9789177956662

© Gustaf Skördeman 2023

Omslag av Eric Thunfors

Första upplagan, första tryckningen

Tryckt hos Scandbook UAB

Printed in Lithuania 2023

ISBN : 978-91-7795-666-2

www.bokforlagetpolaris.se

Sverige 1518–1523

Sverige i början av femtonhundratalet var ett glest befolkat land i utkanten av Europa. Ett katolskt land där kyrkan var rik och mäktig med stora borgar och väpnade följen. Gud och Djävulen upplevdes som realiteter i folks vardag. Man var rädd att dö som syndare och få brinna i Helvetet i evig tid. Vid sidan av kyrkan levde den gamla folktron på trolldom och naturväsen kvar. Dramatiska järtecken i naturen och alla sjukdomar och farsoter som härjade sågs som tecken på att den yttersta tiden var nära.

Samtidigt bröt nya tider in. Européerna letade sig fram till för dem tidigare okända kontinenter. Den så kallade Kalmarunionen mellan Sverige, Norge och Danmark knakade i fogarna. I Tyskland började reformationen växa fram och sprida sig över kontinenten, med våldsamma maktstrider som följd. Femtonhundratalets första decennier var tiden för personer som Henrik VIII, Machiavelli, Da Vinci och Martin Luther.

Kvinnorna var omyndiga med fadern eller maken som förmyndare. Bara som änkor kunde de styra sina egna liv. Ändå uppvisade tiden en hel del driftiga och viljestarka kvinnor. Sverige hade jämfört med andra länder ovanligt starka och självständiga bönder. Ledarna för den dominerande Stureätten byggde sin makt på en allians med bondeståndet, vilket retade de två frälsestånden, adeln och kyrkan. Sten Sture den yngre var landets unge riksföreståndare och stark motståndare till unionen med Danmark. Han hade kommit till makten genom att utmanövrera unionsvännen Erik Trolle. Men kampen om makten var långt ifrån över.

»Kan man ha det roligare än så här?«

Cecilia Månsdotter kämpade för att kväva en gäspning men log ändå mot sin yngsta dotter.

»Nej«, sa hon sedan och strök Emerentia över håret. »Det kan man inte.«

För sig själv konstaterade hon att hon vid fyrtiofyra års ålder egentligen var alldeles för gammal för sådana här upptåg. Säkerligen hade ansträngningen gett henne ännu fler gråa hårstrån. Hon var tacksam att hennes blonda hår dolde det gråa så bra. Och vad gör man inte för sina barn? Hon log ett stilla leende, som hon alltid gjorde, oavsett om det fanns anledning eller inte.

I tre dagar hade Cecilia och de tre döttrarna deltagit i kröningsfesten för Kristian II, den danske unionskungen som till slut erövrat den svenska kronan efter flera års krig. Och det hade varit ett firande utan motstycke.

Märta och Emerentia hade busat och härjat med de andra barnen på festen och när de röda om kinderna vid några tillfällen hade somnat i Cecilias famn hade det gett även henne en möjlighet att få en stunds vila. Under de tre dygnens oavbrutna festande hade facklorna inne i slottet aldrig släckts, bara bytts ut efter hand som de brunnit ner. Dag och natt hade flutit samman och gillet känts ändlöst för gästerna. Många festdeltagare hade helt enkelt slumrat vid långborden och fortsatt att äta och dricka så fort de vaknade till igen.

De fräna dunster som blandades med röklukten från de stora brasorna antydde att inte alla gäster orkade leta sig till slottets hemlighus, utan uträttade sina behov vid sittande bord. Under tiden som de hysteriskt frossande fyllde på i tarm och blåsa. Mellan alla ädla gäster

i sina vackra kläder – färggranna kjortlar och kappor av siden och sammet fodrade med skinn av varg, räv eller mård, med spetskragar och guldbrodyr – sprang hjonen ut med fulla pottor och kom tillbaka med tomma.

Efter det intensiva firandet hade gästerna kunnat dra sig tillbaka och få en smula sömn, bara för att väckas med bud om att Kristian kallade dem alla till en stor final på den fjärde dagen. Cecilia hade suckat men döttrarna jublat. Så nu satt de här igen.

»När är nästa kröningsfest?« sa Märta, fastän denna inte var slut än.

