9789177899099

Kelly bowen

Den hemliga våningen Översättning

Annika Sundberg

historiska media

Historiska Media Bantorget 3

222 29 Lund historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

Copyright © 2021 by Kelly Bowen

This edition published by arrangement with Grand Central

Publishing, New York, New York, USA. All rights reserved.

Originalets titel: The Paris Apartment

Svensk utgåva © Historiska Media 2022 översättning Annika Sundberg omslag Daniela Medina

omslagsbilder Trevillion; Shutterstock tryck ScandBook AB, Falun 2022 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7789-909-9

Tillägnas de obesjungna hjältar som kämpade mot hat och förföljelse med sällan skådat mod.

Era uppoffringar och ansträngningar kommer sent att glömmas.

K api t e l

1

Aurelia 10 juni 2017 i Paris, Frankrike Kvinnan var naken.

Hennes armar var uppslängda över huvudet, målade i virvlande och ilsket röda och orange nyanser, händerna var öppna, håret ett svävande moln av mörker bakom henne.

Fångad i ljusstrimman som letade sig in genom den öppna lägenhetsdörren blickade hon ut från duken med mörka ögon, arg och anklagande, som om hon ogillade intrånget i sin privata sfär. Lia stelnade till i dörröppningen med den tunga nyckeln i ena handen. I den andra höll hon den tjocka bunten med juridiska dokument som bekräftade hennes rätt att vara där.

Och att den här främmande lägenheten och dess innehåll nu tillhörde henne.

Våningen är ytterst värdefull, hade juristerna försäkrat. Er mormor älskade er uppenbarligen, hade den biträdande assistenten avundsjukt sagt när hon läste adressen. Lia hade inte svarat eftersom hennes avlidna grandmères bevekelsegrunder 7

var lika dunkla nu som de varit medan hon levde, och Lia var inte helt säker på att kärlek någonsin hade hört till dem. ”Värme och vatten borde fungera”, sa husets portvakt, som stod ute på avsatsen bakom Lia. Det var en förvånansvärt ung kvinna som log ofta och hade rosafärgad pagefrisyr. Hon hade kort och gott presenterat sig som Celeste, och Lia hade genast fattat tycke för henne. ”Jag är sällan på kontoret men alltid någonstans i närheten om du skulle behöva något. Bara slå en signal.” ”Tack”, svarade Lia med svag röst och stoppade ner nyckeln i fickan. ”På telefon sa du att lägenheten varit din mormors, stämmer det?” Celeste lutade sig avslappnat mot trappräcket. ”Ja. Jag ärvde den efter hennes död.” Eller det var i alla fall vad juristerna hade sagt när hon träffat dem på advokat­byrån och de lagt mängder med dokument framför henne. Och även om lägenheten hade underhållits med hjälp av pengar från ett konto som stått i hennes grandmères namn, hade Estelle Allard vad Lia visste aldrig bott någon annanstans än i Marseille. ”Oj då.” Portvakten såg mildare ut. ”Beklagar sorgen.” ”Tack. Det var inte oväntat. Men den här lägenheten … kom som en chock.” ”Men en rätt trevlig chock, kanske?” påpekade Celeste. ”Den hade nog ingen tackat nej till.” ”Det är sant”, medgav Lia och lekte med sitt halssmycke i emalj. Fram till den här dagen hade den gamla berlocken varit det enda hon någonsin fått av sin grandmère – den hade överlämnats utan åthävor på hennes artonårsdag. Hon tittade forskande på portvakten. ”Hur länge har du arbetat här?” ”I sex år.”

8

”Vet du möjligtvis något närmare om våningen? Eller min mormor? Estelle Allard?”

Celeste skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr. Jag känner de flesta som bor här i huset, men ärligt talat hade jag ingen aning om vem som ägde den här lägenheten. Jag visste bara att den har varit obebodd ända sedan jag började här.”

