9789177898337

Katarina Harrison Lindbergh

Kalmarkriget 1611–1613

H IS T OR ISK A M EDI A

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Katarina Harrison Lindbergh 2022 Formgivning och sättning: Typ & Design AB Omslag och karta: Lönegård & Co Omslagsbilder: »Slaget vid Kringen« oljemålning av Georg Nielsen Strømdal 1897, Wikimedia commons Medalj slagen till minne av Kristian IV:s erövring av Kalmar år 1611 Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 isbn: 978-91-7789-833-7

Innehåll Närsynta perspektiv och hembygdshybris

7

Gamla och nya krigsskäl

13

Polacker, ryssar och danskar

23

Karl IX och Kristian IV

29

Det första krigsåret 1611

39

De första krigshandlingarna

39

Förrädaren Krister Some

57

Den famösa brevväxlingen och vad breven säger

70

Gustav II Adolf blir kung och ärver ett krig

86

Baltzarfejden – kriget i Jämtland och Härjedalen

91

Det olycksdrabbade Öland

Det andra krigsåret 1612 Brännefejden

101 115 115

Förlovas till äktenskap

130

Gustav II Adolf plundrar Skåne och kriget hårdnar

135

Krig i de småländska skogarna

140

Skottetåget och slaget vid Kringen

151

Bygdehjälten Sven Håkansson och krigsslutet

163

Det tredje krigsåret 1613

177

Freden i Knäred

177

Älvsborgs andra lösen

185

Hårda efterräkningar

198

Noter

207

Bildförteckning

209

Källor och litteratur

211

Källor

211

Litteratur

213

Register

219

Närsynta perspektiv och hembygdshybris För några år sedan var familjen på föreläsningsturné i södra Sverige. Det var sent i november, och en morgon när vi vaknade hade det snöat. Vi gav oss av i bil, rakt in i det skogiga landskapet. Granarna som kantade den smala, slingriga vägen tyngdes av snö. Vi färdades på en väg vi aldrig varit på tidigare och mötte inga bilar.

I Tenhult insåg vi att vi hade kört fel och måste vända.

Det var söndag förmiddag och Tenhultsborna hade ännu inte gått utanför dörren. Orten såg övergiven ut.

Vi sökte efter en plats att vända på och fann den vid ett oväntat monument över en hjälte från det tidiga 1600talet. Ingen av oss hade hört talas om honom – Mickel i Tenhult – men om skriften på den höga stenen var

8

KALMARKRIGET

korrekt hade han räddat bygden undan en dansk styrka under Kalmarkriget. Vi kastade en sista blick på minnesmärket och konstaterade att sådana reser man inte i vår tid. Sedan körde vi vidare. * Kalmarkriget är ett av många krig där svenskar och danskar har stått mot varandra på slagfälten. Ytligt sett har vi lämnat den tiden bakom oss. Det är sekler sedan vi senast krigade mot varandra. Men om vi skrapar på ytan gnager krigen fortfarande. Just Kalmarkriget är ett bra exempel på detta. Få har velat närma sig detta korta men blodiga drama, och de som gjort det har haft en illa dold agenda. Knappast någon har valt att lyfta blicken över sin egen horisont för att försöka fånga konflikten i ett större perspektiv. I stället för att åtminstone anstränga sig att ge en saklig och någorlunda neutral framställning av händelser, belägringar, plundringar och bränningar har de flesta frossat i de oförrätter som för länge sedan drabbade den egna bygden. Fienden kom utifrån, oavsett om författaren sitter och skriver på gammal svensk mark eller gammal dansk. Jag ska ge ett par exempel på hur detta tar sig uttryck.

Det första exemplet är hämtat ur den senaste förhål-

Närsynta perspektiv och hembygdshybris 9

landevis omfattande redogörelsen för Kalmarkriget, Peter Danielssons Kalmarkriget 1611–1613. I förordet, skrivet av Lars W. Andersson, sammanfattas bilden av kriget: För fyra sekler sedan drabbades Kalmar av den stora katastrofen. Den danska hären med Christian IV i spetsen anföll staden söderifrån. Efter en tids belägring föll Kalmar och ett par månader senare även slottet.

