9789177017981

OCEAN VUONG N AT T H I M M EL M ED KU L H Ã… L

OCEAN VUONG

N AT T H I M M EL MED KULHÅL

ÖVERSÄT T N I N G: ANDREAS LUNDBERG

M O D ERN ISTA STOCKHOL M

Landskapet struket med ett penndrag visar sig üter här Bei Dao

9

10

Tröskel I kroppen, där allt har ett pris,

var jag en tiggare. Knäböjande såg jag genom nyckelhålet, inte

hur mannen tog en dusch, utan regnet som föll genom honom: gitarrsträngar som knäppte

över hans välvda skuldror.

Han sjöng, det är därför

jag minns det. Hans röst – den fyllde mig till det innersta

som ett skelett. Till & med mitt namn knäböjde inom mig & bad

om förbarmande.

Han sjöng. Det är allt jag minns.

För i kroppen, där allt har ett pris, levde jag. Jag visste inte

att det fanns ett bättre skäl.

Att min far en morgon skulle stanna upp

– en mörk unghäst stående i hällregnet – & lyssna efter mina krampaktiga andetag

bakom dörren. Jag visste inte att priset för att träda in i en sång – var att förlora

vägen tillbaka.

11

Så jag trädde in. Så jag förlorade.

Jag förlorade allting med ögonen vidöppna.

12

13

14

Telemachos Som alla goda söner drar jag upp min far ur vattnet, släpar honom i håret genom vit sand, & hans knogar karvar ett spår som vågorna sköljer in & suddar ut. För att staden bortom stranden inte längre är där vi lämnade den. För att den bombade katedralen nu är en katedral av träd. Jag knäböjer intill honom för att se hur djupt jag kan sjunka. Vet du vem jag är, Ba? Men han svarar aldrig. Svaret är kulhålet i hans rygg, bräddfyllt med havsvatten. Han är så orörlig att jag tänker att han kunde vara far till vem som helst, funnen så som en grön flaska kan uppenbara sig vid en pojkes fötter, med ett år inuti som han aldrig rört vid. Jag rör vid hans öron. Det tjänar ingenting till. Jag vänder honom. För att se det. Katedralen i hans havssvarta ögon. Ansiktet är inte mitt – men ett jag kommer bära

15

när jag kysser alla mina älskare god natt: & jag förseglar min fars läppar med mina egna & påbörjar drunkningens trofasta verk.

16

Trojan

Som en nypa mörker från soluppgången drar han

på sig en röd klänning. En flamma fångad

i en spegel bred som en kista. Stål glimmar djupt i hans strupe. En blixt, en vit

asterisk. Se

hur han dansar. Tapeterna färgade som blåmärken flagnar

till krokar där han virvlar runt, hans skugga är ett hästhuvud som sveper över

familjeporträtten, glaset krasar under dess smutsfläck. Han rör sig som vilken

annan fraktur som helst, & uppenbarar de flyktigaste dörrar. Klänningen

faller av honom som skalet från ett äpple. Som om deras svärd

inte slipas

inom honom. Denna häst med sitt människoansikte. Magen full av klingor & själlösa djur. Som om dansen kunde hindra

hans mördares hjärta från att bulta

mellan hans revben. Så lätt en pojke i klänning

rodnaden bakom slutna ögonlock försvinner

i ljudet av sin egen galopp. Så en häst rusar tills den tämjs

till väder – till vind. Så lik

vinden kommer de se honom. De kommer se honom tydligast när staden brinner.

17

Aubade med brinnande stad Södra Vietnam, 29 april 1975: De beväpnade styrkornas radio spelade Irving Berlins »White Christmas« som ett kodat meddelande att inleda Operation Frequent Wind, den sista helikopterevakueringen av amerikanska civila och vietnamesiska flyktingar innan Saigons fall.

Oleanderkronblad på gatan som trasorna av en flickas klänning.

May your days be merry and bright…

Han fyller en tekopp med champagne, lyfter den till hennes läppar.

Gapa, säger han.

Hon gapar.

