D
et var en varm dag i början av augusti. Ute sken solen. Ida, som var nio år, satt inne på sitt rum och hade tråkigt. Alla barn hon kände var i sina sommarstugor eller på semester utomlands. Ida hade hällt ut alla leksaker omkring sig och försökte fantisera igång en lek.
Till slut tog hon upp Barbie och Panda-panda. ”Kan vi inte gräva ett hål till underjorden?” sa Ida med Barbies ljusa röst. ”Usch. Underjorden är bara mööörk och tråååkig”, svarade hon med Panda- pandas röst.
Det fanns många jämnåriga barn där Ida bodde, och ibland lekte hon med några av dem. Men det var ingen hon skulle kalla för en ”kompis”, och absolut inte för en ”bästis”.
”Jag önskar att jag hade en riktig vän”, tänkte Ida. ”Då skulle vi kunna bygga en jättestor trädkoja. Vi kunde ha picknick och sova över. Berätta spökhistorier om varulvar och vampyrer hela natten.”
”Eller bygga ett slott uppe i molnen?” sa Barbie.
”Jag är för tjock för mooolnen”, sa Panda-panda. ”Gör det duuu. Ingen kommer ändå vilja vara meeed.”
På det viset satt Ida och grubblade, samtidigt som hon tankspritt petade sig i näsan med Barbies fot.
Då stack hennes pappa in huvudet genom dörren. ”Ida, jag tänkte gå med lillebror till Sjöviksbadet, vill du följa med?” frågade pappa.
”Urk, inte Sjöviksbadet”, sa Ida. ”Det är bara massa småbarn där.”
Pappa satte sig bredvid Ida och plockade upp Panda-panda.
”Det är ju jättehääärligt med småbaaarn!” ”Nä, de är bara äckliga. De har glass i hela ansiktet och munnen full av sand”, sa Ida. ”Men du är ju ganska liten själv Idaaa, som petar dig i näsan med Baaarbie”, sa Panda-panda. ”Gör jag inte alls!” ”Men varför har Baaarbie en stor snooorkråka på foooten då?” Och det sista kunde Ida tyvärr inte säga emot.
En kvart senare var de på väg till stranden. Pappa gick först med barnvagnen. Den var lastad med spadar, plasthinkar och en uppblåsbar krokodil, kex, bananer och saft, samt en korsordstidning och en kaffetermos. Någonstans under all packning satt lillebror och sjöng en konstig sång som handlade om att han ville bo i en svamp.
Ett par meter bakom dem gick Ida. Hon petade i buskarna med en pinne och hoppades att hon skulle hitta något roligt skräp.
Plötsligt stannade Ida till framför några fingerborgsblommor. Det var något längst in under bladen. Först trodde hon att det var ett djur, men det rörde inte på sig.
Det var en hatt. En stor, svart hatt. Den hade breda brätten och en spets som förmodligen hade stått rakt upp, men nu var den krokig som en utbränd tändsticka. Med andra ord: en riktig häxhatt.
Ida sträckte in handen och kände något mjukt mot fingerspetsarna. Det var lite varmt, men det rörde inte på sig. Ida trevade vidare med fingrarna. Hon fick tag i en kant. Långsamt, långsamt drog hon ut saken ur buskarna.
”Det här är för bra för att vara sant”, tänkte Ida och kände hur hon ryste till av spänningen.
Ida vände sig om för att se om det var någon som letade efter hatten. ”Hur kan det ligga en häxhatt i buskarna bara så där?” tänkte hon. ”Kan det vara någon häxa som cyklat förbi här en mörk natt, och tappat den i farten?”
Men någon häxa syntes inte till. Försiktigt borstade Ida bort grässtrån och jord från hatten.
”Det är som att hitta en skatt. Och den är bara min”, tänkte hon. ”Min alldeles egna stora, mystiska hatt.” Med darrande händer lyfte Ida upp hatten och höll den ovanför huvudet.
”Vågar jag verkligen sätta på mig den”, tänkte hon. ”Tänk om den är för stor? Eller om jag förvandlas till en padda?”
Sakta, sakta sänkte Ida ner den stora, svarta häxhatten över huvudet.
Den passade perfekt.
N
är Ida kom fram till Sjöviksbadet hade hennes pappa redan packat upp allt. Lillebror Otto satt bredvid honom och grävde i sanden. Pappa tittade upp. ”Vad är det du har på huvudet?” sa han och pekade på hatten. ”Jag har hittat den och den är min”, svarade Ida kort, för att han inte skulle ställa fler frågor. Men pappa bara fortsatte sörpla på sitt kaffe och skriva på sitt korsord.
