9789177370659

Ulväng

ISBN 978-91-7737-065-9

Magnus Ulväng

STRAFFRÄTT En kortfattad översikt

Andra upplagan

Asp

Petter Asp är justitieråd vid Högsta domstolen, Magnus Ulväng är professor i straffrätt vid Uppsala universitet.

Petter Asp STRAFFRÄTT

Straffrätt – en kortfattad översikt är en introduktion till straffrätten som med hjälp av två konkreta exempel tydligt visar hur man går till väga för att lösa straffrättsliga problem. Boken syftar, genom att fokusera på tillvägagångssättet snarare än på enskildheter, till att ge en helhetsbild av straffrättssystemets centrala delar. Samtidigt som boken är kortfattad visar den tydligt på de svåra til�lämpnings- och bedömningsfrågor som alltid kommer att möta oss inom ramen för straffrätten, liksom på de rättspolitiska frågor som straffrätten aktualiserar.

Boken är tänkt att kunna användas som läromedel på introduktions- och översiktskurser, liksom i andra sammanhang där man på begränsad tid behöver skapa sig en förståelse för straffrätten.

PETTER ASP & MAGNUS ULVÄNG

Straffrätt

– en kortfattad översikt

Förord Denna bok är avsedd att fungera som en introduktion till straffrätten. Boken bygger på tanken att det på en introduktionskurs, där straffrätten i bästa fall upptar en veckas studier, är närmast meningslöst att försöka lära sig detaljer om många enskilda brott (som stöld, bedrägeri, skattebrott osv.).

Det centrala vid en introduktion bör i stället vara att förmedla förståelse för brottsbegreppet, dvs. de allmänna förutsättningarna för att brott skall vara begånget, samt att förmedla en motsvarande förståelse för hur påföljds­ bestämningen går till.

Vi väljer därför att fokusera på brottsbegreppet och de allmänna brottsförutsättningarna samt på den grundläggande strukturen i påföljdsbestämningen. För att göra framställningen begriplig och konkret använder vi genomgående två exempel för att illustrera hur man går till väga när man gör en bedömning av om brott har förövats och hur man går till väga när man bestämmer påföljd.

Efter att vi på detta sätt har gått igenom brottsbegreppets och påföljdsbestämningens grunder följer ett kapitel som behandlar straffrätten syften och vissa grundläggande frågor om kriminalisering. Boken avslutas därefter med ett kapitel som behandlar ett fåtal utvalda enskilda brottstyper. Kapitlet om de enskilda brottstyperna är tänkt dels att kunna läsas översiktligt för att få en överblick över några centrala brottstyper, dels att kunna användas vid lösning av olika typer av övningsfrågor.

Ett antal övningsfrågor som undervisningen kan byggas kring finns utlagda på www.iustus.se. Lämpligt är att man till ett tvåtimmarsseminarium förbereder tre eller fyra frågor som sedan analyseras och diskuteras gemensamt vid seminariet.

Vi vill tacka Malou Andersson, Johanna Chamberlain, Mia Carlsson, Fredrik Lasson, Katrin Lainpelto, Rakey Secka, Erik Svensson, Eva Thorell och Jack Ågren för värdefulla synpunkter i såväl stort som smått.

Stockholm & Uppsala den 23 juni 2014 Petter Asp

Magnus Ulväng 5

Förord till andra upplagan I denna andra upplaga har texten uppdaterats så att den motsvarar rättsläget den 1 april 2019.

