9789177017660

j e f f e ry d e av e r I samlarens spĂĽr

Jeffery Deaver

I samlarens spår

Översättning av Eva Larsson

6

I K U NG FÖR EN DAG • Nuet i New York är så överväldigande att det förflutna har fallit i glömska.

Joh n Jay Ch a pm a n

7

8

1 { F r e dag 2 2 : 3 0 – l ö r dag 15 : 3 0 }

H o n ville bara sova.

Planet hade landat två timmar för sent och de hade varit tvungna att vänta i en hel evighet på bagaget. Dessutom hade biluthyrningsfirman trasslat till det – limousinen hade åkt därifrån för en timme sedan. Så det var bara att ställa sig i taxikön.

Tammie Jean Colfax, allmänt kallad T. J. , stod och trampade otåligt med sin laptop i handen. John malde på om räntesatser och nya sätt att omstrukturera avtalet, men det enda hon kunde tänka på var att det var fredagskväll, att klockan hunnit bli halv elva och att ingenting skulle gå upp emot att få dra på sig pyjamasen och krypa i säng.

Hon betraktade den ändlösa strömmen av likadana gula taxibilar som körde fram och tyckte att de påminde om insekter. Hon rös till när hon tänkte tillbaka på en händelse i sin barndom: hon och hennes bror hade under sina strövtåg i skogen stött på en död grävling som invaderats av ett myller av små renhållningsarbetare.

Nu var det deras tur. Taxin körde fram och stannade med skrikande bromsar. Chauffören fällde upp bagageluckan men satt kvar inne i bilen. De fick lasta in bagaget själva, vilket irriterade John. Han var van vid att folk passade upp på honom.

Tammie Jean brydde sig inte så mycket om det, hon hade ännu inte riktigt vant sig vid att hon numera faktiskt hade en sekreterare som tog hand om allt det praktiska. Hon lämpade in sin resväska, stängde bagageluckan och klev in i bilen.

John klev in efter henne, smällde igen bildörren och torkade sig i det pussiga ansiktet som om han blivit helt utmattad av att lasta in bagaget.

9

»Vi ska först till East 72nd«, grymtade han till chauffören. »Och sen till Upper West Side«, tillade T. J. Plexiglasskivan mellan fram- och baksätet var så illa medfaren att hon knappt kunde se föraren.

Taxin sköt i väg från trottoaren och befann sig snart på motorvägen mot Manhattan. »Titta«, sa John, »det är därför det är så mycket folk i stan.« Han pekade på ett stort plakat som hälsade delegaterna välkomna till F N :s fredskonferens som började på måndagen. Det skulle komma tiotusen besökare till New York. T. J. tittade upp på den stora bilden av svarta, vita och asiater som vinkade och log. Men det var något som inte stämde med proportionerna och färgerna. Ansiktena verkade bleka och glåmiga.

De for längs den breda motorvägen som glänste obehagligt gul under den skarpa vägbelysningen. Förbi gamla Navy Yard, förbi pirarna i Brooklyn.

John slutade äntligen prata, drog fram sin räknedosa och började knappa in några summor. T. J. lutade sig tillbaka mot ryggstödet och tittade ut över de ångande varma trottoarerna och de håglösa människorna som satt på husens yttertrappor.

De verkade halvt medvetslösa i hettan.

Det var olidligt varmt inne i taxin också, och T. J. trevade efter knappen för att veva ner rutan. Hon blev inte särskilt förvånad när den inte fungerade. Hon sträckte sig förbi John för att försöka på hans sida, men den var sönder den med. Det var då hon märkte att dörrlåsen saknades.

Dörrhandtagen också.

