9789177956488

CECI LI A KL AN G

Kan innehålla spår av

Tommy Roos PO LA R I S

Bokförlaget Polaris, Stockholm © Cecilia Klang 2022 Published by agreement with Albatros Agency Omslag av Michael Ceken Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB, 2022 ISBN : 978-91-7795-648-8 www.bokforlagetpolaris.se

Till Hasse.

För att jag tror att du skulle ha gillat den här.

Och för att det finns en korvmacka på sidan 99.

september

1

Tommy Roos såg att ett lönnlöv hade klistrat sig mot en av rutorna i det glasparti som vette ut mot baksidan av Forshammar vårdcentral. Han konstaterade att lövet troligtvis skulle lämna en fläck efter sig och att det skulle bli ett mindre helvete för den som skulle putsa. Inte för själva fläckens skull. Den skulle försvinna enkelt med tvättpäls och skrapa.

Smutsen mellan rutorna däremot, var en större utmaning som försvårades av själva konstruktionen. Fönstren på Forshammar vårdcentral var av den sort som skulle öppnas, svängas runt och sedan delas genom att ett flertal, ofta rostiga, skruvar skulle lossas. Det visste han säkert eftersom han trettiofyra år tidigare ägnat en hel sommar åt just detta.

Redan då hade fönstren krånglat. Nu var dessutom fodren torra och flagnade, kittet sprucket.

Allt här skulle behöva rustas upp, tänkte han och såg sig omkring i rummet. Det mesta hade med råge passerat bäst-före-datum. Samma skrivbord, samma gulbeiga linoleum, samma utsikt nu som då. Utanför låg löven i drivor på den ännu inte krattade gräsmattan. Det var precis där, under den stora lönnen, som han hade tagit sina raster. En cigg och

7

en flaska vatten på förmiddagarna. Morsans pasta med burkskinka i lunchlådan. Han mindes fortfarande känslan av den skrovliga trädstammen i ryggen, benen utslagna i gräset och hela livet liggande framför honom. Hans första sommarjobb hade varit enformigt men okej betalt. Han hade haft tillåtel­ ­se från chefen att ha sin Sony Walkman igång, så länge inte någon försökte prata med honom. ”Då ska ni vara hjärtligt välkomna hit!” sa kvinnan i fåtöljen. Trots att hon nyss presenterat sig hade han redan glömt bort vad hon hette. Marie? Marit?

Han såg på namnskylten på hennes bröstficka. Lena.

Lena vände upp en ny sida i kollegieblocket framför sig och såg på Tommy och sedan på hans fru, som dagen till ära hade en stor vagel på höger öga. Hon hade försökt sminka över den, men varken täckstift eller puder rådde på den röda svullnaden. Kanske var det också därför hon var ovillig att möta någons blick. Martinas ögon flackade. ”Det här är er stund nu”, sa Lena med lugn och långsam röst. ”Och allt som vi pratar om härinne, stannar härinne.

Jag för anteckningar, men de anteckningarna kommer inte att hamna i någon journal. De kommer att förstöras och kastas den dag ni känner er färdiga här.”

Tommy kunde inte låta bli att le. Det var något i orden förstöras och kastas som fick det att låta som om det som skulle avhandlas här var stora hemligheter. Sådant som kunde äventyra rikets säkerhet eller dominera löpsedlarna om det hamnade i fel händer. Vem brydde sig om dem? Nog för att han och Martina en gång i tiden hade kallats för Forshammars Pamela Anderson och Tommy Lee. Men det var längesedan nu.

8

”Martina!” sa Lena och lade blocket till rätta i sitt knä. ”När du ringde så berättade du ju lite kort om varför du och Tommy ville komma hit. Men jag vill gärna att du tar det igen, nu när vi sitter tillsammans. Varför är ni här idag?”

Tommy såg hur Martina pressade fram ett leende och snurrade på en av de många silverringar som för dagen prydde hennes fingrar. ”Man kan väl säga att vi har fastnat lite”, sa hon. ”Kort beskrivet. Det känns som om vi tuggar på i samma spår bara.”

Lena nickade och fattade pennan. ”Du upplever det som att ni har fastnat.”

Hon vände sig mot Tommy. ”Håller du med om Martinas beskrivning?”

Tommy rätade upp sig i stolen. Fastän Martina hade sagt det förr hade han ändå svårt att förstå vad hon menade. Visst.

