9789177955023

K AT R I N E W E S S E L

Om du vill ha mig

Översatt av Eva-Maria Gelotte

Originalets titel: Om du vil ha meg © Katrine Wessel, 2018 Publicerad enligt överenskommelse med Pitch Forlag AS Omslag av Hanne Løvdal Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2021 ISBN : 978-91-7795-502-3 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Papper fran

1 Trondheim, oktober 1898 Karen höll blicken riktad mot marken medan hon gick. Hon ­skyndade långsamt, det gällde att utnyttja varje tillfälle till andrum hon fick. Dagarna som tjänsteflicka på Kjøpmannsgaten var bråda, och hushållssysslorna stod i kö från tidig morgon till sen kväll. ­Korgen som dinglade över armen var tom. Hon hade just levererat ett par av fröken Winthers knäppkängor till skomakaren i Bakklandet. Karen kikade ner på sina egna skor. De var slitna på spetsen och stramade över vristen, men de fick duga en vinter till.

Nordanvinden kom i skarpa kast från fjorden. Karen drog kappans krage tätare ihop i halsen och önskade att hon hade kommit ihåg vantarna. I kappfickan låg brevet som Fredrik W ­ inther hade gett henne i somras, och som hon hade lovat att lämna till Emma.

Karen visste att det hade kostat honom en hel del att be henne göra det. Han hade knappt vågat se på henne när han räckte henne kuvertet, och han hade gett henne ett fint hårband som tack för hjälpen. Snabbt hade hon stoppat båda sakerna i fickan och gått därifrån. I samma sekund som dörren stängdes bakom henne, visste hon att det var ett löfte hon inte skulle hålla.

Hon hade ändå vägt för och emot, haft dåligt samvete och undvikit Fredrik Winther så gott hon kunde. Det sista hade inte varit så svårt. I likhet med resten av familjen höll unge herr Winther sig 7

för det mesta bakom stängda dörrar när han var hemma. Otillgänglig och allvarlig. Upptagen var han också. Efter branden som hade bragt hans bror om livet och försatt familjen i djup sorg, tog Fredrik Winther sig an affärerna. Han lämnade huset strax efter f­ rukost.

Rak i ryggen, och med syltburksgummiringar runt byxbenen för att undvika att smutsa ner dem. Hans hälta var knappt märkbar när han hämtade cykeln på bakgården. Han kom som regel hem för att äta middag, men åkte tillbaka till kontoret efter maten och återvände inte förrän sent om kvällen. Man fick hoppas att han var för upptagen för att tänka på det dumma brevet. Att han till och med kanske hade glömt det.

Att han hade glömt Emma.

Det knastrade under lädersulorna där Karen gick på en blandning av grus, sand och vatten. Av en eller annan orsak påminde ljudet henne om modern som alltid hade varit påpasslig med att de skulle ställa ifrån sig skorna i hallen innan de kom in i lägenheten.

Familjen Moen hade det kanske inte så fett, men det skulle åtminstone vara rent hos dem. Och inte bara golven. Barnen också. Rena öron. Nykammat hår i strama flätor. Kläder utan fläckar. Det var hårt arbete att alltid hålla fem ungar rena och fina. Karen förstod det ännu bättre nu när hon hade blivit vuxen själv och hade fått plats som tjänsteflicka.

Hon passerade speceriaffären på hörnet och fortsatte över Gamle bybro. Älven rann brun och strid under henne. Halvvägs över bron stannade hon och vände sig mot vinden. Till höger låg Bakklandet med alla skomakarna, bleckslagarna och tegelbruket, och med fästningen som en sockerbit på toppen av Småbergene.

Till vänster låg marinen och domkyrkan. Prydliga trottoarer och breda, snörräta gator som var sopade fria från smuts och damm.

Det var som att stå mellan två världar, och oavsett vad hon gjorde, skulle hon alltid höra hemma i den första. Emma också. Det måste väl Fredrik Winther ändå förstå? Eller var det just det som lockade 8

honom? Emma representerade något annorlunda och spännande … som förbjuden frukt. Karen rynkade på näsan. Fredrik Winther kom från ett hem där blankpolerade silverfat dignade av godsaker och där det bara var fritt att ta för sig. Var det så han tänkte om Emma också? Att det bara var att ta för sig?