Uppsala i februari 2019 Petter Asp

6

Magnus Ulväng

Innehåll

Förord 5 Förord till andra upplagan 6 Prolog: Vad är straffrätt? 9 Del I – Brottsbegreppet 17 1

Inledning 18 1.1 Brottsbegreppets struktur 18 1.2 Illustrerande exempel 19

2

Brottsbeskrivningsenlighet (A1) 21 2.1 Inledning 21 2.2 Grunder och ramarna för tolkning och tillämpning av straffbud 22 2.3 Särskilt om straffbar underlåtenhet 24 2.4 Nationella begränsningar 26 2.5 Kravet på gärningsculpa 28 2.6 Sammanfattning 31 2.7 Bedömning av exemplen 32

3

Rättfärdigande omständigheter (A2) 35 3.1 Inledning 35 3.2 Nödvärn 36 3.3 Nöd 39 3.4 Polisens rätt att bruka våld och annan laga befogenhet 40 3.5 Förmans order 41 3.6 Samtycke 42 3.7 Social adekvans 44 3.8 Bedömning av exemplen 45

7

Innehåll

4

Det allmänna skuldkravet (B1) 47 4.1 Inledning 47 4.2 Uppsåt 48 4.3 Oaktsamhet 50 4.4 Täckningsprincipen 51 4.5 Straffansvar under rus 54 4.6 Bedömning av exemplen 55

5

Ursäktande omständigheter (B2) 59 5.1 Inledning 59 5.2 Excess 59 5.3 Straffrättsvillfarelse 60 5.4 Frivilligt tillbakaträdande 62 5.5 Tillfällig sinnesförvirring 62 5.6 Bedömning av exemplen 63

Del II – Påföljdsbestämningens grunder 65 6

Allmänt om påföljdsbestämning 66 6.1 Om straff och principer 66 6.2 Närmare om proportionalitet och straffvärde 67 6.3 Straff och påföljder 68

7

Påföljdsbestämningens (dolda) struktur 73 7.1 Översikt över strukturen 73 7.2 Genomgång av de olika stegen 74 7.3 Övriga former av rättsverkan av brott 84 7.4 Bedömning av exemplen 85

Del III – Kriminalisering, särskilda brott m.m. 89 8

Om straffrättens syfte och om kriminalisering 90 8.1 Om straffrättens syfte 90 8.2 Om kriminalisering 93

9

Brottsbalken i urval 97 9.1 Brott mot liv och hälsa 97 9.2 Stöld, rån och andra tillgreppsbrott 99 9.3 De centrala förfalskningsbrotten 103 9.4 Något om försök, medverkan m.m. 105

Litteratur m.m. 108 Register 109 8

Prolog: Vad är straffrätt?

Man kan varje dag slå upp en dagstidning och läsa om frågor som rör straffrätt. Det kan röra brott som mord, rån och våldtäkt, men också mer vardagliga aktiviteter, som t.ex. bilkörning, aktualiserar emellanåt straffrättsliga frågor. Ett exempel på en färsk notis, publicerad år 2014, är följande: Föraren försökte sig på en omkörning och hann inte tillbaka till sitt körfält innan det small, enligt uppgifter till polisen. En äldre kvinna avled strax efter krocken och två personer fördes akut till sjukhuset.

Ämnesområdet straffrätt omfattar de regler och principer som rör dels frågan om vad som är brott (har föraren begått ett brott genom att göra omkörningen och därigenom orsaka död och skada?), dels vilka straff eller påföljder som kan följa som en konsekvens av att någon döms för ett eller flera brott (vilken påföljd bör personen få om han eller hon döms för t.ex. vållande till annans död och vållande till kroppsskada?). Straffrätten innehåller därutöver regler om verkställande av straff och andra straffrättsliga påföljder. Man kan alltså säga att straffrätten i huvudsak handlar om följande tre frågor: • Vad är ett brott?

• Vilken påföljd skall bestämmas för ett visst brott (eller för viss brottslighet)?

• Hur skall påföljden verkställas? *** När man läser straffrätt bör man inte bara utveckla sin förmåga att besvara sådan konkreta tillämpningsinriktade frågor som har framhållits ovan, utan också reflektera över straffrättens roll i samhället i stort och över skälen till att straffrätten omgärdas av särskilda rättssäkerhetsgarantier. Man bör också försöka förstå de intressekonflikter som måste hanteras inom ramen för straffrätten och straffrättspolitiken. En förståelse för vad straffrätt är och vad 9

Prolog: Vad är straffrätt?

straffrätten syftar till är en förutsättning för att man ska kunna göra rimliga bedömningar både av hur lagen bör vara utformad och av hur konkreta tillämpningsfrågor bör hanteras.