De senaste åren hade kanske inte bjudit på så värst många nyheter, förutom att de byggt ut altanen och installerat ett orimligt dyrt spabad som ingen använde. Men fastnat? ”Jo, det stämmer väl”, sa han och såg på terapeuten. ”Det är väl klart att det kanske inte går i tvåhundra, full fart framåt hela tiden, men det kanske man inte kan förvänta sig heller?

Efter tjugofem år?”

Lena nickade. ”Det är väldigt vanligt att man i ett förhållande har olika förväntningar på vad ett äktenskap och en kärleksrelation ska vara, vad den förväntas ge och vad den ska innehålla. Och precis det du säger Tommy: vad kan man vänta sig efter tjugo­ fem år? Det är en jättebra fråga som jag tänker att vi kan återkomma till framöver.”

9

Hon skrev några rader i blocket och ställde sedan frågor om familjekonstellation, vad de arbetade med och hur länge känslan av stillastående hade pågått. Hon vände sig mot Martina. ”Vad säger du? Hur länge är det?”

Martinas käkar spändes och det ryckte lite i huden kring hennes näsa. ”Svårt att säga”, sa hon och snurrade på ringarna. ”Länge.

Säkert två år. Kanske mer.”

Lena nickade och skrev. Tommy såg förvånat på sin fru.

Två år? Hur kunde han inte ha märkt det i så fall? Hur han än funderade kunde han inte se att de senaste två åren skilde sig nämnvärt från de tidigare tjugotre. I så fall var det till det bättre. Barnen var tonåringar, de hade äntligen tid för varandra.

Lena vände sig mot Tommy. ”Vad tänker du om det Martina säger? Har du märkt att er relation förändrats de senaste två åren?”

Tommy skrattade till. ”Nej, jag tänkte faktiskt precis på det, att jag inte har det.

Jag tycker ju bara att vi har fått det bättre. Mer tid att göra grejer.”

Lena kisade. ”När du säger grejer, vad menar du då?” ”Jamen, hitta på saker. Gå ut och käka, gå på bio.”

Martina såg upp. ”Och när gjorde vi något sånt senast?”

Tommy tänkte efter. ”Så längesedan var det väl inte? I somras kanske? Och förresten så är det väl du som inte har haft tid. Du har ju alltid

10

nåt i butiken som måste fixas och målas och hämtas och …

Jag har ju i alla fall …” Han suckade och fortsatte. ”Vad jag menar är att förutsättningarna är bättre för oss nu än förut, när barnen var små. Om du tycker att det står stilla så är det väl bara att vi gör något åt det.” ”Precis”, sa Martina. ”Och det är ju därför vi är här.”

Lena gjorde en lugnande gest med armen och sa något om att det var tydligt att det fanns två olika upplevelser av hur deras gemensamma liv fungerade. ”Det här är väldigt vanligt, ska ni veta. Något som känns på ett sätt för den ena parten kan uppfattas på ett helt annat sätt av den andra.”

Hon lutade sig tillbaka i stolen och korsade benen. ”Därför tycker jag att vi ska backa bandet lite nu. Jag brukar göra så. Istället för att fokusera på det som är här och nu och som kanske är lite infekterat, så vill jag möta den Tommy och den Martina som en gång i tiden blev förälskade i varandra.”

Tommy tänkte att det var ett bra förslag. Ända sedan Martina sagt att hon ville att de skulle boka tid hos familje­ rådgivningen hade han haft en knut i magen. Först hade han inte förstått vad hon menade. Han hade trott att det handlade om något av barnen. Att de skulle ta hjälp av familjerådgivningen för att komma till rätta med Axel som slutat med fotbollen och verkade nedstämd eller med Felicia som börjat umgås med äldre grabbar; sådana som körde epa och tränade med A-laget. När Martina förklarat att det inte handlade om barnen utan om dem hade han blivit livrädd. I flera nätter hade han vridit sig i lakanen, känt sig olustig och darrig.

Han hade googlat ”familjerådgivning + skilsmässa” och fått

11

r­ esultat som inte gjort honom lugnare. Inte förrän efter en vecka och ett antal ensamma bilturer med musik på högsta volym hade han kunnat tänka klart. Han hade åkt hem till Charbel och sagt som det var. Chabbe hade som alltid hittat en logisk förklaring och övertygat honom om att äktenskap fungerade på precis samma sätt som jobbet. Skulle maskinen arbeta optimalt så behövde den smörjas, repareras och underhållas. ”Det här är ju basic-kunskaper”, hade Chabbe sagt. ”Att gå på rådgivning är att agera proaktivt. Okej? När det gått så långt att en maskin går sönder och vi får ett produktionsstopp …”

Han hade himlat med ögonen och gnidigt fingrarna mot varandra som om osynliga sedlar flög i luften. ”Både du och jag vet hur dyrt det blir.” ”Berätta för mig hur det var när ni träffades”, sa Lena och såg på Tommy. ”Ta mig tillbaka till det där allra första mötet.

