9789177950639

Vi m åste pr ata om 50

klimakteriet / 1

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 1

24/10/2018 10.01

2 / v i m å st e p r ata om 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 2

24/10/2018 10.01

Mari Jungstedt Annika Lantz Anna Lindman Mian Lodalen

Om kärlek, kriser och livslust Av Cecilia Gustavsson

KLim a Kt e rie t / 3

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 3

24/10/2018 10.01

Bokförlaget Polaris Ludvigsbergsgatan 20, 118 23 Stockholm www.bokforlagetpolaris.se © 2018 Cecilia Gustavsson, Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman, Mian Lodalen Omslag: Anders Timrén Omslagsfoto: Maria Östlin Grafisk form inlaga: Eva Jais-Nielsen Foto: Joel Nilsson Tryck: GPS Group Printed in Slovenia, 2018 Repro: Italgraf ISBN 978-91-7795-063-9 4 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 4

24/10/2018 10.01

Innehåll Förord 6 Medverkande 8 Uppväxt 13 Ålder 41 Kropp och utseende 75 Klimakteriet 101 Kärlek 115 Sex 149 Jämställdhet 187 Arbetsliv 193 Kris 255 Vänskap 271 Efterord 292 Källor 294

klimakteriet / 5

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 5

24/10/2018 10.01

Förord va d f o rt l i v e t gå r ! Borde jag byta jobb? Eller bostad? Varför längtar jag mer till trädgårdslandet än till krogen?

Plötsligt är det något som händer med samtalen när jag möter kvinnor i ungefär samma ålder, alltså runt 50. Vissa ämnen återkommer igen och igen: Förändringar som är på gång i livet. Att det kanske är dags att börja träna på allvar eftersom det gör lite ont här och var.

Hur svårt det är att bli kär i någon som vill ungefär samma saker med livet och som du attraheras av (om du är singel). Alternativt hur svårt det är att ha en partner som inte vill samma saker som du och som du inte är attraherad av (om du är ihop med någon).

Men också det härliga: Middagar med vänner och familj, känslan av erfarenhet och självsäkerhet. Att kunna slappna av och veta vad du kan på jobbet, att ha tid för dig själv och göra det du verkligen gillar.

På foton sitter våra far- och mormödrar i den här åldern och småler, omgivna av barn och barnbarn. De bär blommiga klänningar, deras frisyrer är diskreta och sminket lågmält.

En sak är säker: De funderar inte över om de ska boka en yogaresa med bästa väninnan, eller vilken som är den sexigaste bilden att lägga upp på Tinder. De ler inte vid tanken på när de sa till chefen på skarpen, och de VAR definitivt inte chefen.

Så mycket har hänt med den här så kallade medelåldern på ett par decennier. Många av oss famlar runt och vet inte om vi är gans­ ka unga, eller faktiskt – lite gamla.

Reglerna och uppförandekoderna är diffusa eller slängda på sophögen. I alla fall nästan. För vi är fortfarande kvinnor i ett samhälle 6 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 6

24/10/2018 10.01

där män har mer makt och pengar, vi drabbas alla av mindre späns­ tiga rumpor och kråksparkar runt ögonen. Och av frågan: Vad ska hända nu, när livet plötsligt känns ändligt?

I den här boken berättar Mari Jungstedt, Annika Lantz, Anna Lindman och Mian Lodalen om uppväxter, kriser, kärlek, sex och mycket mer.

I dag är de alla privilegierade och »lyckade«, och högst medvetna om det. Men på vägen dit finns sådant som många kan känna igen sig i. Utsatta uppväxter, bristande självkänsla, klassresor och separationer. Kriser som lett fram till de personer de är i dag.

Det blev fantastiska samtal – roliga, kloka, galna och eftertänksamma. Ibland i kaos, när alla pratade i mun på varandra och skrek av skratt. Ibland upprörande och sorgliga.

