världens dramatiska historia
Världens sju underverk Dick Harrison
HISTORISKA MEDIA
Bilder s. 74, foto: Dick Harrison Övriga bilder Wikimedia
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Dick Harrison 2022 Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Babylons hängande trädgårdar, Alamy. Cheopspyramiden, Shutterstock. Tryck: Latgales Druka, Lettland 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-7789-977-8
Innehåll Som en saga 7 Hellenismen och underverken 12 Cheopspyramiden 28 Babylons hängande trädgårdar 58 Zeusstatyn i Olympia 76 Mausoleet i Halikarnassos 90 Artemistemplet i Efesos 107 Kolossen på Rhodos 122 Fyrtornet på Faros 135 Underverkens tid är inte förbi 147 Epilog 162 Litteratur 167
Som en saga
Året var 1976, jag var tio år gammal och befann mig på semester i ett främmande land med mina föräldrar och min lillebror, och det var då jag gjorde det – jag klättrade upp i kolossen. Från fot till huvud sträckte sig trapporna 30 meter upp, och efter det mödosamma klättrandet kunde jag se ut över hamninloppet. Jag vill minnas att det var trångt och att rutorna var smutsiga och repiga. Dessutom var det mitt i högsommaren, klibbigt och hett. Och jag hade ingen aning om att den farled konstruktören egentligen haft i åtanke när han drog upp ritningarna för kolossen var inloppet till staden Rhodos. Ty vad jag skådade var Manhattan, den skyskrapeöversållade ö som möter atlantresenären när hon närmar sig Hudsonfloden. Frihetsgudinnan i New York, ett skulpturalt mästerverk av Frédéric Auguste Bartholdi från Colmar i Alsace 7
världens sju underverk
– där en tolv meter hög version av statyn för övrigt står vid norra infarten – är det närmaste vi idag kommer kolossen på Rhodos. Gudinnans kroppsliga dimensioner är i huvudsak desamma som Heliosstatyns på 200-talet f.Kr., och liksom den antika solguden kröns hon av strålar som går ut från huvudet. Originalkolossen kollapsade dessvärre redan under hellenistisk tid, ett offer för en av de många jordbävningarna i östra Medelhavet. Under största delen av antiken torde den alltså ha sett ut ungefär som Frihetsgudinnan gör i slutscenen av filmen Apornas planet från 1968 (minus den uppsträckta armen med facklan), när det står klart för Charlton Hestons rollfigur att han har landat i en dystopisk framtidsversion av planeten Jorden. Den som färdas till Rhodos för att se det trasiga originalet reser dock förgäves. Allt som finns är moderna uppskattningar av var skulpturen en gång stod – och dessa uppskattningar skiljer sig åt betydligt. Detsamma, eller nästan detsamma, gäller också för fem andra av den antika världens sju underverk. Av Artemistemplet i Efesos och mausoleet i Halikarnassos återstår förvisso en hel del skulpturer och andra lämningar, och för den som vill bekanta sig med dessa räcker det att bege sig till British Museum i London. Även av de babyloniska underverken finns det stora och högst sevärda kvarlevor, till exempel Ishtarporten i Berlins Pergamonmuseum och de byggnadsverk som restaurerats på plats i Irak, men av de sägenomspunna hängande trädgårdarna har inget överlevt, och många 8
som en saga
forskare betvivlar starkt att de överhuvudtaget existerat. Ej heller saknas det rester efter fyrtornet på Faros, men de är endast tillgängliga för dykare eftersom de ligger på havsbottnen utanför Alexandria. Av Zeusstatyn i Olympia finns inget mer än de beskrivande hyllningar som antikens skribenter plitade ned. Endast ett underverk har förblivit någorlunda intakt och är lika känt i nutiden som under antiken: Cheops pyramiden utanför Kairo. Jag glömmer aldrig när jag såg den första gången, genom ett bussfönster. Förväntningarna var lågt ställda, eftersom jag vid det laget