9789177370727

Maria Grahn-Farley är docent i offentlig rätt vid Uppsala universitet. Hon är Jur.kand. från Göteborgs universitet och har en doktorsexamen (S.J.D) från Harvard Law School.

ISBN 978-91-7737-072-7

Tillitsjuridik och den folkrättsliga paradoxen

att inta en central plats i den svenska rättsordningen genom de mänskliga rättigheternas ökade betydelse.

Författaren undersöker genom kritisk teori vad som händer när mänskliga rättigheter omvandlas till inhemsk rätt genom statsrätten. Inom ramen för undersökningen behandlas även den roll som FN-kommittéerna samt National Human Rights Institutions (NHRIs) spelar i sammanhanget. Författaren vill visa på en bristande systematik vid införlivandet av folkrätten i den inhemska rätten. Det leder till att tolkningsmöjligheterna blir så vida att den enskilde måste förlita sig på den dömande maktens och det allmännas goda vilja då konkreta fall ska avgöras. I och med detta uppstår en ”tillitsjuridik” vilket leder till problem, eftersom mänskliga rättigheter utgör den rättsregim som är satt att skydda den enskilde gentemot det allmänna när den inte är välvilligt inställd och det saknas en grund för tillit.

Maria Grahn-Farley

PÅ RELATIVT KORT TID har folkrätten kommit

Maria Grahn-Farley

Tillitsjuridik och den folkrättsliga paradoxen F N : S R ÄT T I G H E T E R I M ÖT E T M E D D E N SV E N S K A R ÄT T E N

TILLITSJURIDIK OCH DEN FOLKRÄTTSLIGA PARADOXEN FN:s rättigheter i mötet med den svenska rätten maria grahn-farley

Innehåll

Innehåll Inledning 9 Tillitsjuridik och den folkrättsliga paradoxen 10 Kapitel 1 17 FN:s kärntraktat 17 Folkrättens problematiska historia 18 Rättigheter i svensk rätt 20 Mänskliga rättigheter i det abstrakta och i det konkreta 23 Regeringsformen 25 Relationen mellan svensk rätt och internationella normer 28 Kärntraktatens ställning i den svenska rätten 29 Fördragskonform tolkning 30 Lagstiftning 32 Kapitel 2 33 Folkrättens paradox 33 Balansen mellan att bevara den kollektiva ordningen och att värna den nationella suveräniteten 36 Kapitel 3 42 Betydelsen av rättigheternas legitimitet för deras genomslagskraft 42 National Human Rights Institutions (NHRI) 43 Konstitutionens dubbla funktion 50 Kapitel 4 52 Kärntraktatens plats i folkrättens systematik 52 Tvetydigheten i folkrättens källor, ICJ artikel 38 55 Tvetydigheten i traktatstolkningen: Wienkonventionen 59 Kapitel 5 65 Kulturkrock och systemchock i MR-systemet 65 FN-kommittéernas begränsade behörighet 65 Self-contained regimes 67 7

Innehåll Kapitel 6 72 Traktatens övervakningsorgan 72 Övervakningsorganens relation till svensk rätt 74 Kapitel 7 78 En djupstudie av Concluding Observations och individuella kommunikationer 78 När övervakningsorganet bedömer svensk rätt utan en formell koppling 78 När övervakningsorganet går utöver det materiella omfånget av konventionen 79 Exempel på när det övervakande organet vill använda en tolkningsprincip i strid med svensk gällande rätt 84 När övervakningsmekanismen institutionaliserats i den nationella rätten 85 Kapitel 8 88 Djupanalys om förhållandet mellan den svenska rätten och FN-kommittéer 88 Exempel på traditionell folkrättslig dualistisk tillämpning av kärntraktat 89 Rättstillämpning av folkrättsliga MR-traktat 90 Exempel på en dynamisk tolkning i lagstiftningsprocessen och en statisk dualistisk rättstillämpning 92 Kapitel 9 101 Inkorporering 101 Kapitel 10 110 Slutsats 110 Litteraturlista 115 Författarlista 123 Sakregister 125

8

Inledning

Inledning Denna bok syftar till att utifrån ett metasystematiskt perspektiv belysa vad som händer när folkrätten och den nationella rätten möts genom mänskliga rättigheter (MR). Jag har intresserat mig för vad som händer med folkrätten när den färdas genom FN:s övervakningsmekanismer, såsom FN-kommittéer och National Human Rights Institutions (NHRI), för att slutligen nå den nationella rätten. Boken avslutas med en analys av inkorporeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) i svensk lag. Folkrättslig teori och metod har använts genomgående.

