GE MI G
HUV U D PA° ETT FAT
AV
C AL E B K R I S P
Tillägnad min välgör arinna Gwendolyn Greystoke, som hade vänligheten att försvinna till sjöss. • ISBN 97 8- 91-7 7 81-198-5 © Caleb Krisp, 2 01 7 Originaltitel: »Bring Me the Head of Ivy Pocket« Originalförlag: Bloomsbury Children Översättning: © Lena Karlin, 2 01 8 Illustrationer: © Barbara Cantini, 2 017 Logotyp & kapitelsiffror: © Sarah Coleman, 2 017 Omslagsdesign: Sylvie Le Floc’h Sättning: Rasmus Pettersson Tryck: ScandBook, EU, 2 018
• www.modernista.se
V
»
arför saktar vi in?«
Jag sov inte, utan slumrade bara lite, så där som unga
damer gör under långa droskfärder. Munnen stod på vid gavel och jag hade huvudet näpet tillbakalutat. Några enstaka melodiska snarkningar undslapp mig. Helhetsbilden var mycket elegant. »Kusk, varför saktar vi in?« Det var en kvinna. Hon lät ganska förtretad. »Det är flera kilometer till nästa hållplats. Det här är högst besynnerligt.« Min fridfulla tupplur hade ingen chans mot en så högljudd varelse. Medan hon tjatade vidare om »oplanerade uppehåll« hörde jag plötsligt hur fönstren skallrade och hjulskramlet tystnade.
C A L E B
K R I S P
»Ursäkta.« Jag kände en hård knuff i revbenen. »Har ni något emot att flytta på er?« Någon sköt mig åt sidan och klämde sig ner mellan mig och fönstret. Jag öppnade tvärt ögonen. »Vad tar ni er till, galna kossa?« Det var amerikanskan med den prudentliga uppsynen: Miss Finch. Hon som förfasat sig så över att jag reste ensam till London. »Jag kan inte se vägen från min plats och jag vill veta varför vi stannar helt plötsligt.« Hon snörpte på munnen och rynkade ögonbrynen. »Det är högst besynnerligt.« Jag satt nu tryckt mot en stilig ung man som sov med boken David Copperfield över bröstet. Samtidigt satt tre vithåriga systrar på sätena mitt emot och stickade på matchande blågula halsdukar. (Jag hade inte blivit presenterad för dem, men jag är nästan säker på att de hette Kortis, Storöra och Butter.) »Fullt förståeligt«, sa jag och tacklade artigt miss Finch med axeln. »Varför åker man när allt kommer omkring med droska, om inte för att bli våldsamt överfallen i sömnen?« Miss Finch drog för gardinen igen. »Ja, jag beklagar«,
Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat
sa hon, men lät inte alls särskilt beklagande. »Fast det var bara en liten knuff.« »Förvisso«, instämde jag. »Jag är säker på att det bara kändes rysligt smärtsamt för att ni har armar som en skogshuggare.« Miss Finch blinkade ursinnigt och såg ner på sina armar. »Jag… folk har alltid beskrivit mig som nätt.« »Vilket gör era muskulösa underarmar ännu mer uppseendeväckande.« Jag daskade henne på knäet så där som nyblivna vänner gör. »Varför inte ta anställning på en cirkus, kära ni? Ni skulle kunna tjäna en förmögenhet.« Hon lade pannan i veck, skakade på huvudet och fnös. Vilket var den amerikanska motsvarigheten till ett roat skratt. Sedan vände hon sig om och kikade ut genom fönstret. »Det är så mörkt där ute att jag knappt kan se något alls.« Det stämde. Min klocka var två på eftermiddagen, men utanför var det dunkelt – mörka moln skockade sig lågt på himlen, virvlande som rök ur eldstäder. Jag lutade mig tillbaka i sätet och suckade. Tänkte på vart jag var på väg. Och varför. Droskans slutmål var London. Och jag skulle dit av den allvarligaste av alla anledningar.