var en luttrad resenär som vant mig vid att bli besviken på sevärdheter som nästan alltid var mindre och mer beskedliga än jag hoppats och trott. Kunde verkligen en pyramid med flera millennier på nacken vara lika häpnadsväckande som folk ansåg under hellenismens svunna era? Svaret var ja, med eftertryck, och underverket blev inte mindre hisnande när jag klev fram till det, gick in i det och fann min väg till faraons gravkammare. Till saken hör att det var ovanligt ont om turister i Egypten – flertalet hade skrämts bort av ett terrordåd något halvår tidigare – varför det inte ens var trångt. I Khefrens eller Khafres pyramid, vars proportioner är nästan lika imponerande, var vi bara tre personer. Det var så tomt att det var kusligt. Framför allt förknippar jag emellertid inte världens underverk – både de naturligt förekommande och de som skapats av människohand – med personliga upple9
världens sju underverk
velser på resor utan med en märklig ritual som jag ägnade mig åt under den tidiga ungdomens jullov. I föräldrahemmet fanns en bok som hette Som en saga, skriven av Roland Gööck, en rikt illustrerad svensk översättning av en tysk förlaga. Här fanns naturligtvis kapitel om den antika världens sju underverk men också andra, minst lika fantastiska, sevärdheter från senare epoker och från mer fjärran belägna delar av jorden – kinesiska muren, Borobudur, Bangkoks tempel, Stonehenge, Eiffeltornet, umayyadmoskén i Damaskus, Peterskyrkan och så vidare. Medan jag väntade på att julprogrammen skulle börja sändas på tv bläddrade jag mig gång på gång igenom boken och drömde om att besöka platserna på riktigt när jag blivit vuxen. Sedermera realiserades många av dessa drömmar, men ännu är det åtskilliga resor kvar tills allt på den gamla jullovslistan är avprickat. På en punkt blev jag dock, och är fortfarande, kritisk mot urvalet i boken. Här fanns inte bara äldre och byggnadsmässigt gedigna mästerverk utan också nutida motsvarigheter som Suezkanalen, Kariba- och Assuandammarna samt (för de svenska läsarnas vidkommande) Kiruna stad och Muskö örlogsbas. Det slog mig att sistnämnda typ av byggnadsprojekt nog hade varit att betrakta som mirakler om de konstruerats för ett millennium sedan, men så är definitivt inte fallet idag. Den moderna tekniken och de nutida finansieringsmöjligheterna har upphävt forna tiders mirakelgränser. Att uppföra en skyskrapa eller en jättestaty är 10
som en saga
ingen bragd idag – det handlar bara om att ha mycket pengar, leja en skicklig arkitekt och ordna bygglov. Jämfört med Potalapalatset i Lhasa, Petras klippgravar i Jordanien, Borobudur på Java och våra europeiska medeltidskatedraler framstår samtliga moderna byggnadsprojekt som alldeles för enkla utmaningar för att kunna tåla en jämförelse. Golden Gate-bron, Empire State Building och Gateway Arch i Saint Louis – hur fängslande de än må vara i betraktarens ögon – spelar inte i samma mirakeldivision som Kölnerdomen, Versaillespalatset eller Shwe Dagon-pagoden. De underverk som skapades i historisk tid krävde verkligen enorma ekonomiska och teknologiska ansträngningar, en monumental uppslutning av härskare och folk, och förutsatte en ambition som det är svårt att se likheter med idag. Det skulle i så fall vara drömmarna om att anlägga rymdbaser på månen eller Mars. Den här boken handlar om underverksoriginalen, de sju turistsevärdheter som listades av hellenismens skribenter och som både antikens romare och medeltidens européer begrundade och sökte visualisera. De kommer att presenteras i en någorlunda adekvat kronologisk ordning, med början och slut i norra Egypten. Innan vi ger oss i kast med byggnadsverken i sig bör dock något sägas om underverkslistan som sådan och dess förutsättningar. Låt oss därför ta steget in i hellenismens värld, till östra Medelhavets städer och riken på 200- och 100-talen f.Kr. 11
