9789177952633

Julie Hastrup

DEN BLINDA FLÄCKEN Översatt av Sofi Rydell

ISBN: 978-91-7795-356-2 Originalets titel: Det blinde punkt © Julie Hastrup and JP/Politikens Hus 2010 in agreement with Politiken Literary Agency Translation Översatt av Sofi Rydell Omslag av Henriette Mørk E-boksproduktion: Fritzie Tusil Bokförlaget Polaris, Stockholm 2020 www.bokforlagetpolaris.se

Måndag den 27 juni 1988 Kära dagbok Charlotte är död.

Hon har blivit våldtagen och mördad.

MÖRDAD. Jag förstår det inte.

I går morse knackade polisen på vår dörr.

Mamma och pappa gråter hela tiden.

Jag vill också helst av allt gråta, men jag kan inte.

Syrran

Torsdag den 19 juni John-Erik Müller skumpade försiktigt iväg på den nya åkgräsklipparen längs Kastellets ojämna vallgrav. Maskinen spann taktfast under honom, och han gungade behagligt från sida till sida i sätet medan de vassa knivarna framför honom plöjde sig igenom det höga gräset.

Solen stod högt på himlen efter flera dagars ösregn, trädens gröna kronor avtecknade sig mot himlens blå färg, och fåglarna kvittrade högt runt omkring honom. Vattnet, som brukade se brunt och grumligt ut, fångade upp trädens färg och blänkte klart, nästan inbjudande. Trots att den gamla fästningen låg mitt i Köpenhamn hördes bruset från bilarna och tågen bara som en svag, monoton susning. En ekorre pilade snabbt uppför barken på en trädstam, och det kryllade av insekter i det gröna, fuktiga gräset som var som en levande matta. John-Erik stängde ett ögonblick av maskinen, han ville njuta av skönheten med en välförtjänt cigarett.

Han rotade efter paketet i fickan på den stärkta, gröna overallen, hittade det halvt hopknycklade Cecil-paketet, och slog vant ut en cigg som han tände med en liten rosa tändare.

Herregud, det hade inte funnits några andra färger att välja på i kiosken, och den unge kassören hade tittat ursäktande på honom, men för honom kvittade det. ”Jag är väl karl nog att ha en rosa tändare”, resonerade han, även om han vid närmare eftertanke lätt kunde föreställa sig ett par retsamma kommentarer från sina nya kollegor. Han ryckte på axlarna, drog röken djupt ner i lungorna och kände det lätta, välbekanta rivet i svalget, som om det bodde ett litet djur inuti honom som kröp fram och tillbaka med sina små klor. Han harklade sig och vred åter på tändningen på gräsklipparen. Han måste fortsätta, han hade många timmars arbete framför sig innan han kunde göra kväll. Han hostade och en skarp smärta borrade sig plötsligt in i ryggen på honom och irriterade hans dåliga samvete. Han slängde cigaretten ifrån sig med 1

en hetsig rörelse. Det var ju på grund av den löjliga Arbetsförmedlingen, eller Jobnet, som den hette numera. När han fick sparken från plantskolan Gartneriet i våras, hade han hoppats att han skulle kunna gå och driva på a-kassa till nästa år då han gick i pension. Men nej, det gick inte för sig, förklarade en ivrig, rundkindad kvinna för honom på det första informationsmötet. En så pass frisk sextioårig man med många års erfarenhet som trädgårdsarbetare skulle inte behöva ligga i träda särskilt länge. Ligga i träda, upprepade hon leende och tittade på honom. Han hade bara nickat stumt, medan han betraktade hennes många hakor som rörde sig upp och ner då hon med viftande händer förklarade begreppet ”att stå till arbetsmarknadens förfogande”, den aktuella arbetsmarknaden och viktigast av allt - det korrekta sättet att söka jobb. De hade erbjudit honom jobbet som parkarbetare på Kastellet strax därpå, och han hade motvilligt tackat ja. Det var för fyra månader sedan som han började, och även om han fortfarande inte var road av att gå till jobbet, så fick han erkänna att just det här jobbet passade honom bra. När det nu måste vara så här. De var fem anställda på parkavdelningen, samtliga män och de skötte i stort sett sig själva på jobbet, som i all enkelhet gick ut på att ta hand om parkområdets växter och planteringar.

