Surrender_151x258_221007_1_9.indd 1
2022-10-08 20:28
4 0
L Å T A R ,
E N
B E R Ä T T E L S E
ÖVERSÄTTNING: CECILIA BERGLUND BARKLEM
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 3
2022-10-08 20:28
Original title: Surrender, 40 songs, one story Copyright © 2022 Bono This translation published by arrangement with Alfred A. Knopf, an imprint of The Knopf Doubleday Group, a division of Penguin Random House LLC. Svensk utgåva © 2022 Bokförlaget Polaris AB Översättning: Cecilia Berglund Barklem Illustrationer: Bono Form: Bono med Gavin Friday Omslagsfoto: © Anton Corbijn Omslagsform: Bono, Gavin Friday och Shaughn McGrath Författarfoto: © John Hewson Svensk form: Anders Timrén Sättning: Gabriella Lindgren Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook UAB 2022 Printed in Lithuania 2022 ISBN 978-91-7795-158-2
www.bokforlagetpolaris.se
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 4
2022-10-08 20:28
Till Ali
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 5
2022-10-08 20:28
Jag hör urgamla fotsteg som havets andetag Vänder mig om och någon är där, ibland är det bara jag. – Bob Dylan, Every Grain of Sand
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 7
2022-10-08 20:28
innehåll
del I 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17
Lights of Home Out of Control Iris (Hold Me Close) Cedarwood Road Stories for Boys Song for Someone I Will Follow 11 O’Clock Tick Tock Invisible October Two Hearts Beat as One Sunday Bloody Sunday Bad Bullet the Blue Sky Where the Streets Have No Name With or Without You Desire
3 13 19 33 45 55 69 81 105 131 145 159 177 187 197 207 219
del II 18 Who’s Gonna Ride Your Wild Horses 19 Until the End of the World
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 9
229 241
2022-10-08 20:28
innehåll
20 21 22 23 24 25 26 27
One The Fly Even Better Than the Real Thing Mysterious Ways Stuck in a Moment Wake Up Dead Man The Showman Pride (In the Name of Love)
253 267 285 293 305 315 331 351
del III 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40
Beautiful Day Crumbs from Your Table Miracle Drug Vertigo Ordinary Love City of Blinding Lights Get Out of Your Own Way Every Breaking Wave I Still Haven’t Found What I’m Looking For Love Is Bigger Than Anything in Its Way Moment of Surrender Landlady Breathe
Efterord
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 10
373 389 401 427 441 459 471 489 505 521 533 549 553 559
2022-10-08 20:28
del I I can’t change the world but I can change the world in me. – SFX Theatre, Dublin, december 1982
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 1
2022-10-08 20:28
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 2
2022-10-08 20:28
1
Lights of Home I shouldn’t be here ’cause I should be dead I can see the lights in front of me I believe my best days are ahead I can see the lights in front of me.
Jag föddes med ett excentriskt hjärta. Där de flesta har tre klaffar har jag bara två i en av kamrarna. Två svängdörrar som under julen 2016 höll på att lossna från sina gångjärn. Aortan är vår viktigaste artär, vår livlina – den matar kroppen med blod som syresatts av lungorna och ger oss liv. Men vi har upptäckt att min aorta har blivit överansträngd genom åren och utvecklat ett bråck. Ett bråck som står i begrepp att brista, vilket skulle kunna ta mig till nästa liv snabbare än jag hinner ringa en ambulans. Snabbare än jag hinner ta farväl av detta liv. Så här är jag nu. Mount Sinai Hospital. New York. Jag ligger och betraktar min kropp mot operationslampornas reflexer i det rostfria stålet. Ljuset är hårdare än stålbritsen jag ligger på. Det känns som om kroppen inte är en del av mig själv längre. Den är bara mjukt kött och hårt ben. Det är ingen dröm eller synvilla, men det känns som om jag håller på att sågas itu av en trollkarl. Detta excentriska hjärta har frysts. En del ommöblering kommer att behöva göras. Allt detta heta blod som strömmar runt och kladdar ner, vilket blod ju gärna gör när det inte är sysselsatt med att hålla något vid liv.
