Den sista hemligheten
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 1
2022-05-10 06:07
Översättare: Carina Jansson
POLa R IS
POLARIS_MONTEFIORE_KARLEK_OCH_KRIG_titelsida.indd 2
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 3
2022-05-05 15:48
2022-05-10 06:07
Originalets titel: The Last Secret of the Deverills Copyright © 2017 by Montefiore Ltd Omslag av Niklas Lindblad Översatt av Carina Jansson Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2022 ISBN: 978-91-7795-426-2 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 4
2022-05-10 06:07
Till min älskade farbror och gudfar Chris, med kärlek
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 5
2022-05-10 06:07
Castellum Deverelli est suum regnum En Deverills slott är hans kungarike
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 7
2022-05-10 06:07
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 8
2022-05-10 06:07
Victoriag mmEric Victoria Eric
Kittyg mmRobert Kitty Robert
Tussy Tussy (rymde (ran offtill to Amerika) America)
Harryg m Harry mCharlotte Charlotte
(död) Rupert (died)
Elspethg m Elspeth mPeter Peter
Bertie Maud Bertie g mmMaud
Hubert Adeline Hubertg mmAdeline
Ballinakelly Deverills ofslottet CastleDeverill Deverill Ballinakelly-Deverills,
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 9
2022-05-10 06:07
Leonag m Leona mBruce Bruce
Archibald Archibald
Vivieng mmTarquin Vivien Tarquin
Digbyg mmBeatrice Digby Beatrice
George (died) George (död)
Stoke g m Stoke mAugusta Augusta
Celiag mmArchie Celia Archie
William William
London Deverills ofDeverill Deverill House House London-Deverills,
Maggie O’Leary
Vissa sa att hon var född under Samhain, då Ballinakellys invånare firade skörden med en fest, men andra sa att hon föddes under de mörka timmarna efter solnedgången, då illasinnade pookas, banshees och annat oknytt anslöt sig till de dödas andar för att härja fritt bland de levande. Oavsett vilket var sanningen att Maggie O’Leary kom till världen första dagen i november år sextonhundrafyrtio, då en tät dimma lade sig över dalarna, ett lätt duggregn fuktade luften och vinden doftade ljung och gräs och salt. Det hängde en rastlös stämning över O’Learys gård den natten. Korna råmade och stampade med klövarna, hästarna frustade och slängde med sina manar. Kolsvarta kråkor samlades på taket till boningshuset, där Órlagh Ni Laoghaire vankade av och an i sitt sovrum med händerna mot korsryggen och inväntade sitt sjätte barns ankomst med störrebävan än vanligt. Hon var lika rastlös som djuren och stönadeav smärta under det utdragna värkarbetet. Hennes tidigare barn hade kommit tidigt och skyndsamt. Då och då kastade hon en blick ut genom fönstret och spanade efter soluppgången vid horisonten i öster. Hon hoppades att barnet skulle hålla ut till allhelgonadagens gryning och inte födas under dessa mörka och hemsökta timmar.
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 11
2022-05-10 06:07
12
Santa Montefiore
Inte långt därifrån firade Órlaghs familj skördefesten i en stor lada i hjärtat av byn. Alla hade slagit upp sina dörrar och fönster på vid gavel för att låta såväl onda som goda andar vandra fritt, och eldstäderna stod kalla och mörka. Utomhus värmde dock gyllenglödande brasor upp luften, som blivit iskall av alla ondskefulla väsen som huserade fritt i mörkret. Det var inte rätt natt att komma till världen, men Maggie kom ändå. Strax före gryningen, efter ett svårt värkarbete, födde Órlagh ett friskt barn vars gälla skrik skar sönder skyarna och släppte igenom morgonens första ljusstrålar. Men med det nya livets början kom slutet på ett gammalt. Órlagh lämnade jordelivet, men inte förrän hon viskat svagt till barnet i sin famn: ”Céad míle fáilte, Peig”, hundratusenfalt välkommen – för att ge sitt barn ett namn och välsigna henne med en kyss. Barnet Maggies skönhet var besynnerlig och gripande. Hennes hår var svart som korpvingar, ögonen hade en förtrollande grön nyans och hennes läppar var fylliga, sensuella och listigt krökta. Maggie var ovanlig på många sätt, men ingenting skilde henne mer från familj och grannar än hennes sällsynta gåva: Maggie såg visioner av döda människor, ibland redan innan de hade dött. Maggies systrar och bröder retades med henne och kallade henne för häxa, tills deras far med svag och darrande röst förklarade för dem vad som hände med häxor. Fader Brennan, byprästen, gjorde korstecknet varje gång han såg henne och försökte förmå henne att erkänna att det hon påstod sig se bara var sådant hon hittade på för att få uppmärksamhet. Byborna stirrade på henne med stora, skrämda ögon och
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 12
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 13
