9789177410645

Författare är Selene Cortes (t.h. i bild), föreläsare och strategisk verksamhetsutvecklare på MIND och Marie Åsberg (t.v. i bild), senior professor, stressrehab, KIDS, Danderyds sjukhus. Marie har forskat om utmattningssyndrom sedan slutet av 1990-talet då tillståndet benämndes som utbrändhet. Det var hon som myntade ordet utmattningssyndrom och bidrog till att Socialstyrelsen godkände det som ett begrepp.

ISBN 978-91-7741-064-5

9

789177 410645

MAN DÖR INTE AV STRESS MAN SLUTAR BARA ATT LEVA

Sjukdomstalen för stressrelaterade sjukdomar är de som ökat mest under de senaste åren. I boken varvas Selenes personliga sjukdomsberättelse med Marie Åsbergs kliniska perspektiv. De sätter också in utmattningssyndrom i en bredare samhällskontext.

S ELEN E CO RTE S & MAR I E Å S B ERG

Det här är ingen biografi. Om mitt liv finns det tusen fler historier att berätta och det här är bara en – den om utmattningssyndromet. De delar av mitt liv som finns med i den här berättelsen är valda för att de är relevanta för sammanhanget.

Alla med barndomstrauman blir inte sjuka i utmattning. Och alla som blir sjuka i utmattning har inte barndomstrauman. Men det finns ett samband som inte är särskilt lyft i debatten om utmattningssyndrom och jag önskar att bredda perspektivet. Kanske känner du igen en rörig barndom. Eller förstår att din duktighet också är ångestdriven.

Kanske kan du inte alls relatera till varken en tuff barndom eller prestationsaspekten utan blivit sjuk på grund av andra orsaker, i en helt annan kontext, men känner igen dig i symtomen, relationerna eller konsekvenserna.

Den här boken är till dig som är sjuk, har varit sjuk, undrar om du är på gränsen till att bli sjuk eller till dig som har en tillvaro där stress är en ofta förekommande komponent.

Den är till dig som skäms för allt du plötsligt är och allt du inte längre är. Till dig som önskar svar på frågor som du inte riktigt kan formulera och till dig som tänker att det nog är ditt fel. Den är till dig som känner skuld och till dig som dömer dig själv.

Den är också till dig som är anhörig till någon med utmattningssyndrom, och till dig som möter personer med utmattningssyndrom i ditt arbete, och till dig som av någon anledning vill lära dig mer. Jag önskar att jag hade haft den när jag blev sjuk, för min erfarenhet, särskilt när det handlar om mitt utmattningssyndrom, är att kunskap – är makt.

S ELEN E CO RTE S & MAR I E ÅS B ERG

MAN DÖR INTE AV STRESS MAN SLUTAR BARA ATT LEVA

OM UTMATTNINGSSYNDROM

S ELEN E CO RTE S & MAR I E ÅS B ERG

MAN DÖR INTE AV STRESS MAN SLUTAR BARA ATT LEVA OM UTMATTNINGSSYNDROM

© 2019 Författarna och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-7741-064-5 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande.

Förlagsredaktör: Susanne Bardell Carlbring Omslag och grafisk form: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Författarporträtt: Lars Rindeskog Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2019 Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se

Innehåll Till läsaren........................................................................ 7 Förord .............................................................................. 8 Vuxna kvinnor gråter inte ............................................... 10 Den akuta kraschen ......................................................... 13 Vad är ett utmattningssyndrom? ...................................... 16 Differentialdiagnostik ...................................................... 19 Prodromalfas ....................................................................... 25 Maskrosbarn och utmattningssyndrom?.......................... 26 Vem kan bli utmattad?.................................................... 36 Mamma.......................................................................... 39 Femton minuter .............................................................. 42 Att köpa eller inte köpa gravsten ..................................... 44 Relationer ....................................................................... 48 Pappa.............................................................................. 52 Vilken sorts förälder kommer jag att bli?.......................... 57 Pappa dog, fastän han inte levt färdigt ............................ 64 Skiten faller..................................................................... 69 Råggan ............................................................................71 Akutfas................................................................................75 Det tar lång tid att insjukna............................................ 76 Stress och psykisk sjukdom .............................................. 83 Återhämtningsfas................................................................ 88 Man tror att man är frisk men det är man inte................ 90 Desperation, inte depression ........................................... 99 Moment 22 – ett talande exempel .................................. 109 Hur blir man frisk? ......................................................... 115

