Marie H Lundh Sarahs mål
Till minne av pappa
17 maj 1948–21 december 2010
”Nu tar du på dig overallen.” Jag drar ner halsduken från hatthyllan och väntar på att Saga ska sätta i gång.
Hon pekar mot golvlisten och ser frågande på mig.
”En spindel, den måste ha kommit in med veden. Nej, du behöver inte hjälpa den. Dra bara upp dragkedjan.”
Jag öppnar kappan jag nyss knäppte och fläktar mig med handen.
”Ta inte av dig overallen, vi ska åka nu. Ja, där är dragkedjan.”
Hon rycker i den lilla flärpen.
”Ska jag hjälpa? Inte det? Nej, såklart.” Suck. ”Saga, mamma har ett viktigt möte. Jag ska flyga jättelångt, till Umeå.”
Jag sträcker mig mot henne, men hon smiter undan och blänger på mig. ”Vars är det?”
”Vid kusten, långt söderut.”
”Vad är kusten?”
”Där hav och land möts.”
”Vad är hav?”
De senaste månaderna har jag lärt mig att den här treåringen saknar känsla för effektivitet, dessutom är hon immun mot sunt förnuft. Jag pressar fram ett leende. ”Nu.
Drar. Du. Upp. Dragkedjan! Snälla, låt mamma hjälpa dig.”
Winston III kommer strosande och stryker sig mot Saga, som börjar klappa honom. Just nu vill den desperata delen av mig vråla och se de blonda lockar hon ärvt av sin pappa rätas ut av vinddraget, men istället blundar jag en sekund och samlar mig.
Jag längtar verkligen efter att flytta hem, men morgnar som de här kan få mig att ifrågasätta allt.
Jag föser försiktigt undan katten. ”Vi måste snabba på lite”, säger jag, tar tag i overallen och drar henne till mig för att sätta på pälsmössan.
”Aj, du gjorde illa. Dumma.” Sagas ögon blir blanka och underläppen darrar.
”Nej, lilla Sagagumman.”
En tår rinner ner för den rosiga kinden och uppgivet släpper hon dragkedjan.
”Nej, nej. Vi har inte tid med det här, och jag är inte arg”, försöker jag med samma röst som brukar fungera på mormor när hon krånglar. ”Mamma längtar efter dig, därför vill jag att vi skyndar oss. Då kan jag snabbare komma hem och vara med Saga och pappa igen, hela veckorna. Inget dumt jobb. Förlåt, kan vi bara åka nu gumman? Snälla?”
Det kan vi inte.
Barnet som ibland är så ljuvligt att mitt hjärta går sönder av kärlek kastar sig på hallgolvet och förvandlas till ett överhettat skrikande litet odjur. För en kort sekund överväger jag att hämta en polkagrisstång – men lagret av mutor börjar sina. Jag tvingas acceptera att jag är besegrad, så
jag sätter mig ner bredvid och halar upp henne i famnen.
”Mamma är bara stressad, vuxna blir det ibland men det betyder inte att vi är arga.” Jag pussar henne på huvudet. ”Snälla, följ med till förskolan nu. Du brukar ju ha så roligt med fröken Ing-Marie och de andra. Och vet du vad? Sedan kommer gammelmormor och hämtar dig!”
”Gammelmormor ska komma sen.” Saga hulkar, men lösgör sig från mitt grepp samtidigt som hoppet sprider sig i hennes ansikte – kanske är det hoppet om att slippa mamman från helvetet.
Mamman med datorväskan som om exakt tre timmar äntligen ska göra sin sista dag på kontoret i Umeå, och bli avtackad efter både utnämningen till hovrättsassessor vid Hovrätten för Övre Norrland och tiden som beredningschef.
Saga kravlar sig upp. ”Jag måste kissa”, säger hon bestämt och jag kväver ännu en suck.
Snabbt hjälper jag henne av med overallen och ställer mig i dörröppningen till toaletten. Omständligt drar hon fram pottan på golvet och får av sig mjukisbyxorna. Mobilen plingar till i väskan. När hon har satt sig börjar hon sjunga för sig själv. Jag skjuter igen dörren och tar fram telefonen.