Längre ned presenteras historikern Peter Danielsson som ”ättling i nedstigande led till de smålänningar som i inlandsskogarna bekämpade jutar med de medel som stod till buds och framför allt, med sin uthållighet och förslagenhet”.

Så långt en normal svensk – eller snarare småländsk – version av kriget. En bit längre söderut, i Kristianopel, finner vi en dansk version. Idag är Kristianopel visserligen en svensk stad, en idyll vid Östersjön med välhållna trähus, doftande trädgårdar, vit kyrka med trappstegsgavel och välbevarad stadsmur. Invånarna i Kristianopel må tala svenska, men deras hjärtan är delvis rödvita. Vi rör oss i det gamla danska gränslandet. Danska flaggor vajar vid sidan om den blågula. På informationsskyltar-

10

KALMARKRIGET

na­kan turister läsa om vad som har skett på orten. Om Kalmarkriget står det: År 1611 angrep danskarna Sverige. I maj intogs och plundrades Kalmar. Som hämnd för detta blodbad angrep svenskarna Kristianopel natten till den 26 juni. Stadsporten sprängdes och 1500 ryttare under befäl av den 16-årige kronprinsen, den blivande kung Gustav II Adolf, trängde in i staden. På morgonen lämnade svenskarna en plundrad och brinnande stad där endast prästen och hans familj skonats.

Kalmarkriget har mestadels beskrivits ur hembygdspers­ pektiv, om det alls har blivit omskrivet. Detta är ett anonymt krig. Den som vill veta vad som skedde är hänvisad till lokala skrifter utgivna av hembygdsföreningar, släktforskartidskrifter och liknande, om den hågade inte är beredd att gå direkt till källorna eller läsa 1800-talshistorikers alster. Inget ont om hembygdsrörelsen eller släktforskarna. Utan dessa skulle den lätt­tillgängliga informationen om Kalmarkriget vara näst intill obefintlig. Problemet är inte det lokala intresset, som är värdefullt, utan genren. Den som skriver för hembygden skriver också om hembygden. Därmed får läsaren endast mindre fragment av Kalmarkriget, ingen helhet.

Närsynta perspektiv och hembygdshybris 11

De övergripande planerna, ambitionerna, orsakerna och politiska förutsättningarna trängs undan till förmån för lokala drabbningar och sluga hembygdshjältar.

Detta ger spännande läsning, men utan ett större sammanhang kan bygdeheroernas historia inte slå igenom och göra Kalmarkriget relevant för en bredare läsekrets.

De behöver en större scen att agera på, där flera får plats och där den övergripande intrigen gör att deras handlingar framstår som rimliga och betydelsefulla. Det är den scenen jag ska bygga i den här boken. * På några ställen i texten citeras brev och andra dokument som skrevs på 1600-talet. Jag har tagit mig friheten att modernisera språket så att det ska bli lättare att förstå. Dansk text har försvenskats av samma skäl. Den som hellre önskar läsa texterna i original finner dem genom källförteckningen i slutet av boken eller genom hänvisningar direkt i den löpande texten.

Tack till Dick Harrison för vettiga synpunkter och kritiska ögon.

Gamla och nya krigsskäl Kalmarkriget utkämpades mellan Danmark och Sverige. När kriget inleddes i maj 1611 var Kristian IV dansk kung. I Sverige härskade Karl IX. I båda länderna rådde stark misstro mot den andra parten. Det var ingen nyhet. Konflikter och fiendskap hade legat och gnagt ända sedan Gustav Vasa brutit loss Sverige ur Kalmar­ unionen. Sedan dess hade man från svenskt håll betraktat Danmark som en storebror, lysten på att återta vad som hade förlorats. Danskar å sin sida såg på Sverige som en enerverande konkurrent som inte förtjänade en politisk maktbas i norra Europa. Varje svensk framgång sågs som ett danskt bakslag.