trodde att hon stod under inflytande av de spöken som varit närvarande vid hennes födsel, och gamla kvinnor muttrade: ”Vid Gud, det där barnet har varit här förut.” Till och med Maggies mormor sa att om hon inte med egna ögon hade sett henne glida ut ur Órlaghs kropp, skulle hon ha trott att flickan var en bortbyting som skickats dit av en gammal pooka för att bringa olycka till huset. Men olyckan kom ändå, vare sig Maggie var en bortbyting eller inte. För Maggie var det dock ingenting konstigt med att kunna se döda eller förutse ett dödsfall. Så länge hon kunde minnas hade hon sett sådant som låg bortom andra människors sinnen. Och hon var inte ond. Det visste hon. Hennes gåva kom från Gud. Så hon flydde till kullarna, där hon kunde vara ett med hela skapelsen. Med vinden i håret och regnvåta kinder vandrade hon genom gräset mot kanten av klippor na och såg havet rulla in mot stranden i glittrande vågor. Under de cirklande måsarna svepte hon sjalen omkring sig och blickade ut över vattnet, och ibland såg hon ett segelfartyg vid horisonten och förundrades över den stora, okända världen bortom hennes egen strand. Men det var bara högt uppe på klipporna, i den uråldriga stencirkeln som kallades häxringen, som hon vågade leka fritt med de naturandar som ingen annan kunde se. På denna magiska plats var det ingen som fruktade henne, dömde henne eller straffade henne – där fanns bara Gud och den hemliga, hedniska, förunderliga värld han tillät henne att se. Men när Maggie blev äldre började andarna bli enträgna. De krävde mer av henne. De hade budskap, sa de, som de ville att hon skulle framföra till de nära och kära som lämnats kvar. Maggies far påminde henne om straffet för häxkonst,
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 13
2022-05-10 06:07
14
Santa Montefiore
hennes äldre systrar bönföll henne att hålla tyst och hennes mormor förutsåg ingenting annat än undergången, men rösterna lämnade ändå inte Maggie i fred. Hon trodde att hon hade ett högre syfte. Hon trodde att det var Guds vilja att hon skulle lätta de dödas samveten. Hon var övertygad om att det var hennes plikt. Det var svåra tider och familjen O’Leary var fattig. Maggies far och fyra äldre bröder var lantbrukare, precis som släkten varit i många generationer. De vakade över fåren som betade på kullarna med utsikt över havet; den älskade mark som varit deras så länge någon kunde minnas. Men det fanns åtta munnar att mätta i hushållet, och inte mycket mat. Maggies far gav långsamt med sig, i ren desperation, och började till slut ta betalt för hemliga sittningar med dottern. Maggie framförde budskap hon hävdade kom från de döda, och han tog emot pengar för att familjen skulle kunna äta. Sakta men säkert spred sig ryktet, och sörjande och lidande strömmade till, likt mörka själar som med utsträckta armar sökte efter ljus. De som inte hade några pengar betalade med det de kunde, som mjölk, ost, ägg – ibland till och med en höna eller en kanin. Men samtidigt spred sig rädslan, då en sådan gåva måste vara djävulens verk, och Maggie växte upp utan en enda vän förutom de vilda djuren bland kullarna. Maggie var nio år gammal när Oliver Cromwell kom med sin armé för att erövra Irland. Hennes bröder anslöt sig till rojalisterna, och inte ens med hjälp av sin siargåva kunde hon förutspå om hon någonsin skulle få se dem igen. Kriget var bestialiskt, och ryktet om Cromwells brutalitet spred sig genom grevskapet Cork likt den pest och hungersnödsom svepte genom landet i dess spår. Belägringen av Drogheda och massakern som följde flätades för evigt in i Irlands
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 14
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 15
historia med röda trådar av blod. Cromwells soldater slaktade tusentals med sina svärd, och alla som flytt till kyrkan för att söka skydd i Guds hus brändes till döds. Ballinakelly nåddes av nyheten att Cromwell inte visade katoliker någon nåd, även om de kapitulerade. Det var därför Maggies far, med en blandning av ursinne och skräck, anslöt sig till rebellerna för att slåss med de vapen han kunde få tag på. Han var modig och stark, men vad hjälpte mod och styrka mot Cromwells välutrustade och välutbildade soldater? Kung Karl den andre drog tillbaka sitt stöd. Han övergav sina arméer på Irland till förmån för skottarna, och försvaret rasade samman. Irländarna var belägrade och ensamma, förkastade och förrådda, lämnade att dö bland kullarna likt hjälplösa får efter en vargattack. Maggies bröder kom till henne från andra sidan döden med budskap till hennes systrar och mormor. De stod med de andra stackars själarna vid fönstret till denna värld och berättade hur de fallit offer för bränder, knölpåkar och svärd. Maggies far dog bland kullarna, fälldes som en hare i ljungen, och det fanns inte någon kvar som kunde ta hand om kvinnorna i familjen. De var hjälplösa som tiggare. De flesta av fåren hade stulits. Det fanns ingen välgörenhet att hoppas på, för kriget hade skövlat landet och byborna dog sakta av svält eller pest. Men Maggie hade sin gåva och folk fortsatte knacka på dörren med det lilla de hade, för att be om budskap från nära och kära. Och kvinnorna O’Leary sörjde i tysthet eftersom de måste vara starka för varandra, eftersom sorgen inte skulle leda någonstans och eftersom deras överlevnad var beroende av deras uthållighet. Men allt var inte förlorat. De hade sin mark – den älskade, vackra marken med utsikt över havet. Trots krigets brutalitet
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 15
2022-05-10 06:07
16
Santa Montefiore
frodades naturen som den alltid skulle göra. Ljungen blommade på kullarna, fjärilar fladdrade omkring i luften, fåglar kvittrade i lövverken och det mjuka regnet och vårsolen skapade regnbågar som välvde sig över dalen i skimrande spann av hopp. Jo, de hade åtminstone sin mark. Men Barton Deverill, den förste lord Deverill av Ballinakelly, skulle ta marken ifrån dem. Han skulle ta ifrån dem allt de hade och lämna dem utan någonting alls.