Hon for med handen över dörren men hittade ingenting. Det var som om någon sågat bort dem med en bågfil. »Vad gör du?« frågade John. »Dörrarna… hur öppnar man dem?« Han tittade från den ena dörren till den andra och lade samtidigt märke till att de passerade skylten mot Midtown Tunnel. »Hallå där!« Han knackade på plexiglasskivan. »Ni missade avtagsvägen. Vart är ni på väg?« 10

»Han kanske kör över Queensboro Bridge i stället«, föreslog

T. J. Det var en omväg att köra över bron men man slapp

tunnelavgiften. Hon böjde sig fram och knackade på plexiglaset med sin ring. »Tänker ni köra över bron i stället?« Inget svar. »Hallå där!« En sekund senare susade de förbi avtagsvägen mot Queensboro Bridge. »Fan också«, utbrast John. »Vart är ni på väg egentligen? Till Harlem? Jag slår vad om att han kör oss till Harlem.« T. J. tittade ut genom fönstret. En bil körde upp bredvid dem och passerade dem långsamt. Hon bultade hårt på rutan. »Hjälp!« skrek hon. »Hjälp!« Föraren sneglade på henne en gång, två gånger, med rynkade ögonbryn. Han saktade farten och lade sig bakom dem, men taxin gjorde en tvär gir mot en avfartsväg in mot Queens, svängde in på en bakgata och for i närmare 100 km genom ett ödsligt område med lagerbyggnader. »Vad i helvete sysslar ni med?« röt John.

T. J. bultade på skiljeväggen. »Sakta farten! Vart är ni…?« »Åh, herregud, nej«, mumlade John. »Titta.« Chauffören hade dragit en rånarhuva över huvudet. »Vad vill ni?« ropade T. J. »Vill ni ha pengar? Vi kan ge er allt vi har.« Fortfarande inte ett ljud från framsätet.

T. J. slet upp blixtlåset på fodralet och drog upp sin svarta dator. Hon tog sats och slungade datorns ena hörn mot rutan.

Glaset höll, men ljudet av smällen verkade skrämma föraren.

Taxin girade våldsamt och var nära att ränna rakt in i en tegelvägg. Han lyckades räta upp den i sista sekunden. »Hur mycket vill ni ha? Jag kan ge er en massa pengar!« stöt­ te John fram medan tårar av rädsla rann nerför hans feta kinder.

T. J. drämde återigen till bilrutan med datorn. Bildskärmen lossnade av stöten men fönstret förblev intakt.

11

Hon gjorde ännu ett försök, och nu gick hela datorn sönder och delarna rasade ner på golvet. »Fan också…« De kastades båda våldsamt framåt när taxin tvärbromsade inne i en mörk återvändsgränd utan gatlyktor.

Föraren hade en liten pistol i handen när han klev ur taxin. »Nej, snälla…« fick T. J. fram med skälvande röst.

Han tog några steg, böjde sig ner och kikade in genom den smutsiga rutan i baksätet. Han stod där en bra stund medan John och T. J. drog sig bakåt mot den motsatta dörren med sina svettiga kroppar hårt pressade mot varandra.

Föraren kupade händerna kring ögonen för att se bättre och betraktade dem inträngande. En plötslig smäll hördes. De ryckte till alla tre och John gav ifrån sig ett litet skrik.

I fjärran, bakom föraren, fylldes himlen av röda och blå lysande streck. Fler smällar och visslande ljud. Han vände sig om och tittade upp just som en väldig orangefärgad spindel bredde ut sig över staden.

Nu erinrade sig T. J. att hon läst i tidningen att det skulle bli fyrverkerier, en present från borgmästaren och F N :s general­sekreterare till konferensdelegaterna för att hälsa dem välkomna till världens mest fantastiska stad.

Föraren vände sig mot taxin igen. Det smällde till när han drog i handtaget. Så öppnade han långsamt dörren.

Samtalet var anonymt. Som vanligt.

Så det fanns ingen möjlighet att kolla vilken ödetomt den som ringde hade menat. Växeln hade meddelat: »Han sa bara 37 th nära Eleventh Avenue.« Men anonyma röster var ju heller inte precis kända för att lämna noggranna vägbeskrivningar till brottsplatser.

Amelia Sachs svettades redan fast klockan bara var nio på morgonen när hon tog sig fram över de höga ogrästuvorna.