»Det dröjer nog min vän. Vi får njuta av den här så länge den varar.«

Även om hon var trött nu så hade Cecilia tacksamt deltagit i firandet. Men hon var besviken på sin make Erik och sonen Gustav som missat festligheterna. Erik hade passat på att driva in en av sina påhittade skulder medan den ovetande gäldenären var upptagen med de hämningslösa utsvävningarna, och Gustav hade helt enkelt inte litat på kung Kristians avsikter. En misstänksamhet som nu visat sig helt ogrundad. Cecilia befarade att sonen skulle ångra sitt beslut hela livet.

Cecilia visste att många av de förnämare gästerna hade höjt på ögonbrynen åt att hon kommit utan sin make till kröningen, men det brydde hon sig inte om. Det var betydligt viktigare att flickorna hade fått vara med om detta. Det skulle bli ett minne för livet. Något att berätta för barnbarnen. Då spelade det ingen roll att delar av landets högadel hade åsikter om hennes okonventionella beteende. Dessutom ville hon visa att ätterna Vasa och Eka inte alls var borträknade i kretsarna kring hovet.

Tyvärr tvingades ju Cecilia konstatera att hon själv placerats lite i skymundan. Ätten Vasa hade inte längre samma inflytande som förr, trots sina släktband med Sturarna och sin långa historia av riksråd och riddare. Hennes egen halvsyster var änka efter Sten Sture den yngre och hennes make var systerson till Sten Sture den äldre. Men maken Erik hade tyvärr lyckats erodera det mesta av det anseende släkten åtnjutit under ett par sekel, genom att flera gånger byta sida och svika Sten Sture den äldre för egen vinning.

Den äldsta dottern Margareta och hennes make Joakim Brahe hade däremot fått plats vid samma bord som kung Kristian själv, vilket Margareta hade verkat mycket nöjd med. Cecilia hade sett hur dottern kämpat

för att hålla sig vaken nästan hela tiden. För en kvinna med Margaretas ambitioner för sin man skulle det vara otänkbart att somna inför majestätet, eller lämna hans sällskap för något så simpelt som att vila. Och kungen själv hade inte sovit en blund under de tre dygnen. Hon hade med sig tre av sina barn, Mauritz, Brita och Öllegård, medan den minste, lille Per, hade fått stanna hemma på gården.

Svärsonen Joakim hade nog räknat med större hjälp av namnet Vasa och ättens band till Sturarna när han gifte sig med Margareta, men i dessa tider var det mer av ett sänke. Konkurrensen mellan de olika ätterna var knivskarp och Kristians seger hade vänt upp och ner på de gamla positionerna.

Märta och Emerentia var helt utmattade och kunde knappt sitta upp, det hade varit dagar av enorm glädje. I stället för att visa sig hämndlysten och straffa sina besegrade motståndare bland Stureanhängarna, hade Kristian bjudit Stockholm på en makalös fest i tre dagar.

Aldrig hade Stockholm sett något liknande. Både bland vanligt folk ute på gator och torg och inne i det kungliga slottet, för de frälse gästerna. Överallt dans och musik, och därtill en spännande tornering, dråpliga gycklare och obegränsat med mat och dryck. Mjöd och skeppsöl åt folket och fogdeöl åt frälset. Inne i slottet bjöds även importerat öl från Hamburg och Lübeck, rött vin från Frankrike och vitt vin från Goben. De finare gästerna hade till och med bjudits på spanskt russinvin. Och borden hade dignat av gädda, lax och sik, gelé av ål, saltat och torkat kött, helstekta grisar, fårkött, medisterkorv, tungor, oxe, järpar, harar, rådjur och duvor samt ostkaka, körsbär, krikon, ägg och honung. Och till allas lycka även mer ovanliga delikatesser som rockor från Västerhavet och kolossala Västgötaostar.

Om det var det myckna drickandet eller lättnaden över freden eller en kombination av de båda var inte lätt att säga, men de två folken hade nu äntligen försonats. Svenskar och danskar hade fallit varandra om halsen, gråtit av lättnad och förklarat varandra evig vänskap. Ingen var längre angripare och ingen var offer. De döda var döda och inte bjudna på den här festen. Det utdragna kriget var slut och man kunde enas i den återuppståndna nordiska unionen. Framtiden var ljus, inte minst för stadens inflyttade tyska borgare, som lättade såg fram emot den fria handeln.

