joseph knox
den leende mannen Översättning Hanna Williamsson
Originalets titel: The Smiling Man Copyright © Joseph Knox 2018 Joseph Knox has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act 1988 to be identified as the author of this work. Citatet sid 235, Rubaiyat av Omar Khayyam, svensk tolkning av Ole Torvalds, Wahlström & Widstrand, 1948. Bokförlaget Polaris, Stockholm Omslag av Elina Grandin Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-028-8 www.bokforlagetpolaris.se
Till Stephen K.
”det är som om jag vet något och inte vet det på samma gång.” thomas ligotti, The Frolic
Det började med en knackning på dörren. När han tänker på det nu grimaserar han. Blundar och drar handen över ansiktet. Det är ett obehagligt minne i ett huvud fullt av dem, och minsta grej kan väcka det till liv. Elektriciteten i luften innan en storm eller lukten av ozon efter ett kraftigt regn. När han sitter mitt emot en ny tjej eller en ny kollega och överrumplas så här tillåter han sig ibland att svepas med, eftersom det ändå bara är tillfälligt. Han börjar se suddigt och fläckar dansar framför hans ögon, som om han stirrade rakt in i ett starkt ljus. ”Jag tror att det är någon utanför”, hörde han den gamla kvinnan säga. Klockan var efter tio en söndagskväll och de hade antagligen varit på väg att gå och lägga sig. Deras hus var medelstort och uppfört i Tudorstil, tydligen byggt att tåla allt utom regnet. Genom panelen av frostat glas i dörren kunde pojken urskilja två eller tre hinkar i hallen som samlade upp droppande regnvatten. Kanske var det därför de inte hörde honom till en början. Han knackade igen, tog ett steg tillbaka och såg på huset. Det verkade för stort för ett ensamt gammalt par, men det hade något som han inte förknippade med de trånga, lyhörda rum som han själv bott i, nämligen en personlighet. Det behövdes här mitt ute i ingenstans. Den gamla kvinnan kom till dörren först. Medan hon öppnade ropade hon på sin man. Han såg ännu äldre ut än hon och verkade ha svårt att gå. När han dök upp bakom sin frus axel och såg den darrande lille pojken på tröskeln rättade han förvånat till glasögonen. Pojken var pinnsmal och blek med glasartad blick. Han hade bara på sig t-shirt och 9
byxor, båda genomdränkta av regnet. Det gamla paret såg sig omkring, men det verkade som om pojken var ensam. Kvinnan rynkade pannan och böjde sig ner. ”Är du okej, lille vän?” Pojken stod där och darrade. Hon kisade ut i natten igen och tog sedan tag om hans handled och ledde försiktigt in honom och stängde dörren. ”Han är iskall”, sa hon till sin man och drog pojken förbi honom in i vardagsrummet. Den gamle mannen låste dörren igen, sköt regeln på plats och följde efter dem. Det var våta fotavtryck på golvet. Pojken hade inga skor. ”Jag heter Dot”, sa den gamla kvinnan. ”Det här är Si.” När pojken fortfarande inte svarade ryckte Dot på axlarna. Hon letade rätt på en filt och gick för att koka upp vatten. Si satte sig på soffan och vred sina händer. Han gissade att pojken var ungefär sju eller åtta år, men de mörka ringarna under ögonen åldrade honom i förtid. Han såg sig inte om i rummet, fokuserade inte ens på sakerna framför sig. Han stirrade bara rakt fram. När Dot kom tillbaka med en varmvattenflaska sträckte sig Si upp och lade en kärleksfull hand på sin frus arm. Pojken kastade en snabb blick på dem, som om gesten var obekant. ”Kan du berätta vad du heter?” frågade Dot och lyfte filten för att pressa varmvattenflaskan mot pojken. Han darrade ännu mer, så att tänderna skallrade. Han knep ihop ögonen och bet ihop käken för att få stopp på det. ”Borde vi ringa polisen?” sa Dot till sin man. Han nickade och hade redan rest sig, glad att ha något praktiskt att göra. Hon klappade pojken på huvudet medan hon väntade. Det kändes som om blodet kokade i honom. ”Dot …”, ropade Si från hallen. ”Ett ögonblick bara”, sa hon. När hon lämnat rummet tog pojken snabbt av sig filten och gick bort till ljusknappen bredvid dörren. Han släckte och tände, släckte och tände. Han stack ut huvudet i hallen. Si och Dot såg båda förbryllat på 10