Bakgrunden till den här boken står att finna i att jag allt mer kommit att begrunda folkrättarens roll i den nationella rättsordningen genom användandet av FN:s MR-traktat för att sätta nationella agendor. Min kollega Inger Österdahl har belyst en liknande, men kortvarig ansats utifrån nationella säkerhetsintressen.1 Folkrätten har inom svensk rätt förflyttats på en relativt kort tid, från en perifer till en central plats i den svenska rättsordningen. Att vara folkrättare innebar tidigare att man i de flesta fall hade en ganska behaglig tillvaro, särskilt om man arbetade med mänskliga rättigheter. Vi hade lyxen att ofta kunna spekulera ganska fritt om saker som både framstår som, och också är, allvarliga och betydelsefulla. Vi kunde ha åsikter om liv och död (rätten till liv och dödsstraff), krig och fred, rättvisa rättegångar och tortyrförbud – för att inte nämna alla de barn, kvinnor och andra förtryckta vi ömmat för. Allt detta, utan att någonsin behöva stå för det specifika val man måste göra när rättsvetenskapliga diskussioner blir gällande rätt. Övriga i juristkåren har låtit oss hålla på med dessa allvarliga diskussioner och lämnat oss i fred från det ansvar som borde följt med dem. Särskilt delikat är frågan 1

Inger Österdahl beskriver ett paradigmskifte i synen på försvarets roll, från att ha fokuserat på att försvara det svenska territoriet till att göra världen till en bättre plats.

Inger Österdahl, The Neutral Ally: The European Security and Defense Policy and the Swedish Constitution, 78 Nordic J. Int’l L. 95 (2009) s. 95–96.

9

Inledning

om rättigheter, eftersom varje konkret val att erkänna en persons rättighet också innebär ett tillbakavisande av en annan persons ofta lika ömmande behov. När man talar om mänskliga rättigheter som gällande rätt betyder det att man också talar om en begränsning av mänskliga rättigheter. Det är enbart i det abstrakta, alltså när rättigheter inte har status av gällande rätt, som sådana val och avvägningar inte är en given del av diskussionen. Rättigheter är så tilltalande just för att de ofta rör situationer där enskilda människor befinner sig i trångmål och utsatthet. Att i sådana situationer tvingas ta ställning även till en rättighets begränsning är något som folkrättare med MR-inriktning länge varit besparade, just för att de inte utgjort en del av den svenska rätten. Vad som legat till grund för våra fria, ”högt-i-tak-konversationer” (och en och annan bok) är att folkrätten i allmänhet och dess teori om mänskliga rättigheter i synnerhet, inte riktigt tagits på allvar. Det har inte tidigare upplevts helt som ”riktig” juridik. Nu har det förvånansvärda hänt. Efter alla år av insisterande på att mänskliga rättigheter faktiskt är en del av den rättsvetenskapliga disciplinen som även har en praktisk dimension, har man börjat lyssna på oss. Helt plötsligt börjar våra diskussioner och visioner tas på allvar. Detta gäller diskussioner både inom den aktiva juristkåren och i samhället i stort. MR är inte längre enbart politiska argument och diskussioner om de lege ferenda, utan nu behandlas de som en del av en seriös rättsvetenskap.

När MR plötsligt får tyngden av att omfattas av gällande rätt, då ställs det nya krav på hur vi tolkar vad som faktiskt är folkrätt – och inte bara vad vi önskar borde vara folkrätt. När MR blir en del av den ”riktiga” juridiken vänds perspektiven upp-och-ned, från ett relativt tydligt de lege ferenda-perspektiv till en de lege lata-ansats, där avvägningar måste göras mellan olika rättigheter. Denna vändning betyder att den egna synen på rätten måste utmanas för att kunna förtydligas.