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 16
2022-05-10 06:07
DEL ET T
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 17
2022-05-10 06:07
Kapitel 1
Dublin, februari 1939 Martha Wallace skuttade fram på stigen som löpte genom Saint Stephen’s Green. Hon kunde inte promenera, det gick bara inte. Hennes hjärta var för lätt. Det lyfte hennes kropp i varje steg och gjorde henne viktlös, som om hon svävade på moln. Mrs Goodwin småsprang bakom henne med korta, raska steg och kämpade för att inte hamna på efterkälken. ”Oj, som du springer. Ska vi inte leta upp en trevlig bänk och sätta oss ner?” föreslog hon och försökte hämta andan. Martha snurrade runt och började hoppa baklänges, några steg framför sin åldrade barnsköterska. ”Jag skulle nog inte kunna sitta stilla ens en minut!” skrattade hon. ”Tänk att jag kom hit för att hitta min mor, och i stället förlorade mitt hjärta. Visst är det otroligt?” Marthas amerikanska uttal stod i stark kontrast till mrs Goodwins engelska. Hennes bleka, irländska hy var rosig på kinderna, och hennes kakaofärgade ögon lyste av upprymdhet. Hon hade tagit av sig hatten för att låta vinden leka med hennes långa, bruna hår, vilket den gjorde med
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 19
2022-05-10 06:07
20
Santa Montefiore
stor förtjusning – den ryckte håret ur sina spännen och fick Martha att se vild och uppsluppen ut. När mrs Goodwin betraktade den glatt dansande, sjuttonåriga flickan framför sig var det svårt för henne att tro att hon så sent som för några timmar sedan hade lämnat klostret Our Lady Queen of Heaven med tårar i ögonen, efter att ha fått veta att det inte fanns någon information om hennes födsel eller hennes biologiska mor. ”Förivra dig inte nu, kära Martha.” ”Varför är du så allvarlig helt plötsligt, Goodwin? När man vet, vet man, eller hur?” ”Men ni har ju precis träffats, och inte i mer än någon timme. Jag säger bara att du måste vara på din vakt.” ”Åh, han är så stilig! Jag har nog aldrig sett en stiligare man. Och han har så snälla ögon. De är så fina och grå och tittade så intensivt på mig. Är det fel av mig att tro att han tyckte om mig också?” ”Naturligtvis tyckte han om dig, Martha. Du är underbar. Han skulle behöva vara blind för att inte se hur förtjusande du är.” Martha lade armarna om sin gamla barnsköterska, vilket förvånade henne så mycket att hon brast i skratt. Flickans sprudlande glädje var oemotståndlig. ”Och hans leende, Goodwin, hans leende!” kvittrade Martha. ”Det var så illmarigt. Så charmigt. Jag har nog aldrig sett ett så betagande leende förut. Han är till och med stiligare än Clark Gable!” Till sin lättnad fick mrs Goodwin syn på en bänk under en högrest hästkastanj. Hon sjönk ner på den med en suck, och hennes bakdel flöt ut på sitsen som en mjuk kaka. ”Jag måste säga att de var väldigt artiga båda två”, sa hon och
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 20
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 21
kände en ilning av beundran när hon tänkte på pojkens far, lord Deverill. Det smickrade henne att en så upphöjd man hade behandlat henne, en simpel barnsköterska, med sådan hövlighet och stil. Hon visste att han bara hade bett dem göra honom och hans son sällskap eftersom sonen uppenbarligen fattat tycke för Martha, men lord Deverill hade varit en fulländad gentleman, trots att han inte behövt vara det, och det var mrs Goodwin mycket tacksam för. ”Lord Deverill är verkligen en gentleman i ordets rätta betydelse”, tillade hon. ”Jag tror att han stal mitt hjärta så fort han kom in i rummet”, sa Martha, som bara kunde tänka på pojken. ”Han kunde inte släppa dig med blicken. Vilken tur att hans far tog initiativet, annars kanske ni inte hade fått möjlighet att träffas.” ”Åh, kommer jag någonsin att få se honom igen?” suckade Martha och vred sina händer. ”Han vet ju var vi bor, och om vi skjuter upp vår resa till London med en dag kanske han hinner söka upp oss.” ”Jag är så uppspelt att jag inte kan stå stilla!” sa Martha och slog ihop händerna. ”Jag vill inte åka hem. Jag vill stanna här för alltid.” Mrs Goodwin log åt hennes ungdomliga naivitet. Så enkelt livet kunde framstå i den första förälskelsens rosiga skimmer. ”Jag vill inte plocka ner dig på jorden, kära Martha,men vi har ju ett uppdrag att slutföra, inte sant?” Denna försynta påminnelse fick Martha att dämpa sig lite. Hon satte sig bredvid mrs Goodwin. ”Det har vi”, svarade hon. ”Och jag lovar att ingenting kommer att styra bort mig från det.”