Displayen skvallrar om två sms från hovrättskollegan Jonah. Motvilligt formar mina läppar ett leende, som snabbt suddas ut. De senaste månaderna har han betett sig märkligt, vilket jag är van vid att mer juniora jurister gör. De brukar finna mig aningen … krävande, är ordet jag föredrar. Men Jonah verkar inte vara det minsta rädd, vilket jag antar hänger ihop med att han har sett mig re-
jält berusad. Man tenderar att tappa respekten för folk när sådant händer.
Jag ruskar av mig genansen som minnet väckte till liv.
På toaletten har Saga övergått till att pratsjunga om en tuff brud i lyxförpackning, en låt jag misstänker att mormor tipsat min dotter om.
Jag gläntar på dörren. ”Ska jag torka dig?”
När vi är klara följer hon motvilligt med ut i hallen igen.
”Erik!” ropar jag. ”Är du hemma? Ska jag låsa? Kan du öppna i så fall? Sotaren kommer i dag.”
Jag stoppar ner telefonen med meddelandena från Jonah i väskan.
”Erik?!” försöker jag en sista gång.
Medan jag väntar på svar gör sig klumpen i magen påmind. Erik är kanske på jobb, eller kom han hem i natt? Det vet jag inte, eftersom jag sov i gästrummet.
”Pappa är så trött. Bara sover och bajsar.” Saga nickar.
”Ja, pappa är ofta trött. Han sover kanske.” Jag tar fram papper och penna. ”Vi får helt enkelt lämna dörren olåst.”
Jag lägger en lapp på köksön. Inte till min sambo, utan till sotaren.
En stund senare gör jag ett försök att överlämna Saga till Ing-Marie på föräldrakooperativet Renens avdelning Fjällämmeln inne i Gieresvuohta. När jag berättar om morgonens kamp fnyser hon som om jag överdriver.
”Tre är en härlig ålder, tänk att du är stora tjejen nu.”
Hon klappar Saga på huvudet och riktar uppmärksamheten mot mig. ”De börjar förstå att de har en egen vilja.”
”Det menar du inte.” Jag bänder med milt våld loss dottern från benet och ger henne en knuff mot avdelningens lekrum.
”Barn behöver sina föräldrar, det är viktigt att finnas där för sitt barn”, fortsätter Ing-Marie.
”Absolut. Yvonne hämtar henne vid två, hon nås även på telefon om det skulle vara något.”
”Jag har ändå en gås oplockad med Madame Y, så det blir perfekt. Ametisten har inte alls hjälp mot min huvudvä...”
Ett ylande avbryter oss. När jag vänder mig om lyser örat rött där det hänger på väggen, manicken som ska mäta ljudnivån på avdelningen protesterar ilsket.
”Vad tar det åt dem? De där två som brukar vara så fina vänner. Gå du, jag hanterar det här. Lyckas jag inte har vi nog en skvätt kloroform kvar i personalskåpet.” Ing-Marie mönstrar mig och när jag gör mig redo att gå tillägger hon: ”Jag vill ju inte hindra dig från att förstöra fler liv.”
Jag släpper dörren som skiljer kapprummet från entrén. ”Vad menar du med det?”
Ing-Marie vänder ryggen mot mig. ”Ingenting, det var bara ett skämt.” Innan jag hinner svara försvinner hon in på avdelningen.
Efter vissa dröjsmål i Nordmyr, och den sedvanligt skakiga flygningen, tar propellerplanet mark på landningsbanan i Umeå. Taxin väntar och en halvtimme försenad anländer jag till Hovrätten för Övre Norrland.
Innanför dörren stöter jag ihop med myndighetens högsta chef, hovrättspresidenten Birgitta. ”Tänk, i dag är det din chips- och bubbelfest”, säger hon. ”Vad tiden går!”
Chips- och bubbelfesten är vad firandet inofficiellt kallas, det som äger rum när en ny hovrättsassessor utnämns.
Någonting strax ovanför mig fångar hennes uppmärksamhet. ”Får jag?” Hon sträcker fram handen mot mitt hår. ”Du har granbarr i barret. Men det är kanske meningen, som en dekoration?”
Medan hon ler slätar jag ut håret där hon rafsat runt.