Låt oss börja med några ord om straffrättens roll i samhället.

Straffrätten kan sägas tillhandahålla samhällets basregler: de regler som definierar vad som inte anses godtagbart, vad vi överhuvudtaget inte får göra. Ibland har straffrätten sagts innehålla ett slags vår tids syndakatalog.

När man talar om straffrätten på det viset måste man emellertid komma ihåg dels att många vardagliga överträdelser av ordningskaraktär är kriminaliserade (t.ex. fortkörning), dels att långt ifrån allt som är omoraliskt är kriminaliserat (man kan i många avseenden vara en riktig ”skitstövel” utan att begå brott). På ett allmänt plan ger straffrätten ändå en viss bild av vilka normer som anses särskilt betydelsefulla i ett visst samhälle.

Straffrätten syftar inte bara till att ge uttryck för vissa grundläggande normer utan också till att påverka människors beteende. Tanken bakom en kriminalisering är i grunden att den ska ha betydelse för hur vi beter oss. Hotet om straff ska göra att vi avstår från att begå den gärning som är kriminaliserad.

Mot bakgrund av tanken på att straffrätten ska verka avhållande på människors benägenhet att begå brott (dvs. verka allmänpreventivt), finns skäl att reflektera över i vilken utsträckning straffrätten faktiskt påverkar människors beteende. Frågan är svår att besvara. Inte sällan hänvisas till det s.k. agaförbudet – dvs. de ändringar i föräldrabalken som innebar att föräldrar inte längre straffritt kunde använda misshandel i uppfostringssyfte – som ett exempel på hur lagstiftningen kan vara av betydelse för att förändra både människors beteende och deras rättsuppfattning. Och visst är det så, att aga numera är något som i mycket breda kretsar uppfattas som oacceptabelt. Man kan emellertid diskutera i vilken utsträckning den förändrade uppfattningen om aga var en konsekvens av reformen (först kom lagen, sedan en ny rättsuppfattning) eller något som föregick reformen och s.a.s. genom reformen gavs rättsligt stöd (först kom en ny uppfattning, sedan gavs den stöd i lag).

Vi ska här inte ens försöka att besvara denna fråga, men det kan framhållas att man kan skilja mellan betydelsen av straffrättssystemet som sådant och betydelsen av enskilda kriminaliseringar eller reformer (t.ex. enskilda straffskärpningar). Att straffrätten finns, som system, har säkerligen vissa preventiva effekter. Om det inte fanns någon straffrätt skulle mängden med oönskat beteende antagligen öka i ganska stor utsträckning (det märks bl.a. i katastrofsituationer när de brottsbekämpande funktionerna tillfälligt slås 10

Prolog: Vad är straffrätt?

ut). Betydligt svårare att bedöma är effekten av enskilda kriminaliseringar eller effekten av enskilda straffskärpningar.

På ett liknande sätt kan man skilja mellan olika typer av brott. Rimligen är straffrättens avhållande effekt större vid brott som förutsätter eftertanke och planering än vid brott som begås i affekt och i hastigt mod. Särskilt tydligt är att risken för bestraffning har liten betydelse när någon gör sig skyldig till våld mot tjänsteman genom att slå en polis som håller på att gripa personen.

För att ytterligare sätta tankarna i rörelse kan du t.ex. ställa dig följande frågor: varför låter du bli att råna?; varför låter du bli (eller varför låter du inte bli) att köra bil när du druckit vin?; varför låter du bli (eller varför låter du inte bli) att köra för fort? Du kan också fundera på i vilken utsträckning du känner till vad straffen är för ett visst brott och på vilket sätt de har förändrats (vilket är en förutsättning för att en straffskärpning ska kunna ge några effekter).