Tillitsjuridik och den folkrättsliga paradoxen Inom amerikansk kritisk teori finns ett klassiskt exempel på när ett visst förhållningssätt till rätten vänds upp-och-ner – ett ögonblick som tvingar betraktaren att omvärdera sina perspektiv. Inom den kritiska teoribildningen hade det länge ansetts som ett faktum att anti-formalism var att 10

Inledning

föredra framför formalism, för att uppnå social rättvisa.2 Det antogs att anti-formalistiska juridiska argument gynnande de fattiga och de utsatta framför formalistiska argument. Patricia William, en svart amerikansk juridikprofessor ifrågasatte den tesen. Williams visade på hur en persons sociala ställning i samhället påverkar dennes relation till juridiken.

Hon menar att en formalistisk relation till rätten ger utsatta grupper ett bättre skydd än en anti-formalistisk. Hon hävdar att en anti-formalistisk behandling av rätten kan, i motsats till vad tidigare kritisk teoribildning antog, medföra en större risk för redan utsatta grupper.

Vändningen inom den amerikanska förståelsen av formalism sker genom användandet av rättigheter på ett mycket konkret sätt när Peter Gabel och Patricia Williams tillsammans undervisade på en kurs i avtalsrätt.3 Han är en vit amerikansk vänstersympatiserande juridikprofessor som bor i Berkeley, Kalifornien. För en amerikan utgör allt detta markörer för en privilegierad, sympatisk person som inte bryr sig om regler så där värst mycket. Den inställningen var också vad som fick honom och den vita liberala privilegierade eliten på 70-talet, att ta ställning för de svartas kamp och för kvinnokampen – just det faktum att regler inte var så viktiga frammanade den här gruppen att bryta mot både sociala och rättsliga regler. De var anti-formalistiska i sitt förhållningsätt till rätten, för i deras ögon var gällande rätt enbart ett uttryck för ideologi. Uttrycket ”law is politics, and politics is law” användes friskt i de här kretsarna av vita privilegierade män som ömmade för kvinnors och svartas kamp. I den här gruppen av vita män hade livserfarenheten lärt dem att det var just genom att inte följa regler och genom att utmana distinktionen mellan rätt och politik, som rättvisa skipas. Den formalistiska rätten för den här gruppen stod i vägen för ett socialt rättviseprojekt. Samma situation sett ur Patricia Williams perspektiv, som även hon är en privilegierad juridikprofessor, men kvinna och svart, är att det just är formalismen som utgör hennes skydd. Det är den formalistiska relationen till hennes rättigheter som gör att hon skyddas.4 Williams menar att det är den personliga ställningen i samhället som till viss del avgör den relation till 2 Duncan Kennedy, Form and Substance in Private Law Adjudication, 89 Harvard Law Review (1976).

3 Patricia Williams, The Alchemy of Race and Rights, s. 146 ff.

4 Patricia Williams, The Alchemy of Race and Rights.

11

Inledning

gällande rätt som en person innehar: om man känner tillit eller misstanke mot personer i maktposition, och om dessa personer i sin tur känner tillit eller misstanke mot en som person. Detta leder i sin tur till huruvida man har en anti-formalistisk eller formalistisk förståelse av rättigheter.5 Min syn på anti-formalism respektive formalism är att det i slutändan är svårt att som jurist ha en fullt ut anti-formalistisk syn på gällande rätt.

Istället anser jag att vad som egentligen skiljer Williams och Gabel åt är att Gabel har en informell relation till rätten och Williams har en formell relation till rätten. Det är en fråga om att vara familjär eller formell i sin relation till rättsordningen som bygger på om man hör hemma i den del av samhället där gällande rätt skapas.

Innehar man en position i samhället i vilken man ofta bemöts av tillit, skapar det ytterligare tillit och det blir lättare att inta en familjär ansats till rätten, där den faktiska rättigheten blir baserad på tillit istället för formalitet. Williams menar att om man tillhör en mer marginaliserad grupp, en grupp som inte bemöts med tillit och inte heller kan kosta på sig lyxen att förlita sig på omvärldens goda vilja, är en anti-formalistisk syn på rätten ett allt för svagt skydd. Istället förlitar man sig på formalism som garant för sina rättigheter.6 Den här insikten förändrade hur man förstod rättigheter i USA fundamentalt. Williams tydliggjorde varför de svaga grupperna i samhället förespråkade formalism, en insikt som fick de (vita män) som befann sig i mer privilegierade positioner att börja ifråga­ sätta anti-formalism som det effektivaste verktyget för social rättvisa.7 Före mötet mellan Gabel och Williams kan förståelsen av rätten ses som just en relation mellan anti-formalism och formalism i den betydelse som den amerikanske rättsvetaren Duncan Kennedy ger uttryck för i en tidig text från 1976: ”There are also two opposed modes for dealing with questions of the form in which legal solutions to the substantive problems should be cast. One 5

Patricia Williams, The Alchemy of Race and Rights, s. 148.