”Det blev en riktig norrlänning av dig till slut”, konstaterar presidenten vars genialitet och administrativa förmågor är omtalade, nästan lika omtalade som det ledarskap som får alla att känna sig delaktiga i verksamheten och dra åt samma håll.
Jag nickar tillbaka och snuddar vid drömmen om att någon gång lyckas förvärva hennes kompetenser. Själv kan
jag det administrativa, gällande resten har jag mycket kvar att lära. I färskt minne finns notarien i tingsrätten som under mitt tredje år av domarutbildningen bröt ihop av stress.
”Du, förresten!” säger Birgitta. ”En liten förvarning är kanske på sin plats? Jag har pratat med Vita häxan, min kära kollega hade en del att berätta om dig.”
Vita häxan, den iskalla kvinna som är Svea hovrätts president, lånade för fem år sedan ut mig till Hovrätten för Övre Norrlands domkrets – och till Nordmyrs tingsrätt i synnerhet. För min dåvarande högsta chef var det bara en signatur på ett papper, för mig en flytt som kom att förändra mitt liv för alltid.
”Jag tar skvallret under mitt hyllningstal.” Birgitta ser lurigt på mig. ”Hur känns det att flytta hem till Nordmyr då?”
”Jag kommer att sakna jobbet och kollegorna”, säger jag och tittar ner mot korridoren där hovrättsfiskalerna, juristerna som går domarutbildningens första år, har sina kontor. ”Men jag längtar hem – min familj behöver mig och jag behöver dem. Eriks arbetstider är oregelbundna och schemat har varit svårt att få ihop.”
”Är din sambo fortfarande polis i Nordmyr?”
Jag nickar. ”Jag ser fram emot variationen på tingsrätten också. Det har varit rätt tungt med alla grova brottmål här i hovrätten. Särskilt barnpornografimålen.”
”Ja, de kommer i en strid ström nu för tiden”, säger Birgitta. ”Vissa trivs bättre på tinget och det är utmärkt. I synnerhet när tingsrätten ligger i Nordmyr – även om du din reklampelare har förstört allt. Nu vill folk dit.”
Birgitta syftar på det skämtsamma hotet att den som inte hittar annan sysselsättning efter utnämningen skickas att döma i Nordmyr. Alla hovrättsassessorer förväntas nämligen ta tjänstledigt, om vi inte uttryckligen ombeds att stanna en period – som i mitt fall.
”Det ska du vara glad över, domarförsörjningen i Norrland är en demokratifråga!” Jag imiterar Sven. ”Det går bra att tacka mig nu.”
”Du låter exakt som den gamle lagmannen, hur är det med honom nu för tiden? Lika politiskt korrekt som vanligt?”
”Inkorrekt, menar du?”
Birgitta skrattar. ”Hur som helst kommer vi att sakna dig.” Hon lägger en hand på min arm. ”Och din mormor förstås!”
Presidenten rullar på r:en så hon låter som en riktig stockholmare. Själv sväljer jag skammen och får ur mig ett leende som antagligen mer liknar en grimas. Mormor har en förmåga att nästla sig in och – det är lika bra att erkänna det – en vana att lämna permanenta avtryck.
En vecka in i tjänstgöringen gjorde jag misstaget att berätta för henne om spökhistorierna jag hade hört. Om vålnaden som gick i stentrappan mellan första och andra våningen, vålnaden som försvann i tomma intet. Enligt sägnen var det en domare som hemsökte byggnaden och de anställda delade upp sig i för eller emot spöket. För eller emot spökets existens, i alla fall.
När mormor – eller Madame Y som hon kallar sig i sociala medier – erbjöd hovrättspresidenten sina tjänster gratis, tackade hon ja. Troligtvis utan att tänka efter först.
”Seansen där din mormor efterfrågade en jungfru är en afterwork ingen kommer att glömma.” Presidentens ögon glittrar muntert. ”Tur att hon nöjde sig med en handläggare född i rätt stjärntecken.”
Seansen med tjugo hovrättsanställda sittande i ring på golvet i matsalen, där kristallen agat i kombination med svart turmalin använts för att mota bort den osaliga anden och beskydda hovrätten, är numera en av alla skrönor som florerar bland medarbetarna i den anrika byggnaden.