När du Tommy för första gången träffade Martina. Hur var det?” ”Oj! Ja, det är ju längesedan. Vi snackar 1900-tal.”

Han skrattade till och såg på Martina. Hon rörde inte en min, strök sina solbrända händer över de svarta jeansen. ”Jag är ganska säker på att du minns den stunden, fast det har gått många år”, sa Lena glatt.

Och visst gjorde han det. Han hade bara inte tänkt på det på väldigt länge. Att tänka på det var att påminna sig om en helt annan tid. Ett annat liv. Drömmarna hade sett annorlunda ut då: stora scener, maffiga turnébussar, kändisskap, groupies, poolpartyn i LA. Nu, när femtioårsdagen bara

12

var en dryg månad bort, skämdes han nästan för den unge Tommy. Livet var inte så enkelt. Folk blev inte rockstjärnor, fotbollsproffs eller kända skådespelare, de blev tunnhåriga, fick en extra fettvalk över byxlinningen och ett jobb de inte ens ville ha. Och hade man otur hamnade man på familjerådgivningen. ”Berätta om första mötet med Martina”, upprepade Lena och lutade sig framåt.

Tommy svalde. Egentligen hade han velat blunda för att på riktigt kunna se allt framför sig, men vem satt i en terapifåtölj och blundade?

Han såg ut genom fönstret. Lät blicken vila på ett av de röda löv som fortfarande klamrade sig fast i det svarta grenverket. ”Första gången jag träffade henne var på en fest, hemma hos en kompis till mig. Martina var kompis med min kompis kusin och ja … Hon var ju lite yngre än vad vi var. Vi var kanske tjugo plus och hon gick väl sista året på gymnasiet, bodde fortfarande hemma.”

Han pausade. Funderade på hur pass ingående han skulle vara. ”Jag vet att första gången jag såg henne, alltså på riktigt träffade henne, var utanför toaletten hos min kompis, i hallen, på den där festen. Jag skulle ut och röka och så helt plötsligt så stod hon bara där. Hon drack en sån där söt alkoläsk som alla drack på den tiden. Jag vet att jag sa något skämtsamt om den och att hon var så ung. Frågade om det var saft, eller nåt.

Visst var det så?”

Han såg på Martina. Hon nickade utan att se på honom.

13

”Martina skämtade såklart något tillbaka. Hon var ju liksom rapp i käften. Det är hon fortfarande.”

Tommy väntade på en reaktion från Martina, men hon tycktes oberörd. Han fortsatte. ”Så vi hälsade där i hallen, tog i hand, lite formellt på skoj sådär. Hon sa att hon redan visste vad jag hette.” ”Jaså?” sa Lena och såg glatt på Martina. ”Du visste redan vem han var?” ”Alla visste vem han var”, sa Martina lågt. ”Han var känd på den tiden. I Forshammar i alla fall.” ”På några fler ställen också faktiskt”, sa Tommy och skrattade. ”Jag var sångare i ett band som hette Crystal Heart …”

Tommy väntade på en igenkännande min från Lena, men hon ruskade på huvudet. ”Skitsamma! Vi var rätt stora ett tag där i början på nittiotalet. Bubblade på Trackslistan. Förband till Europe en gång faktiskt. Men … var var vi?” ”Mötet med Martina”, fyllde Lena i. ”Ni hälsade.” ”Ja, precis. Och jag kände faktiskt igen henne också. Hon hade varit Forshammars lucia den vintern så hon hade varit med rätt mycket i tidningen. Hennes bild hade suttit uppe i skyltfönstret i centrum och så. Jag tyckte att hon var sjukt snygg. Det här var mitt i sommaren och jag minns att hon var väldigt solbränd och att hennes ögon liksom … lyste.”

Minnet fick Tommy att bli allvarlig. När han tänkte efter hade den där stunden varit avgörande för så mycket i hans liv. Det där första mötet i hallen hade senare resulterat i hus, bröllop, barn, resor, bra minnen. Han svalde. ”När jag såg henne där i hallen så … visste jag på något vis.