När Sten Sture hade stupat i strid mot den danske konungen hade hans änka Kristina Nilsdotter Gyllenstierna lett försvaret av staden i hans ställe, men till sist hade hon sett sig tvungen att ge upp.

Kung Kristian hade gett fru Kristina och alla Stureanhängare som hjälpt henne fullständig amnesti. Han hade också lovat att som härskare respektera de svenska lagarna och styra landet med hjälp av svenska män. Så storsint hade han agerat när det stolta imperiet äntligen var återupprättat. Om man vetat detta i förväg så kunde man ha besparat sig en väldig massa lidande, var den allmänna meningen i staden.

När nu Kristian kallat alla festdeltagare tillbaka till slottet på den fjärde dagen för en extraordinär överraskning så hade Cecilia genast skickat bud till sin make och sin son att skynda sig dit. Om avslutningen på kröningsfestandet skulle överträffa de tidigare dagarna så måste det vara något spektakulärt insåg hon. Något som staden skulle prata om i åratal efteråt. Och något sådant ville nog varken Erik eller Gustav missa.

Emerentia och Märta hade turats om att gissa på vad överraskningen kunde vara. Allra mest hoppades de på vilda djur från fjärran länder. De hade hört att det fanns en slags katter som var större än de största hundar och som åt människor, att det fanns randiga hästar och en sorts sagodjur som var stora som hus och kunde spruta vatten.

I den stora salen på slottet hade nu åter en sagolik festmåltid dukats upp och avätits. Kristian II satt på en upphöjd tron prydd med snidade lejon och drakhuvuden. Om halsen hade han sin nyvunna orden Gyllene skinnet. Han såg butter och lätt uttråkad ut. De ljusblå ögonen var halvslutna och de bleka ögonbrynen blaserat upphissade. Den vita hyn stramade över de runda kinderna och de skägglösa käkarna. De juvelprydda ringarna klirrade lätt mot varandra när han långsamt rörde fingrarna och ointresserat lät blicken stirra ut i fjärran.

När salen var full steg ärkebiskop Trolles unge kanik Jon fram och började läsa upp namn från en lista. De som lästes upp skulle svara när de hörde sitt namn. Förväntansfulla gastade alla sina »Ja!« och »Här!«. Uppslutningen var i det närmaste total. Cecilia insåg att de enda som inte var närvarande var hennes make Erik Johansson Vasa och hennes son Gustav Eriksson Vasa.

Hon greps av en plötslig oro över att frånvaron skulle ligga dem i fatet. Varför hålla ett upprop om inte närvaron var viktig för Kristian? Kungen sades vara långsint. Skulle han lägga frånvaro idag på minnet, se det som brist på respekt? Cecilia tvingade bort oron. Hela kröningen hade ju präglats av försoning och förlåtelse.

När uppropet var avslutat och den stora uppslutningen konstaterad gav kaniken Jon ett tecken till vakterna som genast stängde och låste alla dörrar. Gästerna såg sig förvånat om. Vad var på gång? En stor överraskning mindes Cecilia att Kristian lovat. Vad kunde det vara? Något som krävde låsta dörrar.

Ärkebiskopen Gustaf Trolle klev nu fram vid sidan av Kristian och begärde ordet. En hårlös man med fuktiga läppar. De blekt gulaktiga fingrarna pryddes av dyrbara ringar. De utstående ögonen utstrålade illvilja när han talade.

»Högt ärade och älskade kung Kristian, i dessa dagar rätteligen krönt till Svearnas och Göternas konung. Det är med tungt hjärta jag utför denna min plikt mot kyrkan och Gud. Men här i riket har under den mörka period då onda krafter motsatt sig Guds naturliga ordning begåtts oförlåtliga övergrepp mot den heliga kyrkans högsta representanter i landet.«

»Tala«, sa Kristian och viftade avmätt med handen.

Gustaf Trolle höll därpå en lång anklagelseakt mot alla de som valt Sten Sture den yngres sida och stött besluten att avsätta Trolle som ärkebiskop samt frånta honom hans egendomar. Han räknade upp namnen på de han menade var delaktiga, både män vid hovet och stadens råd med borgmästaren i spetsen. Som avslutning höll Trolle upp ett dokument på latin med ett påvligt sigill.