Det började en försommardag på en lyxig restaurang, vars mat inte alls höll den standard som priserna utlovade. Och när veganmaten dessutom var katastrofal gick Mian i taket. En 25-åring hade kanske burit med sig besvikelsen hem. Men i kraft av sin ålder och viljan att bli behandlad med respekt skrev Mian ett bitskt och bestämt mejl. Det mejlet får symbolisera något av det bästa med den här åldern: Att säga ifrån när något är fel.

Och vad svarade då restaurangen? Jo, det får du se på slutet.

Välkommen att hänga med i diskussionerna, för vi måste faktiskt prata. c ec i l i a g us tavs s on, som frågat, lyssnat och skrivit

förord / 7

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 7

24/10/2018 10.01

Medverkande m a r i j u ng s t e dt Född 1962. En av Sveriges mest framgångsrika författare med sina Gotlandsdeckare. Var journalist flera år innan hon bokdebuterade 2003 med Den du inte ser. I år kom hennes 16:e spänningsroman, och hennes böcker är översatta till runt 20 språk.

Uppväxt i Upplands-Bro utanför Stockholm. Mari levde i 23 år med exmaken Cenneth, som hon har barnen Rebecka, född 1992, och Sebastian, född 1993, med. Är nära vän med Mian. annika lantz Född 1968. Programledare på Sveriges Radio, i skrivande stund aktuell med Kära Annika och Lantzkampen i P1. Hon har även haft talkshowen I afton Lantz i SVT, och medverkat i andra program i egenskap av rapp komiker, som Parlamentet i TV4.

Annika har skrivit fyra böcker, senast Vad ska en flicka göra?

Konsten att vara riktigt rädd om när hon drabbades av livmoder­ hals­cancer 2015.

Uppvuxen i Stockholmsförorten Sätra. Gift med radiokollegan Tomas Granryd sedan 2000. De har barnen Alice, född 2002, och Teodor, född 2005.

8 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 8

24/10/2018 10.01

a n na l i n dm a n Född 1972. Programledare på Sveriges Television, där hon fokuserar på religions- och livsåskådningsfrågor, nu senast i Meningen med livet. Är också reporter för Uppdrag Granskning, driver eget frilansföretag sedan sex år och arbetar även som moderator.

Hon har skrivit boken Den där jävla döden: Vi ska alla dö så vi kan lika gärna prata om det.

Anna är uppvuxen i Märsta, Uppsala och Nyköping.

Hon levde i 13 år med exmaken Mattias med vilken hon har barnen Ella, född 2005 och Noa, född 2009. De skilde sig 2013, idag är hon singel och har barnen varannan vecka. m i a n loda l e n Född 1962. Författare, journalist, feministisk debattör, aktiv inom hbtq- rörelsen, bland annat som föreläsare.

Uppvuxen i småländska Jönköping, en uppväxt – och framför allt en pappa – som hon skildrade i den rosade romanen Dårens dotter 2008. Har sammanlagt skrivit fyra romaner och nu senast fackboken Liten handbok i konsten att bli lesbisk (ihop med Matilda Tudor).

Mian har varit gift och har två bonusbarn, Ville och Tyra. Har i dag flickvän som hon bor med varannan vecka.

Nära vän med Mari Jungstedt.

Cecilia Gustavsson är 52 år, journalist och har två tonårsbarn. Hon är skild och särbo.

medverkande / 9

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 9

24/10/2018 10.01

10 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 10

24/10/2018 10.01

klimakteriet / 11

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 11

24/10/2018 10.01

Flickor tyngs ner av restriktioner, pojkar av krav – två lika farliga förhållningssätt.

Simone de Beauvoir

12 / v i m å s t e p r ata o m 50

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 12

24/10/2018 10.01

Tryggare kan ingen vara – eller? ja h a , tä n k e r du k a n s k e . Nu ska det handla om fyra lyckade medelklasskvinnor i Stockholm. Kända och med jobb som de flesta bara kan drömma om. Gott om pengar troligen, självsäkra och sådana som kan tala för sig, till och med vana vid att synas i tv.