Efter seansen tände mormor på en kvast salvia och försvann bort i korridoren mässande en ramsa ingen begrep (har jag hört, eftersom jag med mina ”negativa energier” inte fick vara där). Till slut gick brandlarmet.
Mormor tvingade till råga på allt en av hovrättsfiskalerna att filma seansen, eftersom hon skulle dokumentera den för sin kristallfrälsta följarskara.
”Som jag minns det offrades två oskulder på ett altare av lagböcker. Men det fungerade, för ingen har sett någonting sedan dess”, konstaterar Birgitta och tittar på sitt armbandsur. ”Nu måste jag skynda mig till en huvudförhandling. Ha en fin dag så ses vi på avtackningen. Du är väl nyfiken på vad Vita häxan hade att säga om dig?”
Hon försvinner skrattande ner för trappan mot rättegångssalarna.
När jag har hängt ytterkläderna i kontorets garderob tar jag med mig datorn till hovrättens minsta sal, där två andra domare väntar. I dag ska vi fatta beslut baserat på handlingar, utan att målens parter närvarar. Jag väljer en ledig plats, som råkar vara där åklagaren sitter när salen används
för huvudförhandling, och ber om ursäkt för att jag är sen.
Hovrättsrådet som är ordförande och leder arbetet viftar avvärjande med handen. ”Ingen fara. Är du snäll och skickar ett meddelande till adm-fisken att vi är redo?”
Jag startar datorn och chatten innan jag trycker i gång projektorn i taket. Strax syns Sveriges domstolars logga på filmduken och efter ett par klick har vi målhanteringssystemet framför oss.
När dörren efter en stund öppnas och den administrativa fiskalen som ska föredra nästa mål kommer in hoppar jag över ett andetag. Han sätter sig en bit bort och jag styr över tangentbordet till honom, rätar på ryggen och drar lite i kavajens slag innan jag riktar ögonen mot duken.
Ordföranden harklar sig. ”Okej Jonah, då kör vi!”
Inför eftermiddagens firande fylls pentryt och matsalen av kollegor. Trettiofem personer som var och en har gjort min tid här fantastisk.
Medan kön ringlar förbi tårtorna vrider någon upp ljuset i kristallkronorna och när alla har satt sig surrar det av samtal som emellanåt förgylls av skratt.
Jag sveper med blicken över de församlade som jag snart ska skiljas ifrån. Sedan jag började som notarie i Stockholms tingsrätt har avslut och nystarter varit en del av arbetslivet. Så kommer det att fortsätta tills jag har tillräckliga meriter för en fullmaktsanställning som rådman i Sveriges domstolar. För det är mitt mål – att få jobba som domare, vid tingsrätten i Nordmyr närmare bestämt.
”Har du aldrig ångrat att du lämnade Svea hovrätt?” frågar en av hovrättsfiskalerna och sätter skeden i sin tårtbit. ”Jag menar, där kommer inte vem som helst in.”
”Så Hovrätten för Övre Norrland tar in alla med juristexamen och tingsmeritering? Jag ville inte säga något tidigare, men jag anade nästan det … Allvarligt talat är svaret nej, jag ångrar inte att jag valde att gå klart utbildningen här”, säger jag leende och avslutar med presidenten Bir-
gittas ord, nu för tiden även mina: ”I Sveriges minsta men trevligaste hovrätt.”
”Är det verkligen så bra på tingsrätten i Nordmyr? Jag har hört att lagmannen är lite speciell”, säger fiskalen.
”Innerst inne har Sven ett hjärta av guld. Nordmyr rekommenderas.”
”För femtioelfte gången i ordningen.” Fiskalen himlar med ögonen och de övriga skrattar.
”Fjälluften gör gott, jag lovar!” säger jag.
Men för min del är det inte enbart luften i Nordmyr som gör gott, det är sammanhanget. Familjen och jobbet vid tingsrätten. Jag trivs med att driva ärenden framåt, ha närmare kontakt med parterna och umgås med kollegorna – inte minst Sven och chefsadministratören Simona.