En andra punkt som måste tas upp i relation till straffrätten är att den är intimt sammankopplad med den statliga maktutövningen. Straffrätten ger exempelvis och framför allt stöd för att beröva människor friheten under mycket lång tid och just denna ingripande karaktär gör att straffrätten omges av särskilda rättssäkerhetsgarantier. På ett allmänt plan kan betydelsen av rättssäkerhet sägas bottna i det förhållandet att vi, som enskilda medborgare, inte vill att staten på ett godtyckligt sätt ska kunna ingripa i våra liv.

Inte minst viktigt är den s.k. legalitetsprincipen som i grunden innebär att bestraffning förutsätter stöd i lag (den behandlas närmare nedan i avsnitt 2.2). Genom krav på lagstöd kan den enskilde förutse vad hans eller hennes gärningar kommer att få för konsekvenser och den innebär också att ramarna för den statliga maktutövningen blir någorlunda tydliga. Legalitetsprincipen syftar alltså både till att skapa förutsebarhet för den enskilde och till att göra den straffrättsliga myndighetsutövningen kontrollerbar.

Inom straffrätten läggs också stor vikt vid att den som bestraffas på ett eller annat sätt ska kunna sägas ”rå för” det som har skett. Grundtanken är att bestraffning ska vara förtjänt – en följd av hur en person har valt att agera – och inte något som drabbar slumpmässigt och oförskyllt. Tanken brukar sammanfattas i de s.k. konformitets- och skuldprinciperna, vilka ligger bakom bl.a. kravet på uppsåt eller oaktsamhet (se nedan i kapitel 4), men också kravet på gärningsculpa (se avsnitt 2.5).

Också straffprocessuella regler, dvs. de regler som reglerar hur en förundersökning ska bedrivas och hur en brottmålsrättegång ska gå till, är av stor betydelse för hur straffrätten hanteras i praktiken. Från rättssäkerhetssynpunkt finns särskilt anledning att betona reglerna om bevisbörda och 11

Prolog: Vad är straffrätt?

beviskrav. Åklagaren har bevisbördan och beviskravet är högt: gärningen måste styrkas bortom rimligt tvivel. Lyckas inte det ska domstolen frikänna den tilltalade. Detta betyder det att domstolen ska frikänna i många fall där det är sannolikt att den tilltalade är skyldig. Jämför med principen hellre må tio skyldiga gå fria, än en oskyldig bli fälld. Den nyss nämnda principen understryker vikten av att inte oskyldiga fälls, men det finns alltid en risk för felaktiga domar (t.ex. därför att all existerande bevisning inte kommit fram) och om man sätter beviskraven alltför högt kommer alltför många skyldiga att gå fria (notera att principen talar om tio skyldiga, inte tiotusen skyldiga).

Principiellt viktig är också åtalsplikten som innebär att åklagare ska normalt åtala när det finns skäl att tro på en fällande dom. Plikten vilar på tanken att det inte ska vara godtyckligt vem som lagförs och vem som inte lagförs. Det bör också nämnas att åklagaren visserligen är den som leder förundersökningen och väcker åtal vid domstol, men åklagaren har ändå en skyldighet att var objektiv (objektivitetsplikten), vilket bl.a. innebär har ansvar för att utreda också sådant som talar till den misstänktes fördel. *** När man ska bestämma hur straffrätten ska utformas måste man oundvikligen ta ställning till flera svåra frågor.

Ett första kluster av frågor gäller frågan när någon ska anses vara ansvarig för en viss händelse. Kan den som levererar el till ett hus där det framställs falska sedlar dömas till straffansvar? Kan den som förser annan med narkotika bli ansvarig för skador som uppstår till följd av att den andre frivilligt intar narkotikan? Hur mycket måste man förstå av vad gärningen innebär för att straffansvar ska vara rimligt? Kan man hålla psykiskt störda personer ansvariga för brott? Dessa frågor besvaras i stor utsträckning genom de allmänna ansvarstillskrivande regler och principer (se kap. 2–5 nedan; som framgår nedan brukar man tala om straffrättens allmänna del).