»Detta, ers majestät, är en påvlig bannbulla mot de män som egenmäktigt tillskansat sig Vatikanens egendom i form av gods och gårdar inklusive den ärkebiskopen tillhöriga borgen Stäket, samt handlat mot den heliga stolens representanter i landet, med olovligt fängslande och kroppsligt pinande av de allra högsta företrädarna. Den i rummet samlade gruppen missdådare, vilka begått respektive uppmuntrat dessa gärningar måste alltså konstateras vara uppenbara kättare.«

Ingen sa någonting.

»Kättare.«

Alla insåg vad anklagelsen innebar.

Särskilt när den understöddes av en påvlig bannbulla.

För kättare fanns bara ett straff.

Döden.

»Ers nåd«, sa Kristina Gyllenstierna. »Låt mig bemöta anklagelserna.«

»Menar fru Kristina att hon inte är skyldig?« sa Kristian och granskade uttråkad sina naglar. »Att ärkebiskopen inte alls förnedrats?«

»Får jag bara påminna om att vi alla av konungen själv har fått fullständig amnesti.«

»Löften till kättare saknar all giltighet«, sa Trolle. »Inga avtal kan slutas med Guds och Jesus fiender.«

»Och med detta konstaterande får saken anses avgjord«, sa Kristian och kvävde en gäspning. »De anklagade är skyldiga. Vilka straff som dessa brott kräver kommer vi att …«

Kristian avbröts av att det bultade på dörren. En ur vaktmanskapet släpptes in i salen där han kunde berätta att en Erik Johansson av huset Vasa hade angripit vakterna utanför den låsta porten mot torget och krävt att få bli insläppt. Vid detta besked piggnade den danske konungen till.

»Lås upp porten«, sa han. »Den fågeln ska vi inte låta flyga ifrån oss.«

En stund senare klev Erik Johansson Vasa in till de andra. En lång och kraftig medelålders man i svart päls och guldbroderad kjortel och barett. Han såg förvånad ut över att stämningen inte var muntrare, efter allt han hört om backanalen som hållits.

»Pappa«, sa lilla Emerentia glatt, men Cecilia hyssjade henne diskret.

»Har du din son med dig?« sa kaniken Jon, med en intensiv blick ner i sin lista. »Gustav Eriksson?«

»Nej, den lymmeln vet ingen människa vad han tar sig för.«

»Vi får nöja oss med er, högst välborne överhuvud över ätten Vasa«, sa kung Kristian och log.

Erik fick syn på sin familj och gick fram till dem. Cecilia kände sig för första gången lugnare av sin mans närvaro än hans frånvaro. Han hade visserligen varit med i Trolles uppräkning men han hade trots allt

tagit Kristians sida tidigare, och vad som än stundade så borde makens närvaro vara en trygghet för familjen. Om han inte i lönndom gjort kungen något illasinnat som inte Cecilia kände till, förstås. Det skulle inte förvåna henne.

Kristian fortsatte där han blivit avbruten. Han konstaterade att de anklagade var skyldiga och förklarade att straffen skulle meddelas inom kort.

Därefter fördes alla över till Rådhuset vid Stora torget, där de låstes in i olika rum och fick tillbringa ännu en natt utan sömn på slottet. Skillnaden var att den här gången berodde sömnlösheten inte på festande utan på rädsla.

Erik var den ende som vägrade gå. Han blev i stället släpad av två bastanta soldater och gick sedan hela dagen och kvällen och slog i väggarna och svor över behandlingen.

När Cecilia till sist somnade i gryningen, med sina yngsta barn i sin famn, så sov hon djupt, utmattad av de senaste dagarnas ansträngningar.

Framåt förmiddagen slogs dörren till rummet upp och en grupp knektar marscherade in.

»Alla män upp! Ut!«

»Varför då? Vart ska vi?«

»Ut!«

»Jag går ingenstans för att en knekt säger det«, sa Erik Johansson. Genast greppade två soldater hans armar och han fick än en gång se sig släpad.

»Ni begår ett misstag«, sa Cecilia och skyndade efter dem. »Herr Erik har hjälpt kung Kristian. Om hans majestät får höra om denna vanhedrande behandling väcker ni hans vrede.«

Cecilia fick inget svar. Soldaterna förde med sig de fängslade männen och låste dörren.