”Synd för alla andra att platsen i Nordmyr är upptagen av mig då.” Rösten tillhör Jonah och han slår sig ner bredvid mig. ”Jag ser fram emot att upptäcka Sverige ovanför polcirkeln.”
Att Jonah förordnats att göra utbildningens två år som tingsfiskal vid Nordmyrs tingsrätt – och att Sven lämpat över handledarskapet på mig – är mindre bra.
”Just det ja, så var det.” Jag tar en stor klunk kaffe och vänder mig mot de andra fiskalerna: ”Jag kommer verkligen att sakna att jobba med er, ni får gärna hålla kontakten.”
Sedan Sven på sitt vanliga bryska vis sa att jag skulle bli som Vita häxan har jag jobbat på mitt ledarskap, och när jag fick erbjudandet att stanna i hovrätten ett extra halvår som vikarie för ordinarie beredningschefen tackade jag ja utan att blinka. Ett beslut jag fattade på egen hand. Ett beslut som har fått konsekvenser jag nu måste hem och
hantera. Jag hoppas bara att det inte visar sig ha varit mitt livs största misstag.
”Har alla försett sig med fika då? Bra!” Presidenten slår ihop händerna innan hon reser sig. ”Vi har samlats för att tacka av Sarah, som ska anta nygamla utmaningar.
Eftersom du började din karriär i Svea hovrätt tog jag mig friheten att förhöra Vita häxan om dig …”
Jag kniper ihop läpparna medan hon tar en konstpaus och ser sig omkring.
”Men jag gick bet”, säger hon till slut. ”Ulrike hade bara bra saker att säga.”
Jag släpper ut luften och lyckas få upp mungiporna.
”Men Ulrike vore inte Vita häxan om hon inte hade ett eller annat vasst att bjuda på. Så omdömet om din person är, och jag citerar: Yr, fyrkantig och ständigt plågad av någonting fullständigt obegripligt. Yr och fyrkantig är kanske diametralt motsatta personlighetsdrag, men på något vis jonglerar du dem med bravur.”
Kollegorna skrattar och jag försöker gömma mig i min tårtbit.
”Jag ska kanske passa på att berätta att det var jag som gav Ulrike smeknamnet Vita häxan för trettio år sedan.
Vi är fortfarande de bästa av vänner, en fyrkantig personlighet kan vara charmig om man tar en lite djupare titt, eller hur Sarah?” fortsätter Birgitta och spricker upp i ett leende. ”Vi avtackar dig nu, fast du redan har varit hovrättsassessor i sex månader – men tro inte att du kommer undan för det! Jag vill att du redogör för processhuset och dess byggstenar. Så får vi se om hovrättshuset släpper taget om dig eller inte.”
Jag harklar mig och börjar med husets källare – bevisfakta, innan jag går igenom bostadsutrymmets konkreta rättsfakta och avslutar uppe på vinden med rättsreglerna som beskriver abstrakta rättsfakta. Jag binder ihop våningsplanen med hjälp av bevisvärdering och rättslig bedömning, och avslutar med att sväva ut aningen tillsammans med röken ur processhusets skorsten – med andra ord den rättsföljd som parterna gör gällande.
När jag är klar skiner Birgitta upp. ”Perfekt! Kan någon hämta stämpeln med OK, för den tänker jag sätta i baken på kära Sarah. Tack för den här tiden, du har bidragit till att vi avverkat mål rättssäkert och effektivt. Du är en fin kollega, om det vittnar alla, och du är en synnerligen duktig jurist. Jag önskar dig stort lycka till som tillförordnad rådman vid Nordmyrs tingsrätt!”
Firandet avslutas när bubblet sinar och bara chipssmulor återstår. Jag går tillbaka till mitt kontor för att sortera, rensa och plocka ihop det jag ska ta med hem, men kommer mig inte för att börja och blickar istället ut genom fönstret. I parken lyser ett orange ljus upp den mjuka snön som fallit ymnigt hela dagen.
De automatiska lamporna slås på i korridoren och steg närmar sig. Mina tankar går först till spöket, men det är en mer mänsklig hemsökelse: Jonah. Inte för att någonting har hänt mellan oss, utan för att jag har börjat misstänka att han vill att det ska göra det.