Utanför loskar en soldat

sin cigarett medan fotsteg fyller torget som sten

fallen från himlen. May all your Christmases be white

medan trafikpolisen knäpper upp sitt hölster.

Hans fingrar följer sömmen på hennes vita klänning. Ett ensamt ljus.

Deras skuggor: två vekar.

En militärlastbil accelererar genom korsningen, barn

skriker inuti. En cykel vräkt

genom ett skyltfönster. När dammet stiger ligger

en svart hund flämtande på gatan. Dess bakben

krossade in i skenet

of a white Christmas.

På nattduksbordet öppnar sig ett magnoliaskott som en hemlighet hörd

för första gången.

18

The treetops glisten and children listen, polischefen

framstupa i en pöl Coca-Cola.

Stort som en handflata blöts ett fotografi

av hans far intill hans vänstra öra.

Sången rör sig som en änka genom staden.

A white… A white… I’m dreaming of en snöslöja

som faller från hennes skuldror.

Snö raspar mot fönstret. Snö söndersliten

av skottlossning. Röd himmel.

Snö på pansarvagnarna som rullar över stadsmurarna.

En helikopter som bär bort de levande

precis utom räckhåll.

Staden så vit att den är redo för bläck.

Radion säger fly fly fly.

Oleanderkronblad på en svart hund

som trasorna av en flickas klänning.

May your days be merry and bright. Hon säger

något ingen av dem kan höra. Hotellet gungar

under dem. Sängen ett isfält.

Oroa dig inte, säger han, medan den första detonationen lyser upp

deras ansikten, mina bröder har vunnit kriget

och i morgon…

Ljusen slocknar.

I’m dreaming, I’m dreaming…

to hear sleigh bells in the snow…

19

På torget nedanför: en brinnande nunna

som tyst springer mot sin gud – Gapa, säger han.

20

Hon gapar.

Lite närmre randen Unga nog att tro att ingenting kan förändra dem kliver de, hand i hand ner i bombkratern. Natten full av svarta tänder. Hans falska Rolex, veckor från att splittras mot hennes kind, fördunklas nu som en miniatyrmåne bakom hennes hår.

I den här versionen saknar ormen huvud – stillad som ett rep som trasslat upp sig kring de älskandes anklar.

Han lyfter upp hennes vita bomullskjol & blottar ytterligare en timme. Hans visare. Hans händer. Stavelserna inuti dem. O fader, O föraning, glid in i henne – medan fältet river upp sig självt med syrsors skrik. Visa mig hur ruinen är ett hem av höftben. O mor, O minutvisare, lär mig hur man håller en man så som törsten håller vatten. Låt varje flod avundas våra munnar. Låt varje kyss träffa kroppen som en årstid. Där äpplena dundrar mot jorden med röda hovar. & jag är din son.

21

Immigranten Haibun Vägen som för mig till dig är trygg även då den leder ut i haven.

Edmond Jabès

* Så hävde sig havet under oss som om det andades. Om du måste veta någonting alls, vet då att det svåraste är att leva blott en gång. Att en kvinna på ett sjunkande skepp blir en livbåt – oavsett hur mjuk hennes hud. Medan jag sov brände han sin sista fiol för att hålla mina fötter varma. Han låg intill mig och tryckte ett ord i min nacke, där det smälte ut till en droppe whiskey. Guld rostar ner längs min rygg. Vi hade seglat i månader. Salt i våra meningar. Vi hade seglat – men inte en skymt av världens rand.

* Staden glödde ännu när vi lämnade den. Annars var det en perfekt vårmorgon. Vita hyacinter drog efter andan i ambassadernas trädgårdar. Himlen var septemberblå och duvorna fortsatte att picka brödsmulorna från det bombade bageriet. Brutna baguetter. Krossade croissanter. Urblåsta bilar. En karusell som spann runt sina svartnade hästar. Han sa att missilernas skugga som växte på trottoaren såg ut som om gud spelade luftpiano ovanför oss. Han sa: Det är så mycket jag måste berätta för dig.