Under den närmaste timmen pratade ingen i rummet med någon annan. Alla undrade vad som var på gång, men det var ingen idé att gissa. Man skulle bara skrämma upp sig själv utan att ha en möjlighet att göra något åt det som väntade.

Cecilia för sin del utgick ifrån att makens frenetiska samlande av gods och gårdar skulle få ett tvärt slut nu. Nya härskare hade för vana att

beslagta egendomarna för de besegrade och slänga de bestulna i fängelse. Att vara utan Eriks alla gårdar kunde Cecilia tänka på med lätt hjärta, men att få sin make fängslad i vem vet hur många år, det var tyngre. Och äldsta dottern Margareta skulle ha svårt att uthärda det stigma som en fängslad far skulle utgöra i hennes och hennes mans strävan mot de översta skikten i landet. Erik skulle bli en belastning för dottern och svärsonen, fruktade Cecilia. Återigen skulle det vara upp till henne att ta sin make ur en knipa. Den här gången var den åtminstone inte självförvållad.

»De kommer ut på torget«, varskodde Margareta sin mor, som genast skyndade fram, följd av sina minsta döttrar.

När Cecilia såg vad som byggts upp på torget höll hon för ögonen på de små.

En stor galge med flera snaror och en stupstock där en bödel stod och väntade med sitt svärd.

»Nej!« ropade någon förskräckt.

Folket i staden hade kallats till platsen och stod nu uppradade runt om, i stum väntan.

»Vilka ska avrättas?« utropade en orolig kvinna bredvid.

»Vad betyder avrätta?« sa Emerentia.

»Döda«, svarade Märta sin syster.

»Ssch«, sa Cecilia utan att ta blicken från dramat på torget.

Där nere stod ärkebiskop Trolle och kaniken Jon och stirrade på de gripna männen som alla bevakades av beväpnade soldater. De stod alldeles orörliga men med fullständig uppmärksamhet på det som skedde, likt björnar som avvaktade rätt ögonblick att slå lax.

»Kommer de att döda pappa?« sa Emerentia.

Cecilia tittade på sina döttrar.

»Kommer de att döda oss?« sa Märta.

Cecilia satte sig på huk och höll om axlarna på sina små barn.

»Man dödar inte barn«, sa hon. »Och ni har ju inte gjort något.«

»Har du det?« sa Märta.

»Har pappa det?« sa Emerentia.

»Nej.«

»Kristian kanske tycker det.«

»Nej, det gör han inte. Oroa er inte. Ingen av oss har gjort något mot kungen. Om någon ska straffas så måste det vara en riktig förbrytare.«

»Nu!« sa Margareta. Cecilia reste sig och tittade ut igen, men behöll en hand på Emerentia.

Ut ur slottet kom Didrik Slagheck, kung Kristians närmaste man. Gråsprängt hår, koppärriga kinder och kalla ögon som brann av en stilla vrede. Han var stor åt alla håll, både bred över axlarna och rund om magen, men verkade inte besvärad av vare sig kroppsvikten eller den tunga rustning han bar. Han gick med kraftfulla steg och lutade huvudet lätt framåt som om han var beredd att bemöta en attack. Slagheck lyfte sin bepansrade hand och pekade på två av männen. Biskoparna Vincent och Mattias.

Soldater grep tag i kläderna på de två prelaterna och drog med sig dem fram mot stupstocken. Efter den initiala oron växte en liten känsla av lättnad fram inom Cecilia.

Biskop Mattias var en av dem som verkat allra intensivast för att Kristian skulle få den svenska tronen. Honom hade Kristian ingen anledning att straffa. Dessutom var det enligt kanonisk lag strängt förbjudet för en värdslig herre att avrätta en biskop. Ett sådant brott skulle medföra vedergällning från påven och hela kyrkan. Det skulle ingen kung våga riskera.

Alltså måste detta vara ett spel för galleriet.

Kristian ville skrämmas.

Kanske var till och med de två biskoparna införstådda med skådespelet.

Cecilia vände sig mot de små igen.

»De ska bara skrämmas, så att vi lyder kung Kristian.«

»Lova att lyda, mamma.«

»Jag lovar.«

»Annars kanske de hugger huvudet av oss.«

»Man får inte döda biskopar. Bara påven får straffa präster. Och en biskop är en extra fin präst. Ni kan vara lugna, även om det är otäckt.«

Cecilia tittade ut på torget igen, spänd på att se vad det var Kristians skrämseltaktik skulle gå ut på.