Han sätter sig i besöksstolen och knäpper händerna på magen. ”Det ska bli kul att jobba ihop”, säger han på sin utpräglade halländska. ”Nordmyr var kanske inte första-
handsvalet men nu när du är där ser jag fram emot det, väldigt mycket till och med.”
”Vad är det med dig?” Jag kastar en blick mot honom.
”Vadå? Ingenting. Vad är det med dig?”
Fast jag helst inte vill erkänna det så påverkar Jonah mig. Ända sedan han klev in i hovrättens lokaler har hans närvaro varit kännbar, trots mormors myckna tjat om energier begrep jag först då vad hon babblat om i alla år.
”Hur känns det att flytta hem igen?” fortsätter han och betraktar mig i väntan på svaret jag famlar efter.
”Tänk om det inte blir bra?” hasplar jag ur mig innan jag hunnit lägga locket på allt som vill upp till ytan.
Jonah ser medkännande på mig. ”Är du rädd för det?”
”Äsch, det löser sig”, säger jag och ler. ”Har du packat då? Glöm inte skoteroverallen och pälsmössan.”
”Jag hittade en lista anpassad för att bestiga Mount Everest, tror du det räcker?” flinar han. ”Ska vi ta en öl innan du åker hem?”
Jag skakar på huvudet. ”Nej, jag hinner inte.”
”Eller många?” Jonah höjer ett ögonbryn och skrattar till. ”Du minns verkligen inte?”
”Ja, jag blev berusad, men vem har inte blivit det någon gång?”
Vi hade suttit på ett jobbigt mål, där åklagaren presenterat en mängd bilder på övergrepp mot små barn. En verklighet som de flesta människor slipper befatta sig med, men som vi i domstolarna inte kommer undan.
Jonah kisar. ”Visst, vi säger så.” Att han efter den kvällen började titta på mig på ett annat sätt har förhoppningsvis gått alla andra förbi. Dock inte mig, vilket både är
smickrande och besvärligt. ”Tror du att jag kommer att trivas i Nordmyr? Jag har aldrig varit så långt norrut.”
Jag rafsar i en hög domar jag ska signera. ”Visst, det är en jättebra tingsrätt. Själv ser jag fram emot att få en vardag med familjen igen.”
Jag tycker mig se skymten av besvikelse, som om den här leken i hans värld har en fortsättning. Jonah vet att jag har en sambo jag älskar. Ändå lyckas han uppenbarligen med konststycket att förtränga det.
”Vi kanske kan ses när jag flyttar upp?” frågar han. ”Om du vill?”
Jag börjar läsa i en av domarna och pennan slår ofrivilligt mot papperet. ”Vi kommer att jobba ihop och jag ska vara din handledare, så det lär vi göra.”
Jonah har precis som jag sökt sig till domstolskarriären lite senare i livet, därför är vi jämnåriga. Fast han bara avverkat första året har han ett sätt som är så självklart att det pratas om det bland domarna. Det hade underlättat om han inte varit så intressant att diskutera juridik med –och så enkel att vara nära.
Han böjer sig fram och sätter armbågarna mot knäna. ”Alltså, ursäkta om jag går över gränsen men jag måste ändå fråga: Mår du bra, Sarah?”
Jag är nära att tappa hakan. ”Hurså? Varför skulle jag inte göra det?”
Jonah rycker på axlarna. Det kan omöjligt synas på mig att jag och Erik har det jobbigt. Men vilket par skulle inte få kämpa med ett litet barn att ta hand om, samtidigt som en förälder veckopendlar?
”Allt är toppen. Jag måste göra klart här, så att …”
”Vi ses när jag kommer upp då? Då får du visa mig allt spännande Nordmyr har att erbjuda.” Jonah dröjer sig kvar i dörröppningen. ”Och jag fattar att jag gick för långt, men jag … jag bara undrade, för jag bryr mig faktiskt om dig. Kör försiktigt norrut.”
När ljudet av hans fotsteg dör ut lutar jag mig tillbaka i stolen och kväver ett stön. Med en begynnande huvudvärk sträcker jag mig mot flyttlådan och sätter i gång att packa sakerna jag ska ta med hem.