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 21
2022-05-10 06:07
22
Santa Montefiore
”JP kanske skulle kunna hjälpa oss. Alla inom aristokratin tycks ju känna varandra.” ”Nej, jag vill inte prata om det här med någon. Det är för smärtsamt. Jag vill inte erkänna att min riktiga mor inte ville ha mig, utan övergav mig på ett kloster.” Martha slog ner blicken i marken, samtidigt som en ekorre kilade över stigen och försvann bakom ett lagerträd. ”Jag har just börjat acceptera det själv”, sa hon mjukt, och nu var entusiasmen nästan helt borta. ”Jag tänker inte ljuga för honom, jag tänker bara inte självmant säga hela sanningen. Vi har ju inte känt varandra i mer än någon timme, precis som du sa. Han kan knappast förvänta sig att jag ska blotta min själ.” Mrs Goodwin knäppte händerna i knäet. ”Nåväl. Då stannar vi i Dublin en dag till och reser sedan vidare till London. Vi borde kunna hitta familjen Rowan-Hampton utan större svårighet. Det kan inte finnas särskilt många som bär namnet lady Rowan-Hampton.” Hon sträckte sig efter Marthas hand och kramade den. Det faktum att namnet på Marthas födelseattest var aristo kratiskt gjorde deras uppgift mycket enklare än om det hade varit ett simpelt namn, som Mary Smith. Då hade mrs Goodwin inte ens vetat var de skulle börja leta. ”Men vägen som väntar oss är knappast rak”, tillade hon. ”Vi kan lika gärna njuta så länge vi kan, innan allvaret tar över.” Martha sneglade på henne och bet sig i läppen. ”Åh, jag hoppas verkligen att han söker upp oss.” *
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 22
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 23
JP Deverill stod vid det öppna fönstret i rummet på Shelbourne Hotel och blickade ut över Saint Stephen’s Green. Röken från hans cigarett steg uppåt i en spiral tills vinden ryckte bort den. Han hade blicken riktad mot trädkronorna som bildade ett nätverk över parken, men han såg dem inte – det enda han såg var Martha Wallace. JP hade aldrig varit kär. Han hade varit attraherad av flickor och kysst några stycken, men han hade aldrig brytt sig om någon av dem. Han brydde sig om Martha Wallace, trots att de bara hade tillbringat en timme i varandras sällskap. Men vilken timme det hade varit. Han ville ge henne hela världen. Han ville se henne le och veta att hon log för hans skull. Framför allt ville han hålla henne i handen, se henne i ögonen och tala om för henne hur han kände. Han tog ett bloss på cigaretten och skakade förundrat på huvudet. Martha Wallace hade ryckt bort mattan under hans fötter och fått honom ur balans. Hon var ett blixtnedslag som träffat honom mellan ögonen, en pil från Amors båge rakt i hjärtat. Varenda kliché han någonsin läst kändes nu fullkomligt rimlig, och han visste inte vad han skulle ta sig till. Lyckligtvis visste Bertie Deverill exakt vad han skulle ta sig till. Han hade klappat sin son på axeln med ett mullrande skratt som övertygade JP om att hans far en gång hade varit en riktig kvinnokarl. ”Om du vill träffa henne igen, JP, måste du vara snabb. Sa de inte att de var på väg till London? Ska du inte köpa en bukett blommor och besöka henne på hennes hotell? Du skulle kunna visa henne Dublin. Hon skulle säkert bli väldigt glad att se dig!” JP tänkte igenom varenda sekund av deras timme tillsammans nere i hotellets tesalong. Martha hade iakttagit honom
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 23
2022-05-10 06:07
24
Santa Montefiore
från fönsterbordet där hon satt tillsammans med en äldre kvinna. Först hade han inte lagt märke till henne, eftersom han varit så upptagen av att hälsa på människor han kände. Men när han slagit sig ner vid sitt bord hade han uppfattat hennes blick, och när han vände sig mot henne hade någonting magiskt inträffat. Hon var inte en klassisk skönhet, hon var inte slående vacker och hon var definitivt inte den sortens unga kvinna som försökte dra till sig uppmärksamhet, men till sin förvåning hade JP upptäckt att han inte ville släppa henne med blicken. Hon hade inte heller tittat bort, utan fortsatt se honom rakt i ögonen. Hon hade fått en rodnad på kinderna och sett närmast förvånad ut – som om hon kände