Nere på den kullerstensbelagda marken låg nu biskop Mattias på knä med huvudet på stupstocken, och profossen Jürgen lyfte sitt svärd.

Cecilia stelnade när hon insåg vad som faktiskt var på väg att hända på torget framför dem.

Jürgen svingade sitt svärd, som föll med full kraft mot prelatens orörbara nacke.

Och så skildes biskopens huvud från hans kropp.

Cecilia skrek till och satte handen för munnen, som om hon försökte ta tillbaka skriket och därmed det som orsakat det.

Kvinnorna runt om henne svimmade, skräckslagna barn grät och andra stod förstenade av skräck.

En av knektarna lyfte det avhuggna huvudet och la det mellan den dödes fötter.

Samtidigt som biskop Vincent fördes fram mot stupstocken gick Slagheck fram och pekade ut nästa grupp.

Bland dem Margaretas make Joakim och Cecilias egen man Erik.

»Gustav Eriksson Vasa, erkänner du att du är en usling som inte förtjänar att leva?«

»Ja.«

Snaran var hårt åtdragen om halsen, vilket gjorde det svårt att tala. Mörkret gjorde det svårt att se någonting.

»Godtar du domen mot dig?«

»Ja.«

»Så dö då!«

Mannen i den svarta kåpan sparkade undan pallen Gustav stod på. Gustav skrek till och kroppen föll.

Men hejdades inte på vägen utan slog i golvet, eftersom repet inte varit fastknutet.

»Aj som djävulen«, svor Gustav.

»Dö och återuppstå som ett lejon!«

Andra män i svarta kåpor steg fram vid sidan av bödeln. De tog tag i repet som satt om Gustavs hals och drog, så att han tvingades krypa efter på alla fyra.

De ledde in honom i en bur av järn och stängde.

»Som nyfött lejon är du säkert hungrig«, sa en av dem och kastade in en skiva rått kött till Gustav.

Männen i svarta kåpor slog sig ner runt det stora bordet i salen. Tjänare smög fram och tände facklor, ställde fram mat och hällde upp öl i bägarna på bordet.

»Bröder Lejon i det stolta sällskapet Leones! Vi har i afton begåvats med en nyfödd liten lejonunge! Välkommen i kretsen, lille Gustav. Efter tio bägare herreöl är du ett vuxet lejon och släpps ut till oss andra.«

Under tystnad gled tjänarna fram och ställde tio bägare med öl utanför buren men så nära att Gustav kunde nå dem. Han sträckte sig genast ut och tog en.

»Skål för de största rövarna i Sten Stures hov!« sa han och tömde den första. Sedan kastade han den tömda bägaren mot de andra männen.

»Skål för Nils Torkelsson Bonde, vars moder alltid ångrat den dagen hon sket ut honom på hemlighuset!« sa Gustav, tog den andra bägaren och svepte den.

»Skål själv, din varböld!« svarade Nils och drack. »Åtta kvar!«

»För Bengt Nilsson Färla, vars onda, svarta själ får Satan själv att gråta av avund!«

Den tredje bägaren fick han bara i sig hälften av.

»Sju och en halv!« ropade Lars.

»Skål för den variga fisteln Lars Siggesson Sparre, må han brinna i helvetet för att han låtsas vara min vän!«

Gustav rapade högt och ljudligt, höjde åter bägaren och satte den till munnen.

»Är det så här Stures hovmän roar sig?«

Rösten fick Gustav att hejda sig.

Tinka.

I dunklet var Katarina Turesdotter Tre Rosor bara en mörk gestalt. Men hennes ansikte var för alltid inpräntat i hans minne och han frammanade ofta den bilden. Gustav hoppades bara att pratet om en trolovning mellan Tinka och Olof Ryning stannade vid just prat. Det gjordes ständigt upp planer vid hovet och de flesta realiserades aldrig.

»Hemliga överläggningar«, sa Nils, reste sig hastigt och gick emot henne på ostadiga ben medan han viftade avvärjande med armarna.

»Jag förstår att det är hemligt«, sa Katarina i spefull ton. »Junkrar som super, rapar och klär ut sig medan slottet är belägrat. Hur hjälper det Sten Sture?«

»Det hjälper oss att stå ut«, sa Jöran Siggesson Sparre.