Också vid påföljdsbestämningen uppstår frågor om i vilken utsträckning tanken på förtjänst och ansvar sätter gränser för vad vi kan göra. De flesta är eniga om att det är fel att medvetet bestraffa den som är oskyldig, men det finns svårare frågor. Är det t.ex. godtagbart att ge en skyldig person ett strängare straff än andra för att statuera exempel och avskräcka andra? (Jfr kap. 6 nedan.)

Man kan också fråga sig i vilken utsträckning det är rimligt att bestraffa, och därmed klandra, människor för gärningar som är farliga för dem men som de själva väljer att utföra (ensamma eller tillsammans med andra). Kan man 12

Prolog: Vad är straffrätt?

kriminalisera särskilt farlig bergsklättring eller särskilt farlig kampsport? Kan man kriminalisera sex med våldsinslag där båda parter deltar fullt frivilligt?

Vidare är det – detta kan ses som en andra typ av frågor – tydligt att straffrättens utformning mycket ofta är beroende av hur man väljer att hantera olika typer av intressekonflikter.

Ett enkelt och mycket påtagligt exempel gäller frågan om vilket våld som bör vara tillåtet att använda i en nödvärnssituation, t.ex. när man blir anfallen eller utsatt för ett inbrott nattetid. Inte sällan kan man höra röster som menar att rätten att försvara sig är allt för begränsad i Sverige. Stämmer det? Tja, det beror naturligtvis på vad man menar är rimligt och riktigt. Vad som helst får man naturligtvis inte göra i nödvärn. Det är t.ex. sällan tillåtet att ta till livsfarligt våld. Samtidigt är nödvärnsrätten uppbyggd så att den som försvarar sig i en nödvärnssituation har en ganska stor marginal på sin sida (se avsnitt 3.2 nedan).

I sammanhanget kan också hänvisas till konflikten mellan yttrande- och informationsfriheten å den ena sidan och skyddet mot kränkande uttalanden å den andra. Bör man t.ex. efter att ha fått ett dåligt betyg som man tycker är orättvist få skriva på Facebook att en viss utpekad examinator är en okunnig idiot? Det är självklart att det finns ett intresse av att examinationen vid universitet och högskolor granskas, men lika självklart är att det finns ett intresse av att skydda universitetslärare från kränkningar. En avvägning måste göras.

En annan typ av fråga gäller vilken tolerans som bör visas mot beteende som visserligen måste anses brottsligt, men som ytterst bottnar i värderingar som vi kan förstå och respektera. Hur bör man t.ex. bedöma straffbelagda gärningar som trotsar myndigheters beslut, men som ytterst syftar till att rädda något som av både allmänheten och av lagstiftaren, värderas högt, t.ex. en unik natur? Frågan berörs bl.a. i NJA 2000 s. 302 där ett par personer kedjade fast sig i en skogsmaskin för att hindra avverkning av träd som ännu inte var skyddade mot avverkning (men skulle komma att bli det enligt ett beslut bara ett par dagar senare). Personerna överträdde straffbestämmelser men räddade träden. Hur ska situationen bedömas? Motsvarande frågor uppstår också vid andra former av civil olydnad.

En i viss mån liknande konflikt uppstår i fall där någon dödar en svårt sjuk människa för att denne ska slippa lida. Inom moralfilosofin kan man diskutera i oändlighet huruvida detta är etiskt försvarbart eller ej (och det finns många olika teorier som leder till skilda resultat), men inom straffrätten är vi tvungna att sätta punkt och faktiskt bestämma hur ett visst konkret fall skall behandlas. Åklagaren måste bedöma om gärningen är straffbar och 13

Prolog: Vad är straffrätt?

därför ska åtalas, och domstolen måste ta ställning både till straffbarheten och – om den finner att gärningen är straffbar – till frågan om hur den ska bestraffas. Såsom svensk rätt ser ut idag gäller att dylika gärningar är straffbara (som dråp), men att straffet kan sättas ned kraftigt.