igen honom, som om hon såg någonting hos honom som slog an en sträng inom henne. Poeter skrev om den sortens kärlek vid första ögonkastet, men JP hade inte ägnat den mycket eftertanke. Han hade aldrig reflekterat över eller eftersträvat något sådant. Men nu hade kärleken hittat honom, och det kändes som om den hade kastat ut ett nät och snärjt honom i det. Poeterna skrev också om den där besynnerliga förnimmelsen av att ha känt någon en hel evighet; att se in i en främlings ögon och finna en gammal vän. JP hade inte tänkt särskilt mycket på det heller, men när de suttit där vid bordet och deras händer snuddat vid varandra över kakfatet när de sträckte sig efter samma smörgås med ägg och vattenkrasse och sedan efter samma bit chokladkaka, hade det känts som om de träffat varandra tidigare. Det fanns ett band mellan dem, en koppling och en förståelse, och de behövde bara titta på varandra för att inse det. Han kände henne och hon kände honom, och plötsligt var det som om alla dikter han tidigare avfärdat som fåniga talade ett språk som han förstod.
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 24
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 25
Han hade trätt över en tröskel, och det som tidigare varit dolt visade sig nu för honom i sprakande färger. JP fimpade sin cigarett och bestämde sig för att göra som hans far hade föreslagit. Han köpte en bukett röda rosor av en försäljare runt hörnet från hotellet och gick sedan raskt och otåligt genom parken. Det fanns ingen tid att förlora. Hon kunde vara i färd med att packa sina väskor just nu, göra sig redo att resa till London. Om han inte skyndade sig skulle han kanske aldrig få se henne igen. Solen var långsamt på väg ner och de kala, trassliga grenarna kastade långa, fuktiga skuggor över stigenframför honom. Koltrastar och kråkor snattrade när de slog sig ner för natten och ekorrar kilade till sina bon, men JP lade inte märke till något av det han vanligtvis skulle ha uppskattat. Han var alldeles för upptagen av sitt mål. Såhär nervös brukade han aldrig vara. Han visste att han betraktades som tilldragande även av sådana som vanligtvis inte attraherades av män med rött hår, och hans halvsyster Kitty, som uppfostrat honom i stället för den mor han aldrig haft, påminde honom ständigt om Deverill-charmen i hans Deverill-leende, så han hade vuxit upp med övertygelsen om att han var speciell bara för att han var en Deverill. Men nu, när han plötsligt brydde sig om vad en annan människa tyckte om honom, började han tvivla. Det lilla anspråkslösa hotellet där mrs Goodwin och Martha bodde låg inte långt från Shelbourne, men eftersom JP gick så snabbt var han ändå andfådd när han kom dit. Den rosenkindade receptionisten tittade upp och log varmt mot honom från sin plats bakom disken, och hennes ögon tindrade vid anblicken av en så lång och stilig ung man. ”God eftermiddag”, sa JP och kände sig lite förlägen över
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 25
2022-05-10 06:07
26
Santa Montefiore
buketten med rosor. ”Jag söker en miss Wallace.” Han lutade sig över disken. Receptionisten behövde inte titta i liggaren, för hon visste mycket väl vem miss Wallace var. Den unga damen och hennes vän hade frågat om klostret Our Lady Queen of Heaven tidigare samma dag, och hon hade förklarat vägen. ”Hon och mrs Goodwin är tyvärr inte tillbaka än”, sa receptionisten på mjuk irländska. Hon tittade på blommorna. ”Ska jag ställa dem i vatten så länge?” JP:s besvikelse var påtaglig. Han trummade otåligt med fingrarna på disken. ”Men de kommer väl tillbaka?” frågade han med rynkad panna. ”Jadå”, svarade receptionisten. Hon visste att det var opassande att avslöja mer om kvinnornas planer, men den unge mannen såg så sorgsen ut och blommorna var så romantiska att hon inte kunde låta bli. ”De har ändrat sin bokning och kommer att stanna en dag till.” Detta fick honom att lysa upp, och receptionisten gladdes åt att ha varit den som gett honom den goda nyheten. ”Då lämnar jag blommorna här”, sa han. ”Skulle jag kunna få en penna och ett papper och skriva ett meddelande?” ”Bättre än så”, svarade receptionisten. ”Här är ett litet kort med kuvert. Mycket elegantare”, sa hon och log. Hon vände sig om och låtsades titta igenom en hög med brev för att ge den unge mannen lite avskildhet. JP trummade med pennan mot tinningen och undrade vad han skulle skriva. Vanligtvis hade han lätt för att formulera sig, men nu visste han inte riktigt hur han skulle börja. Det han egentligen ville säga var alldeles för framfusigt. Han ville inte skrämma bort Martha innan hon ens fått chansen att lära känna honom. Han önskade att han kunde