telefonen, som de hade upptäckt inte fungerade. Pojken tassade barfota bort till ytterdörren, låste upp den, drog undan regeln och öppnade. En figur lösgjorde sig från skuggorna och rörde sig långsamt mot honom. Det hade slutat regna och nu syntes stjärnor som pojken aldrig hade sett i staden. När figuren kom närmare avtecknade den sig mot dem och såg på något sätt mörkare ut än natten. ”Bra jobbat, grabben”, sa figuren, mannen, och nickade åt pojken. Mannens ansikte var platt och kantigt som ett knivblad. Hans inövat uttryckslösa min avslöjade ingenting. Det var hans kropp som sa allt, ett kaotiskt, överlappande nätverk av muskler och ådror som rymde all världens hat. Han hade en hammare i sin handskklädda högerhand och använde vänsterhanden till att rufsa om pojkens hår. Han hejdade sig och drog häpet tillbaka handen. Han hade plockat fram ett mynt bakom pojkens öra och räckte fram det till honom. ”Vad säger man, Wally?” ”Tack, Bateman”, sa pojken och tog allvarligt myntet. Han satte sig på verandan medan Bateman gick förbi honom in i huset. ”Hallå där …”, hörde han den gamle mannen säga. ”Vad gör …” Det hördes en våt duns och något tungt föll till golvet. Den gamla damen började skrika. ”Nej”, ropade hon. ”Nej …” Ännu en våt duns och något annat som föll till golvet. Pojken hörde ett svagt stönande inifrån huset. Ett beslutsamt gurglande och kanske ett ord till. Kanske hennes mans namn. Sedan ytterligare två fotsteg, ett sista slag och total tystnad. Pojken knöt handen runt myntet som Bateman hade gett honom och stirrade ut i mörkret. Munnen fylldes med saliv. Fläckar började dansa framför hans ögon. De var bara ett skimmer till en början, sedan blev de tydligare och rörde sig snabbare tills de störtade ner framför honom som regnet. Som om han stirrade in i ett starkt ljus i stället för ett kompakt mörker. 11
i midnight city
1 Hettan det året var tillintetgörande. De ändlösa feberdrömmarna till dagar gick långsamt och efteråt undrade man om de ens varit verkliga. Under surret från luftkonditioneringsapparater och klirret av is i glas kunde man nästan höra det. Hur folk sakta men säkert tappade förståndet. Staden var starkt upplyst, som en oändlig explosion som man förväntades leva inuti, och när nätterna äntligen kom kändes de hallucinatoriska, laddade med elektricitet. Gnistorna syntes överallt – tjejerna i sina sommarkläder, killarna med sina blixtrande vita tänder. De har ett särskilt ansiktsuttryck under timmarna mellan midnatt och gryning. De ramlar in och ut från barer, hånglar i gathörn, svänger med armarna när de går längs trottoarerna. Vad som än har hänt dem tidigare ligger det bakom dem, och åtminstone för ett par timmar känns det som om morgondagen kanske aldrig kommer. De flesta av dem är studenter som har sökt skydd från den ekonomiska krisen på utbildningar som de aldrig kommer kunna betala av. Resten har låglönejobb och lever för helgerna. När jag ser dem befinner de sig helt i nuet, på gott och ont, och dagarnas tvivel ersätts med någon sorts visshet. Jag gjorde mitt 120:e nattskift i sträck. Jag var sex månader in i vad som kändes som en livstidsdom. Min egen sorts visshet. Jag betraktade alltså de unga människornas ansikten under timmarna från midnatt fram till gryningen. Jag såg livet bokstavligt talat gå mig förbi. Jag nickade när de nickade, log när de log och försökte fokusera på nuet. Jag låg lågt och tog vara på det positiva, gnistorna. När samtalet kom var vi redan på Wilmslow Road. Den stora genomfartsleden är nästan en mil lång och kopplar samman de välbärgade områdena söder om staden med dess krisdrabbade centrum. Det är 15