Hellenismen och underverken
Hellenismen var resultatet av en stor och formativ sammansmältning av främreorientalisk och grekisk kultur, en process som – sett i efterhand – onekligen ger intryck av att ha varit en gigantisk historisk överraskning. Dessförinnan, på 400- och 300-talen f.Kr., hade Grekland varit en förvisso intellektuellt och konstnärligt vital men politiskt sett ohjälpligt splittrad del av den mediterrana civilisationen. Vid den tid då Athen, Sparta och Thebe kämpade om hegemonin, då Aiskylos, Sofokles och Euripides skrev sina dramer, och då verk av bestående skönhet skapades av bildhuggare som Fidias och Polykleitos, överskuggades de grekiska staterna av det akemenidiska perserriket, och varje grekisk stadsstat var sig själv nog. Splittringen gjorde Grekland sårbart. Detta utnyttjades av Makedonien, ett nordligt kungarike vars in12
hellenismen och underverken
vånare talade ett språk som var nära besläktat med grekiska, och vars kungliga hov var starkt influerat av de sydliga grannarna. Under kung Filip II utvidgades Makedonien kraftigt, och på 330-talet besegrade han en koalition av grekiska stadsstater. Sedan Filip mördats år 336 f.Kr. fortsatte sonen och efterträdaren Alexander faderns arbete. Efter att en gång för alla ha triumferat över sina grekiska motståndare sjösatte Alexander ett gemensamt grekisk-makedoniskt krigsprojekt mot det persiska imperiet, som sträckte sig från Egypten till Centralasien. I ett fälttåg som gick till världshistorien erövrade Alexander imperiet, inklusive Egypten, där han hälsades som befriare och gud. Inte ens efter att ha erövrat det bördiga landet vid Indus var den makedoniske kungens erövringslust stillad – endast hotet om myteri från den egna armén tvingade Alexander att avstå från att rycka vidare österut. Istället återvände han mot väster och avled i Babylon, endast 32 år gammal. Med Alexander den stores fälttåg spred sig den makedoniska, och därmed även den grekiska, kulturen över ett väldigt område. Alexander grundade många städer med grekiska invånare, flertalet uppkallade efter honom själv. Det kändaste exemplet är Alexandria i Egypten. Dessa städer blev baser för maktutövning och för en kultur som bars upp av greker – hellenismen. Som begrepp betraktat är hellenismen ett sentida 13
världens sju underverk
påfund som har fått sitt namn av den grekiska termen för Grekland, Hellas. Benämningen lanserades av Johann Gustav Droysen, en tysk historiker som åren 1836–1843 publicerade tvåbandsverket Geschichte des Hellenismus (”Hellenismens historia”). Förlagor fanns dock. Det grekiska substantivet hellenismos hade under antiken syftat på imitation av grekiskt levnadssätt och grekisk kultur, men utan att det förknippades med en specifik tidsanda eller ett kulturellt projekt. Den hellenistiska eran, såsom europeiska intellektuella började definiera den på 1800-talet, sträckte sig från Alexander den stores död år 323 f.Kr. till den sista självständiga egyptiska härskaren Kleopatras regeringstid nästan tre sekler senare. Under hela denna epok dominerades östra Medelhavets kuster av ättlingarna till Alexander den stores fältherrar. I Syrien, Mesopotamien, Iran och största delen av Mindre Asien härskade seleukiderna, efterträdare till Seleukos. I Makedonien härskade antigoniderna, ättlingar till Antigonos. I Egypten härskade ptolemaierna, ättlingar till Ptolemaios. Så småningom uppstod ytterligare hellenistiska riken genom utbrytningar, till exempel Pergamon i västra Mindre Asien och Bithynien och Pontos vid Svarta havets sydkust. Längst i öster uppstod hellenistiska riken i Centralasien och Indien. Epoken var inte fredlig. De hellenistiska kungarna förde ofta krig mot varandra och andra grannar. Till de farligaste fienderna i öster hörde parnerna, som 14