Doften av gräs kittlade i näsborrarna, och ett tidigt minne trängde sig plötsligt på. Han var kanske fyra–fem år och låg i det nyklippta gräset bakom barndomshemmet, ett fallfärdigt torp på Fyn. Solen sken gult och stadigt, luften var full av gräspollen som kliade i näsan, bina surrade dovt runt omkring honom, och han mindes en känsla av frid. Ögonblicket var fortfarande mycket levande för honom femtiofem år senare, ett sällsynt andningshål från mammans bekymrade ögon och pappans hårda nävar. John-Erik var långt bort i barndomsminnena då gräsklipparen stötte emot något i gräset. Han tryckte irriterat gasen i botten och kände hur vagnen under honom stegrade sig när den försökte komma över hindret. ”Helvete”, mumlade han ilsket och gav ännu mer gas. Med ett högt dån trängde maskinen igenom motståndet, och John-Erik kände hur en massa droppar träffade ansiktet.

Regnade det nu igen? Han sneglade snabbt upp mot himlen, där solen fortfarande sken med sin intensiva glöd. Var sjutton kom det våta ifrån? Han torkade irriterat bort dropparna och upptäckte att de lämnade röda spår på handryggen. John-Erik Müller stirrade förbryllat på handen och sedan ner på den gröna overallen. Överallt var det pyttesmå, mörkröda stänk. Som i slowmotion lutade han sig fram i sätet och såg att maskinens kraftiga knivar var insmorda med en massa rött. Det liknade blod. Han svalde lite saliv, hjärtat bultade plötsligt hårt i bröstet, och kallsvetten bröt fram över kroppen. Han måste ha kört på ett djur. Gräsklipparen gick på tomgång, och han tryckte snabbt på nödstoppknappen. Fordonet stängdes av med en tung suck, och han klev långsamt ner på gräset. Han tog stöd mot maskinen med ena handen, 2

för benen skakade så våldsamt under honom att han knappt kunde gå. Han tog ett par tvekande steg framåt i det höga gräset och klev på något. Han tittade ner. Under hans träsko låg en arm. En människoarm. Han ryckte förskräckt tillbaka, och hans gälla rop fick alla fåglar i området att lyfta med höga skrik.

Han tittade framåt igen utan att våga andas. Det var en kvinna. Hon låg gömd i det höga, fuktiga gräset, halvvägs in under den stora gräsklipparen. Hon låg på mage och var klädd i en lång, svart regnkappa. Ansiktet, eller det som fanns kvar av det, var vänt åt sidan och var en röd massa med massor av grässtrån i, där man nästan kunde skymta en vanställd näsa och en halvöppen, blodig mun. Hennes hår var rödbrunt, färgat, och han lade märke till att det löpte en strimma av grått överst på hjässan. Hon skulle nog snart ha gått till frisören, tänkte han och skakade sedan på huvudet åt sig själv. Hur kunde han tänka på damfrisörer mitt i allt det här? Han satte sig på huk och lutade sig försiktigt framåt för att se hur mycket skada gräsklipparen hade åsamkat henne. Den vänstra rockärmen var avsliten, och där armen hade suttit syntes en klump med fransigt kött och en tjock, vit skelettstump. Illamåendet vällde upp inom John-Erik med våldsam kraft, och han kräktes över kvinnan, maskinen och sin egen svarta träsko.