På en impuls stack Lia in pappersbunten under armen och öppnade blixtlåset till sin portfölj. Hon tog fram en liten tavla, ungefär lika stor som ett A4-ark. Det var en livfull, om än något klumpig målning av en herrgård i silhuett mot en koboltblå himmel, omgiven av dungar med smaragdgröna träd. Tillsammans med nyckeln till lägenheten var tavlan det enda som hennes mormor uttryckligen hade testamenterat till henne. ”Känner du igen namnet Seymour? William Seymour?

Låter det bekant?” frågade Lia och höll upp målningen så att Celeste kunde se.

Celeste skakade på huvudet igen. ”Nej. Får jag fråga vem han var?” ”Ingen aning. Mer än att det var han som signerade den här målningen.” ”Aha.” Celeste såg förbryllad ut. ”Tror du att han bodde här tidigare?” ”Jag vet inte alls.” Lia suckade och lade ner den lilla målningen i väskan igen. Hon hade ställt frågan på vinst och förlust. ”Om du vill kan jag leta i husets arkiv åt dig”, erbjöd Celeste. ”Det har många år på nacken. Om det någonsin har bott en William Seymour här kan jag kanske ta reda på det.”

Det vänliga erbjudandet gjorde Lia rörd. ”Nej, det är inte nödvändigt.” Hon ville inte slösa med portvaktens tid. I alla fall inte förrän hon hade gjort lite egna efterforskningar.

9

”Okej. Men säg bara till om du ändrar dig.” ”Tack. Det lovar jag.”

Celeste verkade tveka. ”Tänker du flytta hit?” frågade hon till slut.

Lia öppnade munnen för att svara men stängde den igen.

Det enkla svaret var ja, i alla fall tillfälligt. Men efter det? Det fanns det inget enkelt svar på. ”Det har jag förstås inte med att göra.” Kvinnan böjde på huvudet. ”Förlåt.” ”Det är ingen fara.” Lia log. ”Jag har inte beslutat mig än.” ”Jag hoppas att du bor kvar”, sa Celeste uppriktigt. ”Det skulle vara trevligt med …”

Ljudet av en dörr som låstes upp och en snabb följd av hysteriska hundskall fick Lia att vända på huvudet. En gammal kvinna kom ut från lägenheten mittemot och hasade fram mot henne. Under ena armen höll hon ett litet bylte av vit päls som vred på sig oroligt, i andra handen hade hon en spetsig käpp. Hon var klädd som en fotomodell i en amerikansk femtiotalsannons för tvål eller dammsugare: klockad, blommig klänning med insvängd midja och till den ett tungt pärlhalsband. Hennes vita hår var ondulerat runt det pudrade ansiktet, läpparna var målade i illrött. Läppstiftet hade flutit ut i de djupa rynkorna som strålade ut från munnen och det hela gjorde ett rätt makabert intryck. Aurelia kunde nästan höra sin grandmère fnysa.

Ens sminkning ska aldrig märkas, Lia. Om man inte, förstås, vill bli uppmärksammad i stället för sedd.

Lia mindes att den kryptiska, kritiska kommentaren hade gjort henne irriterad som tonåring med en förkärlek för läppglans. Nu tänkte hon att hennes mormor hade haft en poäng.

Lias granne gick släpigt över marmorgolvet med ögonen 10

fästa vid den stora nakenakten som stod på golvet i lägen­ heten, fullt synlig i det dämpade ljuset. Hon verkade reagera lika chockat som Lia hade gjort när hon öppnade dörren, även om chocken genast övergick i ett tydligt fördömande.

Lia log påklistrat och ställde sig i dörröppningen för att skymma lägenhetens interiör.

Kvinnan rynkade ögonbrynen och sträckte på huvudet för att titta över Lias axel. ”God eftermiddag”, sa Lia hövligt. Artigheten som inpräntats i henne under internatåren krävde av henne att hon hälsade.