Men så enkelt är det inte. Bland oss som är födda på 1960- och 1970-talen har många gjort klassresor. Vi är födda in i ett samhälle där problem i familjen sopades under mattan på ett annat sätt än i dag. Oavsett om du växte upp i ett fattigt hem där varje slant räknades, eller i ett välbärgat villaområde med Volvobilar på rad.

Pappor och mammor kunde dricka i hemlighet relativt obehindrat, lika självklart som att fysiskt och psykiskt våld förekom bakom vissa av de stängda dörrarna. Psykisk sjukdom var ännu mer skambelagt än i dag. Mammor kunde ha »problem med nerverna« av krossade yrkesdrömmar medan papporna tog portföljen eller matlådan och travade iväg till sina heltidsarbeten.

Dåliga äktenskap hölls ihop i högre grad – för vad skulle alla andra säga? Och hur skulle en deltidsarbetande mamma, eller en hemmafru, ens ha råd att skilja sig? Parterapi var för de flesta något som Ingmar Bergman kunde göra tv-serier om, inte något som vanligt folk ägnade sig åt.

Barnen var inte heller i fokus som i dag. Begreppet curlingföräldrar var inte uppfunnet eftersom det knappt fanns några. Barnen fick helt enkelt anpassa sig efter de vuxna.

u p p vä x t / 1 3

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 13

24/10/2018 10.01

De fyra har olika erfarenheter. Anna har på senare år tänkt allt mer på sina föräldrars komplicerade relation, medan Annika minns kärlek och trygghet. Både Mian och Mari har haft det svårt under uppväxten, med upplevelser och otrygghet som påverkat dem hela livet – på gott och ont. cecilia: Mari, ditt liv som framgångsrik författare i dag skiljer sig otroligt mycket från den tillvaro du hade när du växte upp. Kan du berätta om hur det var?

Mari: När jag var ett och ett halvt år flyttade vi – jag, mamma, pappa, min äldre syster och bror – till ett välordnat nybyggarsamhälle utanför Stockholm. Bilarna stod polerade på uppfarterna, papporna åkte till jobbet och mammorna var hemma med barnen. Allt var väldigt tillrättalagt.

Men min pappa drack för mycket. Han var alkoholist, det hände att han kom full på vår lilla gata ibland och han och mamma bråkade mycket i perioder. Jag har minnen av hur mamma hällde ut sprit i vasken och gömde flaskor i linneskåpet. Hur de på lördagskvällarna satt och drack vin och hur orolig jag var att de snart skulle börja bråka. Hur pappa satt framför travet på tv och öppnade de där starkölsburkarna. Jag har fortfarande svårt för det ljudet.

Ni vet det där pysandet. Det var så jobbigt för att alla andra verkade ha det så bra. De enda som var dysfunktionella var vi. Så skulle man ändå gå i skolan och umgås med sina kompisar och vara som alla andra …

Det har ändå gått bra för mig. Jag har varit söt och framåt. Men att pappa drack låg som ett mörkt raster över tillvaron.

Jag kommer så väl ihåg när mamma berättade att de skulle skiljas – vilken lättnad det var. Då var jag nio år. Hon samlade oss kring köksbordet och berättade. Det pratas om att föräldrar ska hålla ihop för barnens skull, men ibland kan det vara bra att skiljas för barnens skull.

14 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 14

24/10/2018 10.01

Annika: Bodde du med din mamma efter skilsmässan?

Mari: Ja, jag har växt upp med min ensamstående mamma och mina syskon. Hon har inte varit särskilt trygg. Hon har varit svag psykiskt och det har varit många depressioner genom åren. Hon lade också över för mycket på oss barn. Det blev för stort ansvar. Under tonåren använde hon mig som terapeut.

Mian: Som ankare. Eller flytkudde.

Mari: Ja. Mamma blev sjuk i livmoderhalscancer när jag var 14, då var hon bara 37. Det var en väldigt mörk period, vi syskon var helt ensamma med en dödssjuk mamma under tonåren. Hon klarade sig i alla fall till sist. Nu har hon Alzheimers sedan tio år tillbaka. Det var ingen rofylld barndom. Den var orolig. Och jag hade en ganska stökig tonårstid, mycket festande.