Det senaste storkriget mellan länderna hade utkämpats mellan Kristians far, Fredrik II, och Karls store­

14

KALMARKRIGET

bror, Erik XIV. Detta krig – nordiska sjuårskriget – varade mellan 1563 och 1570 och bottnade i delvis samma orsaker som Kalmarkriget. Den dåliga freden slöts i Stettin, på initiativ från furstar på kontinenten, vilka hade tröttnat på att Östersjön var en krigszon till förfång för regionens handel, men freden gjorde inte att fienderna blev vänner. Den danske historikern Leo Tandrup har träffande kallat Stettinfreden ett vapenstillestånd. Danmark och Sverige orkade inte längre bekriga varandra, men ingen sida hade överhanden och freden blev en besvikelse för båda parter. Ett nytt krig var lätt att förutse.

Ett tvisteämne rörde symbolerna tre kronor, som båda länderna ansåg sig ha rätt att använda. Vapnet tre kronor hade använts av svenska kungar sedan Magnus Erikssons tid. Det hade då symboliserat att Magnus härskade över Sverige, Norge och Skåne. Kung Albrekt, som efterträdde Magnus, fortsatte att bruka symbolerna, och kronorna blev en allt tydligare symbol för det svenska riket. När Kalmarunionen blev verklighet blev de svenska kronorna en unionssymbol. Tre länder ingick i unionen – Danmark, Sverige och Norge – alltså passade de tre kronorna som hand i handske för unions­ kungarna. När Gustav Vasa tog makten i Sverige och lämnade unionen såg man det ur svensk synvinkel som

Gamla och nya krigsskäl 15

självklart att kronorna följde med. Det gjorde man inte i Danmark. Kronorna hade stor historisk betydelse för danskarna, som ville fortsätta använda dem. Gustav Vasa hade processat om symbolerna under en stor del av sin regeringstid, och konflikten ärvdes av sönerna Erik, Johan och Karl. Från svenskt håll ansåg man att det danska traditionsargumentet var föga mer än ett svepskäl. Vad danskarna egentligen önskade var att återupprätta Kalmarunionen eller åtminstone förödmjuka svenskarna.

Det fanns också tyngre vägande krigsskäl. Det främs­ta gällde handeln på Östersjön och kontrollen av provins­erna i Baltikum. Detta hade varit viktiga anledningar till krig på 1560-talet, då flera länder kämpat om att få tillgång till eller ensamrätt på handeln med Ryssland. Många furstar önskade lägga under sig landområden i Baltikum, där Tyska orden tidigare hade härskat, men nu hade lämnat ett maktvakuum efter sig.

Danmark, Sverige, Polen och Ryssland hade gjort vad de kunnat för att fylla tomrummet, med en svår och infekterad konflikt som följd. Det var detta som hade gjort att Polen allierat sig med Danmark under nor­ diska sjuårskriget. Danskarna uppfattades som ett mindre hot i Baltikum än svenskarna. När freden slöts 1570 hade svenskarna lyckats behålla åtskilliga landvinster i

16

KALMARKRIGET

­ stland. Kriget hade sedan fortsatt under Johan III:s E tid vid makten, men då med Ryssland som fiende. Fred slöts inte förrän år 1595, när Johans son Sigismund hade övertagit den svenska kronan. Freden var fördelaktig för svenskarna, som lyckades behålla en stor del av norra Baltikum. Detta stack i ögonen på den danska kungamakten. Dessutom tillverkades en ny karta över Sverige efter freden, och i den hade delar som dansk­ arna bestämt hävdade var norska målats som om de vore svenska.