Stranden var inte särskilt stor. Den var full av bebisar med vattenfyllda blöjor och småungar med snoriga näsor, som lekte och skrek och betedde sig irriterande i största allmänhet.
De vuxna smorde in barnen med solkräm och delade ut blöta mackor och mosiga frukter. De pratade med varandra om jobbet och grannarna och att semestern alltid är för kort. Ida bytte om till baddräkten. Hon försökte upptäcka något eller någon på stranden som möjligen kunde vara kul.
I vattnet en bit bort var det faktiskt två tjejer i hennes egen ålder. De hade en boll som de turades om att kasta till varandra.
De skrek och slängde sig handlöst i vattnet när de skulle fånga bollen. Och varje gång lyckades de få tag i den i allra sista stund. Det verkade som att leken med bollen var det farligaste, viktigaste och roligaste tjejerna gjort i hela sina liv.
”Tänk om jag kunde leka med dem”, tänkte Ida. ”Vi kanske skulle ha jätteroligt. Och bli kompisar. Alla tre.”
Hon reste sig och gick bort och ställde sig i vattenbrynet ganska nära tjejerna. De lade inte märke till henne. Ida följde noga bollen med blicken när den åkte fram och tillbaka, och väntade på ett tillfälle att försöka komma med.
Då hände det fantastiska. En av tjejerna råkade boxa till bollen så att den först studsade i huvudet på en sur bebis, sen i huvudet på en flintskallig gubbe och till sist landade precis framför Idas fötter.
Ida tog sats ända ifrån tårna och sen ropade hon: ”Jag är ett läskigt sjöodjur, fånga mig om ni kan!” Så gjorde hon sin bästa sjöodjursgrimasch.
”Morrr …”
Tjejerna la armarna i kors och såg irriterat på Ida. ”Sluta. Ge tillbaka bollen”, sa den ena tjejen argt. ”Annars säger jag till mamma.” ”Nu gäller det att tänka snabbt”, sa Ida till sig själv. Tjejerna förstod först inte vart bollen tagit vägen. Sen upptäckte de att Ida stod med den på stranden. Tjejerna tittade på henne och väntade på att hon skulle ge tillbaka bollen.
Ida kände hur det knöt sig i magen. Hon lämnade tillbaka bollen och gick därifrån.
Pappa tittade förvånat upp när Ida kom tillbaka. ”Ville inte tjejerna leka?” frågade han. ”Äh, de var tråkiga”, sa Ida kort.
Ida lade sig bredvid sin lillebror. ”Vad gör du?” frågade hon. ”Slott”, sa lillebror. ”Det där är väl inget slott”, sa Ida.
Hon blev nästan irriterad på den tråkiga lilla sandhögen. ”Det borde vara en riktig borg istället, med tinnar och torn!” tänkte Ida. Hon kunde verkligen se det framför sig.
I nästa stund såg Ida hur gröna rökslingor ringlade ut från hennes händer och letade sig fram mot sandhögen. Idas hjärta slog så hårt i bröstet att hon knappt kunde andas.
Plötsligt hördes ett högt POFF, och något stort sköt upp ur marken med sådan kraft att hon trillade baklänges. Ida kunde knappt tro vad hon såg. Lillebrors futtiga lilla slott hade förvandlats till ett jättelikt sandpalats.
Snart började både barn och vuxna samlas för att beundra slottet, och alla var de otroligt imponerade. Mest förvånad av alla var pappa. ”Hur tusan lyckades ni bygga det där slottet utan att jag märkte något?” sa han och kliade sig i huvudet.
På vägen hem från stranden frågade pappa om och om igen hur de hade lyckats bygga slottet utan att han märkte något. Ida kunde själv inte förstå hur slottet hade kommit till. Tänk om det kunde ha att göra med hatten som hon hade hittat?
Hon vågade knappt ens tänka det ... att hon kanske kunde ... trolla!
I
”Det rullade upp som ett åskmoln genom kroppen och ut genom händerna med ett rykande PUFF!”
da har ingen att leka med och allt är tråkigt. Men när hon hittar en stor, svart hatt på väg till stranden börjar det hända konstiga saker. Sandslott med tinnar och torn skjuter upp ur marken, i skolan förvandlas en skrivbok till en fågel och en portion spagetti blir plötsligt en liten rytande dinosaurie. Har hatten gjort så att Ida kan… trolla? Det tror i alla fall hennes nya lärare Greta Borg som bestämmer sig för att sätta stopp för både Ida och hatten.
”Den lilla häxan” är första berättelsen i Fabian Göransons nya bokserie Hokus pokus. Missa inte heller den kommande uppföljaren ”De tre paddorna”.
ISBN 978-91-7775-148-9