Också på ett mer allmänt plan kan man också se att straffrätten aktualiserar en konflikt, eller åtminstone en avvägning, mellan olika intressen.

Exempelvis har under de senaste decennierna, frågan om på vilket sätt offrets intresse av upprättelse bör beaktas vid straffrättsliga bedömningar allt mer kommit i fokus. Bör t.ex. livstidsfångar kunna släppas ut när en lång tid, normalt mer än 15 år, har gått eller är detta oförenligt med intresset av återupprättelse för offer och anhöriga (livstid utdöms nästan bara för mord)? Bör brottsoffers och anhörigas uppfattning ha någon betydelse vid bedömningen av om en livstidsdömd person kan få sitt straff omvandlat till ett tidsbestämt straff?

Ytterligare en intressekonflikt som aktualiseras inom ramen för straffrättspolitiken, och som i många avseenden är särskilt påtaglig, är den mellan rättssäkerhet å den ena sidan och effektivitet å den andra. Enklast är det att se vad gäller beviskraven. Det är alldeles klart att man genom sänkta beviskrav skulle kunna få fler personer fällda för brott. Att mer generellt sänka beviskraven anses dock vara oförenligt med rättsstatliga grundvärden.

Det är emellertid inte givet vad som är eller ska betraktas som tillräckligt för att något ska vara styrkt bortom rimligt tvivel. Man kan, kort sagt, ha olika uppfattningar om vad som är ett rimligt tvivel (som ska leda till frikännande dom) respektive orimligt tvivel (som kan lämnas därhän).

Frågorna är väldigt svåra. Två händelser från första halvåret 2014 illustrerar detta tydligt.

I april 2014 frikändes en 66-årig man efter att ha suttit nio år i fängelse för sexuella övergrepp på sin dotter, vilket bl.a. fick krönikörer att understryka att beviskraven måste vara höga. Bara två månader senare frikändes en annan man som stått åtalad för våldtäkt, vilket ledde till frågor om inte de beviskrav som uppställs i brottmål är orealistiska. Det kan naturligtvis vara så att domstolarna i vissa fall fäller till ansvar på svag bevisning och i andra fall uppställer alltför höga beviskrav. Det kan också vara så att vi är tvingade till en kompromiss: vi måste godta vissa risker för felaktiga avgöranden – vi kan aldrig nå fullständig säkerhet – och frågan är hur stora dessa ska tillåtas vara.

I viss mån står effektivitet och rättssäkerhet alltså emot varandra. Saken är dock inte så enkel som här har antytts. Man kan t.ex. fråga sig om man kan tala om effektivitet om polis och åklagare lyckas lagföra fler än tidigare, men var tionde är oskyldig? Åtminstone i någon mån hänger alltså rättssäkerhet 14

Prolog: Vad är straffrätt?

och effektivitet ihop: rättssäkerheten säkerställer att vi bestraffar dem som faktiskt är skyldiga och det kan i sin tur ses som en förutsättning för att vi ska kunna tala om effektivitet i egentlig mening.

Många av de frågeställningar som har framhållits ovan är straffrättspolitiska, dvs. de måste hanteras av lagstiftaren när den bestämmer hur lagen ska utformas. I inte obetydlig utsträckning följer emellertid frågeställningarna och intressekonflikterna med in i straffrättstillämpningen. Exempelvis kan lagstiftaren bara göra en avvägning mellan yttrandefrihet och andra motstående intressen på ett generellt plan, dvs. genom att ge allmänna regler som styr bedömningen: hur en enskild situation ska bedömas avgörs i praktiken i våra domstolar med stöd av dessa ganska allmänt hållna regler.

