9789177950219

Jens Henrik Jensen

LUPUS Del 4 i Oxen-serien

Översättning: Leif Jacobsen

Originalets titel: Lupus © JP/Politikens Hus A/S, København Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos ScandBook UAB Printed in Litauen 2019 ISBN: 978-91-7795-136-0 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se

Första kapitlet

Mannens andedräkt bolmade ur munnen på honom och ångan steg upp från hans svettiga kropp. Det var svidande kallt. Han stod insvept i sin egen täta blåvita dimma, färgad av ljuset från hans pannlampa.

Under en paus sträckte han på sig och en del av skenet föll ner över hans fåriga ansikte, som han med jämna mellanrum torkade av med ärmarna. De grova händerna vilade på spadens handtag och han stod lätt framåtlutad under vilan för att lugna ner andhämtningen. Han var visserligen ingen ungdom, men nog klarade han fortfarande hårt arbete.

Omkring honom stod granarna sida vid sida som tunglösa vittnen och skulle inte yttra ett ord om hans gärning. Och snart skulle han vara borta och aldrig återvända dit igen.

Han hade hållit på länge. Lyckligtvis hade tjälen ännu inte gripit tag om skogsbotten, som han noggrant stegat upp innan han började. Nu stod han nere i hålet, som var så djupt att kanten nästan nådde honom till höfterna. Fem minuter till bara.

Han tog några djupa andetag, något som orsakade en våldsam host­ attack. Han rättade till pannlampan och satte igång igen.

Han kastade omväxlande upp jorden på höger och vänster sida på två presenningar han haft med sig. Han var en försiktig man som inte lämnade efter sig fler spår än nödvändigt. Det var också av försiktighet han grävde så djupt.

Hur ofta såg man inte amerikanska teveserier om polisteknikernas arbete? Där kunde en benknota plötsligt sticka upp efter massor av 5

år? Eller vilda djur nosa sig fram till gömställena och gräva upp hemligheterna?

Det skulle inte hända honom.

När han till slut var nöjd kravlade han upp ur hålet, lade ifrån sig spaden och ställde sig att överblicka situationen medan han återfick andan. Det fanns i stort sett bara ett sätt att göra det på, för han kunde ju inte släpa kroppen över jordhögarna.

Han gick bort till det stora avlånga paketet av hoprullad presenning som bundits ihop med rep. Han grep tag om benen och började dra.

Byltet var tungt men presenningen gled lätt över marken mot graven.

Försiktigt, av hänsyn till sina gamla och numera trötta ben, gled han ner i hålet igen, tog ett nytt tag och drog till av alla sina krafter. Så var det klart. Han kunde inte ha gjort det bättre än så här.

Han klättrade upp igen. Den här gången kände han verkligen hur det värkte i ena knäet. Han var så jävla sugen nu. Och välförtjänt var det också.

Han fiskade upp en cigg ur paketet, tände den och sög i sig tobaksröken för att sedan blåsa ut den igen. Molnet var lika tjockt som hans varma andedräkt. Så underbart efter allt detta hårda slit. Han drog ett nytt bloss. Det krävdes inte många för att göra slut på cigaretten. Han släckte den mot sulan på stöveln – och kom förstås ihåg att stoppa fimpen i fickan. Det hade varit just snyggt att lämna efter sig dna-spår när han i övrigt varit så noggrann.

Han tog tag i den avslutande delen och började skyffla tillbaka jorden. Det var inte alls lika jobbigt som själva grävningen. Om en halvtimme skulle han vara på väg hem igen. Och om det fanns någon som kunde bevara en hemlighet, så var det han. *

6

Han hade stirrat så fokuserat på mannen som grävt och grävt, att han till sist blivit alldeles svimfärdig. Och han frös. Ända in i märgen. Men han hade inte vågat röra sig. Nästan inte vågat andas.

Därför var lättnaden enorm när mannen med det bländande onda ögat i pannan slutligen lade sin spade på axeln och lufsade därifrån.

Kort därefter hördes en motor starta och han såg två strålkastare som verkade tillhöra en fyrhjuling.

Han fortsatte gömma sig i ytterligare några minuter, för att sedan ställa sig upp. Han var så stelfrusen att han nästan inte förmådde röra sig. Långsamt gick han bort till den lilla gläntan där i månskenet och tog fram sin ficklampa.

Det syntes inget i ljuset. Skogsbotten hade noga täckts över, men under de vissna bladen och barren fanns den. Graven …

Han bet sig hårt i läppen. Det låg något där nere, det kände han på sig. Han ville bara inte veta vad.

7

Andra kapitlet

Han stirrade på Magnus händer, som smugit sig ut i slutet av täckjackans blå ärmar som låg i kors framför honom med armbågarna vilande på staketet till pingvinernas revir.