Behandling och rehabilitering........................................ 118 Återgång i arbete vid utmattningssyndrom .................... 125 Tillbaka i arbete – men det kanske inte går .................... 128 Stress och arbete ............................................................. 133 När hela livet ligger efter................................................ 136 Om utmattnings­syndrom .................................................. 139 Utmattningssyndromets historia....................................140 Vad är stress?.................................................................. 143 Utbrändhet .................................................................... 147 Ångestdriven prestation ................................................. 150 Identitet ......................................................................... 156 Skam ............................................................................. 160 Sorg ............................................................................... 164 Alternativa behandlingsråd? ........................................... 166 Relationen tar nästan alltid stryk ................................... 169 Ta aldrig nån skit ........................................................... 175 Prevention ..................................................................... 179 Varför just Sverige?......................................................... 180 Epilog ............................................................................ 183 Listan på allt du inte måste och några andra ord på vägen................................................ 185 KEDS................................................................................ 187

Till läsaren Det här är ingen biografi. Om mitt liv finns det tusen fler historier att berätta och det här är bara en – den om utmattningssyndromet. De delar av mitt liv som finns med i den här berättelsen är valda för att de är relevanta för sammanhanget.

Alla med barndomstrauman blir inte sjuka i utmattning. Och alla som blir sjuka i utmattning har inte barndomstrauman.

Men det finns ett samband som inte är särskilt lyft i debatten om utmattningssyndrom och jag önskar att bredda perspektivet.

Kanske känner du igen en rörig barndom. Eller förstår att din duktighet också är ångestdriven. Kanske kan du inte alls relatera till varken en tuff barndom eller prestationsaspekten utan blivit sjuk på grund av andra orsaker, i en helt annan kontext, men känner igen dig i symtomen, relationerna eller konsekvenserna.

Den här boken är till dig som är sjuk, har varit sjuk, undrar om du är på gränsen till att bli sjuk eller till dig som har en tillvaro där stress är en ofta förekommande komponent.

Den är till dig som skäms för allt du plötsligt är och allt du inte längre är. Till dig som önskar svar på frågor som du inte riktigt kan formulera och till dig som tänker att det nog är ditt fel. Den är till dig som känner skuld och till dig som dömer dig själv.

Den är också till dig som är anhörig till någon med utmattningssyndrom, till dig som möter personer med utmattningssyndrom i ditt arbete, och till dig som av någon anledning vill lära dig mer. Jag önskar att jag hade haft den här boken när jag blev sjuk, för min erfarenhet, särskilt när det handlar om mitt utmattningssyndrom, är att kunskap – är makt.

7

Förord Stress och utmattning har länge varit ett växande samhällsproblem. Otaliga är de, företrädesvis kvinnor och företrädesvis offentliganställda, som genom åren har ”gått in i väggen”, sjukskrivits och kanske aldrig kommit tillbaka till ett helt fungerande arbetsliv. Ändå är det först på senare år som diskussionen om psykisk ohälsa i allmänhet och stress i synnerhet på allvar har trängt igenom mediebruset och seglat upp som ett av de mest centrala ämnena i samhällsdebatten. Orsakerna till detta är flera. Den alarmerande ökningen av psykiska besvär är naturligtvis huvudanledningen men till detta ska också läggas förändrade attityder och att vi är många som valt att dela med oss av våra egna erfarenheter av psykisk stress, oro och ångest. Överlag verkar acceptansen och förståelsen vara större idag och ämnet tas på betydligt större allvar än tidigare. Å andra sidan riskerar diskussionen att stanna vid anekdoter och personliga erfarenheter utan att sättas in vare sig i en samhällelig eller medicinsk kontext. Risken med detta är att vi missar att se hur ökningen av psykisk ohälsa hänger ihop med andra stora samhällsförändringar. Hur förändrade krav i arbetslivet, nya mönster för våra sociala relationer och en utveckling som i allt högre grad lägger över ansvaret för stora samhällsutmaningar på den enskilde individen, bidrar till den växande ohälsoproblematiken. Med andra ord så riskerar vi missa att stress och utmattningsproblematik i första hand är ett samhällsproblem och inte enbart en fråga om individuella val eller ”stresstålighet”.