När han hade hämtat sig, upptäckte han till sin förvåning att han grät. Han grät över insikten att han, John-Erik Müller, hade dödat en annan människa. Han insåg att pappans profetia om honom till slut hade gått i uppfyllelse. Genom hela barndomen och ungdomstiden hade han tvingats höra pappans verbala misshandel av honom, den ende sonen. Han var en förlorare, obegåvad, oduglig. Han skulle sluta i rännstenen som tjuv eller något ännu värre.

Han såg pappans mun framför sig, där de arga orden forsade fram mellan små, vita spottdroppar. Ända tills nu hade John-Erik trott att han sluppit undan förbannelsen, han hade faktiskt börjat slappna av de senaste åren. Dels eftersom pappan var död sedan länge, dels eftersom John-Erik hade lyckats leva ett långt liv utan att begå en enda lagöverträdelse. Tills nu. Han stirrade på den blodiga massan i gräset, och under bråkdelen av en sekund funderade han på att smita därifrån. Han såg sig snabbt omkring, det var till synes inga människor i närheten, och kroppen spändes som en pilbåge, redo att fly. Sedan insåg han det omöjliga med planen. Han hade inställt sig på jobbet i morse och skrivit upp sig på bokningslistan för den nya frontrotorklipparen John Deere 1565. Nu stod maskinen här med en död kvinna under klippdäcket. Han skakade långsamt på huvudet. Han måste överlämna sig och erkänna. *

3

”Aj, vad ont det gör i revbenen fortfarande.” Rebekka vred sig under sjukgymnastens starka händer, och hon kände hur hennes handflator och fotsulor blev fuktiga av svett, en reaktion som hon alltid fick när hon blev masserad. ”Revbenen på höger sida är fortfarande förskjutna, och axeln är stenhård av muskelknutor. Med tanke på att du föll åtta meter ner från den där byggnadsställningen har du trots allt sluppit billigt undan.”

Sjukgymnasten borrade in ett finger i axelmuskeln, och Rebekka vred sig av smärta. ”Det vet jag nog”, stönade hon.

Det var för knappt tio månader sedan som hon blev överfallen på en byggnadsställning under en mordutredning i Ringkøbing. Hon hade sluppit undan med en hjärnskakning, en bruten näsa, sprickor i ett par av revbenen och ena axeln ur led, men hon plågades ofta av smärtor i axlarna och revbenen, och därför besökte hon ibland sjukgymnasten Jørgen som var särskilt skicklig på axel- och bröstmuskulaturen. ”Slappna nu bara av ordentligt, Rebekka, medan jag masserar. Du är alltid så spänd”, sa han, och hon skrattade högt. ”Det har du rätt i. Jag tror tyvärr att jag är född sån.” ”Jag har ju sagt åt dig att du måste slappna av mer. Jag trodde det skulle bli lugnare för dig nu när du bytt jobb. Du reste ju jämt när du var på Reseroteln.” ”Därav namnet.” Rebekka log plågat upp mot Jørgen medan han knådade hennes ömma muskler. Hon hade fem månader tidigare slutat som utredare på Reseroteln för att bli en del av utredningsteamet på Köpenhamnspolisens Våldsrotel, ett jobbyte som hon blev allt gladare för ju längre tiden gick. ”Det är skönt att slippa resa hela tiden, men arbetsbördan är densamma. Och sen är jag fortfarande ny, det finns kollegor som jag måste lära känna, och olika arbetsrutiner som jag måste sätta mig in i. Det är trots allt några år sen som jag var där senast”, tillade hon och tänkte på sin praktiktid på Våldsroteln då hon på allvar fick smak för att jobba med mordutredningar. ”Har du fått mer tid att vårda kärleken? Ditt jobbyte hade väl också med den där Michael att göra.” ”Vi har fått chansen att träffa varandra lite mer tack vare det, och apropå Michael så kommer han hit nu i eftermiddag och stannar hela helgen.”