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 26
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 27
komma ihåg en rad ur en dikt eller ett smart citat från en roman, men han var helt tom i huvudet och mindes ingenting. Hans far skulle förstås veta exakt vad han skulle skriva, men Bertie var på Kildare Street Club där han säkerligen diskuterade hästar och politik med sina anglo-irländska vänner, som han alltid gjorde när han var i Dublin. Kitty skulle också ha vetat, men hon var hemma i Ballinakelly. JP var ensam, och han kände sig oduglig. * Mrs Goodwin och Martha kom tillbaka till hotellet strax efter klockan sju den kvällen. De hade ägnat resten av eftermiddagen åt att promenera omkring i staden och titta på sevärdheter, innan de trötta och frusna sökt sig till Bewley’s på Grafton Street för att ta en kopp te. Kaféet, med sina röda, väggfasta soffor, målade glasfönster och varma, gyllene ljus hade en tydlig europeisk prägel som tilltalade de båda kvinnorna. De värmde sig med te, återställde krafterna med bakverk och tittade på andra gäster med den förtjusta fascinationen hos turister i en ny stad. JP Deverill dominerade Marthas tankar, men då och då gick hon runt ett hörn och undrade om den eleganta damen på andra sidan gatan, eller kvinnan på bänken, möjligen kunde vara hennes mor. Såvitt Martha visste kunde de redan ha passerat henne dussintals gånger. En liten gnista av hopp om att lady Rowan-Hampton kanske letade efter henne tändes i hennes hjärta, och hennes tankar gled hela tiden in på en klichéartad bild av en känslosam återförening. Receptionisten log mot dem när de kom in i foajén på sitt hotell. ”God kväll, miss Wallace. En ung man kom förbi i
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 27
2022-05-10 06:07
28
Santa Montefiore
eftermiddags med blommor till er.” Hon vände sig om och tog upp vasen från golvet. ”Jag tog mig friheten att ställa dem i vatten.” Martha drog efter andan och tryckte handen mot hjärtat. ”De är så vackra!” utbrast hon och sträckte sig efter rosorna. ”Det är de verkligen”, instämde mrs Goodwin. ”Jösses, vilken gentleman han är.” ”Han skrev ett kort också”, sa receptionisten, som tyckte att miss Wallace var den mest lyckligt lottade unga kvinnan i hela Dublin. ”Ett kort!” Martha plockade ivrigt upp det lilla kuvertet från buketten. ”Vad står det?” frågade mrs Goodwin och lutade sig framåt för att lukta på rosorna. Martha tog av sig handskarna, lade dem på disken och drog ut kortet med darrande fingrar. Hon log vid anblicken av hans prydliga handstil och vetskapen om att hon nu hade någonting från honom att spara. ”’Kära miss Wallace’”, läste hon. ”’Jag brukar vara bra på att formulera mig, men du har gjort mig hopplöst oduglig. Jag ber om ursäkt för mitt bristande språkbruk. Vill du ge mig äran att visa dig vår vackra stad? Jag kommer till ditt hotell i morgon klockan tio. Med hoppfulla hälsningar, JP Deverill.’” Martha suckade lyckligt och tryckte kortet mot bröstet. ”Han kommer i morgon klockan tio!” Hon spärrade upp ögonen och stirrade på mrs Goodwin. ”Jag måste nog sätta mig ner en stund.” Mrs Goodwin följde med Martha upp till deras rum och bar vasen med röda rosor bakom henne, som en brudtärna. När de kom in sjönk Martha ner på sängen och lade sig på rygg med en belåten suck. Mrs Goodwin slätade ut sitt gråsprängda hår och tittade
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 28
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 29