Denna förståelse är avgörande för att vi ska kunna vända utvecklingen och det är därför hög tid att debatten om psykisk ohälsa nu fördjupas. Ett sätt att göra detta på är att, med utgångspunkt i alla de personliga berättelser och erfarenheter som nu väller 8

fram, ge såväl de medicinska förklaringarna som den historiska bakgrunden till den ökning av problematiken vi idag ser.

Den här boken är ett bra exempel på hur en enskild, på många sätt gripande historia, kan sättas in i en större kontext.

Förhoppningsvis kan detta bidra till att ge den enskilde stöd och vägledning hur man kan tänka kring sina egna problem men också ge den typ av djupare förståelse som behövs för att vi ska kunna ta oss an psykisk ohälsa som den de facto samhällsutmaning det är.

Avslutningsvis skulle jag vilja understryka en av den här bokens huvudbudskap, att det första steget mot att må bättre är acceptans. När jag ser tillbaka på min egen episod av utmattning är den viktigaste lärdomen just behovet av att kunna acceptera.

Det var först när jag accepterade att jag mådde dåligt och slutade tro att jag kunde få detta att försvinna genom att ignorera eller försöka tänka bort det som min väg mot att må bättre kunde ta fart. På samma sätt är det idag när jag nu mår bra. Genom att acceptera att min energi och min tid är begränsad och att jag därför måste prioritera att göra det som är viktigast så kan jag fortsätta må bra och undvika att på nytt bli utmattad. Min enda önskan är att jag hade förstått detta tidigare och min förhoppning är att djupare insikter och förståelse på såväl individuell som samhällsnivå ska göra att färre behöver hamna där jag, Selene och alltför många andra har hamnat.

Maj 2019 Gabriel Wikström Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, 2014–2017

9

selene

Vuxna kvinnor gråter inte Nej, vuxna kvinnor gråter inte. De bryter sällan ihop, ger upp eller slutar orka. De knyter handen i fickan, höjer huvudet och fortsätter lite till. Och lite till. Och sen lite till. Orkar de inte gå mer fortsätter de på knäna. Vad som helst utom att stanna. Ända tills väggen kommer i vägen. De flesta stannar inte heller då. De kämpar ännu lite till. Men gråta kan de fortfarande inte.

Om jag skulle definiera själva livet måste det rimligen vara ”förmågan att kunna älska andra människor”. Meningen med livet måste vara att på något sätt få upplevelser som griper tag, ruskar om, ger en allt och kanske tar ifrån. Erfarenheter som gör att man känner.

Kan man inte känna någonting blir livet tomt, och jag hade hamnat i ett vakuum där jag helt slutat att känna. Över huvud taget.

Jag kunde se på Paco, som då varit min livspartner i tre år, och känna – ingenting. Inte ett ingenting som i ”Jag älskar dig inte längre” utan ett tomt, ihåligt ingenting. Det var som att titta på en sak. Och det skrämde mig inte ens. Det som fick mig att förstå att jag inte var helt död var att tankarna på min son väckte en sorg som slukade mig hel. Jag förstod att någonting – allting – var fel, men jag hade ingen aning om vad, och inga ord som kunde beskriva hur.

Senare förstod jag att det fanns flera sätt att beskriva just hur.

Men det var lätt hänt att de beskrivande ”huren” handlade om alla de gånger jag skrek åt barnet. För småsaker. För att han, på barns vis, inte ville borsta tänderna. Eller lät jättemycket eller ville ha uppmärksamhet.

10

Det är ofta den som står närmast som reflekterar, och Paco, som förstod ännu mindre än jag vad vi egentligen gick igenom, reflekterade hårt och dömande. Han blev rasande av det han såg. Jag var galen, svår och omöjlig.

Det gjorde ont, för oavsett om han hade rätt i att det beteendet var oacceptabelt, hade han fel i sak. Jag var varken galen, svår eller omöjlig. Jag var sjuk. Men orden ven som spjut i luften mellan oss och mitt i stod ett litet barn och såg på. Jag är inte stolt över det, men jag vet att just den delen av berättelsen, kanske extra mycket, behöver berättas. Den som är fulast, mest obegriplig och som kanske gjort mest skada. Den delen som är mest fläckad av skam. Jag försöker fortfarande förlåta mig själv.

Vissa dagar kan jag det.