Till svar gav hunden på nytt upp vildsinta och ettriga skall, som ekade skoningslöst mot marmorgolvet och de putsade väggarna. Kvinnan såg ännu surare ut och plockade fram en korvbit ur ett veck i klänningen. Skällandet upphörde och hunden vände sina små, lystna ögon från Lia och mot god­ biten mellan kvinnans kloliknande fingrar. ”Äger ni den här lägenheten?” frågade hon i den plötsliga tystnaden. Hennes röst var lika sträv som sandpapper. ”Ja.” Ett faktum som var så nytt och ovant att hon knappt kunde svara övertygande på frågan. ”Jag har bott här i hela mitt liv. Sedan 1943”, sa kvinnan och kisade.

Lia orkade inte hålla leendet uppe längre. ”Jaha. Det var länge …” ”Jag känner till allt som pågår här i huset. Och på hela den här tiden har ingen någonsin gått in i eller ut ur lägenheten.

Förrän nu.” ”Mm.” Lia gav ifrån sig ett neutralt ljud. Hon visste inte riktigt om det var en fråga, ett påstående eller en anklagelse.

Hon bytte grepp om kuvertet med juristpapperen och höll det mot bröstet.

11

”Ska ni bo här ensam?” Kvinnan tittade på Lias vänsterhand. ”Ursäkta?” Lia stod emot impulsen att sticka ner handen i fickan. ”Ni verkar för gammal för att vara ogift. Och nu är det väl för sent. Tråkigt.”

Lia blinkade, osäker på om hon hade hört rätt. ”Förlåt, vad sa ni?” ”Jag vet nog vad ni är för sort”, fnös grannen och lät blicken dröja kvar vid först Lias tunga ryggsäck och portföljen, sedan vid hennes bara axlar och banden på hennes röda sommarklänning. ”Vad jag är för sort?” Lias tålamod började övergå i irritation. ”Jag vill inte höra någon musik. Inga droger, ingen sprit, inga fester. Inga främmande karlar som smyger omkring utanför min dörr nattetid, på jakt efter er.” ”Jag ska se till att karlarna bara dyker upp dagtid”, svarade Lia vänligt. Hon kunde inte behärska sig längre.

Celeste, som stått tyst under samtalets gång, frustade av skratt och försökte dölja det med en hostattack.

Kvinnan vände hastigt huvudet åt hennes håll. ”God eftermiddag, madame Hoffmann.” Celeste skärpte sig. ”Hur står det till?”

Madame Hoffmann blängde ogillande på portvaktens rosa hår, och hennes mun förvreds i ett hånleende. ”Perverterad”, muttrade hon.

Celestes telefon ringde och hon tittade på skärmen. ”Plikten kallar”, sa hon och gav Lia en beklagande blick. ”Hör av dig om du behöver något. Och välkommen till huset.” Hon ställde sig upp från räcket och gick med raska steg nedför trappan, vilket satte i gång ännu fler hysteriska hundskall.

12

Lia utnyttjade distraktionen till att gå in i lägenheten och stänga dörren efter sig. Visserligen var hon med ens omgiven av kvalmigt mörker, men hon slapp i alla fall en fortsättning på samtalet. ”Inte konstigt att du är arg”, mumlade hon till nakenakten som stod någonstans framför henne. ”Det skulle jag också ha varit om jag haft den sortens granne sedan 1943.”

Inget svar.

Luften var instängd och luktade starkt av ålder och damm, något som tydde på att lägenheten hade varit obebodd mycket längre än de sex år som Celeste kände till. Lia ställde ifrån sig sitt bagage och väntade tills ögonen vant sig vid dunklet.

Längre in i lägenheten, i den del som troligen vette mot den breda, soliga gatan, sipprade svaga ljusstrålar in runt något som Lia antog var tunga gardiner. Tillräckligt mycket ljus för att hon skulle urskilja silhuetter, men inte nog för att hon skulle se föremålen tydligt.

Trevande letade hon sig längre in i våningen, förbi målningens vaga konturer, mot fönstren i det andra rummet.