14

Det var en så stark känsla. Jag visste liksom att jag ville ha henne i mitt liv, för alltid.”

Tommy kände hur halsen tjocknade. Han harklade sig. ”Efter den kvällen kunde jag inte sluta tänka på henne. Och så fick jag höra av någon kompis att hon hade en sån där personsökare, som en del hade på den tiden. Innan mobilerna kom. Jag kom över hennes nummer och började skicka lite meddelanden till henne. Först bara kryptiska sifferkombinationer. Jag hade någon tanke om att varje siffra skulle motsvara bokstäverna i alfabetet, men det kunde ju inte hon veta.

Hon visste ju inte ens vem som skrev. Så till slut skickade jag mitt nummer och då ringde hon upp. Ganska direkt faktiskt.

Det var så jäkla konstigt för vi kunde prata liksom, pratade hur länge som helst. Det var som att vi känt varandra hela tiden.”

Lena nickade och skrev något i blocket. ”Och vad hände sedan, efter samtalet?” ”Ja, sedan fortsatte vi att prata på telefon. Typ varje kväll, i kanske en vecka eller två. Och sedan hade jag en spelning i stan. Och då bad jag henne komma på den. Och det gjorde hon. Hon och två kompisar åkte dit.”

Lena nickade uppmuntrande och nu var det som om Tommy inte ville sluta. Han ville tillbaka till den där tiden, den där kvällen. Få uppleva allt igen. ”Jag minns att jag blev så jäkla irriterad för jag hade planerat att jag skulle hinna träffa henne före spelningen, men allt körde ihop sig. Det var ett jäkla meck med ljudet. Vi var i en källare och deras ljudtekniker var sjuk så vi fick hålla på och skruva själva. Men, i alla fall … När vi drog igång ­spelningen

15

så såg jag henne direkt i publiken. Hon var så fantastiskt snygg. Så vacker att det liksom blev suddigt runt henne. Och det är så konstigt, för vanligtvis brukar man bara se dem som står längst fram. Man har ju ljuset i ögonen och så. Men Martina stod nästan längst bak och ändå såg jag henne. Hon var liksom som en liten lampa, mitt i publikhavet.”

Tommys bröst blev varmt och han märkte att rösten svajade. Det här varit inget han brukade prata om. Hade han någonsin pratat om det här? Med någon? ”Och eftersom vi hade pratat hela nätterna och det här var första gången som vi skulle träffas på riktigt så blev alla känslor så himla starka. Jag hade ju liksom förälskat mig i henne över telefon och när man då ser henne och ser hur vacker hon är så … Jamen det blir ju som en … explosion.”

Tommys hjärta bultade hårt nu, nästan som om han var tillbaka i den rökiga källarlokalen. Han kunde känna doften av hårspray, mellanöl i plastglas och någon hudkräm hon hade på den tiden. Kokos? Lime? Han kunde höra sorlet i lokalen och minnas exakt hur det kändes när han lyfte upp henne på en högtalare bakom scenen och kysste henne. ”Det var en sån där kväll man aldrig glömmer. Det blev en fantastisk spelning också. Och extranumret, det …”

Han tystnade. Just den biten hade han försökt återberätta förut, men det hade aldrig gått. Det som i verkligheten hade varit så stort, starkt och vackert lät bara billigt när det kom ut i ord. ”Extranumret?” upprepade Lena.

Tommy såg ner på sina händer. Funderade på om han skulle stanna nu eller om han skulle försöka beskriva den stund som

16

faktiskt var den bästa i hans liv, om man inte räknade barnens födelse. ”Jo, men alltså det …” ”Berätta bara”, sa Martina tyst utan att lyfta blicken. ”Okej”, sa Tommy och samlade sig innan han fortsatte. ”På den tiden körde vi alltid ett extranummer. Och alltid samma låt. Livin’ on a prayer med Bon Jovi. Den var liksom vårt signum. Folk tyckte att vi gjorde den bra och de gav sig inte förrän vi hade kört den. Så var det den här spelningen också.

Du vet vilken låt det är?” ”Absolut!” sa Lena. ”Den känner jag till.”