Karen hade inte sett Emma sedan den dagen de möttes uppe vid fästningen, en dryg vecka efter den fruktansvärda branden där den äldste av Wintherbröderna omkommit. Hon hade haft brevet i fickan då också, och flera gånger hade hon stuckit ner handen för att plocka upp det. Varje gång hade hon ändrat sig i sista stund.

Hon visste inte vad som stod i brevet, för att öppna det skulle inte falla henne in, men hon antog att det var en kärleksförklaring av något slag. Vad annat kunde det vara? Karen kände ett ansvar för att skydda Emma. Man skulle hålla sig till sina egna, det var något alla visste. Fredrik Winther var arvinge till ett helt handelshus, en affärsdynasti. »Än så länge«, hade visserligen Olava, den andra tjänsteflickan, understrukit de gånger de hade talat om det i köket.

Om fru Ellinor, den havande änkan efter Christian Winther, fick en pojke, skulle barnet hamna främst i arvsordningen. Blev det en flicka, däremot, skulle allt tillfalla Fredrik Winther den dagen Karl Winther inte orkade mer, eller föll bort. Unge Winther skulle i så fall bli en av Trondheims mest välbärgade och inflytelserika män.

Karen stirrade ner i den strida älven. Vattnet virvlade hit och dit och skapade krusningar på ytan. Fredrik Winther kom inte bara från andra sidan av älven. Han kom från en värld som omöjligt kunde förenas med deras.

Karen promenerade vidare över bron och svängde in i på Kjøpmannsgaten. Nakna lövträd stod på rad längs trottoaren och ­bildade en tröstlös sköld mot bryggorna till höger om dem. På andra sidan gatan låg Huitfeldts brandtomt som en dyster påminnelse om oron de alla bar på; den konstanta rädslan för att en liten gnista och en vindpust skulle lägga hela staden i aska.

9

Det kom en kvinna gående emot henne på trottoaren. Hon gick raskt och målinriktat med blicken vänd neråt. Kanske försökte hon lösa små och stora världsproblem, hon också? Kvinnan lade inte märke till något av det som försiggick runt henne, och Karen tog ett steg åt sidan när hon närmade sig, så de inte skulle kollidera.

Kvinnan snuddade flyktigt vid henne och tittade förvirrat upp.

Båda stelnade till och blev stående och stirrade på varandra.

– Karen? Karen Moen? Är det verkligen du? Kvinnans ansikte sprack upp i ett stort leende innan det ersattes av en tankfull rynka mellan ögonbrynen.

– Fröken Hansen? Karen var tvungen att skratta. Att möta henne här … Och på det här sättet.

– Det måste vara flera år sedan vi senast sågs? fortsatte kvinnan.

– Du hade långa flätor den gången och var minst två huvuden lägre.

Jag kände knappt igen dig så vuxen som du har blivit.

– Fem–sex år, sa Karen, varm om hjärtat. – Fröken Hansen skulle ju flytta … Hon betraktade henne nyfiket. Lärarinnan från Bakklandets flickskola hade inte förändrats så mycket. Den spetsiga munnen kunde få vem som helst att tro att hon var pryd och sträng.

Frisyren var fortfarande densamma – med håret stramt tillbakadraget och fäst i en knut lågt i nacken. Pannan var hög och näsan liten och rak. Det var ögonen som avslöjade henne, och de var precis så som Karen mindes dem: milda och varma, fyllda med iver och passion för allt hon företog sig. Det var tack vare fröken Helga Hansen som Karen hade fått en friplats på flickrealskolan. Vanligtvis var det bara flickor ur borgarklassen som fick utbildning ut­över folk­ skolan. – Har fröken flyttat tillbaka till staden igen? Eller det är väl fru nu … Karen mindes besvikelsen när fröken Hansen hade berättat att hon hade förlovat sig och skulle flytta tillsammans med fästmannen. Karen kunde fortfarande inte begripa hur någon kunde ge upp lärarinnegärningen till förmån för en man.

10

Fröken Hansen, som alltid hade framstått som så självsäker, flackade oroligt med blicken. Det förvånade Karen.