Europas mest trafikerade bussrutt och där är alltid fullt med taxibilar, dubbeldäckare, pendlare och ljus. På sistone hade någon startat bränder i soptunnorna längs vägen. Eftersom de där bränderna var lågprioriterade, antagligen inte betydde något och alltid inträffade efter mörkrets inbrott var de nattskiftets ansvar. Vi var bara två personer som permanent jobbade natt. Unga kriminalare gjorde ett par inhopp bara för att kunna säga att de hade gjort det, och några hopplösa vikarier gjorde ett par skift i månaden för att täcka upp för vår ledighet, men permanent nattjänst betydde en av två saker. Antingen hade du inget liv, eller så hade du ingen karriär. Under mina få år inom polisen hade jag lyckats uppfylla båda dessa kriterier. Elden i soptunnan hade redan slocknat när vi kom dit. Min partner och jag möttes av rykande aska, ställde några frågor och höll på att packa ihop när vi såg människor samlas på andra sidan gatan. Jag kollade vad klockan var och gick genom trafiken mot klungan av folk. De förberedde en midnattsvaka för en kille som hetat Subhi Seif. Hans vänner kallade honom Supersize. Tills för ett par timmar sedan hade Supersize varit en artonårig universitetsstudent som bodde i en storstad för första gången i livet. Sedan hade han sett en tjej bli rånad och rusat efter mannen som gjort det. Han hade sprungit ut i gatan utan att se sig för och krossats under hjulen på en buss. Rånaren kom undan. Bland ficklamporna, UV-lamporna och blommorna som redan hade lagts där för att hylla honom stod runt tio av Supersizes vänner. De spelade sorgliga låtar på sina telefoner och skickade runt immiga ölburkar för att svalka sig. Jag påminde dem om att inte kliva ut i vägen själva och gick sedan tillbaka till bilen där min partner väntade. Vi körde en civil, mattsvart BMW som brottslingar kunde identifiera på ett ögonblick. Huvudsakligen tack vare mannen som vanligtvis satt inklämd på passagerarplatsen, min närmast överordnade, kriminalkommissarie Peter Sutcliffe. Redan vid första ögonkastet stod det klart att han bara 16
kunde vara polis eller brottsling, och jag var fortfarande inte säker på vilket som låg närmast sanningen. ”Hur var det med våra små Chicken McNuggets?” sa han utan att titta upp från sportbilagan. Sutcliffe illustrerade den gamla debatten om arv kontra miljö. Var han född till skitstövel eller hade han blivit den han var på grund av sitt beklagansvärda seriemördarnamn? Kavajen, fylld till bristningsgränsen av hans kropp, såg vattenskadad ut av all svett och han genererade så mycket värme att vi satt med dörrarna vidöppna. ”Vad sa de på radion?” frågade jag och nickade mot polisskannern, anledningen till att han hade vinkat tillbaka mig över gatan. Han vände blad och fnös. ”Hamburgartjuven har slagit till igen.” Jag väntade och han vek suckande ihop tidningen. ”Det var sexuella trakasserier eller övergrepp eller något …” ”Sexuella trakasserier eller något?” Sutcliffes ansikte, hals och kropp var märkligt uppsvullna och han var dödligt blek. Han såg ut att ha överlevt en balsamering. Vi använde aldrig hans riktiga namn, kallade honom bara Sutty för att undvika att oroa allmänheten ytterligare. ”Jesus, den här hettan.” Han drog handen genom sitt blanka, glesnande hår. ”Det känns fan som om jag har fått en blodtransfusion från Freddie Mercury.” Han tittade upp, kom ihåg att jag var där och gav mig ett gulnat leende. ”Du känner mig, Aid. Jag slutar lyssna så fort jag hör något om sex. Men vi ska till Owens Park, om du vill göra något åt saken …” Sexuella trakasserier eller något. Det enda Sutty hatade mer än unga kvinnor var mig. Jag iakttog honom medan han började applicera den handsprit som han tvångsmässigt använde varje gång jag klev in eller ut ur bilen. Det såg ut som om han gnuggade händerna av belåtenhet. För att göra saker och ting mer intressanta log jag mot honom. Sedan blinkade jag och svängde ut på vägen. 17