Cecilia: Hur har uppväxten präglat dig som vuxen?

Mari: Den har präglat mig mycket, bland annat i relationer. Jag blir förälskad lätt men har svårt att finna tillit – att på allvar tro på att det kan fungera. Men det har gått över, mycket på grund av min exman.

Att han var så himla trygg. Att det har gått så bra för mig tycker jag fortfarande är förvånande.

Mian: Hänger inte det ihop med det som du kallar för din lysande eld?

Mari: Min glödande brasa. Jo, jag har alltid varit väldigt glad av mig. Trots att jag egentligen inte haft någon vuxen, förutom min mormor som u p p vä x t / 1 5

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 15

24/10/2018 10.01

tog hand om mig när jag var liten. Inget vuxenstöd i övrigt. Jag tror att jag har klarat mig för att jag har pratat så mycket om problemen och varit öppen.

Annika: Dina syskon då, vad hade ni för relation?

Mari: När du har en dysfunktionell förälder, då är det också lätt att det blir dysfunktionellt mellan syskonen. Det här är saker som jag förstått efteråt. Hur hon använde sin mammamakt för att splittra oss syskon, även om det säkert var omedvetet. För om du splittrar syskonen blir du också starkare själv. Vi var som tre satelliter som åkte runt i universum och inte kunde hitta stöd i varandra, särskilt inte under tonåren när hon var sjuk. Vi var utlämnade på det viset. Men sedan har vi knutit an mycket bättre när vi blivit äldre.

Mari fortsätter med att berätta om hur ont om pengar familjen hade: Mamma pratade alltid om hur dyrt allting var. Vi fick bara ta högst en ostskiva på mackan för att det var så dyrt med ost. Min bror fick nästan inte äta sig mätt under hela sin tonårstid. Jag ville kosta så lite som möjligt. Jag tycker fortfarande att det är helt fantastiskt nu när det går så bra för mig. Bara att jag kan gå på Ica och slänga vad jag vill i korgen! Jag är van vid att behöva vända på vartenda öre, förutom de senaste åren.

Jag har vuxit upp med en oro och ängslan, jag tror att det är därför som jag alltid har älskat skolan. Där var det alltid ordning och reda, man visste vad som skulle hända. Jag trivdes bra på biblioteket, det var lugnt och rofyllt att sitta där i tystnaden. Det har påverkat mig.

Men det fanns naturligtvis även glädje och ljusa stunder hemma.

Min mamma kunde vara charmig och rolig också.

Mian: Den där glädjen du har, varifrån kommer den?

16 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 16

24/10/2018 10.01

Mari: Jag tror faktiskt att den kommer ifrån min mormor. Hon var en mörk kvinna med stor näsa och mörkt hår, en yppig kvinna med hatt och blommiga klänningar. Hon älskade deckare, hon satt alltid och läste och löste korsord. Och – det här är inte belagt – troligtvis var hennes pappa en italiensk sjöman. Mormor fick sju barn varav hälften blev blonda och ljusa som morfar och hälften blev mörka och temperamentsfulla som mormor. Min mamma var en av dem. Och av hennes barn så är jag den som fick mest av detta. Jag har en stark latinsk sida.

Den andra av de fyra som är uppväxt under otrygga omständigheter är Mian. I familjen fanns både missbruk och psykisk ohälsa. Hennes pappa hade – som hon själv säger i dag – »hur många diagnoser som helst«.

Hennes mamma, som inte lever längre, var periodvis svårt deprimerad.

Men där fanns också roliga galenskaper och glädje, något som Mian skildrat i den självbiografiska romanen Dårens dotter. Lodalens var definitivt en familj som stack ut.

Mian: Mina föräldrar var verkligen arbetarklass båda två och de stretade på, de är komplexa människor. För min mamma var utseendet alltid av yttersta vikt, därigenom fick hon sitt värde. Men hon hade ett uselt självförtroende, något som jag också tror är klassbetingat. Ju längre jag lever desto mer tycker jag att det är intressant med klass.