När danska historiker skrev om Kalmarkriget på 1800-talet var det främst utrikespolitiska krigsskäl som drogs fram. Som exempel kan nämnas militärhistorikern Ferdinand Heinrich Jahn, som behandlar Kalmar­kriget i första bandet i sin uppenbart prodanska framställning Grundtræk til Christian den Fjerdes Krigshistorie. Jahn, som är den första att skriva en monografi över kriget, pekar på ett direkt samband mellan freden i Stettin 1570 och Kalmarkrigets utbrott fyrtio år senare. Kristian IV nödgades, enligt Jahn, att ta till vapen mot Sverige eftersom svenskarna ideligen bröt mot fredsavtalen, frestade på danskarnas tålamod och ställde ohemula krav. Det moraliska ansvaret för kriget låg således på svenskarna, vilka betedde sig som usla grannar. Om vi skalar bort de nationalistiska överdrifterna finns en kärna i detta. De

Gamla och nya krigsskäl 17

svensk-danska förbindelserna var dåliga. De präglades av ömsesidig förbittring, misstro och illvilja. Svenskarna fortsatte att hota danska intressen i Baltikum, och de dröjde med att betala krigsskade­ståndet. Men även danskarna bidrog till missämjan. Parterna hade kommit överens om att inte agera så att de skadade varandra, vilket man från svenskt håll ideligen påpekade för danskarna utan att få gehör. Konflikten gällde främst relationerna med Ryssland. Så länge Sverige låg i krig med Ryssland ville man inte se en alltför omfattande dansk handel med fienden, något som likväl pågick utmed den långa norska kusten. Danskarna var oförstående. Detta var ett skäl till att norra Norge blev föremål för tvister. Även senare forskare, som Leo Tandrup, har hållit med. Danmark var utan tvekan den starkare parten i början av 1600-talet, och danska kungar ville att det skulle förbli på det sättet. När svenskarna försökte kringgå ofördelaktiga handelsavtal eller expandera i områden som Danmark ansåg sig ha större rätt till eller saknade inflytande över reagerade riksledningen i Köpenhamn. Här var man nöjd med att landet i princip omringade den svenska grannen. Danmark var mycket större och kunde hota Sverige från väster, söder och öster. När Sverige stärktes genom sina framgångar blev detta ett orosmoment.

18

KALMARKRIGET

Detsamma gällde i Ishavet, norr om den norska kustremsan. Här fanns nya krigsskäl, framför allt sett ur danskt perspektiv. Både Danmark och Sverige var expanderande riken, och på 1500-talet och i början av 1600-talet fanns utrymmen i närområdet att växa på.

Människor hade sökt sig till de nordliga trakterna under lång tid, men när kungarnas makt blev större ökade deras möjligheter att beskatta samerna. Viljan att muta in territorier och offentligt visa att de ingick i riket blev större. Karl IX gjorde anspråk på en stor del av detta norra område, landet mellan Tysfjorden och Varanger­ fjorden. Inkomsterna från beskattning av samer var ringa, men landområdet var stort. En lyckad expansion skulle ge Sverige en lång kuststräcka i norr.

Från danskt håll reagerade man kraftigt på att Karl IX i samband med sin kröning 1607 började kalla sig ”finnarnas, karelarnas och lapparnas konung i Norrland”.

Samerna, som i 1600-talets språkbruk hänvisades till som ”lappar”, fanns i hela det nordliga området, inte bara där kung Karl hävdade överhöghet. För danskarna var det provocerande att den svenske kungen påstod sig härska över människor som mycket väl kunde befinna sig på danskt område. Samma år som kröningen ägde rum gav Karl också staden Göteborg fiskerätt utmed hela den nordliga kustremsan. Han bjöd till råga på allt

Gamla och nya krigsskäl 19

in lybeckare och andra viktiga handelsaktörer att ta del av fiskerättigheterna i norr.