– Jo, det stämmer. Jag heter Larsen nu. Men jag är inte gift längre … Hon slog ner blicken. – Och jag har flyttat tillbaka hit.

Det är nog här jag hör hemma. Hon såg på henne och log, men leendet nådde inte ögonen. – Ragnhild – ja, det är min dotter, har hunnit bli två år. Tiden flyger …

Karen visste inte vad hon skulle svara. Skild och ensam med ett litet barn? Hennes fröken Hansen? Hon försökte dölja hur förvånad hon blev, men det lyste sannolikt om hela henne. Historier om unga flickor som hamnade i olycka, och där barnafadern stack innan flickan hann släpa honom till altaret, fanns det många av. Änkor också. Men kvinnor som skilde sig från äkta maken? Karen kände inte till någon. Hade Helga flyttat in på deras gata, skulle hon garanterat ha blivit det stora samtalsämnet.

– Se inte så bekymrad ut, Karen. Det går fint för mig! Helga såg milt på henne, och Karen kände sig dum. – Ibland tar livet en oväntad vändning, inte sant? Det är omöjligt att förutse vad som ska ske. Dessutom klarar vi oss, lillan och jag.

– Javisst, jag bara … Karen hade lust att säga att det här med skilsmässa var nytt för henne, att det var därför hon reagerade som hon gjorde, men i stället bytte hon samtalsämne. – Var bor ni nu?

Har ni arbete?

– Låt oss säga du, Karen. Du är en vuxen kvinna nu, och jag är inte din lärarinna längre. Helga log brett. – Jag bor tillsammans med den yngste av mina bröder, Alfred. Det finns ju knappt en skrubb att uppbringa i den här staden, och har man sådan tur att hitta en, kostar den en smärre förmögenhet. Alfred är för övrigt den ende av mina bröder som fortfarande bor i staden – ja, i landet. De två andra har emigrerat till Amerika för längesen. Som alla andra …

Karen nickade. Hon visste mycket väl vad Helga talade om. Hon kände flera som hade rest sin väg. Barndomsvänner som hade skra11

pat ihop tillräckligt med pengar till biljetten. Ibland hela familjer från gatan hon hade vuxit upp på, men för det mesta var det unga, ogifta män som gav sig i väg. Bostadsbristen var stor, och hyran för den som hade tur nog att lyckas skaffa sig någonstans att bo, var hög. Utsikterna till ett enklare och bättre liv på andra sidan av Atlanten var lockande.

– Jag hör knappt ifrån dem, fortsatte Helga. – De är väl upptagna med att skapa sig nya liv där borta. Alfred, däremot … Hon teg ett ögonblick medan hon log. – Alfred är inte en som går försiktigt tillväga. Den karlen har så många idéer och önskar uträtta så mycket, att det kan bli lite för bra ibland. Själv söker jag arbete som lärarinna, men det är inte så enkelt. Det krävs att grannfrun är snäll och passar Ragnhild åt mig de gånger jag är ute och Alfred är på arbete.

Helga lade en hand på Karens arm. – Men hör som jag pratar om mig och mitt! Hur går det med dig? Hennes ansiktsuttryck ändrades, och rösten blev medkännande. – Jag hörde om din far. Vilken förskräcklig olycka! Det måste vara tungt för er – ja, speciellt för din mor. Det är inte enkelt att tvingas försörja en hel familj ensam.

Karen nickade bara bekräftande. Hon kunde gärna säga att det var både tungt, smärtsamt och svårt för dem allihop, men det ­lindrade inte sorgen och smärtan över att ha förlorat fadern. Ord blev så fattiga. Det var som om en del av henne var borta, och ingen kunde fylla tomrummet efter hennes far.

– Du får komma ihåg att hälsa din mor från mig, Karen. Jag minns henne som en stark och stolt kvinna. Det kommer väl till pass nu, kan jag tänka.