Hon gick i ett S-format mönster när hon finkammade platsen.

12

Ingenting. Hon böjde huvudet mot mikrofonen som var fastsatt i den marinblå uniformsblusen. »Bärbar 5885 till ledningscentralen. Kan inte hitta nåt. Har ni fått in ytterligare uppgifter? Kom.« Det sprakade till när svaret kom: »Inget mer om brottsplatsen. Men en sak… uppgiftslämnaren sa att han hoppades att mannen var död.« »Var snäll och upprepa.« »Uppgiftslämnaren sa att han hoppades att mannen var död.

För hans egen skull.« »Okej, klart slut.« Hoppades att mannen var död?

Amelia klev över en slak järnkätting och finkammade ännu en ödetomt men hittade ingenting.

Hon ville sluta nu. Ringa in sin rapport och återvända till Deuce som var hennes vanliga patrulleringsområde. Det värkte i knäna och hon led av den stekande augustihettan. Hon längtade efter att få slinka in på puben i hörnet, få sig en pratstund med ungdomarna där och ett stort glas iste. Och när klockan blev 11:30 – det var ju bara några timmar dit – skulle hon tömma sitt skåp på Midtown Souths polisstation och bege sig till centrum för att träna.

Men det var förstås omöjligt att bara strunta i det där samtalet. Så hon fortsatte gå längs den heta trottoaren, vek in mellan två tomma hyreskaserner och korsade ännu en ogräsbeväxt ödetomt.

Hon stack in sitt långa pekfinger under uniformsmössan och kliade sig frenetiskt i det långa rödlockiga håret som hon snott ihop och satt upp. Svetten rann ner i pannan och fick henne att klia sig över ögonbrynen också. Det här är mina sista två timmar som patrullerande polis, tänkte hon. Det ska jag väl klara.

Medan hon fortsatte genom det höga ogräset kände hon sig för första gången den morgonen riktigt illa till mods.

Hon kände sig iakttagen.

13

Den heta vinden rasslade genom den torra vegetationen, och bilar och långtradare dånade förbi till och från Lincoln Tunnel. Hon tänkte som patrullerande poliser ofta tänker: Den här stan är så förbaskat full av oljud att jag inte skulle höra om nån smög sig på mig bakifrån med en kniv.

Eller riktade en gevärsmynning mot min rygg…

Hon snodde runt.

Ingenting utom en massa löv, skräp och rostiga metalldelar.

Hon grimaserade av smärta när hon klev över en hög med stenar. Amelia Sachs var trettioett år gammal – bara trettioett år, skulle hennes mamma säga – och plågades av ledgångs­ reumatism. Den hade hon fått i arv efter sin farfar, liksom hon ärvt sin mors smärta figur och sin fars yrke och trevliga utseende (alla gissade att de var släkt när de såg det röda håret).

Hon bet ihop tänderna när hon trängde genom ett torrt buskage. Som tur var hejdade hon sig några steg från ett brant stup.

Nedanför öppnade sig ett dunkelt svalg djupt insprängt i West Sides berggrund, där Amtrakbanan för de norrgående tågen gick.

Hon kisade när hon tittade ner. Vad var det där för något på marken inte så långt från banvallen?

En mörk kulle med nygrävd jord och en liten trädgren som stack upp överst. Det såg nästan ut som… Åh, herregud…

Hon skälvde till vid åsynen. Illamåendet vällde upp och det stack i huden som av eld. Hon kvävde instinkten att vända sig bort och låtsas som om hon inte hade sett det.

Han hoppades att mannen var död. För hans egen skull.

Hon sprang mot stegen som ledde ner till järnvägen. Hon sträckte sig efter räcket men hejdade sig i tid. Sjutton också.