Vi lämnar nu dessa mer generella frågor, men kommer i kapitel 8 att återkomma till vissa mer övergripande frågor om straffrättens syfte och om kriminalisering. *** Med detta sagt som en mycket grundläggande inledning skall vi nu gå över till att se hur man bör hantera straffrättens två huvudfrågor: • Vad är ett brott? (Denna fråga behandlas i del I – Brottsbegreppet) • Vilken påföljd skall bestämmas för ett visst brott (eller för en viss brottslighet)? (Se del II – Påföljdsbestämningens grunder) Innan vi börjar kan det finnas skäl att säga några korta ord om var man finner de regler som används för att besvara dessa frågor. Den centrala lagen på straffrättens område är brottsbalken (1962:700) (BrB). Utanför brottsbalken finns annan straffrättslig reglering, s.k. specialstraffrätt. Som exempel på viktiga specialstraffrättsliga lagar kan nämnas narkotikastraff­ lagen (1968:64), skattebrottslagen (1971:69) och lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Som utgångspunkt skall man inte bry sig om huruvida något är reglerat i brottsbalken eller i specialstraffrätten. De allmänna regler som finns i brottsbalken, t.ex. om krav på uppsåt eller oaktsamhet, är som huvudregel tillämpliga också på specialstraffrättsliga brott och det faktum att vissa regler ligger utanför brottsbalken betyder långt ifrån alltid att de är mindre viktiga. Det är med andra ord inget speciellt med specialstraffrätten, förutom att den regleras utanför BrB. Straffrätten kan vidare sägas bestå av två typer av regler: dels regler som avser enskilda brottstyper (straffrättens speciella del), dels allmänna regler 15

Prolog: Vad är straffrätt?

och läror som är tillämpliga i förhållande till alla eller de flesta brotts­ beskrivningar (straffrättens allmänna del), t.ex. reglerna om uppsåt som man använder såväl i förhållande till mord som i förhållande till stöld, narkotika­brott, rattfylleri osv. Tyvärr är termerna specialstraffrätt och straffrättens speciella del så lika att de är lätta att förväxla. De används emellertid så ofta att man måste lära sig vad de betyder.

Verkställighet av straff och andra straffrättsliga påföljder ombesörjs av kriminalvårdsmyndigheterna enligt ett antal lagar och andra föreskrifter.

Bland de viktigaste bör fängelselagen (2010:610) nämnas. De regler som finns i fängelselagen tillämpas i huvudsak av Kriminalvården (vissa beslut kan dock överklagas till förvaltningsrätt) och de ges, med hänsyn till att reglerna har en ganska tydlig förvaltningsrättslig karaktär, inte någon framträdande roll i straffrättsundervisningen.

16

Ulväng

ISBN 978-91-7737-065-9

Magnus Ulväng

STRAFFRÄTT En kortfattad översikt

Andra upplagan

Asp

Petter Asp är justitieråd vid Högsta domstolen, Magnus Ulväng är professor i straffrätt vid Uppsala universitet.

Petter Asp STRAFFRÄTT

Straffrätt – en kortfattad översikt är en introduktion till straffrätten som med hjälp av två konkreta exempel tydligt visar hur man går till väga för att lösa straffrättsliga problem. Boken syftar, genom att fokusera på tillvägagångssättet snarare än på enskildheter, till att ge en helhetsbild av straffrättssystemets centrala delar. Samtidigt som boken är kortfattad visar den tydligt på de svåra til�lämpnings- och bedömningsfrågor som alltid kommer att möta oss inom ramen för straffrätten, liksom på de rättspolitiska frågor som straffrätten aktualiserar.

Boken är tänkt att kunna användas som läromedel på introduktions- och översiktskurser, liksom i andra sammanhang där man på begränsad tid behöver skapa sig en förståelse för straffrätten.