Rebekka hade träffat Michael under vistelsen i Ringkøbing. Michael var polisassistent på Ringkøbings polisstation. Han och Rebekka hade gillat varandra från första början, och arbetat tätt ihop med det komplicerade mordfallet. Det hade varit några omskakande veckor 4

för henne. Hon var född och uppvuxen i den västjylländska staden, men trots att hennes föräldrar fortfarande bodde där, hade hon inte varit hemma på sexton år. Konfrontationen med det förflutna kombinerat med den hektiska polisutredningen hade tärt mycket på henne, och Michael hade visat sig vara ett stort stöd. De blev förälskade och inledde ett långdistansförhållande, Michael i Ringkøbing där han hade delad vårdnad om sin sjuåriga dotter Amalie, och Rebekka i Köpenhamn, där hon tillbringade det mesta av sin tid på polishuset.

Rebekka tvekade lite och fortsatte: ”Orsaken till att jag sökte mig bort från Reseroteln handlade egentligen mer om att jag inte fick utnyttja min kompetens ordentligt. Jag vill ju arbeta med mordfall, men efter polisreformen ska den roteln huvudsakligen ägna sig åt gängkriminalitet och trafficking, och det betydde att det blev längre och längre mellan mordfallen. Tyvärr. Men jag är glad över mitt val, jag tror det är det bästa för mig.” ”Har ni mycket att göra nu för tiden?”

Rebekka skrattade lågt ner i britsen. Som utredare hade man alltid mycket att göra. ”Det har vi. Jag arbetar som sagt med det där våldtäktsfallet som ägde rum i lördags. På Toldbodgade.” ”Ja, det har jag visst läst om i tidningen. Kvinnan blev nerslagen och våldtagen på en bakgård. Det är scary …”

De blev avbrutna av Rebekkas mobiltelefon som surrade borta i hennes ljusgrå skinnjacka, och sjukgymnasten fiskade upp telefonen ur jackfickan och gav den till henne med en lätt huvudskakning. ”Förlåt.” Hon tog emot den med ett tacksamt leende. ”Det är Rebekka.”

I luren var chefen för Våldsroteln, Henrik Brodersen. ”Rebekka, vi har hittat ett lik vid vallgraven på Kastellet nära Østerport Station, och det är med stor sannolikhet fråga om ett mordfall. Den avlidna är en kvinna i medelåldern, och det ser ut som om hon har blivit utsatt för grovt våld mot ansiktet och huvudet. Situationen är en aning kaotisk eftersom en av Kastellets parkarbetare har kört över henne med sin gräsklippare, så vi håller just nu på att skapa oss en bild av vad som egentligen är vad. Vi vet dock med säkerhet att påkörningen inte är dödsorsaken. Offret har varit död i minst fem timmar, bedömer läkaren. Rebekka, du jobbar inte längre med våldtäktsfallet på Toldbodgade. Kom med detsamma – Reza är också på väg.” ”Jag kommer”, sa Rebekka och tog emot de sista praktiska upplysningarna innan hon lade på. I magen kände hon en förväntansfull ilning som kom varje gång hon skulle utreda ett mord. Adrenalinet började pumpa runt i kroppen, sinnena skärptes och omgivningen framträdde skarpare. Hon hoppade ivrigt ner från britsen och började ta på sig kläderna, då det 5

slog henne att Michael skulle komma om bara några timmar till deras inplanerade, romantiska helg. Hon skulle förmodligen inte hinna hem innan han dök upp på eftermiddagen. Hon gned sig hårt i pannan och kände Jørgens uppmärksamma blick vila på sig. ”Problem?”