Golvet knarrade för varje steg hon tog, som om också det ogillade hennes närvaro. Framme vid gardinerna sträckte hon ut handen och snuddade vid ett tungt tyg som kändes som damast. Så långt var allt gott och väl. Inget hade hoppat fram eller ramlat i skallen på henne eller kört över hennes tår.

Hon hittade gardinens kant och ringarna rasslade på stången någonstans ovanför henne. Utan att tveka drog hon tyget åt sidan.

Och ångrade sig genast.

Samtidigt som det bländande solskenet strömmade in genom de gamla rutorna böljade tjocka, kvävande moln av damm runt henne. Lia fick det i halsen och hostade med 13

plötsliga tårar i ögonen. Hon famlade panikslaget efter en fönsterregel och fylldes av lättnad när den motvilligt gav vika.

Hon pressade upp ett av de blyinfattade fönstren, utan att bry sig om att gångjärnen gnisslade i protest, och tryckte ansiktet mot springan och den friska luften.

Hon stod kvar med huvudet utanför fönstret i en dryg minut medan hon flämtade och hostade och försökte låta bli att tänka på vilket fånigt intryck hon måste göra på människorna nere på gatan. Kanske borde hon helt enkelt ha öppnat lägenhetsdörren på vid gavel. Kanske borde hon ha skickat in den förtjusande madame Hoffmann först.

När hostningarna äntligen började ge med sig drog Lia ett djupt, stärkande andetag medan hon rätade på ryggen och beredde sig på det hon skulle få möta. Långsamt vände hon ryggen mot fönstret. Och upptäckte att hon inte alls hade ärvt en lägenhet av sin grandmère.

Utan ett museum.

Dammet virvlade fortfarande runt, men det starka solskenet lyste upp väggar med mönstrade tapeter, lika gråblåa som en ovädershimmel. På väggen mittemot fönstren hängde mängder av tavlor med landskaps- och havsmotiv i förgyllda ramar. En del skildrade pastorala idyller, på andra hade fartyg för alltid frusit fast i sin färd mot horisonten – samtliga målningar var fulla till bristningsgränsen av mättade färger.

Två soffor i Ludvig XV-stil, klädda i turkost, dammigt tyg, stod vända mot varandra på en stor persisk matta mitt i rummet. Utmed soffornas kortändar närmast Lia stod ett lång­ smalt skrivbord, och det var mot det som den höga nakenmålningen hade ställts, precis framför dörröppningen så att den mötte alla som kom in i lägenheten.

Mot den bakre väggen vid fönstren fanns en tom eldstad 14

och däröver en utsnidad, krökt spiselhylla i marmor. Högt ovanför den öppna spisen satt en konsol, vilket tydde på att ett nu försvunnet konstverk en gång hade hängt på den stora, tomma väggytan. Och i taket mitt i rummet hängde en kristallkrona, vars dinglande, gnistrande prismor bara delvis hade mattats av dammet.

Utan att tänka fortsatte Lia längre in i lägenheten. Hon stannade vid ett nätt sidobord intill den ena soffan och betraktade en samling med inramade fotografier. Försiktigt tog hon upp det första och torkade av glaset. Det föreställde en ung kvinna som lutade sig mot en lyktstolpe framför en jazzklubb, iklädd en slinkig, pärlbroderad klänning som åtsmitande följde hennes kurvor som en andra hud. Över axlarna hade hon slarvigt draperat en pälsstola. Hon höll ett cigarettmunstycke i ena handen och mötte kameralinsen med blicken, sensuellt likgiltig. Lia vände på det. Estelle Allard, Montmartre, 1938 stod det skrivet med blyerts på baksidan.

Lia svalde hårt. Även om fastighetsjuristerna upprepade gånger hade förklarat för henne att lägenheten var Estelle Allards egendom insåg Lia att hon inte riktigt hade trott på det förrän nu. Hon hade inte litat på att hennes mormor, som aldrig någonsin hade nämnt att hon besökt Paris, än mindre bott där, hade lyckats hålla något i den här omfattningen hemligt under så lång tid.