C A L E B
K R I S P
För att rädda Rebecca och föra hem henne (det var bara från Winslow Street jag kunde förflytta mig direkt till Prospa slott), och för att ta reda på varför hennes fångvaktare verkat känna igen mig. Och för att befria Anastasia Radcliff från det där förskräckliga sinnessjukhuset i Islington och återförena henne med det barn hon så grymt skilts från. Men just nu stod droskan alldeles stilla, och det slog mig för första gången som ganska besynnerligt. »Vad ser ni, miss Finch?« »Inte mycket«, svarade hon. »Men kusken klättrar ner.« »Det är något på vägen«, sa Storöra och spanade ut genom fönstret på sin sida. »Vad kan det vara?« undrade Kortis. Butter knäppte med fingrarna åt mig som om jag vore en pudel. »Flicka lilla, gå och säg åt kusken att köra runt vad det nu är som står i vägen. Säg åt honom att mina systrar och jag måste vara i London senast klockan nio, annars missar vi båten.« Även om jag avskydde att göra som jag blev tillsagd – särskilt av oförskämda gamla skator – ville jag verkligen ta reda på vad det var som stoppat oss. Så jag trängde mig förbi miss Finch och klev ur droskan. Vägen kantades av
Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat
tätbevuxna veteåkrar vars gyllene stjälkar skiftade i rostbrunt under de olycksbådande ovädersmolnen. Jag hörde ett avlägset mummel av upprörda röster, men det var inte förrän jag kommit runt hästarna och såg vägen framför oss som jag förstod varför. En liten vagn som var lastad med koffertar hade vält. Kusken låg på marken, med blod rinnande ur huvudet. Alldeles intill stod en bastant kvinna som snyftade obehärskat. Vår kusk, mr Adams, kopplade loss ett par svarta hingstar som varit spända för vagnen. När mr Adams befriat hästarna föll han på knä och tittade till den skadade mannen, som mest verkade bekymra sig om vagnen. De båda kuskarna pratade om vad som hänt och mr Adams pekade mot en liten bondgård som skymtade långt bort. Lite extra hjälp kunde komma väl till pass, sa han. »Ska jag gå och slå larm?« föreslog jag hjälpsamt. »Jag kunde ha dött!« tjöt den mulliga kvinnan. »Det är ett mirakel att jag inte bröt nacken!« »Är ni skadad, frun?« sa en röst bakom mig. Jag vände mig om och upptäckte att miss Finch stod och betraktade oss under rynkade ögonbryn. »Kan jag vara till hjälp?«
C A L E B
K R I S P
»Jag landade på axeln«, sa kvinnan och höll sig om armen, »och det gör fruktansvärt ont.« Hon snyftade igen. »Jag kunde ha dött.« »Vad hände?« frågade jag. Hon pekade på den liggande kusken. »Han körde som en galning, det var vad som hände!« Regnet började falla från skyn och vinden blåste det åt alla håll. »Arma kvinna«, sa miss Finch allvarligt. »Kom och ta skydd inne i droskan med oss andra. Vi kallar på en läkare.« »Mycket vänligt«, sa kvinnan, »men jag borde stanna här och hålla ett öga på mina tillhörigheter.« Hon nickade åt mitt håll. »Flickan kanske skulle kunna hålla mig sällskap? Mina nerver är en enda härva.« Miss Finch tyckte att det var en utmärkt idé, så hon föste mig mot den gråtande damen och skyndade själv tillbaka till droskan. Kvinnan tog ett stadigt tag om min hand och upprepade än en gång hur nära döden hon varit. Jag märkte att hon hela tiden sneglade åt vägen bakom oss. »Det är en rejäl smäll i huvudet ni har fått«, sa mr Adams och hjälpte den andre kusken upp. »Värre har jag varit med om«, svarade denne och gri-
Ge mig Ivy Pockets huvud på ett fat
maserade av smärta. »Jag behöver bara… vila lite.« Mr Adams stödde honom medan han linkade bort till vägkanten och försiktigt satte sig ner. Men jag tittade inte åt deras håll, för min blick var fortfarande fäst på tjockisen som kramade min hand. Hon var kolossalt kraftigt byggd för att vara en dam i nöd. Plirande pepparkornsögon som satt tätt ihop. Hy som var så full av kratrar och plitor att hon mest liknade ett muffins. Buskiga ögonbryn. En näsa som var tvärt vinklad åt höger ungefär halvvägs ner. Antydan till en mustasch. Hon var på det stora hela taget mycket övertygande. Men mig lurade hon inte. För jag visste precis vem som gömde sig under den skickliga förklädnaden. »Mycket imponerande, miss Always«, sa jag och ryckte åt mig handen. »Den välta vagnen, den skadade kusken… det ser så verkligt ut.« Skurken ryggade häpet baklänges. »Vad i hela fridens namn menar du!« utbrast hon. »Jag var nära att dö! Jag kunde ha brutit…« »Ja, ja, du kunde ha brutit nacken och tappat huvudet. Men det gjorde du inte, för allt det här är en enda stor fälla. Det är bara det att jag är alldeles för klipsk för att gå i den.« »Du yrar.« Den ondskefulla kvinnan såg hjälpsökande