Jag leker ibland med tanken på om ”huren” i stället fått handla om fakta. Att irritabiliteten, ljudkänsligheten och den extremt korta stubinen fick vara symtom som hade givit oss guidning i när det var för mycket. Det hade förmodligen varit svårt ändå, eftersom det under en lång period var så att allt var för mycket.

Om dagen bestod av att sova och borsta tänderna på barnet så var ibland tandborstningen för mycket. Jag hade behövt hjälp att acceptera det, och för allas bästa hade jag behövt slippa ta tandborstningen den dagen. Till exempel.

Jag funderar ibland på hur det hade varit om vi båda hade vetat mer. Om Paco hade fått kunskap, verktyg och stöd att ta till när ingenting plötsligt fungerade som förut. Pilarna hade förmodligen blivit färre och en liten människa fått bättre hjälp och stöd under en period då hans mamma saknade alla de där föräldraförmågorna, som till exempel tålamod och stresstålighet, som gör att man tryggt kliver igenom småbarnsåren och 11

enklare får en stabil grund att bygga vidare på. Vad hade hänt om jag också hade fått bättre hjälp och stöd, dels för att se när jag behövde gå ifrån och vila, men även hjälp att skilja person från symtom. Då hade det förmodligen varit svårare att slå på mig själv. Det handlar ju om det här med skuld. Jag blir fortfarande illamående när jag tänker på det: hur jag betedde mig, och mot vem. Barnet med de stora lockarna och de små tårna.

Herregud …

Jag hade som sagt behövt hjälp med att förstå att det här var symtom. Sedan hade jag behövt strategier att ta till för att andra inte skulle bli lidande av mina symtom och hjälp av min omgivning att komma ihåg det varje gång jag brast och då ge mig möjlighet att använda dem. Det hade också hjälpt att känna mig i alla fall lite älskad, trots symtom och avsaknad av strategier.

Man kan tro att jag klandrar honom. Det gör jag inte. Jag vet i dag att han inte kunde förstå eller ta till sig vad som hände, att han var djupt oroad av vad han såg och jag vet nu att han reagerar med ilska när han blir rädd. Det är mycket troligt att jag inte hade skött situationen ett dugg bättre om rollerna hade varit omvända. I dag är det här tretton år sedan och vi är gifta sedan drygt tre. Vi har pratat mycket om det som hänt. Han är en god person. Det är jag med.

I pressade situationer reagerar vi båda starkt. Men det är svårt att älska ett monster, och det går åt båda hållen. Utmattningssyndrom är inget jag rekommenderar för relationen. Dessutom ligger man knappt alls. Man orkar helt enkelt inte.

Jag har också funderat en hel del över hur den här berättelsen hade kunnat skrivas om jag inte varit så otroligt skamfylld när jag började må dåligt. Tänk om jag hade sökt hjälp tidigare, och tänk om jag, när jag väl sökte, fått tydligare information och hade vetat att ta emot den. Jag kan ju bara spekulera, men 12

förmodligen hade jag inte varit sjuk så länge. Och våra gemensamma förluster hade förmodligen blivit färre.

Den akuta kraschen Jag minns inte exakt när det hände. Det kom liksom smygande vartefter. Sedan, när jag började förstå, kunde jag se att det hade börjat en lång tid tillbaka. Men nu förstod jag absolut ingenting.

Och jag hade inte ens ork att bry mig. I det tomrum jag befann mig i existerade bara sorg. Sorg över att det var som det var, och sorg över allt som det inte var.

Det var kaos. Allt var kaos. Allt var i spillror och det kändes som om små monster åt på mina inälvor. Det skulle senare visa sig vara ångest. Ingen visste. Inte ens jag. För allt blir diffust när någon som inte lärt sig känna efter får för mycket att inte känna.

För den som gjort vana av att jobba hela tiden, eller åtminstone ha huvudet i ständig aktivitet, är det lättare att trycka bort vad man känner om man ser till att hålla huvudet fullt.

Och det ser man till. Och det är lätt, både för att man alltid gjort det, och eftersom det beteendet premieras. Människor i ens omgivning, oavsett om det är vännerna, läraren eller chefen, blir sällan ledsna när man är produktiv och man hinner pressa sig långt över sina egna gränser medan omgivningen står bredvid och klappar händerna.