De var så små, de där händerna. Fint formade, vita, ömtåliga och obefläckade, endast fjorton somrar gamla, med massvis av år framför sig att smaka på livet och skaffa sig erfarenheter.

Han såg ner på sina egna. Valkiga nävar märkta av ett urgammalt hantverk. Krigaren och pojken … Betraktande de lekfulla pingvinerna, med en knapp halvmeters avstånd mellan sig.

Det var vinden som drog in över Köpenhamns zoo som fick det att kännas kallt, för egentligen var det hyfsat milt för att vara februari.

Regnet, som kom i spridda skurar, gjorde naturligtvis inte saken bättre.

Han hade en okuvlig längtan efter att lägga sin hand på Magnus händer. Vis av erfarenhet lät han dock bli, men han måste försöka med något. Göra något för att stärka banden dem emellan, trots att han på förhand visste att det var dömt att misslyckas.

Istället lade han armen om pojken och lät handen vila på hans axel med en liten klapp.

– Praktfulla djur, inte sant? Nästan som små människor. Minns du vad den heter, Magnus? Arten alltså.

Pojken stirrade tomt framför sig och skakade på huvudet.

– Nä …

– Det börjar på H. H-u-m …

– Nä.

8

– H-u-m-b-o …

– Nä.

– Humboldtpingviner. De lever i det kalla klimatet kring Antarktis.

Det är den enda pingvinen som är hudfärgad runt näbben, så den är lätt att känna igen. Det finns tjugo olika totalt …

– Kan vi inte gå, Niels? Det är svinkallt. Vi har ju sett dem så många gånger förut.

Magnus suckade tungt och rullade smidigt med överkroppen för att göra sig fri från handen på sin axel.

Niels.

Hans eget namn var som en istapp i hjärtat varje gång Magnus använde det.

Pappa.

I början hade han tagit upp kampen och föreslagit att Magnus skulle säga pappa, eftersom det ju faktiskt var vad han var – hans pappa. Men han hade inte fått med sig sonen. Till sist hade han gett upp.

Sanningen var den att han inte längre besatt ens de mest grund­ läggande föräldraegenskaperna. Han befann sig i ett ingensonsland.

Ett djävulskt, kargt landskap format av år av frånvaro, där inte ett enda gemensamt minne grodde. Slutsatsen utlöste ett hugg i hans mellan­gärde.

– Okej, vi går, Magnus. Vad sägs om en tur förbi vargarna? Han föreslog sina egna favoriter, väl medveten om att det skulle krävas mer än en varg för att rädda dagen.

Magnus ryckte automatiskt på axlarna och stack ner händerna djupt i fickorna. Det kunde inte fortsätta på det här viset. Han måste komma på något nytt. Zoo hade spelat ut sin roll – utan att någonsin ha haft någon effekt.

Som så många gånger förut drog han sig till minnes vad han tänkt före deras första träff – zoo var det perfekta stället. Eftersom de var ute i det fria kunde man navigera runt de platser där det fanns för mycket folk. Dessutom kunde han saker om djur. Skakig i kroppen hade han 9

satt sin tillit till tigrarna, vargarna, lemurerna och alla de andra av djurparkens invånare och hoppats att de skulle bistå honom under det första passet som pappa.

Förgäves. Magnus hade inte sagt många ord till honom under de tre timmarna. Hade det egentligen blivit så mycket bättre under de gångna åtta månaderna? Visst, det var inte så tyst mellan dem längre, men pojkens surmulna fasad var intakt det mesta av tiden.

Han bävade för hur det skulle gå under sportlovet. Det var inte långt dit. Han hade inget reellt samarbete med sin exfru gällande Magnus.

De sågs aldrig. De diskuterade aldrig resultatet av deras forna förälskelse. Vid något sällsynt tillfälle hade de fått till stånd ett kort upp­ klarande telefonsamtal – på en nedisad linje.

De var fiender. För evigt. Inget kunde ändra på det. Ändå hade han lovat Birgitte att ha Magnus under hela sportlovet, trots att det inte var hans helg. Hur kunde han tacka nej till något han drömt om i åratal? Att ha sin pojke hos sig … Han fick gnugga geniknölarna och komma på något. Allt för att undvika en total härdsmälta i lägenheten i Vangede.

De promenerade i tystnad bort till vargarnas territorium, stannade till på träbron och spanade bort mot det allt annat än imponerande varghägnet.

– Jag bjuder på en korv om du kommer ihåg det latinska namnet, Magnus.

Utmaningen antogs med en suck och en ny axelryckning. Var han för undervisande? Man klarade sig nog fint som grabb i Skovshoved utan att kunna de latinska beteckningarna på alltifrån gnuer till gamar.

– Okej, jag bjuder på en korv ändå. Lupus … Canis lupus. Gråvarg.