Patricia Williams, The Alchemy of Race and Rights, s. 148.

7 Ordet formell kan inom rättsvetenskapen betyda nästan vad som helst eftersom relationen till rättsordningen och rättstillämpningen är en ständig avvägning mellan manifesteringen av rätten som objekt och vad manifesteringen ger uttryck för som subjekt.

Mitt anspråk med termen formell och informell är mer en fråga om huruvida man känner sig ”hemma” inom den sociala ordning som rättsordningen är ett uttryck för eller om man känner sig som en gäst eller i värsta fall främling eller inkräktare i någon annans hem.

6

12

Inledning formal mode favors the use of clearly defined, highly administrable, general rules; the other supports the use of equitable standards producing ad hoc decisions with relatively little precedential value.”8

Efter Williams bok, som kom ut 1991, omvärderades relationen till antiformalism och formalism. I kölvattnet av Williams anti-formalistiska kritik kom två av grundarna till vad som kom att bli Critical Race Theory, författarna Derrick Bell och Angela P. Harris att fortsätta beskriva den ambivalenta relationen som marginaliserade grupper har till en binär bestående av anti-formalism som den ena polen och formalism som motpolen. Bell beskriver den tveeggade relationen Critical Race Theory har till just arvet från medborgarrörelsen och Critical Legal Studies (CLS) i sin beskrivning av Harris forskning: ”There is (…) a good deal of tension in critical race theory scholarship, a tension that Angela Harris characterizes as between its commitment to radical critique of the law (which is normatively deconstructionist) and its commitment to radical emancipation by the law (which is normatively reconstructionist).”9

Duncan Kennedy återvänder 2002 till frågan om anti-formalism och formalism utifrån den ambivalenta relationen som Critical Race Theory har till formalism.10 Han förblir kritisk till tron på att rättigheter kan tillämpas formalistiskt. För Kennedy är den här formalistiska synen på rättigheter ett sätt att med ökad legitimitet uttala sig om vad som faktiskt är en preferens.11 Jag föreslår att man istället för att se rätten som en binär mellan anti-formalism och formalism bättre kan förstå det som en fråga om en gradering av en familjaritet med rättsordningen. Alltså att som jurist 8

Duncan Kennedy, Form and Substance in Private Law Adjudication, 89 Harvard Law Review (1976) s. 1685.

9 Derrick A. Bell, Who’s Afraid of Critical Race Theory, 1995 U.III.L. rev. 893 (1995), hänvisar till: Angela P. Harris, Foreword: The Jurisprudence of Reconstruction, 82 CAL. L. REv. 741, 743 (1994).

10 Duncan Kennedy, The Critique of Rights in Critical Legal Studies, i Left Legalism/ Left Critique, Janet Halley & Wendy Brown (reds.) Duke University Press (2002), s. 184.

11 Duncan Kennedy, The Critique of Rights in Critical Legal Studies, i Left Legalism/ Left Critique, s. 189.

13

Inledning

ändå behålla en viss formalitet till juridiken. Det är svårt att ta en fullt ut anti-formalistisk position i förhållande till rättsordningen om man ändå vill arbeta som jurist. Däremot finner jag att det just är en gradering av tillhörighet, alltså familjaritet, både till samhället och till rätten som skiljer Gabel och Williams åt. Det handlar om en tillhörighet, vilket i sin tur påverkar med vilken styrka de värderar just formalism. Trots att de två synsätten skiljde sig åt så markant finns det en enighet runt målen man vill uppnå: Ett rättvisare samhälle öppet för både svarta och kvinnor.