Tommy fortsatte. ”Så när vi står där på scenen och har kört våra låtar och pratar ihop oss om extranumret så kommer jag på en jävligt bra grej. Eller jävligt bra, lite kul sådär i alla fall. Jag säger till grabbarna att vi ska köra den låten och de drar igång som vanligt. Publiken jublar och klappar och är helt galna. I introt säger Bon Jovi Once upon a time not so long ago och det gjorde jag också. Men sedan då, efter själva introt, i första meningarna så byter jag ut orden lite. Låten handlar ju om en Tommy, det var ju därför också som vi alltid körde just den, eftersom jag heter Tommy. Men de sjunger om en Gina också, Gina works the diner all day …”

Lena nickade igenkännande. ”Och Martina kallades ju för Tina …”

Tommy log stort och såg på Lena. ”Jag sjöng låten som om den handlade om oss. Tina works the diner all day. Jag vet att jag såg henne rakt i ögonen och pekade på henne när jag sjöng just den meningen. Jag tror fan

17

hela stan vände sig om och kollade på henne. Och hon bara glittrade. Det var i precis den stunden jag visste.”

Han pausade. ”Som du visste att det var kärlek?” frågade Lena.

Tommy nickade men kunde inte säga något mer, om han inte skulle behöva använda näsdukarna framför sig. ”Vilken stark berättelse, Tommy! Och vilket fint minne”, sa Lena och slog ihop händerna.

Tommy såg på Martina och märkte att hon hade tårar i ögonen. En känsla av samhörighet och lycka sköt rakt igenom kroppen på honom. De här familjeterapeuterna visste vad de höll på med, tänkte han. Genom att tänka på stunden de träffades så hade han fått tillbaka samma nykära känsla som då. Det spelade ingen roll att det var en betydligt äldre Martina som satt framför honom. Hon var fortfarande samma kvinna. Till och med vackrare nu, tänkte han, trots vageln. Hennes ansikte hade blivit skarpare i dragen och de små rynkorna runt hennes ögon, som hon själv ville ta bort med krämer och sprutor, gav henne något slags pondus. Han älskade henne precis som hon var och han skulle alltid göra det. Hon hade fött deras barn, varit med honom i med- och motgångar, stöttat och funnits vid hans sida i alla dessa dagar.

Martina var fantastisk. ”Vad tänker du när du hör Tommy beskriva det här?” sa Lena och vände sig mot Martina. ”Känner du igen dig? Delar du den här upplevelsen?”

Martina nickade samtidigt som hennes ansikte drogs ihop.

Tommy såg att hennes överläpp började darra. ”Du känner igen det?” sa Lena för att hjälpa.

18

Martina nickade tyst. ”Vad är det för känslor det väcker i dig?” ”Det är så mycket …”, fick Martina ur sig med pipig röst.

Lena drog loss en servett från Kleenexboxen och gav till henne. Martina snöt sig och frustade till.

Tommy tyckte att det kändes fint att Martina också blivit berörd av att tänka tillbaka. Många gånger var det som om allt det där var glömt och borta. Romantik och innerlighet hade bytts ut mot planering, städning, Martinas butik och jobbresor, bilbesiktningar, tandläkartider och hunden som skulle rastas, matas, borstas. De borde leva mer som förr, tänkte han. Varför gjorde de inte det? De behövde ju bara se varandra. Ha kul ihop.

Tommy sträckte ut en arm över bordet och kramade till runt hennes underarm innan han lutade sig tillbaka igen.

Martina svalde. ”Det är jättefina minnen”, sa hon. ”Jag var så himla förälskad.”

Hon tystnade och sedan kom den riktiga gråten. Den vällde fram ur henne, som ett bröl genom mun och näsa.

Lena drog ihop ögonbrynen och lade en hand på Martinas axel. ”Oj! Det här är jobbigt för dig ser jag.”

Martina nickade, men fick inte fram ett ljud. Hennes smala axlar hoppade och de långa ögonfransarna klibbade av tårarna. ”Det är helt okej”, fortsatte Lena lugnt. ”Sånt här kan vara jätteladdat. Det kan vara flera år av spänningar, sorg och andra känslor som kommer fram när man lättar på locket.

19

Ta din tid bara. Du pratar när du känner dig redo.”

Tommy förstod inte riktigt vad det var som hände. Hade hans berättelse lockat fram så starka känslor?

Hon snyftade med slutna ögon.

Tommy böjde sig fram igen och klämde runt hennes arm.

Martina öppnade långsamt ögonen, men trots att han känt henne halva livet kunde han inte läsa henne. Det var precis som de gånger när hon börjat gråta efter att de legat med varandra. Tommy visste aldrig; grät hon av lycka eller hade han gjort något fel?