Ett fantastiskt djur, inte sant?

Magnus mumlade något och tittade på sin klocka.

– Är det okej om jag drar hem lite tidigare, Niels? Jag har lite huvudvärk och en hel del läxor till imorgon.

10

– Har du tröttnat på zoo?

Magnus ryckte på axlarna.

– Jag gillar ju djur och så. Men det är lite tjatigt att alltid åka hit … bara för att du inte … Magnus tystnade.

– Bara för att jag inte …?

– Alltså för att du inte mår så bra, menar jag. Och det blir ju liksom inte bättre. Vi kan inte göra andra saker, aldrig gå på fotboll för att du inte … vågar.

– Vågar?

– Du tycker inte om att ha för mycket folk omkring dig. Det sa du själv en gång.

Vågar? Han kände hur slaget träffade rakt i solarplexus. Redan under en av de första helgerna med Magnus hade han försökt förklara situationen. Han kunde fortfarande höra sig själv svamla på en bänk i den värmande solen: – Hör här, min vän … jag har … en del problem. Som jag jobbar med att bli av med …

Han hade valt att vara så öppen som det överhuvudtaget var möjligt gentemot en pojke på fjorton. Så ärlig om krig som det gick att vara.

För krig hörde inte hemma i ett barns universum.

En enda sak hade han dock kunnat enas med Birgitte om: Det var idioti att berätta något annat för deras son än att han varit soldat, en helt vanlig soldat bland alla andra soldater. Konturerna av en jägar­ soldat och föreställningarna om vad den sortens specialister ägnade sig åt hade inget att göra i ett barns huvud.

På bänken i solen den gången hade han försökt kratta manegen så varsamt som möjligt. Försökt förklara vad ett trauma var: ett slags hemska minnen om hemska saker. Svåra att bli av med. Och dumma för att de gjorde så att man ibland också mådde hemskt, till exempel om det fanns en massa människor omkring en och man kände att de var för nära och att man var tvungen att hålla koll på dem alla samtidigt.

11

För att inte tala om oljud. Ett plötsligt högt ljud som man skrämdes av.

Ungefär som när någon gömmer sig bakom en dörr och hoppar fram och skriker bu. Och de hemska drömmarna, mardrömmarna. Och de konstiga glimtar man kunde få innanför ögonlocken, trots att det var mitt på ljusa dagen – flashbacks. Små blixtsnabba filmer om något man upplevt. Och när man såg dem kunde man frysa till is, oavsett var man befann sig.

Så hade det tyvärr blivit för att det varit hans jobb att vara soldat.

I många år. Inte för att döda folk utan för att skydda dem. Göra goda saker för dem. Men den domen Magnus nu gav honom …

– Att det aldrig går över? Det har jag väl inte sagt? Eller? Vem har berättat det, Magnus?

– Ingen … det är bara något jag tänker själv.

Grabben skyddade sin mamma. Det var ett positivt drag att inte skvallra. Men det var långtifrån första gången han fick den tydliga känslan av att medan han kämpade med att försöka riva ner murar på ena fronten byggdes det nya på den motsatta.

Här, mitt framför alfahannen som smög omkring i buskarna där borta, blev han knockad av maktlösheten. Kanske var kampen för ojämn för att någonsin kunna vinnas.

– Det stämmer att jag har en del problem. Det berättade jag ju för dig för ett tag sedan, men problem kan lösas. Som tur är. Och jag håller på att lösa mina. En dag när de är borta kan vi mycket väl gå på fotboll. Men ska vi inte bara bestämma att vi slutar gå på zoo? Och det är helt okej med mig att du inte mår bra och hellre vill gå hem och göra dina läxor.

Den ursäkten hade han fått flera gånger, men vad tjänade det till att insistera på att deras helg inte slutade förrän klockan fem på söndagseftermiddagarna, om nu grabben ville hem?

– Men vi hinner med korven, va? kom det från Magnus.

Var det ett utslag av dåligt samvete – eller var killen bara hungrig?

12

Han älskade Magnus över allt annat på jorden. Nu fick han försöka ta tio steg tillbaka och omvärdera situationen. Tänka ut en ny strategi.

Annars skulle sportlovet bli en smärre katastrof.

13

Tredje kapitlet

Avgränsat av Tagensvej i norr, Hothers Plads i söder, Midgårdsgade i öster och Mimersparken i väster låg allmännyttans stora bostadskomplex Mjølnerparken i den yttre delen av Köpenhamnsstadsdelen ­Nørrebro.

Det var uppkallat efter den berömda hammaren som tillhörde superguden nummer ett i nordisk mytologi – Tor. Det speciella med hammaren var att den alltid återvände till gudens hand efter att han kastat iväg den. Precis som problemen med all möjlig kriminalitet som fastig­ hetsägaren försökte kasta ifrån sig.