En stund senare lämnar jag det nu tysta hovrättshuset.
När dörren till personalingången har slagit igen vänder jag mig om och betraktar platsen där jag togs emot med öppna armar. Jag är både stolt och sorgsen.
Sorgsen över vad dessa arton månader kan ha kostat mig. Det är på tiden att jag flyttar tillbaka till Nordmyr permanent nu.
På parkeringen väntar bilen som Erik köpte efter att jag under föräldraledigheten pluggat körkortsteori och som nu ska köras hem till Nordmyr för sista gången. Jag lastar in lådan med böcker i bagageutrymmet och lägger assessorsdiplomet i baksätet, inlindat i kappan.
När jag rullat förbi Umeås yttre stadsdelar ställer jag in siktet på Norrbotten och farthållaren på hundraåtta. Jag släpper ner axlarna och lämnar hovrättstidens anspänning bakom mig, den som i början berodde på att jag var ny och ville göra ett gott intryck och i slutet mest handlade om den jobbiga situationen hemma. Jag klarade det ena, nu ska jag klara det andra också.
Jag har varit Eriks sedan första gången våra ögon möt-
tes i rättssalen. Han är det bästa som har hänt mig och anledningen till att jag tog steget från innerstad, handväska och drinkar till att bo i en by i en fjällkommun. Han har lärt mig att köra bil, fyrhjuling och skoter. Han har gett mig trygghet och en dotter. Men det han framför allt har gett mig är kunskapen att livet är så mycket mer än arbete.
Erik och Saga gör mig starkare än jag någonsin varit, ibland gör de mig också så svag att jag inte vet om jag orkar en enda dag till – men utan dem är jag ingenting.
Medan de avverkade milen blir fler än de som återstår ökar saknaden efter mig och Erik, så som vi en gång var.
När jag når kommungränsen, med skylten som berättar att jag har kommit till Nourrtajiegge – som Nordmyr heter på lulesamiska – viker jag av mot rastplatsen. Här har jag den senaste tiden stannat för att skaka av mig livet i Umeå och förbereda mig på det som väntar hemma.
Bilen får rulla en bit innan jag bromsar under en klen lampa. Jag ringer Erik, men han svarar inte så jag lämnar ett meddelande. Bildörrens glas är kallt mot armbågen, jag lutar huvudet i handen och försöker minnas om han har sagt något om en jobbresa. Egentligen skulle jag kunna fråga mormor, men hon är team Erik till hundra procent och jag orkar inte höra hennes fördömande ord. Inte nu när allt ska bli annorlunda.
En skugga dyker oväntat upp i vidvinkeln och en knackning på rutan skickar en blixt genom kroppen.
”Det var inte meningen att skrämmas”, säger mannen när jag hissar ner rutan. ”Du har fel på ett av baklysena, ville bara säga det.”
Jag finner mig och tackar innan han går tillbaka till sin bil, men hjärtat hamrar fortfarande i bröstet. Sedan Nicklas dök upp i Nordmyr när jag var gravid med Saga,
sedan han fick mig att springa för livet, har varje cell slipat förmågan att växla om till flykt.
Trots att mannen som knackade på rutan inte var han som dödade mamma, trots att han inte ens liknade personen som när jag var nio år bestämde sig för att ta en kniv och avsluta hennes liv, så väckte den självutnämnde trafikpolisen skräcken i mig. Den som alltid ligger på lur. Men det var inte Nicklas som stod på andra sidan glaset den här gången. Det var inte pappa.
Det är imma på rutan nu och strålkastarna bakom tänds. Bilen rullar förbi och föraren höjer handen när han passerar. Jag ska precis lägga bort telefonen, men innan jag hunnit göra det ser jag en notis rulla över skärmen.
En vänförfrågan. Jag går in på Facebook och klickar på profilen, bilden visar en ung tjej med stora mörka ögon. Det är ingen jag känner och hon har bara tre kontakter. Sidan är i övrigt tom. Är det inte amerikanska läkare och militärer så är det unga flickor.
Jag blockar kontot och lägger telefonen på sätet bredvid innan jag styr ut på vägbanan. Om bara en timme är jag hemma i Gieresvuohta igen.