Och jag har ju levt ihop med en människa, en vanlig människa från överklassen, i flera år, så det var självfallet ett lugnt och harmoniskt förhållande …

Mian höjer ironiskt på ögonbrynen och alla skrattar.

Mian: I den relationen förstod jag på allvar vad man får med sig hemifrån vad det gäller klass. Det var jätteintressant att få komma in i riktig överklass, riktig adel, och se: Vad har de här Lundsbergarna, de som har gått på privatskola, hur har de blivit som vuxna? Jo, de har det här självförtroendet att du kan tala, och ta plats på ett självklart sätt, vare sig du är kvinna eller man. Att du anser att du är intressant. u p p vä x t / 17

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 17

24/10/2018 10.01

Mian återkommer till sina föräldrar: Paradoxalt nog – och här blir jag så imponerad av mamma och det här tänker jag också att jag fått med mig – att trots att hon inte ens gick nio år i skola, så startade hon en damfrisering själv. När hon var 25 år hade hon två barn och tre salonger i Jönköping, 10–12 anställda och en bindgalen man. Det var min farsa som öppnade Jönköpings första affär där kondomer såldes under disk.

Mian skrattar till och minns en annan av pappans affärsidéer: Han låtsades till exempel att han var ortoped, och lade in hålfotsinlägg. Han gav sken av att han hade en riktig utbildning och där kom kvinnorna in och ville ha hålfotsinlägg. Och då gick han ner med skorna i källaren och sedan bankade han bara med en hammare i trappräcket, som om han arbetade med inlägget.

Mian kiknar av skratt, bankar i bordet, och imiterar pappan: »Så, fru Larsson, då ska du se att det fungerar!« »Jaa, jag tycker att det känns riktigt bra!« svarade hon. Fast han inte gjort ett skit mer än att knacka med en hammare.

Alla gapskrattar.

Mian: Han har lärt mig att ljuga och det har varit bra i själva författandet. »Kom ihåg det, Mian«, sa han. »Kom ihåg det, att folk köper vad som helst bara de tror på dig.« Han reste runt i världen och köpte in illegala Lacostetröjor, fejktröjor. Sedan köpte han in, jag har fortfarande kvar dem … lösa små tygkrokodiler som han fick sin gamla mamma – som bara hade ett öga – att sitta och sy på. Krokodilerna var ju helt på snedden. Så stod han på marknaden, jag var med, jag är typ uppvuxen på marknad. »Lacostetröjor, 49 kronor!« Så pekade folk på krokodilen. »Den där är på snedden.« »Jaa, det kan vara ett fabrikationsfel«, sa han. Då hade farmor suttit där med ett öga och försökt brodera …

Herregud, men vi kan inte gå in på alla de här historierna!

18 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 18

24/10/2018 10.01

Mian har en uppsjö av tokiga anekdoter om sin pappa. Men baksidan var tragisk: Pappa satt en period i fängelse när jag var liten. Jag har haft en farsa som inte var riktigt klok, men han var även världens roligaste pappa och jag tror att det var den där kärleken som lyste igenom och som gav mig fina recensioner för Dårens dotter. Folk tror att jag skriver om hbtq-frågor. Jag skriver om ensamhet, om barnets utsatthet.

Mari: Hur var det hemma i familjen med honom då?

Mian: Du berättade om de här fyllegrejerna med din pappa, det känner jag verkligen igen. Men jag visste ingenting annat. Han drack mycket och var notoriskt otrogen, det var drama och slagsmål.

Cecilia: Men du bodde med båda dina föräldrar?

