det gjorde att jag glömde bort att vara nervös själv.
Tills vi kom fram.
Det var säkert över femtio barn som hängde vid utgången till bussen, några i grupper med andra kollodeltagare, och andra som stod med syskon och föräldrar, verkade det som.
Eller barn. Vissa av dem såg ut som om de hade jobb, bil och banklån. En kille hade fullt utvuxen mustasch och var säkert två huvuden längre än jag.
”Då kan ni ställa er på led här framför mig”, sa mustaschen.
Okej, han verkade vara en av ledarna! Puh!
”Glöm inte att du kan ringa mig närsomhelst”, sa mamma alldeles för högt när jag gick fram och ställde mig bakom en tjej med långt svart hår.
Tjejen vände sig så snabbt om att håret flög upp och vispade till mig i ansiktet.
”Fast, eh … det kan vi ju i och för sig inte”, sa hon och log mot mamma. ”Eller, inte närsomhelst, i alla fall. Eftersom vi inte får ha våra mobiler.”
”Ursäkta?” hörde jag mamma säga. ”Jo, jag undrar bara hur det blir om ens barn verkligen måste ringa hem?”
Men snälla! Fattade hon inte hur pinsamt det blev för mig?
”Det är lugnt, jag trodde att jag skulle ringa hem varje kväll mitt första år”, hörde jag en röst säga bakom mig.
Jag vände mig om och där stod en kille i gul hoodie, med stora mörka ögon och mörkbrunt lockigt hår. Han såg ut att vara kanske ett eller två år äldre än jag.
Robin är tolv år och ska på sommarkollo för första gången.
Det känns läskigt och nervöst. Kommer han att få några kompisar? Han är ju inte precis någon gruppmänniska.
Redan vid bussen träffar han Ludvig, som verkar både cool och populär. Ludvig tränar fotboll och simning – och hemma i Stockholm skulle Robin och han antagligen aldrig blivit vänner. Men kanske är det annorlunda på kollo? Kanske kan Robin vara annorlunda? Och kanske är det där han känner när Ludvig kramar honom något mer än vänskap?