Jag vill påstå att utvecklingen i svensk rätt med avseende på mänskliga rättigheter befinner sig i en liknande situation idag. Jag sympatiserar med Patricia Williams position trots att jag naturligtvis förstår svagheten i argumentet, särskilt när det kommer till rättigheter som i grunden är precis så tvetydiga som Kennedy visat. Jag föredrar en hög grad av formalitet när det kommer till de rättigheter som den enskilde i utsatta situationer är beroende av. Det är trots allt bättre att det finns en tydlig genomarbetad förståelse för hur mänskliga rättigheter i form av FN:s kärntraktat ska verka i den svenska rätten än att varje lösning avgörs i det individuella fallet på det ad hoc-vis som Kennedy beskriver den antiformalistiska synen på rätten från 1970–80-talet. Jag är därför tveksam till just den improviserade tolkning av MR-traktat i det specifika ögonblicket som idag i svensk rätt håller på att utvecklas. För den enskilde utsatta personen är det bättre att man upprätthåller en tydlig distinktion mellan vad gällande rätt är för stunden och vad man över tid hoppas rätten ska utvecklas till. Låt mig betona att det är viktigt att skilja på när det redan finns en rättighet etablerad och när en rättighet helt saknas. Jag menar att när det finns en formell rättighet för den enskilde så är det bättre att förhålla sig formellt och inte bli för familjär i sin relation till rätten.

Detta är anledningen till varför jag skriver utifrån gällande rätt. Jag tror att skyddet för den enskildes rättigheter bäst upprätthålls genom att man värnar om en tydlig bild av vad som utgör gällande rätt. Och när det väl finns rättigheter för den enskilde etablerade i lag, anser jag att dessa är bäst skyddade genom en formell position, om än inte alltid fullt ut formalistisk. Det här betyder på intet sätt att kampen för utvidgandet och den materiella omsättningen av rättigheter på något sätt är färdig.

Det arbetet måste fortgå. Men det måste ske genom att man beaktar de metodologiska problem som uppstår när man försöker göra folkrätt till inhemsk nationell rätt. Ju lättare man tillåter sig att utöka rättigheternas 14

Inledning

räckvidd genom tillit och anti-formalism (förbi lagstiftningsprocessen som genererar den formalistiska rätten), desto lättare gör man det för andra att i andra ögonblick inskränka samma rättigheter genom til�lit och anti-formalism (förbi lagstiftningsprocessen som genererar den formalistiska rätten). För dem som inte kan räkna med att rättigheternas tvetydigheter kommer att tolkas till deras fördel, är det enbart en viss nivå av formalitet som rättigheter på ett mer förutsebart sätt kan upprätta de marginaliserades och icke omtycktas enskilda skydd.12 Rättigheter är som viktigast när den politiska viljan och samhällsklimatet går i riktning mot att inte vilja erkänna en viss persons eller en grupps rättigheter just för att de som personer anses falla utanför den familjära kretsen. Just när det saknas tillit, är rättigheten också oftast som viktigast.13 De folkrättare som tydligast förstått folkrättens inverkan på den ”vanliga” rätten är de folkrättare som man kanske kan säga ”flyger under radarn”. Det är skickliga advokater och domare som via sin yrkeserfarenhet och kunskap om den nationella rätten även hanterar och bemöter folkrättens intåg i den nationella rättsordningen genom en hög grad av systematik och precision.14 De är praktiskt verksamma advokater som känner igen ett juridiskt argument när de ser ett – oavsett om det kallas folkrätt, europarätt eller skadeståndsrätt.15 Den här praktiska synen på rätten har en viss historisk giltighet. Det är empiriskt och historiskt möjligt att visa att folkrätten utgör en underkategori till den nationella rätten. Att det är ur den nationella rätten 12

För en översikt ang. rättigheter och marginalisering, se Maria Grahn-Farley, Critical Race Theory sett genom tre rättsfall, i Juridisk metodlära (red. Maria Nääv & Mauro Zamboni), Studentlitteratur (2018).

13 Gregor Noll beskriver just glappet mellan den abstrakta förståelsen av ett traktat och hur samma traktat senare tillämpas i det enskilda landet när det kommer till flyktingar som söker asyl inom EU. Gregor Noll, Formalism v. Empiricism: Some Reflections on the Dublin Convention on the Occasion of Recent European Case Law, 70 Nordic J. Int’l L. 161 (2001).

14 Maria Grahn-Farley, Fördragskonform tolkning av MR-traktat, SvJT nr 5/6 – 2018.

15 Rent filosofiskt kan den här kunskapen till viss del förstås utifrån Michael Polanyis beskrivning av den ”tysta dimensionen”. I korthet betyder det att den praktiserande juristen har en bredare kunskap om rätten än vad det med ord går att beskriva. Att den praktiserande juristen genom sin rutin även skapat en rättsvetenskaplig kunskap som inte går att fullt ut beskriva i text. Michael Polanyi, The Tacit Dimension, The University of Chicago Press (1966) (2009).