Rebekka skakade långsamt på huvudet. ”Inte problem, bara utmaningar, kan man säga. Det är typiskt. Michael och jag har inte träffats på tre veckor, och senast vi sågs hade vi hans dotter Amalie med oss. Hon är en fin unge, men det är ändå inte samma sak som att bara vara ensamma. Nu är han äntligen på väg hit, och så ska jag iväg på ett fall.” ”Vad har hänt?” ”Man har hittat en kvinna vid Kastellet. Död. Fast det kan vara så att det inte är nåt för oss. Det kan ju vara en olyckshändelse”, sa hon och vinkade till Jørgen. ”Jag ringer och bokar en ny tid.” ”Du kommer när du kommer”, svarade sjukgymnasten och slängde handdukarna i tvättkorgen med en van rörelse. * ”Det ser ut som om den mördade är Kissi Schack, den där socialrådgivaren från medierna, du vet.” Polisassistent Reza Aghajan kom andfått Rebekka till mötes när hon tio minuter senare anlände till huvudingången vid Kastellet. Luften var fuktig och full med insekter, och Rezas korta, svarta hår, som han i vanliga fall ägnade mycket tid åt för att det skulle spreta på exakt rätt sätt, låg nu platt mot huvudet och glänste av svett. Hela området var avspärrat med polisens karakteristiska plastband, och där stod en stor samling polisbilar, en Falckbil och kriminalteknikernas mörkblå VW Transporter parkerade. ”Kissi Schack?” Rebekka rynkade pannan. Namnet lät bekant, även om hon inte genast kunde se vederbörande framför sig. Reza nickade energiskt. ”Du vet mycket väl vem hon är när du ser henne … Eller kanske inte som hon ser ut just nu, hennes huvud är en stor blodig massa, men det är hon den där lilla smarta med den kastanjebruna pagefrisyren. Hon som alltid talar för våldsdrabbade invandrarkvinnors rättigheter. Hon har ordnat en tillflyktsort för dem ute på Amager. Hon är verkligen modig. Jag känner en djup respekt för henne.” ”Hur säkra är vi på identiteten?” frågade Rebekka medan hon med långa steg började bege sig bort mot ingången. Om det var fråga om den nyss nämnda kvinnan skulle det betyda ett massivt pressuppbåd, och det kunde ibland störa utredningen, ja till och med förhindra den, om tidningarna valde att publicera historier och bilder baserade på journalisternas egna 6

gissningar i stället för fakta. De närmade sig brottsplatsen, och Rebekka kunde se flera vitklädda gestalter gå runt uppe på fästningen, det var kriminalteknikerna som höll på att samla in spår.

Reza försökte andfått hålla jämna steg med hennes höga tempo. Svetten rann nerför ansiktet på honom, och den vita overallen klibbade sig fast mot hans kraftiga kropp. ”Vi har förstås inte fått henne definitivt identifierad än, men enligt Dankortet och körkortet, som vi hittade i den mördades portmonnä, är det fråga om Kirsten Schack. Kissi är ju bara hennes smeknamn, men de flesta skulle nog inte veta vem hon var om man sa Kirsten Schack.”

De vinkades igenom avspärrningen och begav sig uppför stigen mot vallen. Reza pekade bort mot en gammal kvarn. ”Hon ligger där borta i hörnet, vid vattenbrynet nedanför stupet precis under Kongens Bastion, och se upp så att du inte halkar, för det är rätt halt där nere på grund av de senaste dagarnas regn. Var också beredd på att liket är rätt misshandlat. Det är ett virrvarr av blod, ben, gräs och uppkastningar.”

Han himlade med sina mörkbruna ögon, och Rebekka drog på smilbanden. Hon hade arbetat nära Reza de senaste månaderna, och hans förmåga att dramatisera allting var legendarisk på Våldsroteln. Han var öppen, pratglad och viftade gärna med armarna, men trots deras olikheter hade hon en positiv känsla i magen. Han skulle bli en bra samarbetspartner, det visste hon med säkerhet.