Gärningsmannen hade kanske tagit den vägen. Om hon rörde vid stegen skulle hon kunna förstöra de eventuella fingeravtryck han lämnat. Det var bara att strunta i bekvämligheten. Hon drog några djupa andetag, bet ihop tänderna mot smärtan och började klättra nerför bergväggen genom att sticka in 14

tåhättorna på uniformsskorna – som var extra blankputsade för att hon skulle börja sin nya tjänst i dag – i skrevorna. Den sista metern avverkade hon med ett hopp som gjorde rejält ont och linkade sedan bort till graven. »Åh, nej…« Det var inte en gren som stack upp ur marken, det var en arm. Kroppen hade begravts stående och det var bara under­ armen, handleden och handen som stack upp. Hon stirrade på ringfingret. Huden och köttet var borta och en diamantring var trädd över de blodiga resterna.

Amelia föll på knä och började gräva.

Medan hennes händer ursinnigt krafsade undan jorden lade hon märke till att de fyra orörda fingrarna spretade bakåt på ett onaturligt sätt. Det tydde på att kvinnan varit levande när det sista spadtaget jord hade östs över hennes huvud.

Levde hon fortfarande?

Amelia grävde frenetiskt i den löst packade jorden och skar sig på en flaskskärva så att hennes mörka blod blandades med den ännu mörkare jorden. Så kom hon till håret och pannan, som var blågrå av brist på syre. Hon grävde vidare tills hon kunde se ögonen och munnen som förvridits i ett fasansfullt grin när offret försökt hålla sig ovan jord de sista sekunderna.

Det var ingen kvinna, trots ringen. Det var en kraftigt byggd man i femtioårsåldern. Lika död som jorden han blivit begravd i.

Hon kunde inte slita blicken från honom när hon backade och var nära att snubbla över en järnvägsskena. Det tog gott och väl en minut innan hon kunde samla sig, och då tänkte hon på hur det måste ha känts att dö på det här viset.

Ta dig samman nu, för sjutton. Du befinner dig på en mordplats och du är den första polisen på plats.

Du vet vad som ska göras.

Hon sänkte huvudet mot mikrofonen. »Bärbar 5885 till ledningscentralen. Jag har upptäckt en mordplats vid järnvägen mellan 38th och Eleven. Behöver förstärkning, kriminaltekniker och rättsläkare. Kom.« 15

»Uppfattat, 5885. Är gärningsmannen gripen? Kom.« »Nej.« »5885, klart slut.« Amelia stirrade på det avskalade fingret. Och ringen som verkade så malplacerad. Ögonen. Och den grinande munnen… åh, det där hemska grinet… Hon genomfors av en häftig skälvning. Hon hade simmat bland ormar i sommarlägrens floder och sanningsenligt skrutit med att hon inte skulle ha några problem med bungyjump från en trettio meter hög bro. Men hon behövde bara tänka på att bli instängd… inspärrad, fastbunden, utan att kunna röra sig, för att paniken skulle drabba henne som en elektrisk chock. Det var därför hon gick så fort och det var därför hon körde bil i alldeles för höga hastigheter.

När du rör dig snabbt kan de inte få tag i dig…

Hon hörde ett ljud och spetsade öronen.

Det lät som ett dovt muller som kom allt närmare.

Pappersskräp blåste längs banvallen. Dammoln virvlade upp omkring henne som vredgade andar.

Ett lågt tjut hördes.

Ett 30-tons Amtraklokomotiv dök plötsligt fram ur tunneln.

Det röd-vit-blå stålmonstret närmade sig obevekligt hennes lilla gestalt med en fart av 15 kilometer i timmen. »Stopp! Stanna!« hojtade hon.

Lokomotivföraren verkade döv.

Hon sprang upp på järnvägsspåret, ställde sig bredbent och viftade med armarna. Lokomotivet stannade med ett gnisslande ljud. Föraren stack ut huvudet genom sidorutan. »Ni får inte passera här«, sa hon åt honom.

Han frågade vad hon menade med det. Hon tyckte att han verkade alldeles för ung för att köra ett sådant stort lok. »Det här är en brottsplats. Var snäll och stäng av motorn.« »Vad då? Jag kan inte se några brottslingar«, protesterade han i raljerande ton.