Mian: Ja, tills 1968, då de skilde sig. Jag var sex år. Trots otryggheten var pappa ändå cool. Han öppnade Blommor och Bin i Jönköping 1969. Ni kan inte föreställa er vilken skandal det var. I fönstret hängde han ut två nakna skyltdockor. Kristna grupper var där på nätterna och målade på dörrarna och försökte vräka honom. Då blev han så taggad. Han är supernarcissist och skulle han diagnostiserats hade alfabetets alla bokstäver inte räckt till. Han täcker väl det mesta. Pappa hade en egen agenda, han ville ha uppmärksamhet. Äpplet faller ändå inte jättelångt från trädet – se på mina sexualpolitiska turnéer.

Jag har gått i terapi i tio år för att jag hade så mycket att bearbeta.

Jag har lagt ner alla pengar jag dragit in på terapi. Men jag skrev mig in i en försoning med boken Dårens dotter. Jag hade hatat pappa och inte haft kontakt med honom på jättelänge. Men det försvann när jag skrev romanen. Det bara rann av mig. Det är effekten av skrivandet om man har riktig tur. Jag känner mig helt befriad i dag, vilken bonus! u p p vä x t / 19

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 19

24/10/2018 10.01

Mari: Handlar det om acceptans också?

Mian: Vet du vad jag tror? Att jag inte tänkte att jag skrev självbiografiskt utan var tvungen att gå in i den här lilla tjejen i boken som jag döpte till Conny. Jag tänkte »Hur ska jag hitta rösten till det här 6-åriga barnet?« Men den kom bara till mig. På samma sätt var jag tvungen att gå in i pappan. Varför tar han med dottern på porrklubb? Varför kör han ut på isen med ungarna i baksätet på bilen? Varför tänder han eld på det här huset? Varför har vi ingen mat? Det var jobbigt att skriva, men jag blev tvungen att gå i hans skor.

Mari: Fick du tillbaka minnen då?

Mian: Ja, ett minne kom supertydligt! Som var så här, en skitgrej: Conny står med sin pappa på ett bad, det är sommar och de går fram till en glasskiosk. När jag skrev att Conny lägger händerna på disken så kände jag den där plåtdisken … kommer ni ihåg? Den var så varm att det knappt gick att ta i den. Så frågar hon: »Snälla pappa, kan inte jag få en glass?« Och han tittar på sina mynt och säger »Vi har inte råd« – och så köper han en korv till sig själv. Snåla jävla gubbhelvete, kände jag då. Vad snål han var. »Näeeh, du kan få ett bett på köörven.« Som barn är man helt utlämnad till vuxnas godtycke.

Cecilia: Föräldrarna tog inte hand om dig? Och ingen annan vuxen heller?

Mian: Nej, detta kan jag ju säga nu … Mamma led under stora delar av sitt liv av psykisk ohälsa, och det påverkade förstås mig mycket. Jag känner en stor kärlek till mina föräldrar även om jag varit förbannad på dem. Det fanns inget ont i dem egentligen. De var två dysfunktionella barn som föddes i arbetarklass, utan akademiskt kapital, med kort skolgång, men som ändå orkade kämpa sig upp och behålla sin humor hela livet.

20 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 20

24/10/2018 10.01

Cecilia: Hur har allt det här påverkat dig som vuxen?

Mian: Den här grundotryggheten … Den vet jag faktiskt inte riktigt var jag ska göra av. Det handlar om det existentiella. Rädslan för döden.

Skräcken att förlora sina barn, rädslan att inte duga, inte vara fin, inte ha en karriär, inte bli älskad, att bli ensam. Ensamheten. Den otryggheten har ju alla, men vi dealar med den väldigt olika. Mina redskap till att hantera detta kanske inte har varit de mest solida.

Men – jag är också en jävla överlevare.

Det är därför jag blev inspirerad av dig, Mari, när du berättat om allt du övervunnit. Du hade turen att träffa en fantastisk person som du till sist bara gav det till.

A n na : Det har inte du gjort, Mian?

Mian: Jag gjorde det tyvärr en gång och då gick det åt helvete. Jag lade hjärtat hos henne och jag kände att hon höll i det.

Men jag tänker också att inga erfarenheter är riktigt meningslösa för en författare, för det går alltid att använda dem.