Jag brukade skryta om att jag aldrig knarkat. Ända tills jag förstod att det inte var sant. För en person som byggt identitet på prestation ger varje prestation ett rus. Att ta på sig arbete och landa omöjliga projekt och åtaganden på kort tid ger fantastiska kickar. Det finns en drog för alla och man kan knarka vad som helst. Jag knarkade endorfiner och adrenalin.

13

För allt var bättre än att stanna upp, särskilt om gnaget i bröstet som är en ständig följeslagare egentligen är ångest, fast man inte vet om det än. För det var också normalt. Jag hade haft ångest under så lång tid, och så långt tillbaka jag kunde minnas, att det blivit ett normaltillstånd. Det skulle ta fem år efter det första insjuknandet att förstå.

Men nu var jag i en sorts blind fläck som innehöll många delar. När självinsikten kring psykisk ohälsa generellt är låg behöver man någon som sätter en på plats och talar om att jävligt mycket står på spel om man inte tar sig själv på väldigt stort allvar nu. Man behöver inte någon som knorrar om att det är bättre att vara i sysselsättning än att vila. För det går inte ibland.

När du inte ens kan läsa texten på schampoflaskan utan att få börja om flera gånger; när du ser att någon pratar med dig, som tittar dig i ögonen medan munnen rör sig, men du fattar inte ett ord av vad hen säger; när du är ledsen hela tiden; när kroppen värker; när ingenting längre fungerar; när allt det som förut varit ens styrkor plötsligt inte längre finns där, för där det förut fanns en skarp hjärna nu bara verkar vara potatismos, och när du skriker på barnen för minsta lilla och sedan kvävs av sorg och ångest för vad du gör mot dem du älskar mest, och när allt det du tidigare gjorde på en kvart numera tar tre timmar och alla vardagssysslor känns oövervinnerliga för det tar så mycket ork som man inte har att göra dem – om du mot förmodan kommer ihåg hur du gör – när allt detta är i en enda stor och smärtsam röra, då går det inte att gå till jobbet.

Det går knappt att gå ur sängen.

Många frågar när jag tror att utmattningssyndromet egentligen började. Det finns flera svar på den frågan. Ett av dem är ”När jag var liten”. Ett annat är ”När jag själv blev förälder”. När en person, utan någon vidare förmåga att lyssna eller känna in sin 14

egen kropp, ska få barn och tycker att det är en rimlig idé att göra ett tillfälligt avbrott i vistelsen i Cadiz, för att, sju månaders gravid, åka hem till Sverige för att föda, och under mammaledigheten passa på att ta magisterexamen bli det sällan utan eftergifter. Barn äter ju och sover mest, ansåg jag, och att bara sitta och plugga medan en bebis ligger bredvid och sover känns så mycket enklare än att, som innan, jobba och plugga på heltid samtidigt. Därför var det planen. Vi skulle föda lite barn, ta lite magisterexamen och sedan åka tillbaka till Spanien och ta vid där vi varit innan.

Livet blir sällan som man planerar. Och jag planerade inte för en krasch.

När symtomen blev riktigt tydliga var Piccolo nästan två år och underbar. Alltid glad och full av liv. Guldlockar och stora mörka ögon, som lyste upp så fort han såg mig. Och jag bara längtade till att klockan skulle bli åtta och han skulle sova, så att jag slapp ha dåligt samvete för att jag inte orkade vara med honom. Jag ville ge honom allt, men jag kunde inte. Allt som var jag hade försvunnit. Jag visste inte vart, eller om jag skulle kunna få det tillbaka.

Att bära den skulden var outhärdligt. För den var konstant.

Jag visste mycket väl vad som var rätt och fel. Jag kunde vara min egen moraliska bödel, och det var jag också – och jag var obeveklig.

Skulden var uppenbar. Skammen var överallt. Jag är fortfarande blåmärkt av det.

Om nu definitionen av att leva är förmågan att känna så var jag illa ute. Den hade jag ju tappat och ändå var jag inte död.

Inte förrän år efteråt skulle jag förstå hur allvarligt sjuk jag varit, och att det ibland kan leda till döden. Eller åtminstone till att man förlorar livet. Måhända dör man inte alltid av stress. Men man slutar definitivt att leva.

15

Marie

Vad är ett utmattningssyndrom?

Ett utmattningssyndrom är ett sjukdomstillstånd som man kan drabbas av efter en lång tids stress utan tillräcklig återhämtning.