Men Amelia lyssnade inte. Hon såg bort mot en öppning i stängslet på vänstra sidan om viadukten, nära Eleventh Avenue.

16

Det kunde ha varit ett sätt att få kroppen hit ner utan att bli sedd – att parkera på Eleventh och släpa kroppen genom gränden, bort mot stupet. På 37 th Street, gatan som korsade avenyn, hade han kunnat observeras från minst ett par dussin lägenhetsfönster. »Lämna tåget här bara.« »Det går inte.« »Var snäll och stäng av motorn.« »Man stänger inte av motorn på såna här tåg. Den är i gång hela tiden.« »Och ring upp tågklareraren eller nån. Och säg åt dem att stoppa de sydgående tågen också.« »Det går inte.« »Seså. Jag har noterat numret på ert fordon.« »Fordon?!« »Jag råder er att göra som jag säger, och det direkt!« röt Amelia. »Vad händer annars? Blir jag bötfälld?« Men Amelia Sachs var redan på väg mot bergväggen. Med värkande leder började hon mödosamt klättra upp. Hon kände smaken av kalkdamm och sin egen svett på läpparna. Väl uppe sprang hon bort till gränden som hon sett nedifrån banvallen, vände sig om och betraktade Eleventh Avenue och Javits Center på andra sidan. Där var det fullt av människor – åskådare och pressfolk. På en jättestor banderoll stod det »VÄ L KOM NA , F N-DE L EGAT ER ! « Men tidigare på morgonen, när gatan låg tom och öde, kunde gärningsmannen lätt ha hittat en parkeringsplats här och släpat kroppen ner till järnvägen utan att bli iakttagen. Amelia fortsatte fram till Eleventh och betraktade den sexfiliga avenyn med dess täta trafik.

Det var bara att sätta i gång.

Beslutsamt tog hon sig ut bland bilar och långtradare och stoppade de norrgående filerna. Flera bilförare försökte väja undan, och till slut blev hon tvungen att släpa ut soptunnor i vägbanan för att få stopp på trafiken.

17

Ljudet av ilskna signalhorn fyllde den disiga, ångande varma luften, följt av ännu ilsknare rop från bilförarna. Efter en kort stund hörde hon sirenerna från de första polisbilarna sälla sig till oväsendet.

Fyrtio minuter senare vimlade det av uniformerade poliser och kriminalare, fler än vanligt när det skett ett mord, hur vedervärdig dödsorsaken än kunde vara. Men Amelia fick av en annan polis veta att det här var ett känsligt fall som skulle orsaka stora rubriker – offret var en av två passagerare som hade anlänt till J FK-flygplatsen kvällen innan och tagit en taxi in mot staden. De hade aldrig kommit fram. »CNN är här«, viskade den uniformerade polisen.

Så Amelia Sachs blev inte förvånad när hon fick se den ljushårige Vince Peretti, chefen för New York-polisens kriminal­ tekniska avdelning, klättra ner till brottsplatsen och hejda sig medan han borstade av sin tusendollarkostym.

Däremot blev hon förvånad när hon såg honom vinka henne till sig med ett vagt leende i det slätrakade ansiktet. Det slog henne att han kanske tänkte tacka henne för att hon valt bergsklättring framför den betydligt bekvämare stegen för att rädda eventuella fingeravtryck. Hon skulle kanske till och med få beröm. Det vore ett ärofyllt slut på hennes patrulltjänst.

Han synade henne uppifrån och ner. »Ni är ingen nybörjare, antar jag.« »Förlåt?« »Ni är ingen nybörjare, eller hur?« Det var hon ju inte, inte rent tekniskt, fast hon hade bara tre års tjänstgöring bakom sig i motsats till de flesta andra patrullerande poliser i hennes egen ålder; de brukade ha bortåt en tio års erfarenhet. Men hon hade sysslat med lite av varje några år innan hon började på polishögskolan. »Jag förstår inte riktigt, sir.« Hans leende slocknade och han såg irriterad ut. »Ni var förste man på plats här, inte sant?« »Ja, sir.« 18