15

Inledning

som folkrätten sprungit.16 Det tydligaste exemplet på detta är pacta sunt servanda, men även bruket av allmänna rättsprinciper är ett direkt uttryck för inhemsk rätt. Idag är förhållandena de motsatta, man försöker skapa inhemsk rätt utifrån folkrätten. Istället för att generalisera den nationella rättens partikularitet till en internationell nivå, vill man bryta ner den allmänna folkrätten till den specifika nationella rätten.

Det är viktigt att reflektera över folkrättens roll i den inhemska rätten, för folkrätten är inte enbart regler och rättigheter som frikopplade från sin folkrättsliga systematik utan vidare kan anpassas till den nationella rätten. Risken är att de konflikter och spänningar som ligger i folkrättens metodik också blir en del av den svenska rätten. Detta sker om man inte genom till exempel lagstiftning bemöter de konflikter som uppstår när folkrätt omvandlas till nationell rätt.

Låt mig först presentera min slutsats, så att det inte råder någon oklarhet om var jag står i frågan. Jag anser att man fortsättningsvis bör hålla sig till den dualistiska traditionen som Sverige följt sedan 1965. Orsaken till att vi ska följa den dualistiska traditionen är att den svenska rätten inte har de mekanismer som krävs för att tillhandahålla den förutsebarhet för enskilda som krävs för att upprätthålla rättssäkerheten i tillämpningen av FN-konventioner. Mänskliga rättigheter utgör enskilda personers viktigaste skydd. De här rättigheterna aktualiseras ofta i en människas mest utsatta situation, i den svagaste ställning hon kan vara – ensam i förhållande till den statliga makten. Det är varför kraven på förutsägbarhet och rättssäkerhet måste ställas högt. Mänskliga rättighetstraktat utgör uttryck för den kollektiva viljan inom det internationella samfundet och är därför abstrakta och ständigt tvetydiga. De är fulla av kompromisser för att vinna konsensus. Det är först när varje enskild traktatstat tillämpar traktatet som det uppnår en konkret form, eftersom det är hos traktatstaten valen görs för hur traktatet ska tolkas (vilka tolkningar man utesluter, och vilka man väljer), samt hur det ska tillämpas. Den här typen av val borde fortsättningsvis lagstiftaren göra, vilket framkommer i RF 10:3, där just traktaträtten reglerats genom att direkt avspegla lagstiftarens normgivningsmakt.

16

Ole Spermann, The History of article 38 of the Statute of the International Court of Justice, ‘a pure platonic discussion’?, s. 168.

16

Maria Grahn-Farley är docent i offentlig rätt vid Uppsala universitet. Hon är Jur.kand. från Göteborgs universitet och har en doktorsexamen (S.J.D) från Harvard Law School.

ISBN 978-91-7737-072-7

Tillitsjuridik och den folkrättsliga paradoxen

att inta en central plats i den svenska rättsordningen genom de mänskliga rättigheternas ökade betydelse.

Författaren undersöker genom kritisk teori vad som händer när mänskliga rättigheter omvandlas till inhemsk rätt genom statsrätten. Inom ramen för undersökningen behandlas även den roll som FN-kommittéerna samt National Human Rights Institutions (NHRIs) spelar i sammanhanget. Författaren vill visa på en bristande systematik vid införlivandet av folkrätten i den inhemska rätten. Det leder till att tolkningsmöjligheterna blir så vida att den enskilde måste förlita sig på den dömande maktens och det allmännas goda vilja då konkreta fall ska avgöras. I och med detta uppstår en ”tillitsjuridik” vilket leder till problem, eftersom mänskliga rättigheter utgör den rättsregim som är satt att skydda den enskilde gentemot det allmänna när den inte är välvilligt inställd och det saknas en grund för tillit.

Maria Grahn-Farley

PÅ RELATIVT KORT TID har folkrätten kommit

Maria Grahn-Farley

Tillitsjuridik och den folkrättsliga paradoxen F N : S R ÄT T I G H E T E R I M ÖT E T M E D D E N SV E N S K A R ÄT T E N