I Danmark ansåg man att området ingick i Norge – och Norge hörde till Danmark. Svenskarna trampade på många ömma danska tår. Det var dessutom uppenbart att svenskarna genom sin Ishavspolitik försökte öppna en ny handelsväg till Ryssland, en som inte gick via Öresund, där den danske kungen hade rätt att ta upp tull. Den gamla maktbalansen i dansk favör riskerade att rubbas, och det var ett viktigt krigsskäl för Kristian IV. För Danmark, och särskilt för kung Kristian, som var pådrivande i frågan, var ett snabbt krig mot Sverige också ett sätt att visa för världen att det var det egna landet som var stormakten i området. Danmark behövde inte tåla att Sverige betedde sig som en stöddig uppkomling. ­Kristian närde rentav drömmar om att besegra fienden så grundligt att han kunde återupprätta Kalmarunionen, som hade varit död och begraven i nästan ett sekel.

Oenigheterna var alltså gamla och välkända när kriget bröt ut. De hade ältats länge, i vissa fall i decennier. Vid flera tillfällen hade representanter för länderna mötts för att dryfta frågor som upplevdes som särskilt svåra.

Första gången det skedde var 1581. Svenskarna hade då lyft tre spörsmål: de tre kronorna, situationen vid norska

20

KALMARKRIGET

kusten och det faktum att danska adelsmän med gods i Sverige inte fullgjorde sina plikter. Även danskarna hade kritiska synpunkter. De menade att svenskarna hade dödat samer i Norge, att de danska adelsmännen inte fick tillgång till sina svenska gods och att danska fordringar på svenskar inte betalades. Dessutom tog svenskarna upp regelvidrig tull och utestängde danska handelsmän från marknader i Sverige. Ingen sida ville kännas vid några fel och alla klagomål bortförklarades. Nya möten följde utan att parterna kom varandra ­närmare.

Den tetighet och ovänlighet som hade föregått nordiska sjuårskriget var i högsta grad för handen även under åren före Kalmarkriget. Jahn ger ett talande exempel. År 1610 var situationen på Östersjön spänd. Indignationen i Köpenhamn blev stor en tidig morgon i februari när ett plakat upptäcktes på tullboden i Helsingör.

Det hade satts dit av svenskar som haft fräckheten att leverera ett budskap. Meddelandet var riktat till danska handelsfartyg. Om de dristade sig att resa till livländska hamnar skulle fartygen konfiskeras av svenskarna, som hade bestämt sig för att blockera vägen. Resultatet blev att danska skepp framledes måste resa i skyddad konvoj för att kunna handla. En av de svenska kaparna infångades för övrigt och togs till Bornholm, där han släpptes

Gamla och nya krigsskäl 21

efter en varning. Nästa gång skulle han behandlas som en simpel sjörövare.

Krig kan undvikas om viljan finns. När Gustav Vasa processade om de tre kronorna med den danska kunga­ makten på 1550-talet utbröt inga strider. Gustav ville hellre ha fred, detta trots att stämningen mellan länderna var bitter, hård och oresonlig. Nordiska sjuårs­ kriget utbröt eftersom Erik XIV och Fredrik II ville bekriga varandra. Båda trodde att konflikten snabbt skulle vara över och att det egna riket skulle segra och tjäna stort på den. De förväntade sig och förberedde sig för kriget. Då kom det också. När Kalmarkriget utbröt 1611 var situationen likartad. Med andra kungar vid makten, vilka hellre önskade fred och välstånd, skulle kriget enkelt ha kunnat undvikas. Det hade räckt med att Kristian IV hade ansett att det inte var värt uppoffringen, varken ekonomiskt eller i människoliv. Men ­Kristian ville ha ett krig, och han såg till att få det.

Den svenska inställningen till Ishavet, expansionen i Baltikum, försöken att kringgå handelsavtalen från Stettinfreden och annat groll blev därmed viktiga förevändningar, men det egentliga skälet var Kristians vilja att bevara Danmark som den starkare parten i Östersjöområdet, och då gällde det att agera innan motståndaren växte sig ännu starkare.