– Tack, det ska jag göra. Karen blinkade bort tårarna. Helga hade rätt. Modern hade alltid varit både stark och stolt, oavsett vilka utmaningar livet bjöd på. Det var en tid när fadern stod utan arbete för att byggherren han arbetade för gick i konkurs, som så många andra byggherrar och handelshus på den tiden. Modern hade tagit extra arbete och hållit hårt i hushållspengarna. På det 12

sättet hade hon fått dem genom krisen. Glädjen hade varit stor när fadern väl fick arbete som snickare hos herr Winther. Han steg raskt i graderna och fick allt större ansvar för de olika byggprojekten. – Mor klarar sig, svarade Karen till slut. – Dessutom har hon Jonas och mina andra syskon till hjälp. De börjar bli stora nu.

– Det är skönt att höra. Och hur är det med dig, Karen? Om du ber mig gissa, kommer jag att säga att du redan är lärarinna. Hon såg skälmskt på henne. – Ja, för jag har inte glömt vad du sa till mig.

Jag blev så stolt och rörd när du talade om att det du önskade dig allra mest, var att bli lärarinna. Har jag rätt?

Karen försökte svälja klumpen i halsen, men den blev liggande och värkte. Hon lät blicken glida över bryggorna. Om hon såg in i Helgas varma, förstående ögon, var hon säker på att hon skulle brista ut i gråt. – Fru Helga har tyvärr inte rätt, är jag rädd. Hon försökte pressa fram ett leende, men det blev bara en grimas. – Jag har fått plats hos en familj här på Kjøpmannsgaten. Hos familjen Winther.

Hon undrade om Helga blev väldigt besviken. Att allt arbete hon hade lagt ner på att få in Karen på flickrealskolan och ge henne en knuff i rätt riktning, var bortkastat. – Jag var tvungen till det, tillade Karen förklarande. – Efter att jag tog mellanstadie­examen, har jag arbetat för att spara pengar till utbildningen. Gått några kvällskurser också, i hopp om att ha en bättre chans att komma in på lärarseminariet. Men när far dog … Hon sjönk ihop i axlarna. – Mor behöver pengarna …

Helga såg medkännande på henne. – Du behöver inte ursäkta dig inför mig, det ska du veta, Karen! Jag, bättre än många andra, vet hur livet plötsligt kan ändra riktning. Hon klappade henne ­tröstande på armen. – Jag beklagar att det inte har blivit precis som du hade hoppats. Men du ska veta att det inte är för sent. Du har ett långt liv framför dig, Karen. Och lärarinna kan du bli senare – och förbli tills du är sjuttio år.

13

Karen var tvungen att le. – Tack för uppmuntringen. Det känns inte precis så nu, men det är väl så livet är ibland. Man kan inte få allt man önskar sig.

Helga svarade inte. Stod bara och betraktade henne med en spjuveraktig blick. Karen kände igen uttrycket. Hon hade sett det förut, den gången fröken närmast hade pressat henne till att söka friplatsen på flickrealskolan. Så stolta de båda hade varit när hon fick den. Hennes föräldrar också. Deras inledande skepsis och ovilja försvann som dagg för solen, och modern hade varit snabb med att berätta nyheten för alla på gatan. Tänk att hennes dotter skulle gå i skola tillsammans med de fina fröknarna i staden! Och efter det skulle hon ut i världen. Hennes Karen skulle bli lärarinna.

– Var inte så säker på det.

– Förlåt? Karen hade varit så djupt försjunken i sina egna tankar att hon alldeles hade glömt vad det var hon själv hade sagt för en stund sedan.

– Att man inte kan få allt man önskar sig. Vet du, tiderna förändras, Karen. Kvinnor får ständigt fler rättigheter, och ännu fler ska det bli! Vi ska visa att vi har en röst – och vi kräver samma rättig­heter som män, också när det gäller högre utbildning och lika löner. Visste du att det fortfarande är så att en manlig lärare tjänar långt mer än sin kvinnliga kollega? Det är en skam, det är vad det är. Och det vill vi få ett slut på! Hon öppnade väskan som hon bar över armen, och rotade runt i den. – Ska du kasta bort dina ­förmågor och ditt liv på att skura golv för folk som tror de är bättre bara för att de är rika? Nej, då föredrar jag det här. Hon drog fram ett häfte och räckte det till Karen. – Se här. Det här är något för dig. Vi måste visa solidaritet och arbeta målinriktat för saken. Då står vi bättre rustade för att skapa oss det liv vi vill ha och förtjänar.

– Vad är det? Karen tittade frågande på den lilla trycksaken.