Och Lia kunde inte för sitt liv förstå varför.

Hon ställde tillbaka fotot och studerade nästa. Där satt den vackra Estelle bakom ratten på en låg Mercedes, lutade sig ut genom bilfönstret och skrattade mot fotografen. Hennes hår var utsläppt över axlarna, en piffig hatt satt på sned över ena ögat. Lia blinkade och försökte passa ihop de sinnliga, orädda 15

bilderna med den stela och reserverade kvinna hon mindes.

Hon misslyckades kapitalt.

Hon riktade uppmärksamheten mot det sista fotografiet och rynkade pannan. En tysk officer stirrade på henne, allvarlig och sträng. Av hans uniform att döma var det en bild från första världskriget. Lia vände på det, men det stod inget på baksidan. Hon ställde ner fotot och fick syn på en hög med tidskrifter på bordet.

Hon flyttade den översta åt sidan. Texten på numret under den var inte täckt av damm och gick därför lätt att läsa. Signal stod det i övre vänstra hörnet med illröda bokstäver. Utrymmet under namnet upptogs av ett foto på en nazistisk soldat med intensiv blick. En remsa i samma röda nyans prydde tidskriftens rygg, September 1942 stod det tydligt längst upp.

Lia drog åt sig handen. ”Det är inte möjligt”, sa hon i tystnaden, som om det hon tänkte skulle bli sant om hon sa det högt. För utan att behöva slå upp tidningen visste hon vad hon skulle hitta i den: tysk propaganda och tillrättalagda, pronazistiska fotografier, publicerade under en period då Paris hade invaderats och ockuperats av nazisterna.

Lia stirrade än en gång på den namnlöse tyske officeren och den unga Estelle Allard, som satt och skrattade i sin Mercedes, och vände sig sedan bort från fotona och tidskrifterna och deras olycksbådande innebörd. Lätt illamående gick hon förbi den utsmyckade öppna spisen och fortsatte runt hörnet. Rummet smalnade av och gick över i en formell matsal. Mitt på golvet stod ett bord i jakaranda, omgivet av åtta matchande stolar. Till höger om henne upptogs väggen av ett skåp som var högre än hon. På dess hyllor fanns rader med glas och serviser i kristall, silver och porslin.

16

På väggen mittemot skåpet hängde ytterligare en uppsättning tavlor: anslående och gripande porträtt av män och kvinnor i kläder från förgångna tider. Lias fasa växte och hon bet sig så hårt i läppen att det gjorde ont. Konstverk hade varit begärliga souvenirer för nazisterna under ockupationen, hela samlingar hade stulits … ”Sluta, Lia.” Hon ruskade på huvudet och brydde sig inte om hur fånig hon var som pratade med sig själv. ”Skärp dig.”

Visst, det fanns nazistisk propaganda i lägenheten. Men ett enda fotografi och en bunt tidningar innebar inte att tavlorna på väggarna hade blivit stulna eller olovligen konfiskerade på något annat sätt. Det innebar inte att hennes mormor hade förvarat samlingen här i lägenheten av någon annan anledning än att hon varit konstälskare som ung. Konspirations­ teorier var något som Hollywood fick ägna sig åt. Och radikala fanatiker.

Lia slet blicken från tavlorna, gick igenom matsalen och fortsatte in i en korridor. Till höger om henne ledde en dörr till ett kök med en minimal spis, ett litet kylskåp och en djup vask intill en diskbänk som var tom, bortsett från ett enda whiskyglas i kristall.

På hennes vänstra sida fanns ett par öppna glasdörrar.

De svaga konturerna av en himmelssäng var ett tecken på att detta var sovrummet. Precis som i vardagsrummet syntes strimmor av solsken runt höga fönster utmed den bortre väggen. Lia gick in i rummet, passerade sängen och drog undan de tunga gardinerna med mycket större försiktighet än tidigare.