Martina vek ihop näsduken och duttade med den under sina svullna ögon. ”Jag känner bara att jag måste berätta precis hur jag känner”, sa hon med grötig röst. ”Absolut”, sa Lena. ”Vi lyssnar.” ”Alltså, allt det här som Tommy berättar, det stämmer. Men det är liksom så himla längesedan att jag knappt minns det.”

Martinas röst åts upp av en snyftning.

Lena såg medlidsamt på Martina. ”De senaste åren har vi bara gått bredvid varandra och … det är som att … det finns liksom ingenting kvar.”

Tommy kände hur det sved till i bröstkorgen. Som en stickande, krypande eld genom artärerna. Ingenting kvar? ”Jag förstår”, sa Lena och bytte ställning i stolen. ”Du upplever att det ni hade då inte finns kvar längre?”

Martina nickade. ”Det är en väldigt vanlig känsla”, sa Lena och såg på Tommy som för att lugna honom. ”Speciellt när man levt så länge tillsammans som ni har gjort. Vi människor är i stän-

20

dig­­utveckling och ibland kan det kännas som att man har utvecklats olika mycket, eller kanske åt olika håll. Och därför är det jättebra att ni är här. Ibland kan man behöva hjälp att reda ut om det är så att man har utvecklats åt så olika håll att det inte är möjligt att reparera, eller om man kan hitta tillbaka till varandra.”

Det snurrade till i Tommys huvud. Inte möjligt att reparera? Hitta tillbaka till varandra? Så illa kunde det väl inte vara? De hade kommit hit för att smörja upp och fixa till, inte för att något havererat. ”Och det är möjligt att hitta tillbaka till varandra”, fortsatte Lena. ”Även om det kan kännas svårt. Om båda vill så brukar det lyckas, det är min erfarenhet.”

Martinas gråt tog ny fart. Hulkningarna var så kraftiga att det lät som om hon skulle kräkas. ”Det går inte”, sa Martina. ”Det går bara inte. Jag …”

Hon tystnade och tycktes samla sig. Hon lyfte blicken och såg på Tommy med rödgråtna ögon. ”Jag kan inte bära det här längre.”

Martinas ansikte var förvridet, som om varje drag i hennes ansikte, de som han så väl kände igen, hade knådats om till oigenkännlighet. Vem var människan som satt framför honom? Martina öppnade munnen. ”Tommy!”

Av någon konstig anledning visste han plötsligt vad hon skulle säga. Något i hennes tonfall och en knappt synbar skiftning i blicken gjorde att han visste exakt vad som skulle komma. Han tänkte inte lyssna på det. Han ville inte höra.

Han ville resa sig, kasta sig över henne och hålla handen över

21

hennes mun. Han ville trycka handen så hårt mot hennes läppar och tänder att det inte kom ut ett ljud, inte en stavelse av det hon skulle säga. Han ville stoppa tiden, skjuta ut sig själv från det här rummet, från den här stunden, fly bort, tillbaka, hem. ”Tommy!”

Han knep igen ögonen. ”Tommy, jag vill inte det här längre. Jag har bestämt mig.

Jag vill att vi skiljer oss.”

22

2

Tommy rökte inte längre. Men när han ställt bilen längst bort på Forshammarverkets norra parkeringsplats och stängt av motorn satte han handen under förarsätet och drog fram ett cigarettpaket. I en liten tygpåse, fastsatt med kardborreband strax till höger om reglaget där stolens placering ställs in, fanns alltid en tändare och ett paket röda Marlboro. Nöd­ raketer, kallade han dem för de få som kände till hans hemlighet. Ett sätt att lugna sig, få vara ifred. Charbel visste att han tog en cigg då och då, och kanske hade någon av kollegorna sett honom ta ett bloss. Jorma visste garanterat. Han såg och hörde allt, trots att han själv knappt märktes. Martina hade ingen aning om Tommys ovana. Inte barnen heller. Ingen av dem hade i alla fall sagt något.

Han pillrade fram en cigarett, körde ner rutan och drog ett djupt bloss, blåste ut och kände sig tom. I byggnaden framför honom fortsatte allt som om ingenting hänt, trots att hela hans liv just vänts upp och ner. På nittio minuter hade han gått från att leva ett vanligt och rätt så bra liv till att inte ha något.

Vad fan skulle barnen säga, tänkte han och askade ut genom fönstret. Och hans morsa? Vad skulle de göra med huset?