Mjølnerparken utgjordes av knappt sexhundra hyresrätter, varav de flesta trerummare. I en av dem befann sig denna söndagseftermiddag en trettiosexårig hyresgäst av libanesiskt ursprung. Två dagar tidigare hade han återvänt till sin lägenhet efter fem månader bakom lås och bom. För ovanlighetens skull var det inte ännu ett straff för grov misshandel som letat sig in i mannens portfölj av domar. Den här gången hade det handlat om häleri.

Idris Nassar låg i sin säng med bara ett lakan över sig. Han var fortfarande svettig efter att ha haft sex med kvinnan bredvid. Idris betydde ”den virile” eller ”den maskuline”, något han till fullo försökte leva upp till. De hade hållit på länge. Kvinnan hade somnat. Själv var han fullkomligt avslappnad och låg där med händerna knäppta bakom huvudet medan han såg upp i taket.

Han borde kanske stiga upp. Omar skulle snart vara där. Han hade ringt för tre timmar sedan. De hade faktiskt inte träffats sedan han åkt 14

in. Just som han tänkte tanken ringde det på dörren. Han for upp och gick helnaken iväg för att öppna, men inte utan att först titta i dörrögat.

Det var mycket riktigt Omar, i vit luvtröja.

Han öppnade för sin gäst, men vände honom genast ryggen för att gå in och sätta på sig kalsonger samtidigt som han högt sa: – Fuck you, mannen … Du vet väl för fan att jag brukar ligga på hålet på söndagseftermiddagarna. Alltid. Och jag har inte smakat fitta på fem månader. Så kommer du nu … Vad händer, mannen?

I dörren in till vardagsrummet snurrade Idris gapskrattande runt mot Omar för att omfamna honom. Men Omar var inte där. Istället stirrade han rakt in i två män i svarta masker. De hade hål för ögon och mun och bar svarta handskar.

– What the fuck!

Varje liten muskel i hans vältränade kropp spändes och instinktivt tog han ett språng framåt och riktade med explosiv kraft en rak höger mot den ene mannens käke. Men slaget sveptes bara undan. I samma rörelse svängde Idris runt med högerbenet och placerade en rundspark mot den andre mannens maskerade ansikte, så att han slungades bakåt.

Sedan var det game over.

Idris Nassar hann precis uppfatta hur den förste mannen satte en underlig svart stav mot hans ena axel, innan han knockades av en kraft bestående av tusentals volt.

Den maskerade mannen som träffats av karatesparken kom snabbt upp på benen. Därefter arbetade de båda blixtsnabbt, tyst och i samförstånd.

Den ene tog sig med ett antal snabba språng in i sovrummet och oskadliggjorde kvinnan med sitt elchockvapen innan hon hann skrika, för att sedan surra ihop handleder och anklar med buntband och täcka över hennes mun med silvertejp.

Samma behandling fick det nakna muskelberget på vardagsrumsgolvet. Männen fick gripa tag under varsin arm för att lyfta upp den 15

hundra­tre kilo tunga kroppen i en fåtölj. Där började libanesen snabbt ana vad som försiggick. Hans uppspärrade ögon uttryckte förvirring – och något som annars var så totalt främmande för honom – skräck.

Den mindre av de två maskerade männen drog fram en pistol ur ett hölster innanför jackan och skruvade med säkra rörelser på en ljuddämpare. Han placerade mynningen mot Nassars högra knäskål och avfyrade vapnet. Sedan ännu ett skott ett par centimeter längre ner på knäet. Nassars kropp spändes som en pilbåge av smärtan och han kastade sig från sida till sida i fåtöljen tills en ny laddning från elkäppen gjorde slut på motståndet.

Mannen med pistolen placerade den mot det vänstra knäet och lät två nya skott fullkomligt massakrera det.

Slutligen satte han mynningen mot Nassars ena uppsvällda biceps, kramade avtryckaren – och gjorde likadant med den andra över­armen, vilket lämnade kvar Nassar med stora blodiga blaffor på kroppen.

Något som i ett nafs gjort honom till en krympling.

De två maskerade männen, som inte vid något tillfälle brutit tystnaden, nickade kort till varandra och drog sig sedan lika snabbt ut ur lägenheten som de tagit sig in i den.

Omar, mannen de tvingat att först ringa upp Nassar och sedan följa med in i trappuppgången, kunde teoretiskt sett ha ringt 112. Men i realiteten inte, eftersom männens kumpan i detta nu hade en av Omars tre små söner i sitt förvar.

Pojken skulle inte lämnas tillbaka förrän efter sex timmar, när man visste att det var omöjligt att lappa ihop Nassar igen. Om han inte dött av blodförlust dessförinnan förstås. Det var också ett fullt acceptabelt utslag av uppdraget.

16