Rummet som lystes upp var helt klart feminint: på väggarna satt rosa tapeter som bara var en smula gulnade och missfärgade precis under taket. På golvet stod en dubbelsäng, 17

ett toalettbord med stol och ett enormt klädskåp – alltihop utfört i trä och snidat utan några större finesser. Sängen var ordentligt bäddad och lakanen skulle när de väl tvättats troligen uppvisa samma rosa nyans som väggarna.

Rummet var välstädat förutom ett plagg som vårdslöst hade slängts på det släta överkastet, skrynkligt, bortglömt och grått av damm. Det var en aftonklänning, insåg Lia och lyfte upp den i dess tunna axelband. En häpnadsväckande skapelse i citrongul chiffong och crêpe, dekorerad med glas­ pärlor. Vilket århundrade den än kom ifrån borde den ha varit vansinnigt dyr. Inget man bara kastade ifrån sig som ett par gamla strumpor.

Förbryllad lade hon tillbaka klänningen på sängen och fick syn på en smal, välvd dörröppning bredvid klädskåpet. Den ledde till något som påminde om en modern klädkammare.

Ett påklädningsrum, misstänkte Lia, även om det nästan inte fanns något svängrum i det. Utmed båda sidorna trängdes klänningar, aftontoaletter, pälsar och kappor. Plaggen var så många och utrymmet så begränsat att Lia inte ens skymtade väggen bakom dem. På golvet stod rad på rad med skor och uppe på en hylla fanns torn med hattaskar. Små smycke­skrin, en del av dem klädda i läder och satäng, stod upptravade framför dem. ”Det var värst”, mumlade Lia, överväldigad av upptäckten.

Hon backade ut, öppnade försiktigt klädskåpet och förberedde sig på att dränkas i ännu mer överdåd. Men skåpet var nästan tomt – dess rymliga innandöme innehöll bara ett halvdussin klänningar.

Plaggen i siden och satäng, som varit skyddade från allt damm som samlats genom åren, gav prov på yppersta sömnadskonst och var försedda med utsökta broderier, applika18

tioner och detaljer. Lia smekte en safirblå kjol med fingrarna men drog sedan åt sig handen, rädd att hon skulle smutsa ner tyget. Hon stängde klädskåpet och lutade pannan mot dubbeldörrarna. Klänningarna, skorna, pälsarna … Det var värt en hel förmögenhet. Precis som de fina möblerna och konstverken kunde vara värda en hel förmögenhet.

Alltihop hade varit undangömt i över sjuttio år.

Lia hade trillat ner i ett kaninhål. Ett oemotståndligt, vansinnigt kaninhål som alldeles för lätt lockade henne att dra motbjudande slutsatser. Hon lyfte på huvudet och drog några lugnande andetag. Gissningar ledde aldrig till något gott – så mycket visste hon tack vare sitt naturvetenskapliga yrke. Det var bättre att fria än fälla. Hon tänkte inte tro det värsta om sin mormor förrän bevisen mot henne var obestridliga.

Tills vidare skulle hon avstå från all slutledning. I stället skulle hon skriva en lista över sådant som måste göras, uppgifter som omedelbart krävde hennes uppmärksamhet. Listor bestod av siffror och sysslor, inte spekulationer eller teorier.

Listor var välordnade och rationella och hade alltid hjälpt henne att koncentrera sig på sådant hon kunde kontrollera i stunder av kaos och osäkerhet. Just det, några genomtänkta listor var exakt vad hon behövde just nu.

Lia blev på bättre humör och gick tillbaka mot sovrumsdörrarna, men stannade tvärt när hon fick syn på sin spegelbild.

Trots att spegeln på väggen över toalettbordet var lite missfärgad och fläckig avslöjade den bekymmersrynkorna i Lias ansikte. Nästan automatiskt sjönk hon ner på den lilla stolen, utan att bry sig om dammet och utan att lämna sin spegelbild med blicken. Hade hennes mormor varit den senaste som speglat sig i den? Och om Lia kunde färdas tillbaka i tiden, vad skulle hon då ha sett? Vem skulle hon ha sett?

19