på sin skyddsling i väggspegeln. ”Jag måste förstås följa med er”, sa hon bestämt. Hennes mjuka hjärta försvagade inte på något sätt hennes starka ansvarskänsla. Även om hon inte längre var anställd av Marthas föräldrar var det hennes plikt att ta hand om deras dotter, som hon gjort de senaste sjutton åren. Ändå kändes det som om hon och Martha var ett par ligister på rymmen från en brottsplats, och när Martha väl funnit sin biologiska mor var mrs Goodwin fast besluten att se till att hon återvände till sin familj i Connecticut. Martha fnissade. ”Jag vill att du ska följa med, Goodwin”, sa hon och hävde sig upp på armbågarna. ”Då slipper jag berätta allt för dig efteråt. Vad ska jag ha på mig?” Mrs Goodwin, som hade packat upp Marthas koffert, öppnade klädskåpet och tog ut en vacker, blå klänning med ett matchande bälte som framhävde hennes slanka midja. ”Den här blir nog bra, tror jag”, sa hon och höll upp den. ”Du klär i blått och den är väldigt feminin.” ”Jag kommer inte att sova en blund i natt. Jag är alldeles för uppspelt.” ”Ett glas varm mjölk med honung kommer att hjälpa mot det. Om du vill vara fin för mr Deverill, behöver du din skönhetssömn.” ”Mr Deverill.” Martha sjönk ner på rygg igen och suckade. ”Det är något förtjusande syndigt med det namnet.” ”Det låter nästan lite djävulskt”, sa mrs Goodwin och bet sig i läppen. ”Jag hoppas att det bara är en tillfällighet.” *
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 29
2022-05-10 06:07
30
Santa Montefiore
Efter ett glas varm mjölk med honung kunde Martha fortfarande inte sova. Mrs Goodwin hade däremot inga sådana svårigheter. Hon andades tungt och rytmiskt i sängen intill och gav ifrån sig enstaka snarkningar, vilket tärde på Marthas tålamod. Martha steg upp och tassade på tå över de knarrande golvtiljorna. Hon drog isär gardinerna och tittade ut genom fönstret. Gatlyktornas gyllene sken lyste upp den mörka staden, och hon såg duggregnets droppar falla som pytte små gnistor. Det var väldigt tyst, och himlen ovanför de glänsande våta taken var tung och grå. Varken månen eller stjärnorna syntes till, ingen reva i himlavalvet blottade några romantiska skyar, ingen snö lyste upp gråheten och inga löv skänkte mjukhet åt de kala, karga träden som darrade i den kyliga februarinatten, men tanken på JP Deverill gjorde allting vackert. Mrs Goodwin hade föreslagit att Martha skulle skriva till sina föräldrar och berätta att hon kommit välbehållen fram till Dublin. Martha hade plikttroget tagit sig an uppgiften med blidkat hjärta. Under resan över Atlanten hade hon haft tid att tänka igenom sin situation och den fasansfulla insikten att hon inte var sina föräldrars biologiska barn – till skillnad från hennes lillasyster Edith, som varit så angelägen om att avslöja sanningen för henne. De upprörda känslorna hade hunnit lägga sig och nu kände hon bara medlidande. Hennes föräldrar var bara två människor som längtat efter ett barn. Eftersom de inte kunnat få egna hade de adopterat en flicka från Irland, där hennes adoptivmor Pam Wallaces släkt ursprungligen kom ifrån. Som alla kärleksfulla föräldrar kanske skulle göra hade de hållit detta hemligt för att skydda Martha. Hon klandrade dem inte. Hon klandrade
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 30
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 31
inte ens Edith för att hon avslöjat hemligheten. Däremot sårade det henne att hennes farbror Charles hustru Joan hade gett så känslig information till en liten flicka som inte var gammal nog att förstå vilken effekt den kunde få. Martha hade skrivit ett långt brev på hotellets brevpapper och blottat sina känslor, vilket hon inte förmått göra när hon skrivit lappen som hon lämnat på hallbordet innan hon gett sig av. Nu förstod hon att de behövde en bättre förklaring. Hon hade inte kunnat konfrontera dem med sanningen, eftersom den varit för smärtsam. Hon älskade dem så mycket att insikten att hon inte riktigt tillhörde familjen var som en kniv i hjärtat. Det var fruktansvärt – och tills hon hade accepterat det skulle hon inte prata om det med någon annan än Goodwin. Om hon bett om sina föräldrars tillåtelse att resa tvivlade hon på att hon skulle ha fått den. Det talades om ett tänkbart krig i Europa, och Pam Wallace var ökänt överbeskyddande gentemot sina två döttrar. Jag måste hitta mina rötter, var de än finns, skrev Martha. Ni kommer alltid att vara min mamma och min pappa. Om ni älskar mig, snälla förlåt mig och försök att förstå. Nu begrundade hon sin situation igen och en liten skärva av bitterhet kilade sig in i hennes hjärta, likt en mask i ett äpple. Hon tänkte på hur hennes mor alltid hade pressat henne till perfektion – hon skulle vara perfekt klädd, artig och älskvärd, ingenting annat var gott nog, och ofta räckte inte ens det för Pam Wallace. När Martha var liten fanns det ingenting viktigare för Pam än att imponera på farmor Wallace och resten av Marthas fars familj, vilket hade gjort Martha ängslig och nervös. Hon hade knappt vågat öppna munnen av rädsla för att säga något fel. Hon mindes den fasansfulla känslan av att bli avfärdad som hennes mor