23

Han hade inte kunnat gråta. I bilen från vårdcentralen hade det varit som om han inte kände Martina. Han hade släppt av henne vid butiken och kört vidare till jobbet medan allt gång på gång spelats upp i hans huvud. Martinas egendomligt skeva ansikte när hon sa de där orden, terapeutens försök att lugna efteråt. Tommy hade blivit förbannad, velat slå näven i saker, rusa därifrån. Men han hade suttit kvar i fåtöljen, försiktigt och utan ett svärord hade han frågat henne varför hon inte sagt något. Det hade funnits tusen tillfällen att göra det, tusen andra sätt att säga det på. Varför hade hon släpat honom till en terapeutjävel? Ville hon såra extra mycket?

Smeta tjära på hans kropp och rulla honom i fjädrar?

Cigarettröken ringlade grå och trög i den fuktiga sep­ temberluften. Han lutade sig bakåt i sätet. Strax skulle avdelningens månatliga arbetsplatsträff börja. Tjabb vid kaffemaskinen, dräpande kommentarer i maskinhallen, pepparkakor i plastburk på fikabordet, huvudet upp och fötterna ner. Han skulle snart behöva gå in om han inte skulle komma för sent. Men vad spelade det för roll? Det enda som avhandlades på APT:erna numera var de ständigt ofullständiga kemikalieförteckningarna, deras krånglande tidrapporteringssystem och jobben som alltid var för få.

Han skulle inte missa något, konstaterade han och såg bort mot den gråa plåtdörren som ledde in till det som varit hans arbetsplats i mer än trettio år. I tre decennier hade han fem dagar i veckan klivit in och ut genom den där dörren. Varje morgon, varje eftermiddag. När han för första gången kommit hit hade det varit för att söka något tillfälligt. Han hade fått en timanställning i servicegruppen

24

på stående fot och det hade passat honom perfekt. Städa och hålla produktionslokaler och maskiner rena krävde inget större engagemang. Dessutom var jobbet välbetalt, flexibelt och möjligt att kombinera med spelningarna och allt som hörde till. Tanken på att stanna hade inte funnits.

Han hade haft helt andra planer. Släppa nytt, bli signad av något större skivbolag, göra längre turnéer och spela in en påkostad musikvideo. Det var så deras skitstövel till manager hade sagt. Lovat och byggt upp förväntningar som aldrig blev verklighet. Istället kom Martina och med henne hus och barn. Det fanns inte tid för musiken. Efter bara något år hade han avancerat och blivit gruppledare, fått mer och mer ansvar. Sedan tio år tillbaka var han underhållsansvarig och han vågade faktiskt påstå att Forshammarverket var välskött, mycket tack vare honom. Trots att både maskiner och lokaler var gamla och slitna så rullade allt som det skulle. De hade sällan produktionsstopp och när det hände berodde det alltid på någon inkompetent operatör. Aldrig på bristande underhåll.

Dörren till avdelning sex öppnades och Tommy hukade sig i bilsätet. Han såg hur Charbel, klädd i mörk kostym och slips, klev ut. Han rörde sig med stora kliv över asfaltsplanen samtidigt som han rotade med handen innanför kavajslaget.

Hans vän verkade ha siktet inställt på det hörn av området där rökning var tillåten. Av någon anledning behövde även Charbel en nödraket idag, tänkte Tommy och tryckte till på ratten.

Bilens signal fick Chabbe att hoppa till och i samma stund som deras blickar möttes och Charbel smällde av ett av sina

25

breda leenden ångrade sig Tommy. Han skulle bli tvungen att berätta. Charbel skulle bara behöva se honom för att veta att något hänt. ”Vad gör du här ute?” sa Chabbe och lutade sig in genom rutan. ”Det luktar cigg.” ”Det måste komma från dig i så fall”, sa Tommy och satte den glödande fimpen mellan läpparna. Han knäppte loss bältet och klev ut. ”Vad händer?” Chabbe såg på honom med smala ögon.

Tommy ryckte på axlarna och kände hur det tryckte till i halsen. ”Visst fan! Det var idag ni skulle på rådgivningen.”

Tommy nickade. Charbel drog med honom till rökhörnet, tände en cigarett till sig själv och bjöd Tommy på ännu en.

Martina hade varit gravid med Axel när Tommy slutade röka. Chabbe hade aldrig rökt, inte på riktigt. Han drack inte heller. Bara när nöden krävde. Nu rökte han på ett sätt som bara en storrökare gör. Nonchalant och intensivt, pratade medan det bolmade grått ur hans näsa och mun.

Charbel såg ut över industriområdet. ”Hur illa var det?” ”Illa”, sa Tommy och fortsatte motvilligt. Orden gjorde ont att uttala. ”Hon vill skiljas.”