* Stjärnor. Eller snarare, himlens avlopp – väntande. Små hål. Små århundraden som öppnades upp precis länge nog för att vi skulle kunna slinka igenom. En machete som lämnats på däck för att torka. Min rygg vänd mot honom. Mina fötter i strömvirvlarna. Han kryper ihop vid min sida, hans andedräkt ett olägligt väder. Jag låter honom hälla en handfull hav i mitt hår och vrida ur det. De minsta pärlorna – och bara till dig. Jag slår upp ögonen. Hans ansikte mellan mina händer, blött som ett snitt. Om vi klarar oss till stranden, säger han, kommer jag 22

att namnge vår son efter det här vattnet. Jag kommer att lära mig älska ett monster.

Han ler. Ett vitt bindestreck i stället för läppar. Måsar kretsar över oss. Händer fladdrar mellan konstellationerna, försöker klamra sig fast.

* Dimman lättar. Och vi ser det. Horisonten – plötsligt borta. Ett havsgrönt sken som leder till det svåra stupet. Rent och barmhärtigt – så som han ville ha det. Så som i sagorna. Den där boken i våra knän slås igen och förvandlas till skratt. Jag hissar fullt segel. Han kastar upp mitt namn i luften. Jag ser hur stavelserna rasar till grus på däcket.

* Ursinnigt rytande. Havet kluvet vid fören. Han ser hur det öppnas som en tjuv som stirrar in i sitt eget hjärta: bara ben och träflisor. Vågorna stiger på båda sidor.

Skeppet fast innanför flytande väggar. Titta! säger han, jag ser det nu! Han hoppar upp och ner. Han kysser baksidan av mina handleder medan han kramar rodret.

Han skrattar, men ögonen förråder honom. Han skrattar fastän han vet att han slagit alla vackra saker i spillror bara för att visa att skönheten inte kan förändra honom. Och här den svarta slutklämmen: det är en kork där solnedgången borde vara. Den har alltid varit där. Det är ett skepp gjort av tandpetare och superlim.

Det är ett skepp i en vinflaska på spiselkransen mitt under julfesten – äggtoddy skvimpar över i röda engångsglas. Men vi seglar vidare. Vi står kvar i fören. Paret på en bröllopstårta fruset i glas. Vattnet så stilla nu. Vattnet som luft, som timmar.

Alla ropar eller sjunger och han kan inte avgöra om sången är ämnad för honom – eller de brinnande rummen han förväxlade med barndom. Alla dansar medan en mycket liten man och kvinna är fast i en grön flaska och tänker att någon väntar i slutet av deras liv för att säga: Hallå! Ni behövde inte gå så här långt. Varför gick ni så långt? Just som ett basebollträ kraschar genom världen.

* Om du måste veta någonting alls, vet då att du föddes för att ingen annan kom.

Skeppet gungade medan du svallade inom mig: kärlekens eko som stelnade till en pojke. Ibland känner jag mig som ett &-tecken. Jag vaknar och väntar på att 23

k­ rossas. Kanske är kroppen den enda fråga som ett svar inte kan utplåna. Hur många kyssar har vi krossat mot våra läppar i bön – bara för att plocka upp skärvorna efteråt? Om du måste veta, så är bästa sättet att förstå en människa med tänderna. En gång svalde jag regnet så länge ett helt grönt åskoväder varade.

Timmar på rygg, mina flickår öppna. Fältet överallt under mig. Så ljuvligt. Det där regnet. Att någonting som lever blott för att falla kan vara så ljuvligt. Vatten vässat till avsikt. Avsikt till näring. Alla kan glömma bort oss – så länge du minns.

*

Sommar i sinnet.

Gud öppnar sitt andra öga:

två månar i sjön.

24

Alltid & för evigt Öppna det här när du behöver mig som mest,

sa han & sköt in skokartongen, inrullad i silvertejp, under min säng. Hans tumme,

ännu fuktig från skälvningen mellan mors lår, cirklade runt födelsemärket över mitt ögonbryn.