14

– Det är Trondheims Kvinnosaksförenings medlemsblad. Det står mycket intressant i det, och jag vill uppmuntra dig till att ta en titt. Det kan absolut vara något för dig som är så målinriktad och begåvad av naturen. Vi har möten med jämna mellanrum, och i december får vi celebert besök från huvudstaden. Självaste Gina Krog ska tala till oss! Hennes ögon glödde av entusiasm.

Karen gapade. Gina Krog var en av de stora kvinnosaksförkämparna och svägerska till Cecilie Thoresen, Norges första kvinnliga student. Alla visste vilka de var. Karen hade aldrig brytt sig om politik, men hon hade lyssnat på fadern, som menade att det värsta man kunde göra, var att undvika att ta ställning och förvänta sig att alla andra skulle bereda väg för en. Man fick vara så god och sopa rent framför egen dörr, menade han.

– Du kan tro att vi känner oss lyckliga som har fått hit henne, sa Helga belåtet. Mötet ska vara på Bikupan. Det serveras te och smörgås efteråt. Hon såg uppfordrande på Karen. – Jag tror du kommer att känna dig hemma i vår förening. Det är starka kvinnor som är med, som vill något med sina liv. Många är unga och ogifta, precis som du. De flesta är döttrar från borgarklassen, men det ska du inte bry dig om, för kamplusten är densamma. Just nu står rösträtten överst på agendan, men det är mycket annat spännande som sker. Inte minst här i staden. Det är tal om att änkefru Skjønberg ska starta en skola för sådana som du, Karen. För fattiga kvinnor med förmågor att bli något mer, och som …

– Det vet jag, slapp det ur Karen. – Förlåt, det var inte meningen att avbryta dig. Det är bara det att jag var där när änkefrun talade med fru Winther om just den här skolan, tillade hon förklarande.

Karen mindes episoden med blandade känslor. Fru Winther hade hållit tebjudning för änkefrun och flera av stadens betydelsefulla fruar. Prästfrun och fru Bach hade varit där med sina döttrar, och självklart både fröken Rose och fru Ellinor. Karen hade precis serverat teet och skulle till att lämna salongen när fru Skjønberg 15

hade bett henne stanna. Hon ville gärna fråga henne om något, hade hon sagt. Karen skulle aldrig glömma de andra kvinnornas chockade ansiktsuttryck. Vad kunde väl hon, en tjänsteflicka, bidra med? Änkefrun hade frågat henne vad hon drömde om att bli, och Karen hade pliktskyldigast erkänt att hon drömde om att bli lärarinna. Lyckligtvis var det ingen som skrattade åt henne. Men fru ­Winthers och de andra fruarnas ansiktsuttryck, kanske med undantag av änkefrun själv, hade avslöjat att de uppfattade det hon hade sagt som rent önsketänkande. Det hade varit förnedrande.

Helga kramade hennes arm lätt. – Jag tycker du ska komma på mötet, Karen. Vem vet, det kanske kommer att ge dig nytt mod?

Jag minns mycket väl jäntungen med de oregerliga mörka lockarna som satt böjd över böckerna, och som var så uppslukad av det hon läste, att hon inte alls hörde skolklockan ringa. Du är inte en som ger upp, Karen. Tvärtom – du är en som kämpar!

Karen rynkade pannan. Var hon en kämpe? Målinriktad, javisst, men ingen förkämpe. Inte på samma sätt som fröken Krog, eller någon av de andra kvinnorna, som stod på barrikaderna och ­kämpa­­de för att alla andra skulle få det bättre.

Helga sträckte på ryggen och log. – Nu måste jag nog gå, jag kan inte överlåta ansvaret för Ragnhild till grannfrun för länge. Det var riktigt trevligt att se dig igen, Karen. Hon kramade hennes arm en sista gång. – Jag hoppas att vi ses den 4 december.

Karen blev stående och såg efter henne innan hon kastade en snabb blick på medlemsbladet igen. Entré 50 öre, stod det. Helga hade glömt att nämna det. Karen tog ett djupt andetag innan hon vek bladet dubbelt och stoppade det i fickan. Hur skulle det här sluta? Nu var det inte bara en, utan två saker som brände i fickan.

16