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 3
2022-10-08 20:28
S U R R E N DE R
Blod och luft. Blod och inälvor. Blod och hjärna är vad som krävs just nu, om jag ska fortsätta leva och sjunga mitt liv. Mitt blod. Trollkarlens hjärna och händer, han som står lutad över mig, han som kan förvandla en riktigt dålig dag till en riktigt bra med rätt strategi och utförande. Nerver av stål och blad av stål. Nu klättrar han upp på mitt bröst och svingar bladet med vetenskapens och slaktkunskapens samlade krafter. De krafter som krävs för att bryta sig in i någons hjärta. Den trollkonst som kallas medicin. Jag vet att det inte kommer att kännas som någon bra dag när jag vaknar igen efter åtta timmars operation, men jag vet också – att vakna är bättre än alternativet. Även om jag inte kan andas och det känns som om jag håller på att kvävas. Även om jag febrilt flämtar efter luft utan att lyckas hitta någon. Även om jag hallucinerar, för nu ser jag syner och alltihop börjar kännas lite väl William Blake-aktigt. Jag fryser så. Jag behöver vara hos dig, jag behöver din värme, jag behöver din ljuvlighet. Jag är vinterklädd. Jag har stora kängor på mig, men jag fryser ihjäl. Jag drömmer. Jag befinner mig i en filmsekvens och livet håller på att lämna hjältens kropp. Under de sista skälvande ögonblicken i livet är han irriterad och ifrågasätter sin stora kärlek. ”Varför går du? Lämna mig inte!” ”Men jag är ju här”, påminner hans älskade honom. ”Jag har inte gått någonstans.” ”Va? Är det inte du som ska gå? Är det jag? Varför då? Jag vill inte lämna dig. Snälla, lämna mig inte.” Det finns några smutsiga små hemligheter om framgång som jag precis har vaknat upp till. Och från. Framgång är ett resultat av en dysfunktion, en ursäkt för tendenser till tvångssyndrom. Framgång är att belönas för mycket, mycket hårt arbete, vilket kan dölja någon sorts neuros. Framgång borde märkas med en stor varningstriangel för att varna alla arbetsnarkomaner och dem de har omkring sig.
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 4
2022-10-08 20:28
5
Framgång kan bero på orättvisa fördelar eller tillfälligheter. Den handlar ofta om ett privilegium, någon sorts gåva, talang eller ärftliga egenskaper. Men bakom vissa av dessa dörrar göms också det hårda arbetet. Jag har alltid tänkt att min talang är att hitta den bästa melodin, inte bara i musiken, utan även inom politik, affärer och när det gäller tankar och idéer i största allmänhet. Andra har varit bättre på att höra harmonier eller kontrapunkter, men jag har ofta lyckats hitta den bästa frasen, det där som fångar – hooken – den klara tanken. Antagligen för att jag var tvungen att sjunga eller sälja den. Men nu inser jag att min fördel var något mer prosaisk, mer grundläggande. Det var en genetisk fördel, nämligen egenskapen … luft. Japp. Luft. ”Din man har en hel del krut i bröstet.” Mannen som nyss sågat sig rakt igenom mitt bröstben säger detta till min fru och närmast anhöriga Ali efter operationen. ”Vi blev tvungna att använda extra stark tråd för att sy ihop honom. Han ligger antagligen på cirka hundratrettio procent av den normala lungkapaciteten för någon i hans ålder.” Han använder inte ordet ”freak”, men Ali berättar att hon har börjat se mig med nya ögon, som om jag vore mannen från Atlantis i den där science fiction-filmen från 1970-talet som handlar om en amfibie-detektiv. David Adams, mannen som räddat mitt liv, trollkarlen/kirurgen, talar med sydstatsdialekt, och i mitt flummiga, Blake-aktiga tillstånd förväxlar jag honom med den galna skurken i Motorsågsmassakern. Jag hör hur han frågar Ali något om tenorer, som inte direkt är kända för att rusa omkring på scenen och sätta höga toner. ”Borde inte tenorer stå stadigt med benen brett isär innan de ens funderar på att försöka ta ett högt C?” ”Jo”, säger jag utan att öppna munnen och innan drogerna lämnat kroppen. ”För att krossa glas måste en tenor förvandla skallen till en resonanslåda och kroppen till en blåsbälg.” Jag, å andra sidan, har kutat runt på scener och stora arenor i trettio år och sjungit Pride (In the Name of Love) med höga A eller B, beroende på vilket år vi talar om.