Stressen måste vara långvarig – minst sex månader för att man ska ställa diagnosen. Vanligen har den pågått mycket längre tid än så. Utmattningssyndromet har tre kärnsymtom, nämligen extrem trötthet, kognitiva störningar och en ökad stresskänslighet. Många andra symtom både från kropp och psyke kan förekomma, men de tre kärnsymtomen finns alltid och är orsaken till att den som drabbas av ett utmattningssyndrom vanligen blir mer eller mindre oförmögen till arbete under en tid.

Trötthet Alla vet vad det är att vara trött, men det är svårt att beskriva känslan på annat sätt än genom att tala om vad man tror att den beror på (jag har varit uppe för länge, jag har arbetat riktigt hårt) eller vad man vill och behöver göra för att den ska gå över (sova, vila). Den naturliga tröttheten kan vara en ganska behaglig upplevelse, som ofta är förenad med en känsla av att ha uträttat någonting. Men det finns också en trötthet som är genuint obehaglig, och som inte alls kan vilas bort. Det är en trötthet som är sjuklig och som vanligen har en medicinsk eller psykiatrisk förklaring. Det är den sortens trötthet som många upplever efter en stroke, efter en svår influensa, efter en hjärnskakning, kanske i samband med cellgiftsbehandling, eller vid svår reumatisk sjukdom. Ibland kallar man denna trötthet för hjärntrötthet, eftersom den är förenad med en upplevelse av att hjärnan inte fungerar normalt – det som ibland kallas hjärndimma.

Vid ett fullt utvecklat utmattningssyndrom vaknar man lika 16

Författare är Selene Cortes (t.h. i bild), föreläsare och strategisk verksamhetsutvecklare på MIND och Marie Åsberg (t.v. i bild), senior professor, stressrehab, KIDS, Danderyds sjukhus. Marie har forskat om utmattningssyndrom sedan slutet av 1990-talet då tillståndet benämndes som utbrändhet. Det var hon som myntade ordet utmattningssyndrom och bidrog till att Socialstyrelsen godkände det som ett begrepp.

ISBN 978-91-7741-064-5

9

789177 410645

MAN DÖR INTE AV STRESS MAN SLUTAR BARA ATT LEVA

Sjukdomstalen för stressrelaterade sjukdomar är de som ökat mest under de senaste åren. I boken varvas Selenes personliga sjukdomsberättelse med Marie Åsbergs kliniska perspektiv. De sätter också in utmattningssyndrom i en bredare samhällskontext.

S ELEN E CO RTE S & MAR I E Å S B ERG

Det här är ingen biografi. Om mitt liv finns det tusen fler historier att berätta och det här är bara en – den om utmattningssyndromet. De delar av mitt liv som finns med i den här berättelsen är valda för att de är relevanta för sammanhanget.

Alla med barndomstrauman blir inte sjuka i utmattning. Och alla som blir sjuka i utmattning har inte barndomstrauman. Men det finns ett samband som inte är särskilt lyft i debatten om utmattningssyndrom och jag önskar att bredda perspektivet. Kanske känner du igen en rörig barndom. Eller förstår att din duktighet också är ångestdriven.

Kanske kan du inte alls relatera till varken en tuff barndom eller prestationsaspekten utan blivit sjuk på grund av andra orsaker, i en helt annan kontext, men känner igen dig i symtomen, relationerna eller konsekvenserna.

Den här boken är till dig som är sjuk, har varit sjuk, undrar om du är på gränsen till att bli sjuk eller till dig som har en tillvaro där stress är en ofta förekommande komponent.

Den är till dig som skäms för allt du plötsligt är och allt du inte längre är. Till dig som önskar svar på frågor som du inte riktigt kan formulera och till dig som tänker att det nog är ditt fel. Den är till dig som känner skuld och till dig som dömer dig själv.

Den är också till dig som är anhörig till någon med utmattningssyndrom, och till dig som möter personer med utmattningssyndrom i ditt arbete, och till dig som av någon anledning vill lära dig mer. Jag önskar att jag hade haft den när jag blev sjuk, för min erfarenhet, särskilt när det handlar om mitt utmattningssyndrom, är att kunskap – är makt.

S ELEN E CO RTE S & MAR I E ÅS B ERG

MAN DÖR INTE AV STRESS MAN SLUTAR BARA ATT LEVA

OM UTMATTNINGSSYNDROM