Mari: Mm, det är det som är så skönt. Man har alltid sitt skrivande.

Anna har en barndom med både trygghet och bråk. Hon har flyttat runt en del. Hon är född i Uppsala, och bodde sedan i ett nybyggarområde i Märsta utanför Stockholm, därefter i Nyköping. Senare flyttade hela familjen till Uppsala. Hennes föräldrar började leva som särbos och gjorde det i tio år. Då träffades de bara på helgerna.

Cecilia: Anna, hur vill du beskriva din uppväxt?

u p p vä x t / 2 1

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 21

24/10/2018 10.01

A n na : Det här är lite svårt för jag är inte van att prata om mig själv så här.

Jag tänker om mina föräldrar att de är klassiska 70-talsföräldrar. Det var aktiviteter hela tiden, längdskidor, skridskor, båtutflykter ... Och vi gjorde den där ekonomiska resan som många i 40-talistgenerationen gjorde, från lägenhet, till radhus, till kedjehus, till villa. I takt med min pappas karriär helt enkelt.

Mina föräldrar är egentligen väldigt olika, pappa kommer från lilla Bräcke i Jämtland, det var en stor sak när han flyttade till Uppsala och började läsa, han har haft något driv i det där tror jag, att visa att han kunde lyckas, göra karriär. Mamma kom från en gans­ ka borgerlig uppväxt i Göteborg, med en pappa som var ingenjör på Volvo.

Jag har funderat mycket på mina morföräldrars relation. Mormor kom från svåra förhållanden, det var fattigt och hon och hennes syskon blev tidigt föräldralösa. Jag minns att hon berättade att de alltid var rädda för barnavårdsnämnden och att de födde upp kaniner på innergården för att äta. Hon blev skådespelare och dansare men när hon träffade morfar gav hon upp allt och intog hemmafrurollen, trots att hon precis fått någon filmroll.

När jag var yngre undrade jag mycket över hur hon kunde nöja sig med att laga middag till morfar och sköta hemmet, att hon var så glad och sjöng jämt trots att hon gett upp sina drömmar. Det är först nu som jag börjat förstå hur rädd hon var för fattigdomen och hur lycklig hon var för det hem han gav henne.

Anna kommer till det som präglade hennes egen uppväxt – hennes föräldrars förälskelse i varandra: De var enormt passionerade. De hade en sådan stark intensitet mellan sig, de var busiga, jagade varandra, pappa kastade upp mamma i famnen, de åkte på små resor och kom hem så där rusiga och hade vunnit någon danstävling. De var så himla kära. Det var bara det att de bråkade som fan däremellan. De bråkade lika hetsigt som de älskade, gissar jag. Det var liksom antingen eller.

22 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 22

24/10/2018 10.01

Cecilia: Som en känslomässig bergochdalbana.

A n na : Ja. Verkligen. Och jag blev ruskigt bra på att medla mellan dem. Jag minns min första medlingsaktion, då var jag sju-åtta år gammal. Vi bor i ett radhus, det är nyårsafton och mamma och pappa är vansinnigt arga på varandra. Jag springer mellan två rum och försöker … »säg så här till mamma nu … och mamma säg så här till pappa«. Jag lyckades få ihop dem till tolvslaget.

Jag minns den där enorma lyckan över att vi kunde gå ut som en enad familj och hurra för det nya året med alla grannar. Och då var allt bra igen.

Mian: Är du äldsta barnet?

A n na : Mm. Jag har två yngre bröder. Jag hade medlarrollen tills mamma och pappa äntligen skilde sig. Jag håller verkligen med dig, Mari, att det kan vara bra för barnen när föräldrarna skiljer sig. Och då var jag i tjugoårsåldern.

Mian: Så i tjugo år höll de på fram och tillbaka?