2 Det närmade sig midnatt när vi kom fram till Owens Park. Det största studentboendet i staden och hem åt fler än tvåtusen studenter som i de flesta fall går första året. Det luftiga, lummiga campusområdet består av fem byggnadskomplex, inklusive ett torn som lyser över trädtopparna och syns från gatan. De grå byggnaderna bryter av mot den grönskande omgivningen. Babyboomgenerationens våta dröm. Området hade byggts för att hålla på sextiotalet, men nu såg det gammalt ut. Det pratades om att riva hela rasket och börja om från början, men det vore synd. Så stora delar av staden påminde redan om en byggarbetsplats. Jag parkerade och såg på Sutty. ”Kommer du?” ”En lite för personlig fråga. Ring om du behöver hjälp med att leta igenom hennes underkläder.” Han återgick till tidningen. ”Men du har ju en sådan hand med småflickor …” Jag ignorerade hans tonfall och klev ur bilen, ärligt talat lättad över att han inte tänkte följa med. Sutty och jag var två olika sorters dåliga poliser. Att vi hade parats ihop var ett sorts straff för oss båda, och vi försökte göra det så besvärligt som möjligt för varandra. Det var det enda vi hade gemensamt. Jag gick in genom grinden. Följde de skarpa, vita ljusen i mörkret. Det luktade nyklippt gräs och jag kände mig med ens lite upprymd. Jag hade aldrig bott här men jag hade besökt området ett par gånger när jag var yngre, gått på fester och träffat kompisar. Det var konstigt att tänka att jag inte hade kontakt med någon av dem nu, att det måste ha kommit och gått dussintals människor i deras rum, deras sängar, deras liv sedan dess. För ett ögonblick kändes det som om jag promenerade in i mitt förflutna, som om en portal förde mig till Landet Ingenstans. Jag hörde 18
ett tjut av skratt och såg en tonårstjej springa förbi, jagad av en kille med en jättestor vattenpistol. Jag kastade en blick över axeln och de försvann in i mörkret, fortfarande skrattande. Det underströk en grym, universell sanning. Jag blev äldre. Owens Park förblev arton. Jag studerade områdeskartan, hittade byggnaden jag letade efter, ringde på porttelefonen till en av lägenheterna på bottenvåningen och väntade. Det var kusligt tyst nu och jag såg mig omkring. Kände hur dagens latenta hetta ångade upp från gräset. På andra sidan gången låg ett annat grått byggnadskomplex – upplysta fönster som blängde på mig. Jag hörde låset i dörren klicka till och vände mig om för att öppna den.
19
3 Jag gick genom entrén. Förbi några motorcyklar under en naken glödlampa och uppför trapporna. Byggnaden var dåligt ventilerad, byggd flera decennier tidigare i en stad där värmeböljor var otänkbara. Jag kände hur jag svettades. Loja röster samtalade bakom stängda dörrar. Det luktade ungdom – deodorant, alkohol och droger. Det kändes som att befinna sig i en tryckkokare. En trappa upp gick en tonårskille fram och tillbaka. Han var svart. Snygg. Klädd i en mörk träningsoverall. Han drack en klunk ur ett stort frostat glas och rynkade pannan när han fick syn på mig. ”Jag trodde att du skulle vara kvinna.” Jag stannade. ”Vilken sorts service förväntade du dig?” Han skrattade till, tog ett steg närmare och sänkte rösten. Jag kände lukten av mint från glaset. ”Jag ringde om min kompis. Och hon vet inte att jag gjorde det. Jag trodde att de skickade kvinnor när det gäller tjejgrejer …” ”Tjejgrejer?” Han nickade. ”Jag sa det när jag ringde. Pratar ni inte med varandra?” ”Sambandscentralen är inte lika kommunikativ som du, mr …?” ”Earl.” ”Är det ditt förnamn eller efternamn?” ”Det är det enda namnet jag tänker ge dig. Vad kallar folk dig? Ansikte mot ansikte, menar jag.” Jag log. ”Waits.” Han såg på mig en sekund. Sedan gick han före mig in i ett kombinerat kök och sällskapsrum. ”Vänta här så ska jag leta rätt på Soph.” Jag hörde ljud utifrån korridoren, ett regelbundet hiphop-beat, men jag var ensam i rummet. Eftersom det var mörkt ute och ljuset var tänt 20