»Kära jungfru, befria Vasa från hans plågor«, sa Lars överdrivet servilt. »Den stackaren vill inte ens se åt andra kvinnor.«

»Då har han i alla fall god smak«, sa Katarina.

»Men han kastar bort sina bästa år. Säg åt honom att han aldrig kom-

mer att kunna få jungfru Katarina så han kan glömma det. Det är ju nu han ska roa sig, innan han tvingas in i äktenskapet.«

»Är det så ni ser på livet med era kommande hustrur? Som ett tvång?«

»Ett ont tvång, glöm inte det.«

»Jungfru Katarina måste gå, är jag rädd«, sa Bonde. »Vi har precis fått tillökning i lejonfamiljen.«

»Ja, jag ser det. Och det lät som han hade problem med magen.«

»Jag önskar fröken Katarina en god natt.«

»Jag önskar lejonen en bakfull morgon.«

Nils föste försiktigt ut den oväntade gästen och återvände till sällskapet.

»Hur går det för honom?«

»Fortfarande sju och en halv kvar.«

»Om de tio bägarna inte är urdruckna när solen går upp kan den lille lejonungen glömma att bli ett fullvärdigt lejon.«

»Jag gör vad jag kan«, sa Gustav och drack en stor klunk. »Men det måste vara fan så mycket lättare att bli lejon på vintern, när det inte ljusnar så förbannat tidigt!«

Gustav slängde den tömda tredje bägaren ifrån sig.

»Skål för Olof Ryning«, sa han och lyfte den fjärde bägaren. »Den fulaste man Gud skapat. Vars ansikte måste vara gömt i hans byxor för det som sitter på halsen ser ut som ett arsle!«

Gustav drack och ölen rann ner över hakan och bröstet på honom. Skulle han klara det?

Precis som han befarat kom gryningen alldeles för tidigt. Han var inte ens klar med sin åttonde öl när högsommarens solstrålar åter strilade in i salen på slottet. Men det hade inte varit de första åtta ölen han drack den kvällen och han hade redan planerat sitt försvarstal för att bli utsläppt och upptagen i förbundet, sitt tillkortakommande till trots.

»Bröder Lejon«, började han.

»Hörde ni något?« sa Lars Siggesson trött flinande och såg sig omkring.

Ryning, Bonde och Jöran Siggesson sov med huvudena i ölpölarna på bordet, medan Lars ansträngde sig för att sitta upprätt och Bengt satt tyst och fortsatte dricka. Ingen av de andra deltog i meningsutbytet.

»Jag har ju druckit betydligt mer än tio öl under kvällen …«, sa Gustav.

»Mjau …«, sa Lars.

»… så jag borde …«

»Mjau!« sa Lars med hög röst. »Lejonungen ska vara tyst och dricka.«

»Så där låter väl för fan inte en lejonunge?«

»Hur låter den då? Har du någonsin hört en lejonunge?«

»Idiot!«

»Ja, så kanske den säger. Idiot!«

Dörren slogs upp och kanslern Peder Jakobsson kom in. Han tittade upprört på de unga männen.

»Vad gör ni här? Ni måste iväg! Danskarna har brutit upp, de tågar mot Sture!«

»Va?« var allt Lars fick ur sig när han berusat tittade upp mot Sten Stures närmaste man.

Färla var redan på benen och ryckte i de sovande junkrarna.

»Upp med er!« röt han.

»De danska styrkorna har lämnat belägringarna och ridit söderut för att möta Sten Sture. Och de är många fler. Ni måste undsätta honom. Ta med alla män vi har!«

Jöran Siggesson och Olof Ryning stod nu upp, men såg sig bara osäkert omkring. Nils Bonde slängde av sig den svarta kåpan från nattens spektakel och när de andra stod handfallna drog han även av dem deras. Nu var det inte teater längre, det var allvar.

Färla och Bonde knuffade de andra mot dörren.

»Fort! Iväg! Ut! Och släpp ut Vasa!«

Lars öppnade gallergrinden på buren och Gustav kröp ut.

»Vasa, din hovnarr!« röt kanslern. »Ingen tid för trams nu. Iväg med dig.«

Gustav reste sig och sprang efter de andra. Fortfarande berusad.