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 5
2022-10-08 20:28
S U R R E N DE R
Den eleganta engelska sångaren Robert Palmer stoppade Adam Clayton en gång i slutet av 1980-talet och vädjade till honom: ”Kan du inte få er sångare att sjunga några tonarter lägre? Det skulle vara bättre både för honom själv och för alla oss som måste lyssna.” Luft är kraft. Luft är självförtroendet att ta sig an stora utmaningar eller svåra motståndare. Luft är inte viljan att besegra de Mount Everests du möter här i livet, utan förmågan att bemästra själva klättringen. Luft är det man behöver på alla tuffa nordsidor. Luft är det som ger det lilla barnet i lekparken vissheten om att han inte kommer att bli mobbad och – om han ändå skulle bli det – att han i ett slag kan få luften att gå ur mobbaren. Och här ligger jag nu helt utan, för första gången någonsin. På intensiven, utan luft. Utan andens dräkt. Alla namn vi kallar Gud. Idel andetag. Jehovaaaa. Alaaaah. Yeshuaaah. Utan luft … utan ande … utan aria. Jag är skräckslagen – för första gången någonsin famlar jag efter min tro utan att hitta den. Utan luft. Utan böner. Jag är en tenor som sjunger under vattnet. Jag känner hur lungorna fylls. Jag drunknar. Jag hallucinerar. Jag får en vision av min far i en sjukhussäng och jag ligger och sover intill honom, på en madrass på golvet. På Beaumont hospital i Dublin, sommaren 2001. Han andas djupt, men andetagen blir allt ytligare liksom graven i hans bröst. Han ropar mitt namn och förväxlar mig med min bror, eller tvärtom. ”Paul. Norman. Paul.” ”Pappa.” Jag hoppar upp och kallar på en sjuksköterska. ”Hur är det, Bob?” viskar hon i hans öra. Vi befinner oss i en värld av snabba, andlösa viskningar, en värld av
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 6
2022-10-08 20:28
7
väsningar, och hans tenor är nu bara korta burkiga flämtningar, ett s efter varje utandning. ”Yesssss sssss sss.” Parkinson har stulit klangen i hans röst. ”Jag vill hem sssssss jag vill inte vara här sssss. ”Säg det en gång till, da.” Sjuksköterskan och jag står jag lutade över honom med varsitt öra intill hans mun. Tystnad. Följt av ännu mer tystnad. Följt av ”DRA ÅT HELVETE!” Det var något fulländat ofulländat över pappas sorti från den här världen. Jag tror inte att det var mig eller den mycket vaksamma nattsköterskan han önskade åt helvete. Jag vill gärna tro att det istället var riktat mot ryggsmärtorna han haft i merparten av sitt liv. Under sin sista tid hade han berättat att han mist sin kristna tro i samband med att han förlikade sig med att han fått cancer men han sa också att jag aldrig skulle mista min. Att den var det mest intressanta med mig. Med nyvunnen styrka läste jag en psalm för honom, kung Davids psalm, nummer 32. David hade det inte heller så lätt. Pappa var inte på humör för predikan och jag såg hur han himlade med ögonen utan att rikta dem mot himlen. Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Därför skall alla fromma be till dig medan du är att finna. Om än stora vattenfloder kommer skall de inte nå dem. Du är mitt beskydd, för nöd bevarar du mig, med frälsningens jubel omger du mig.