Djävulens öga brann mellan hans tänder eller tände han en joint? Det spelar ingen roll. I natt

vaknar jag & tror att badvattnet urvridet från mors hår är en röst. Jag öppnar

skokartongen med sju vintrars damm & här, i skrynklade gula tidningar

ligger Colt 45:an – tyst och tung som en amputerad hand. Jag greppar revolvern & undrar om ett ingångshål i natten skulle slå upp ett hål stort som morgonen. Och undrar

om jag skulle se slutet av den här meningen om jag tittade igenom det. Eller kanske bara en man som knäböjer

vid pojkens säng, med den grå overallen stinkande av bensin & cigaretter. Kanske ska dagen sluta sig utan

att sidan vänds när han sveper armarna om pojkens mjölkblå axlar. Pojken som låtsas

sova medan faderns grepp hårdnar.

25

Så som revolverpipan riktad mot himlen

måste krama åt kring kulan för att få den att tala.

26

Min far skriver från fängelset Lan oi, Em khòe khong? Giờ em dang ơ dáu? Anh nhơ em va con qua. Hơn nưa & det finns saker / jag bara kan säga i mörkret / hur jag en vår / krossade en monarkfjäril i luften / bara för att se hur det kändes / när någonting förändrades / i mina händer / här är dessa händer / vissa nätter vaknar de när de vidrörs / av musik eller snarare av regndropparna / som minnet stryker ut till musik / händer som sträcker sig efter doften av syrener / i det mossbelupna templet en skärva / av gryning i en död råttas / öga din röst på gränsen till / mina händer som tryckte 9mm mot pojkens / sprittande kind jag var 22 cylindern / tom jag visste inte / hur lätt det var / att försvinna dessa händer / som drog sågen genom den blåaste gryning kl 4/syrsornas skrik kapoken spottade / i våra ögon tills en eller två kollapsade / sågen fast i det blå mörkret tills en eller tre / började springa från sitt land till / sitt land / A K-47 :an herren vars röst kommer att stoppa / syrenen / hur sluter man syrenen / som varje dag blommar ut ur mitt fönster /det finns en fyr / vissa nätter är du fyren / vissa nätter havet /detta betyder att jag inte känner / annat begär än behovet / att krossas & byggas upp igen / själen glömmer / kroppens brott att leva / igen käre Lan eller / Lan oi vad spelar det för roll /det finns en man i cellen bredvid som varje natt / tigger om sin mors bröst /en enda droppe / jag tror att mina ögon är som hans / som ser hur natten blöder igenom / fyrens natt den spruckna masken / jag bär efter för många slag med gevärskolven / Lan oi! Lan oi! Lan oi!/ jag är så hungrig /en skål ris / en kopp du / min flicka tuggad av klockan / mitt eko fångat 88/cellen är för kall i natt & det finns saker / jag bara kan säga på platsen dit monarkfjärilarna / inte längre kommer / med vingar som raspar det pisshala golvet efter fragment av en / spökkvinna jag trycker ansiktet / mot ett fönster stort som din handflata där / bortom stranden /den grå gryningen lyfter din purpurklännings fåll /& jag fattar eld

27

Huvudstupa Khòng có gi bàng cơ vòi cá.

Khòng có gi bàng cơ vòi con.

Vietnamesiskt ordstäv

Vet du inte? En mors kärlek

ignorerar högmodet

så som elden ignorerar skriken

från det den bränner. Min son,

också i morgon kommer du att ha i dag. Vet du inte?

Det finns män som rör vid bröst

som vid

toppen av kranier. Män som bär drömmar

över bergen, med de döda

på sina ryggar.

Men bara en mor kan gå

med tyngden av ett andra bultande hjärta.

Dumma pojke.

Du kan förlora dig i varje bok men du kommer aldrig att glömma bort dig själv

så som gud glömmer bort sina händer.

När de frågar dig

varifrån du kommer, säg att ditt namn

skrapades från en krigskvinnas

tandlösa mun.

28

Att du inte föddes

utan kravlade, huvudstupa – in i hundars hunger. Min son, säg att

kroppen är ett knivblad som vässas

då det skär.

29