hellenismen och underverken
till en början levde i nuvarande Turkmenistan. Under andra hälften av 200-talet f.Kr. invaderade de Parthien i nordöstra Iran. De besegrades och blev seleukidiska vasaller, men under nästa sekel bröt de sig loss och började expandera territoriellt. Parnerna, som nu övergått till att kallas parther, lade under sig ett stort område i dagens Iran och Irak, som de behärskade ända till 200-talet e.Kr. Den farligaste fienden i väster var Rom, som efter att ha besegrat den nordafrikanska stormakten Karthago på 200-talet f.Kr. vände sig mot östra Medelhavet och steg för steg erövrade samtliga kuster. Makedonien besegrades år 168 f.Kr. och omvandlades till provins år 146. Därefter blev det romerska inflytandet allt starkare även i Mindre Asien, Egypten och Syrien, en region som vid tiden för Kristi födelse helt hade underkuvats och förvandlats till provinser eller vasallriken. Egypten, det sista stora hellenistiska kungariket, blev romerskt år 30 f.Kr. Hotet från partherna och romarna, och de territoriella förluster som krigen mot dessa folk resulterade i, får inte skymma det faktum att de hellenistiska rikena bestod i sekler, och att deras städer – som Pergamon, Antiochia och Alexandria – blev centra för en kreativ blandkultur. Grekisktalande kungar, drottningar, köpmän och forskare mötte och utbytte erfarenheter med egyptier, syrier, judar, araber, perser och indier. De karaktäristiskt hellenistiska ruinerna efter de nabateis15
världens sju underverk
ka arabernas huvudstad Petra avslöjar en fascination för, och stilmässig uppslutning bakom, det grekiska formspråk som under eran blev kulturellt allmängods. Buddhistiska skulpturer från dagens Afghanistan, Pakistan och Indien uppvisar stora likheter med antikens grekiska konst, vilket inte är märkligt eftersom inspirationen förmedlades via hellenistiska härskare och deras hov. Även folk i väster, inte minst romarna, påverkades djupt av grannarna vid östra Medelhavet. Överallt i den hellenistiska kultursfären fungerade tungomålet som sammanlänkande kitt. Grekiska blev ett världsspråk som förenade alla välutbildade medlemmar av de hellenistiska rikenas överskikt samt en stor andel av övrig befolkning, inte olikt det sätt på vilket engelska fungerar idag. Otaliga bevarade dokument från epoken, inte minst egyptiska papyrustexter, är följaktligen skrivna på grekiska. När Nya testamentet nedtecknades under seklerna efter Kristi födelse var det självklart att också detta skulle skrivas på grekiska, en grundläggande förutsättning för att budskapet skulle kunna nå ut till både folk och elit. * Det var i denna på en och samma gång mycket kosmopolitiska som mycket grekiska värld som tanken på världens sju underverk föddes. Efter Alexander den stores erövringar och de hellenistiska kungarikenas 16
hellenismen och underverken
etablering frodades en nyfiken resglädje inom burgna grekisktalande familjer, vilken utmynnade i en omfattande kulturturism i östra Medelhavsvärlden och Främre Orienten. Därmed uppstod också ett behov av tips och information. Vad fick man inte missa? Vad måste ses på resan? Till vilka platser skulle man först och främst bege sig, om man ville ut och se världen? Törsten efter sevärdheter och historiska besynnerligheter är alltså, tvärt emot vad det är lätt att tro idag, inget modernt fenomen. Fascinationen för gångna tiders mänskliga kvarlevor är belagd långt före hellenismens tidevarv. Som exempel kan nämnas museerna. Den första