De traskade bort mot vallen. Längre fram hade kriminalteknikerna delat in området i fält och arbetade metodiskt utifrån och in medan de säkrade olika spår. Det skulle bli en svår uppgift att hitta något, för det hade regnat i dagar, ösregnat, men man skulle aldrig säga aldrig. Rotelchefen Henrik Brodersen kom dem hastigt till mötes. Han var lång och muskulös, och Rebekka mötte hans karakteristiska grå ögon över munskyddet. Han nickade allvarligt mot dem och gav henne en overall som hon snabbt kröp in i. Hon tog på sig munskydd, handskar och skoskydd, och var sedan redo att beträda fyndplatsen. ”Hon ligger där nere.” Brodersen pekade ut över stupet, och Rebekka lämnade stigen, gick ut på kanten av vallen och kikade ner. Drygt tio meter längre ner, tätt intill vallgraven som omgav fästningen, kunde hon skymta ett svart bylte bredvid en stor, professionell åkgräsklippare. En rättsläkare stod böjd över liket, och ett par tekniker klev försiktigt runt i gräset och fotograferade fyndplatsen minutiöst. ”Mordplatsen och fyndplatsen är inte desamma. Vi är säkra på att det där” – Brodersen pekade på ett område på drygt fem gånger fem meter som låg dolt bakom en gammal kvarn – 7

”är mordplatsen. Teknikerna har hittat några enstaka blodsdroppar på kanonen där, och de kan komma från offret.”

Rebekka betraktade den manshöga kanonen som stod uppställd på en liten platt yta täckt med gatstenar. Vid kanonens bakre del var en av gatstenarna sprucken, och den översta biten saknades. Brodersen följde hennes blick. ”Som du kan se är den gamla kanonen placerad på en massa gatstenar, och en av dessa saknas delvis. Det kan vara mordvapnet, men vi vet förstås ingenting än. Sen gav gärningsmannen henne förmodligen en rejäl knuff ut över stupet. Men det är enbart ett antagande, nu får vi se vad de fortsatta undersökningarna säger.” ”Hur kommer vi ner dit?” frågade Rebekka. ”Man går via portarna här. Vi ska igenom själva Kastellet.”

De lämnade stigen, och en av Kastellets soldater visade dem bort till en röd port som ledde ut till vallgraven. De klev försiktigt ut på det nyklippta gräset och traskade tysta iväg.

Solen sken, och på andra sidan vallgraven låg en allmän lekplats där några små barn gungade, lyckligt ovetande om vad som försiggick några hundra meter bort. De kom fram till den övergivna gräsklipparen i det höga gräset. ”Jösses, vilket tryck det var på den klipparen. Det är ju blod överallt.” Gräsklipparens grönmålade metall var täckt av blodstänk, maskinens roterande knivblad var kladdiga av blod, och här och där satt det benbitar. Rebekka mådde illa av synen och drog djupt efter andan. ”Det var en av ställets parkarbetare som körde över liket. Han heter John-Erik Müller, och han fick en chock när han upptäckte att han hade kört in i en kvinna. Han trodde faktiskt att det var han som hade dödat henne. Vi förhör honom senare i dag”, sa Brodersen.

Rättsläkaren, en medelålders, fetlagd man som Rebekka mindes redan från utbildningstiden, kom fram till dem. Han torkade svetten ur pannan med en handskklädd hand. ”Det är mord – inget tvivel om saken. Hon har slagit i bakhuvudet så hårt att hon fått en fraktur på kraniet, och dessutom har hon blivit tilldelad några rejäla slag i ansiktet och över huvudet. Det är faktiskt så våldsamt att benen i ansiktet har tryckts in helt på flera ställen.

Man har förmodligen använt ett stort, vasst föremål, det tyder de olika skadorna på.” ”Kan det vara fråga om en liten gatsten? En av gatstenarna uppe vid kanonen är sprucken, och den ena halvan saknas. Vi talar om en ojämn bit på drygt tio gånger tio centimeter med vassa kanter.”

Rättsläkaren nickade. ”Det kan det mycket väl vara. Jag får titta på stenarna senare.” Han pekade upp mot vallen och tillade: ”Ställningen som offret ligger i antyder att hon också kan ha knäckt nacken 8