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 7
2022-10-08 20:28
S U R R E N DE R
Var det för honom jag läste, eller för mig själv? Gubben medgav att han beundrade att jag verkade kunna föra en ”tvåvägskommunikation med mannen på andra våningen”. ”Mig svarar han inte, men lägg av nu, jag försöker faktiskt få lite ro.” Han fick ingen ro här, men jag hoppas han fick det där. Var är där? Hemma. Jag vet inte om jag vet var det är. Jag tar farväl, tar ett djupt andetag och ger mig ut för att leta. Våren 2015. Mer kallt, fluorescerande ljus. Stål och glas. Illamående. Den här gången handlar det inte om liv och död. Jag stirrar in i en spegel på toaletten intill ett omklädningsrum under en ishockeyarena i Vancouver i Kanada. Det är maj 2015, första kvällen på Innocence + Experience-turnén. Jag var aldrig fåfäng som yngre. Jag undvek speglar. Men här står jag nu, på den vitkaklade toaletten, och stirrar rakt in i mitt eget ansikte för att se om det kanske blir mer attraktivt om jag tittar en gång till. Jag hör publiken genom väggarna när de sjunger med i Gary Numans Cars. Here in my car / I feel safest of all / I can lock all my doors / It’s the only way to live/ In cars. Jag befinner mig i den framtid som jag drömde om när jag först hörde den syntlåten i slutet av 1970-talet. Jag kan inte fatta att jag nu, när jag nyss fyllt femtiofem, står här med hår som är precis så där peroxidblekt som det skulle vara på den tiden. Samma färg som en kycklingvinge, som en spansk kritiker senare skulle beskriva det. Allt oväsen uppifrån arenan spär bara på den skräckblandade förtjusning jag känner. Jag går tillbaka ut i omklädningsrummet – också en sorts tidskapsel – och klagar på att det ser precis likadant ut som det vi hade på vår förra turné. Jag får till svar att det sett likadant ut i tjugo år. Grön säckväv, färgglada lampor och en tobaksbrun skinnsoffa. Hur kommer det sig att det fortfarande, efter alla dessa år, känns så skräckinjagande att gå ut och träffa 18 474 nära vänner? Det är premiärkvällen på världsturnén, men jag är som vanligt inte ensam. Larry har en aura som en ängel, som någon som lyckats ta sig en titt över på den andra sidan. Jag tänker att det kanske är just det han
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 8
2022-10-08 20:28
9
har gjort – han begravde sin far igår. Adam ser ut som huvudrollsinne havaren i en konstfilm. Oberörd. Edge är laddad och spänd men lyckas nästan dölja det. Vi gör det vi gör före alla konserter. Vi ber. Ibland känns det som om vi är främlingar som ber om att hitta en intimitet som band, något som kan vara till nytta för publiken. Till nytta? För musiken. För något högre syfte. På något märkligt bekant vis förändras vi. Vi börjar våra böner som kamrater, men vi avslutar dem som vänner som hittat en annan bild av sig själva, liksom den publik vi snart ska möta, som ska förändra oss återigen. En bön om att vara till nytta, det är märkligt. Oromantiskt. Till och med lite trist, men det är själva kärnan i vad vi står för och skälet till att vi fortfarande är ett band. Män som träffades som pojkar. Män som har brutit det löfte som ryms i rockens innersta väsen – att de kan få världen men att världen i sin tur kommer att få dem. Man kan ha sitt messiaskomplex, men man måste dö på ett kors vid trettiotre, annars har alla rätt att begära pengarna tillbaka. Vi har sagt nej till det löftet. Hittills. Vi har en del ärr från olika strider vi fört mot världen genom åren, men vi är fortfarande anmärkningsvärt klarsynta med tanke på det föränderliga och surrealistiska liv vi levt medan vi ilat runt och gjort otaliga arenaspelningar under trettiofem år. Nu hör jag genom väggarna hur Patti Smith sjunger People Have the Power, vilket innebär att vi har fem minuter och tio sekunder på oss innan konserten börjar, fem minuter och tio sekunder innan vi får reda på om vi fortfarande har det som folk har kommit hit för, vilket inte bara är musiken eller vår vänskap. Det som vårt band kan erbjuda är ren kemi, en kemisk reaktion mellan publiken och oss. Det är det som gör ett bra band riktigt bra. Vrålet från publiken stiger när vi lämnar omklädningsrummet och ger oss ut i korridoren, ett vrål som förvandlar denna mus till ett lejon. Jag höjer näven i vädret när jag går upp på scenen och gör mig redo att kliva in i låten (jag ska försöka förklara vad jag menar med det på de kommande sidorna). Men efter fyrtio år vet jag att om jag lyckas stanna kvar inuti låtarna kommer de att sjunga mig istället för att jag sjunger dem, och då kommer den här kvällen inte att ha handlat om arbete utan om lek. Nästan tjugotusen människor sjunger refrängen till The Miracle (of Joey Ramone), och medan Edge, Larry och Adam tar sig längst fram på
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 9
2022-10-08 20:28
S U R R E N DE R
scenen vandrar jag ensam emot dem från den motsatta sidan av arenan. Jag går rakt igenom publiken, genom detta oväsen. I huvudet är jag sjutton, jag lämnar huset i norra Dublin och vandrar hela vägen ner längs Cedarwood Road, på väg till repet med dessa män för så länge sedan, när vi var pojkar. Jag går hemifrån för att hitta hem. Och jag sjunger.
Surrender_151x258_221007_1_9.indd 10
2022-10-08 20:28