9789177856986 by Smakprov Media AB

FÃ&#x2013;RVRIDNA SINNEN

GUNILLA FAGERHOLM

”I var och en av oss finns det en annan som vi inte känner” (Citat av Carl Gustav Jung, psykiatriker, psykolog, författare, idéhistoriker och mystiker)

ETT VARMT TACK! till mina vänner Tina Danielsson och Martin Wirth och min make, Bertil Lindström, för deras stöd samt till Ela Sawosko för skapandet av omslaget!

PERSONER I BOKEN Bosatta i USA Jenny Johnson, 19-årig svenskamerikanska, bosatt I Mora, Minnesota Johan, Jennys pappa Anton, Jennys bror Wally, Jennys farfar, död Sonja och Mikael, Jennys underbara grannar Peggy och Monica, Jennys väninnor Nicklas Burger, advokat, bosatt i Minneapolis, Minnesota George Burger, Nicklas pensionerade och senildemente pappa Maja och Yngve Hermansson, barnlöst och uttråkat par, bosatta i Eire, Pennsylvania Bosatta i Dalarna, Sverige Sven Martinsson, ung polisassistent i Mora, Dalarna Ida Martinsson, Svens mamma, bosatt i Orsa Lars Hellström, Svens chef Jonas, ytterligare en polisassistent, inte alltför klipsk Doktor Larsson, läkare vid Mora Lasarett Syster Gertrud, inte världens charmtroll Nisse Nilsson, gammal skidåkare med stort hjärta

Bosatta i Mariestad, Sverige Peter Petersson, snäll lastbilschaufför Anna Petersson, hans fru Bosatta i Uppsala, Sverige Sture Blomkvist, vurmar för hjälp till Afrika eller … Ove, Stures son, med låg IQ men varmt hjärta Bosatt i Torrevieja, Spanien Agnes Rojales, enligt egen åsikt vackrast i världen och med ett häftigt humör Bosatta både i Australien och Mora, Dalarna Anders Torstensson, guld- och opalgrävare, flyttar mellan Australien och Dalarna David Torstensson, Anders son Bosatta i Australien Riki, aborigin-pojke Rikis farfar och farmor

PROLOG Mora, Minnesota, USA – 20 juni 1973 Den svaga junibrisen ruskar försiktigt om i dungen av lövträd nere vid sjön. En sportfiskare håller upp handen för att inte bländas av eftermiddagssolen. Från en kanot hörs glada skratt när kanoten nästan tippar. Vid sjökanten sitter en grupp människor och har picknick medan barn och hundar leker. Andra har tagit med sig solstolar och ligger och njuter av värmen. Allt är så idylliskt. Som det alltid är när sommaren kommit för att stanna här i den lilla staden Mora i Kanabec County, Minnesota, USA, långt borta från den övriga världens kriser och problem. Ingen ids just idag ens lyssna till radions rapporter om Watergate, där intresset nu allt mer fokuseras kring president Nixon. På en björkstam fladdrar en halvt nedriven affisch. Den berättar att det snart kommer opera till stan – Tolvskillingsoperan av Bertolt Brecht. Vem kan ana att denna ljuvliga sommardag, innan kvällningen, ska förbytas i hemsk tragedi? Ett tecken på annalkande katastrof finns dock. Vid stadsgränsen kommer en blå bil körande i hög fart in mot stadskärnan. Förarens enda ärende i Mora är att tanka vid macken nere vid tennisbanorna och vila en liten stund, innan hon kör vidare. Bilen ska lämnas vid flygplatsen ikväll. Sedan bär det av med flyg hem till Europa! 9

KAPITEL 1. Mora, Minnesota, USA - 20 juni 1973 Det vita tvåvåningshuset högt upp på Lincoln Drive 23 i Mora riktigt vibrerar av ungdomlig glädje. Glada flickröster hörs genom de vidöppna fönstren. Emellanåt blandas de också med en av målbrottet hes pojkröst. Det äldre paret – Sonja och Mikael från nummer 29 promenerar förbi med sin hund på den vanliga förkvällspromenaden. De ler mot varandra och stannar till när 19-åriga Jenny kommer störtande nerför kökstrappan och springer fram till dem. ”Var har ni varit?” frågar hon ivrigt. ”Jag har saknat er båda så mycket!” ”Vi har hälsat på vår son Tom och våra barnbarn i Saint Paul några dagar, men nu är vi hemma igen, som du ser”, svarar Mikael. ”Kära lilla hjärtat, vad roligt att se dig så glad. Ska du ha fest?” undrar Sonja. Hon älskar Jenny som om hon vore hennes egen dotter, men så har hon ju också varit dagmamma åt Jenny och hennes bror Anton i många år. Sonja ser precis ut som den moderliga urkvinna hon är: ganska kort men mycket rund med äppelröda runda kinder och världens goaste blick. Bekvämt klädd men långt ifrån modernt. Mikael är den absoluta motsatsen. Han är lång och 11

mager som en stör. Har ganska långt svart hår och går året runt med en bakåtvänd keps på huvudet. Men också han har så snälla ögon. ”Nu ska ni få höra. Pappa har äntligen gett mig lov att åka in till diskot i Brunswick Township i kväll. Och sedan får mina väninnor Monica och Peggy sova över hos mig. De har också fått lov av sina föräldrar. Det ska bli sååå kul!” ”Å, vad roligt för er. Tänk att åren går så fort. Ni tjejer som längtat så länge efter detta. Vad kul för er! Men ska Anton följa med?” tillägger Sonja undrande. Jenny skrattar. ”Nej, han är för liten. Men han får göra något annat roligt i kväll. Han ska faktiskt spela en visningsmatch i tennis för en talangscout som söker begåvade tenniskillar för ett college. Lyckas Anton kan han få stipendium och plugga där. Men nu måste jag in igen. Anton hjälper oss att sätta upp diskolampor. Vi tjejer ska värma upp lite för diskot.” ”Vänta Jenny. Vill du följa med oss två på opera i nästa vecka?” ”Tack jättegärna. Opera är mycket bättre än skrällig jazz och hippiemusik. Vad ger de?” ”Tolvskillingsoperan.” ”Härligt, det är en favo. Lyssna här. Jag kan några rader: 12