Charbel stannade upp med cigaretten i luften. ”Du skämtar?”

Tommy skakade på huvudet.

Charbel drog ett djupt bloss. ”Det är ändå inte kört. Det är ju första samtalet, eller hur?

Hon kanske vill testa hur mycket du bryr dig? Få lite upp-

26

märksamhet bara, bli sedd. Det är precis som i affärer. Man slänger ur sig ett skambud för att kränka den andra lite. Det är bara ett spel.”

En av Charbels bästa sidor var hans förmåga att se ljust på det mesta som hände i livet. Han hade förmågan att fokusera på det som gav och trycka bort det som tog. Han var en överlevare, skolad av libanesiska flyktingar som med två tomma händer och en begagnad korvvagn lyckats bygga sig ett bra liv i Sverige. ”Hur är det själv? Du röker”, sa Tommy och såg på honom.

Charbel askade mot sulan på sina svarta, exklusiva skinnskor. ”Ni har APT snart”, sa han och drog ihop ögonbrynen. ”Ska du vara med på den?” ”Skulle helst slippa.” ”Gör det! Skippa APT:n idag!”

Tommy försökte läsa hans ansikte. Det var något nervöst hos Charbel som han inte sett på många år. Inte sedan de tidiga skolåren då han var ny i Sverige och gömde sig längst in på killtoaletten för att på knackig svenska försöka skoja bort den skit han blev utsatt för. Nu var det som om det återigen kliade innanför hans välskräddade kostym. ”Berätta! Varför ska jag inte gå på APT:n?”

Tommy började långsamt lägga pusslet i sitt huvud. Ekonomichefen är ovanligt snyggt klädd, ska vara med på underhållssidans APT, röker fast han inte röker och verkar veta något som han inte kan berätta. ”Ska det varslas?” frågade Tommy och tänkte att det inte skulle vara särskilt förvånande. De senaste åren hade verket

27

gått med förlust varje år, och skulle inte alltihop gå åt skogen behövde de snart skära ner på folk. ”Värre”, sa Charbel och bet ihop. Han såg på Tommy med ledsna ögon och drog efter andan. ”Jag vet att det här inte är rätt dag för fler dåliga nyheter. Men jag drar det för dig här, så slipper du gå in och höra det.”

Charbel tryckte ner sin fimp i en kruka fylld med sand.

Han sa det som om det han berättade inte var något mer uppseendeväckande än morgondagens väder: ”Verket ska flytta.”

Tommy började skratta. ”Vadå verket? Du menar inte verket som i … hela verket?” ”Det är sant”, sa Charbel allvarligt.

Tommy tystnade och stirrade på honom.

Charbel pratade snabbt och sammanbitet. ”Hela produktionen flyttas till Estland efter årsskiftet. Alla förlorar jobben. Det blir ingenting kvar här. Ingenting. Inte en person. Antingen flytta till Estland eller söka annat jobb.”

Tommy kunde inte ta in det han sa. Han stirrade på den stora plåtbyggnaden framför dem. Skorstenarna som det hade rykt ur i mer än hundra år. Skulle allt det här stängas igen?

Vad skulle hända med alla människor? Vad skulle hända med Forshammar? Med honom? ”Jag måste gå in nu. Verkschefen och kommunikations­ chefen väntar på mig. Vi ska runt på alla avdelningar och informera. Det kommer bli kaos.”

Tommy stirrade tomt framför sig.

Charbel klev fram och tog tag i hans axlar. ”Men du! Allt ordnar sig. Martina är ju din. Du åker hem

28

nu, lagar hennes favoritmat, tänder ljus och dukar med servetter och grejer. Sedan snackar vi ihop oss om det här med jobbet. Det måste ju finnas något vi kan göra, eller hur? Ledningen måste ju fatta att det inte kan vara billigare att flytta hela skiten till ett gäng estländare som inte ens vet hur man startar våra maskiner. Det förstår väl vilken idiot som helst.

De har räknat fel.”

Han ruskade om Tommy. ”Åk hem nu! Jag säger att du var tvungen att dra till läkaren med någon unge eller nåt. Så hörs vi i morgon.”

Charbel släppte greppet om honom och stegade iväg med den öppna kavajen fladdrande runt höfterna. Han vände sig om. ”Och du deppar inte och sånt. Okej? Det här löser sig.”

Tommy gick långsamt tillbaka till bilen och tände ännu en cigarett.

29