kunde jag se min spegelbild i det svarta fönsterglaset. På bordet stod brickor med krossad is, mint, socker och lime. Där fanns en rad med glas och en blöt romflaska. ”Va?” hörde jag en tjej säga bakom en stängd dörr. Jag satt där under de bländande lysrören och väntade. Någon minut senare kom Earl tillbaka. Han gick fram till brickorna och började blanda till en stark drink utan att se på mig. Hans professionella rörelser skvallrade om att han hade blandat en cocktail förut. Han snurrade till och med romflaskan i handen. Han såg att jag lade märke till det. ”Jag jobbar som bartender på Alchemist”, sa han. En hyllad bar i Spinningfields där du riskerade både din hälsa och ditt bankkonto. ”Här.” Han sköt glaset mot mig. En mojito. ”Jag är i tjänst”, sa jag. ”Den är inte till dig, Sherlock. Hon kanske kan behöva en drink?” Han gick ut i korridoren, nickade mot den dörr som han hade kommit ut genom och försvann sedan till sitt eget rum. Jag tog glaset, så kallt att det gjorde ont i handen att hålla det, gick fram till dörren och knackade. Jag visste inte vad som skulle möta mig. ”Hallå”, sa en skälvande röst. Dialekten var sydengelsk. Rummet luktade svagt av solskyddskräm och tjejen där inne var ung. Hon satt på sängen klädd i jeansshorts och linne. Axlarna började bli röda av solen, men resten av henne strålade efter flera veckors påfyllnad av D-vitamin. Hon hade fräknar runt ögonen och ett hjärtformat ansikte. När bordsfläkten rörde sig mot henne rufsade den till hennes hår, som var brunt med blonderade toppar. Hon hade en del blåmärken på benen, men lyckligtvis såg hon varken upprörd eller ledsen ut. Bara lite generad. Lite irriterad. Hon stängde en laptop och sköt den åt sidan. ”Jag väntade mig någon äldre …”, sa hon. ”Min lever hör hemma hos någon dubbelt så gammal.” Hon log nästan och jag räckte henne glaset som Earl hade gett mig. ”Jag heter Aidan Waits och är kriminalassistent.” 21
”Sophie”, sa hon. ”Vi kan prata i köket om du föredrar det, Sophie?” Hon studerade mig ett ögonblick. ”Här blir bra. Men kan du stänga dörren?” Jag gjorde det och pekade sedan på en absurd rosa stol vid hennes skrivbord. ”Kan jag sätta mig?” Hon nickade och jag slog mig ner. ”Det låter som om din vän där ute är orolig för dig.” ”Earl är schysst …” ”Men förtegen.” ”Det förvånar mig att han ringde över huvud taget. Han hatar polisen. Jag menar …” ”Oroa dig inte, jag håller mer eller mindre med honom. Men ibland kan vi vara till nytta. Om han valde att ringa antar jag att det är något allvarligt. Du kan väl berätta från början?” ”Alltså, jag går första året på universitetet …” Hon sa det som om det förklarade allt. ”Det är knappast ett brott. Vad pluggar du?” ”Engelsk litteratur?” ”Jag har hört talas om det.” ”Antagligen inte särskilt användbart i verkliga livet.” ”Ibland är det verkliga livet inte särskilt användbart det heller …” ”Nej.” Hon satte glaset mot pannan för en sekund, rullade det från höger till vänster sida och drack sedan en klunk. ”Okej, så förra veckan var jag på en klubb. Vänta.” Hon sträckte sig mot skrivbordet och räckte mig ett skrynkligt flygblad. Incognito. Bilden föreställde en ung kvinna klädd i skoluniform. Texten ansträngde sig för att locka förstaårsstudenter till en klubbkväll. Gratis inträde. Gratis kondomer också, enligt ryktet. De flesta tjejer gick en enda gång, fullt införstådda med vilket skämt det var. De drack de gratis drinkarna, uthärdade stirrandet från stammisarna och gick sedan därifrån. Men ibland hörde man skräckhistorier. Inträdet för män var 22