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 31
2022-05-10 06:07
32
Santa Montefiore
kunde förmedla med en enda kylig blick om Martha misslyckades – och ofta hade hon inte ens vetat vad hon hade gjort. Till och med nu fick minnet hennes hjärta att krympa i panik. Det hade inte varit likadant för Edith. Marthas syster, som var sex år yngre, hade kommit som en överraskning för Pam och Larry Wallace och nu visste Martha varför – de hade inte trott att de kunde få ett biologiskt barn. Följaktligen var Edith mer värdefull än Martha, och hennes födelse hade firats så översvallande att man kunnat tro att det handlade om Kristi återkomst. Sanningen var att Pam Wallace hade behövt fostra Martha till en Wallace, men Edith behövde inget fostrande eftersom hon var en Wallace. Det var därför de hade behandlats så olika. Allting föll på plats. Marthas adoption var den saknade biten i pusslet som varit hennes barndom. Edith kunde uppföra sig hur illa som helst utan att Pam tillrättavisade henne. De båda systrarna hade behandlats olika eftersom de var olika. En var en Wallace, den andra var det inte och inget fostrande i världen kunde göra Martha till något hon inte var. För en sjuttonårig flicka med väldigt lite erfarenhet av världen betydde detta att föräldrarna älskade Edith mer – och när Martha nu satt ensam vid fönstret och funderade framstod den slutsatsen som obestridlig. Martha undrade över sin biologiska mor, som hon så många gånger gjort sedan hon hittat sin födelseattest längst in i sin mors badrumsskåp. Hon hette lady Rowan-Hampton, och Martha hade skapat en passande personlighet åt henne. Hon föreställde sig att hon hade mjuka, bruna ögon, som Martha själv, och långt, lockigt, brunt hår. Hon var vacker och elegant, som en äkta aristokratisk dam måste vara, och
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 32
2022-05-10 06:07
den sista hemligheten 33
när de slutligen återförenades skulle hon gråta av glädje och lättnad, omfamna sin dotter och snyftande viska att nu när de funnit varandra igen skulle de aldrig mer skiljas åt. Plötsligt brast Martha i gråt. Vågen av känslor kom så överraskande att hon slog händerna för munnen och flämtade högt. Hon kastade en blick på sängen och var rädd att hon hade väckt sin barnsköterska, men den gamla kvinnan sov djupt under täcket som steg och sjönk i takt med hennes andhämtning. Martha tittade ut genom fönstret igen, men tårarna gjorde allting suddigt och det enda hon såg var sin egen förvanskade, förtvivlade spegelbild. Vem var hon? Var kom hon ifrån? Hur skulle hennes liv ha sett ut om hennes mor inte hade lämnat henne på klostret? Skulle hon någonsin få veta? Det fanns så många frågor att det värkte i huvudet. Och hon kände sig så rotlös, så ensam. Det var bara mrs Goodwin som fortfarande var den hon utgav sig för att vara. Alla andra hade ljugit. Marthas axlar började skaka. Ena ögonblicket hade hon varit en ung amerikanska från en fin, förmögen familj, trygg i vetskapen om sina föräldrars kärlek, plikttrogen, beskedlig och lydig. Nästa hade hon varit en utböling, inköpt från ett kloster på andra sidan jorden, rebellisk, oregerlig och trotsig. Var hörde hon hemma, och hos vem? Vad fanns det kvar för henne att tro på? Det var som om de strukturer hon vuxit upp med hade rasat samman omkring henne och lämnat henne blottad och sårbar, som en sköldpadda utan sitt skal. Hon torkade tårarna och drog för gardinerna. Mrs Goodwin suckade i sömnen och vände på sin tunga kropp, likt en valross på stranden. Martha kröp ner i sin säng och drog upp täcket till hakan. Hon huttrade av köld och kurade ihop sig till en boll. När hon slutligen lyckades somna var det
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 33
2022-05-10 06:07
34
Santa Montefiore
inte modernsom upptog hennes tankar, eller alla obesvarade frågor som tömt henne på energi. I stället var det JP Deverill som trädde fram i förvirringens dimma likt en r iddare i skinande rustning, för att rädda henne från den växande känslan av övergivenhet.
22-22 Polaris Den sista 10 maj.indd 34
2022-05-10 06:07