arkeologiskt påvisbara utställningen med museiföremål kan dateras till mitten av 500-talet f.Kr. I närheten av sitt palats i staden Ur, idag i södra Irak, lät den babyloniska kungadottern Ennigaldi inreda ett tempelrum med fornfynd som hittats i samband med utgrävningar – faktum är att hennes far Nabonid brukar räknas som en av världens första arkeologer – och placerade informationstexter på tre språk bredvid dem. Till museiföremålen hörde en kassitisk gränsmarkering och delar av gamla statyer. Huruvida nyfikna utomstående hade tillgång till prinsessans museum är dock okänt; utställningen kan mycket väl ha varit uttryck för Ennigaldis och Nabonids strikt personliga antikvariska intressen. När vi analyserar antikens underverkslistor är det viktigt att hålla de kulturella, politiska och geografiska 17
världens sju underverk
ramverken i minnet. De män som formulerade idéer om omistliga sevärdheter var bara ute efter att berätta om byggnadsverk som skapats av människan, i synnerhet verk som hade rötterna i den grekiska kultursfären, antingen eftersom de låg på hellenistisk mark eller eftersom byggherrarna inspirerats av grekiska förebilder. Undantag gjordes bara för de legendomsusade miraklen i Egypten och Babylon. Naturgeografiska sevärdheter ignorerades dock fullständigt, liksom hela världen öster om Mesopotamien, söder om Egypten och norr och väster om Grekland, länder till vilka hellenismens turister sällan eller aldrig styrde kosan. De listor över resmål som skrevs ned var till en början just förteckningar över sevärdheter, bokstavligt talat. Den grekiska term som brukades var theamata (”saker som skall/bör ses”). Först i ett senare skede bytte man ut theamata mot thaumata (”underverk”). Antagligen cirkulerade ett flertal dylika förteckningar på 200- och 100-talen f.Kr., men ingen har överlevt i sin helhet. Den äldsta kända listan skrevs av Kallimachos från Kyrene på 200-talet. Tack vare fragment kan vi sluta oss till att han räknade Zeusstatyn i Olympia och Artemistemplet i Efesos till underverken. Den äldsta bevarade texten med en lista är ett papyrusdokument från 100-talet f.Kr. som återanvändes som emballage till en mumie. När denna analyserades i Berlin i början av 1900-talet påträffades uppräkningar av ryktbara målare, lagstiftare, floder, berg med mera, inklusive 18
hellenismen och underverken
”sju sevärdheter”. Olyckligtvis går endast tre av dem att tyda: Artemistemplet i Efesos, pyramiderna i Egypten och mausoleet i Halikarnassos. Vid den tid då papyrusdokumentet tillkom förefaller listorna ha varit så kända att det var lätt att hänvisa till dem. Först ut med sin lista var Antipatros från Sidon, som levde omkring 100 f.Kr. Han räknade upp sju monument, som han var stolt över att ha sett, eller snarare påstod sig ha sett. Texten fann sedermera sin väg till Antologia Palatina, ett samlingsverk från medeltiden som innehåller omkring 3 700 grekiska små dikter i skilda genrer, allt från kärleksdikter till gåtor: Jag har betraktat murarna till det ointagliga Babylon, längs vilka stridsvagnar kan tävla i kappkörning, och Zeus vid Alfeus flodbankar. Jag har sett de hängande trädgårdarna, och Helioskolossen, samt de stora berg i form av upphöjda pyramider som har skapats av människor, och Mausolos jättelika grav; men när jag såg Artemis heliga hus som tornar upp sig mot molnen, då beskuggades de andra verken, ty solen själv har aldrig skådat dess like utanför Olympen. Varför just sju underverk? Svar: därför att sju var ett oerhört symbolmättat tal som alla i Främre Orienten och östra Medelhavsområdet kunde relatera till. Dåtidens fascination för sju-talet har lämnat starka spår i nutida kultur. Ta bara det faktum att veckans dagar 19