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen och man frågar, vad för skri som höjs. Och då ser man hur jag småler där jag diskar, och man säger: Varför småler hon så nöjt? Och ett skepp med sju segel och med femti kanoner vid kajen förtöjs. Nu kan jag inte mer.” Jenny gör en gest som om hon tog emot applåder. ”Och vilket språk ska ni tala i kväll?” undrar Mikael. ”Svenska så klart. Vi talar alltid svenska med varandra. Då kan vi ju dessutom kommentera andra utan att någon förstår. Fast det gäller att vara försiktig förstås, för det är ju många som kan svenska här uppe i svenskbygderna. Men hej så länge.” Jenny kramar om Sonja och Mikael och springer sedan med lätta steg uppför kökstrappan igen. Inne i huset är nu glädjen på topp. Flickorna dansar runt i diskoljuset i bara underkläderna och Anton, generad av att se dem nästan nakna, har gått in på sitt rum för att förbereda sig mentalt inför kvällens tennismatch. Syrran är det inte så farligt med. Henne har han sett näck, sedan de var små. Med Peggy är det annorlunda. Henne är han lite småkär i också, vilket gör det värre. Hon ska inte dansa halvnaken med någon, varken nu eller senare i kväll. Dumsnack 13

av Jenny att säga till alla att han är för liten för disko. Han har bara inte tid. Tennisen är faktiskt viktigare än tjejer. En timme senare rasslar det till i dörrlåset. Jennys pappa Johan har kommit hem från arbetet. ”Hej flickor, har ni kul?” Ett samstämmigt ”Ja!” hörs från alla tre. ”Och flickor, ni får en flaska rödvin av mig att dela på. Och jag har dessutom talat med Steve i nummer 32. Ni får åka med honom både till diskot och hem igen. Och han håller koll på er under kvällen. OK?” Johan skrattar när tre par flickarmar kramar om honom. Han är så glad över att Jenny träffat Monica och Peggy. Båda är förnuftiga tjejer. Med dem som väninnor kommer Jenny inte att råka ut för något tråkigt. ”Anton, skynda dig. Det är bråttom. Vi får inte komma för sent till din match. Det skulle ge fel intryck!” ropar Johan upp mot övervåningen. Sedan går han ut för att starta bilen. När Anton skyndsamt passerar flickorna på väg ut mot bilen, ger de honom varsin lyckospark i baken. Efter att ha vinkat farväl går de sedan in igen för att sminka sig. Men först ska de njuta en stund av vinet. Anton kryper in i bilen och tittar på sin pappa. 14

”Du pappa, Jenny var så där konstigt dum mot mig imorse igen.” ”Vad hände?” ”Hon började gräla på mig för en smörfläck på duken, som hon nog själv var skyldig till. Och sedan när jag nekade, blev hon alldeles galen på mig. Och sedan när jag svarade, började hon grina och påstod att jag bråkade med henne.” ”Min son, det där är typiskt premenstruativa besvär. Det som tjejer lider av före mensen, och som vi karlar tyvärr måste leva med.” ”Men pappa, hon tog upp kniven.” ”Hon kanske skulle skära sig en ny limpskiva. Kniven ligger på bordet för att ni ska använda den. För övrigt var det jag som spillde smör på duken i går kväll. Jag ska förklara det för Jenny, så ber hon dig nog om ursäkt.” Pappa parkerar nere vid tennisbanorna. Han och Anton är tidiga. Inga andra har kommit, så de väntar på trottoaren utanför tennisbanornas ingång. Gatan är tom så när som på en främmande bil vid trottoarkanten en bit bort. Bilens förare tycks ha sovit men just vaknat upp av deras ankomst. Hon spärrar upp ögonen och stirrar på dem som hon inte trodde sina ögon. Jo, hon ser rätt, och hon handlar instinktivt 15

och blixtsnabbt likt en kobra. Vrider om startnyckeln och trycker gaspedalen i botten. Några ögonblick senare ligger gatan åter tyst och öde. Bara ett svagt sus från en bil som försvinner i fjärran. Strimmor av blod droppar ner från trottoarkanten.

Jenny tittar på köksklockan. Steve skulle varit här för fem minuter sedan. Bara han inte fått punka… Eller slut på soppa… Hon slår bort tanken. ”Vi ska gå på disko, tralalalala…” Nu ringer det på dörren. ”Steve är här”, vrålar Jenny genom musiken, som Monica dragit upp på full volym. Men Steve står inte utanför. Där står istället Peggys pappa. Han är polis. Där är också Mikael och Sonja. Alla tre ser allvarliga ut som om de var på en begravning. Men det tänker inte Jenny på, hon som snart ska bli diskots drottning. ”Har ni kommit hit för att se hur vackra vi är? Vad gulligt av er!” skrattar hon och gör en liten piruett. Först i detta ögonblick ser hon deras allvarliga miner. Vad är det med dem? Det blir några ögonblick av konstig tystnad. Så frågar hon med darrande röst: ”Har det hänt något?” När Sonja utan att svara slår armarna om henne, förstår hon plötsligt. Någonting är fruktansvärt fel!