A n na : Ja. Det är lite konstigt att tänka på nu hur det där var. Jag hade en sån stark känsla när jag växte upp av att vi var lyckligt lottade, och den fick jag så klart från mina föräldrar. Men jag har nog blivit väldigt rädd för bråk. En dag skilde de sig i alla fall, de träffades sista gången på en födelsedagsmiddag för mig. De hade legat i fejd under några veckor och det var vi syskon väldigt vana vid. Men efter middagen åkte min pappa utan att de pratat ut och då var det som om min mamma fick nog, »nu räcker det« liksom. Det blev en slutpunkt. ­Efter det har de inte träffats, det är väl snart tjugo år sedan.

u p p vä x t / 23

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 23

24/10/2018 10.01

Annika: Va? De har aldrig träffats sedan dess?

A n na : Nej, jag tror inte att de haft något val. De älskar och hatar väl varand­ ra samtidigt.

Mian: Men du har träffat honom?

A n na : Ja, jag träffar honom.

24 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 24

24/10/2018 10.01

Mari: Vad var det som gjorde att de skilde sig? Det var inte så att det hände någonting särskilt?

A n na : Nej. De orkade väl inte med laddningen dem emellan till sist, de ständiga bråken, topparna och dalarna …

Mian: Slogs de?

A n na : Nää.

Mian: Men var det så att det flög tallrikar och så?

A n na : Mest att de blev arga, det slogs i dörrar och att de sedan inte kunde prata med varandra.

Mari: Vet du vad de bråkade om?

A n na : Det handlade mycket om jämställdhet egentligen. Min pappa gjorde karriär, jobbade och reste otroligt mycket som många män gjorde på den tiden. Han hade mycket fokus på sig själv, sin egen framgång, men det fanns ju press också på att det skulle gå bra för honom. En förväntan på materiell utveckling, att skaffa hus, båt, allt det där.

Min mamma är lärare och hon har tagit hand om oss, vårdat hemmet, det skulle alltid vara ordning, fint. Ni vet, tre matkassar och hämta på dagis och jobba heltid. Stressad och ofta magkatarr. Hon bet ihop och sedan blev hon förbannad. De prioriterade olika. Hon var alltid snygg också, snygg för pappa.

När de skilde sig blev hon en så himla bra människa. Vi brukar skåla för henne, jag och mina väninnor. Hon skaffade hundar, lever u p p vä x t / 25

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 25

24/10/2018 10.01

ensam, kommer aldrig mer att skaffa en karl, säger hon. Hon äter vad hon vill, går omkring i de kläder hon vill, trivs med sig själv.

Som så många kvinnor i vår föräldrageneration har hon väl försökt duga för sin man och allas blickar i alla år, men hon är helt befriad från det nu. Hon är lycklig. Hon köpte en fet verktygslåda och klarar sig själv liksom. Hon bygger, målar, och sågar ner träd. Hon är 71 år men har så mycket mer livsglädje nu än när hon var 45 och levde med pappa.

Mian: Hon låter som en klassisk lesbian.

A n na : Haha, ja lite så. Och med inställningen att man ska klara sig själv.

Mian: Coolt, vilken förebild.

A n na : Ja, nu för tiden absolut. Men hon hann väl impregnera mig med den där behagsjukan och att man måste vara duktig. Det är det jag jobbar med att försöka bli av med nu. Samtidigt har hon alltid uppmanat mig att stå på egna ben, resa i stället för att fastna, jag kände hennes skräck att jag skulle bli fast när jag träffade min första stora kärlek på gymnasiet. Jag tror att det här att själv bli äldre gör att jag funderar väldigt mycket på min barndom och vad jag har med mig från mina föräldrar. Det är ju inga stora trauman, jag blir jätteberörd av era berättelser, Mari och Mian, jag gissar att vi alla har grejer att jobba med.

Mari: Det här bergochdalbaneaktiga skapar en väldig otrygghet när man aldrig vet hur det kommer att vara hemma. Och att du fick en medlarroll, det är alldeles fel.

A n na : Ja. Fast min terapeut säger att det gjorde mig till en bra journalist, haha.

26 / v i m å s t e p r ata o m 5 0

2018105_Vi maaste prata_om_50_content.indd 26

24/10/2018 10.01