»Och ni stängde av Eleventh Avenue. Hur kunde ni komma på en sån befängd idé?« Hon kastade en blick på den breda gatan som fortfarande var avspärrad med soptunnor. Hon hade vant sig vid tutandet men märkte nu att det var nästan öronbedövande och att bilköerna verkade kilometerlånga. »Sir, den förste polismannens uppgift är ju att anhålla gärningsmannen, kvarhålla eventuella vittnen, skydda…« »Tack, tack, jag kan reglerna. Ni stängde alltså av gatan för att skydda brottsplatsen?« »Ja, sir. Jag tror inte att gärningsmannen parkerade på tvärgatan. Han skulle lätt ha kunnat observeras från lägenheterna i hyreshusen där. Det verkade uppenbart att han hade valt Eleventh i stället.« »Men där hade ni fel. Det fanns inga fotspår på den sidan om spåren, däremot två spår bort till stegen som leder upp till 37 th Street.« »Jag stängde av 37 th också.« »Det är dit jag vill komma. Det var den enda gatan som behövde stängas av. Och tåget? Varför stoppade ni det?« »Jag tänkte att ett tåg som passerade rakt igenom brottsplatsen skulle kunna förstöra eventuella spår och ledtrådar, eller nåt i den stilen.« »Eller nåt i den stilen?« »Jag uttrycker mig inte särskilt bra, sir. Jag menade…« »Än Newark Airport då?« »Jaa…?« Hon såg sig hjälplöst omkring, men de andra poliserna verkade fullt upptagna med att inte lyssna på utskällningen. »Vad är det med Newark Airport, sir?« »Varför stängde ni inte av den också?« Toppen. Här var alltså någon som gillade att komma med pekpinnar. Amelia knep ihop munnen. Så sa hon så sakligt hon kunde: »Sir, jag bedömde det så att…« »New York Thruway skulle också ha varit ett gott val. Och motorvägarna till Jersey och Long Island. För att inte tala om 19

I-70 ända bort till St Louis. De skulle ha varit troliga flyktvägar.«

Hon böjde lätt på huvudet och såg Peretti stint i ögonen. De var precis lika långa, fast hans klackar var högre. »Jag har fått telefonsamtal från polismästaren«, fortsatte han, »från chefen för hamnmyndigheten, från företrädare för F N :s generalsekreterare, från föreståndaren för den där utställ­ ningen…« Han nickade mot Javits Expo Center. »Vi har sabbat tidsplanen för fredskonferensen och talet som en senator skulle hålla och trasslat till trafiken på hela West Side. Järnvägsspåren låg 15 meter från offret och gatan ni stängde av låg gott och väl 60 meter därifrån och dessutom 9 meter ovanför. Jag tror fanimej inte ens orkanen Eva ställde till en sån helvetes röra.« »Jag tänkte bara att…« Peretti log. Eftersom Amelia Sachs var en vacker kvinna – åren innan hon började på polishögskolan hade hon regelbundet blivit anlitad som fotomodell av Chantelle Modeling Agency – så föll han för frestelsen att ha överseende med henne.

Han kastade en blick på namnbrickan på hennes bröst, vars kvinnliga former bara kunde anas under det skottsäkra kroppsskyddet. »Konstapel Sachs, låt mig ta ett litet skolexempel. Brottsplatsundersökningar är en fråga om avvägning. Det skulle vara underbart ifall vi kunde spärra av hela stan efter varje mord och anhålla tre miljoner människor. Men det kan vi alltså inte göra. Detta sagt bara som en liten upplysning. Ni har en hel del att lära.« »Jag har faktiskt fått förflyttning från min patrulltjänst, sir«, sa hon tvärt. »Från klockan tolv i dag.« Han nickade glatt. »Nå, då så. Men för att undvika missförstånd, så var det väl ändå ert beslut att stoppa tåget och stänga av gatan?« »Javisst, sir«, sa hon beskt. »Det är det ingen som helst tvekan om.« Han noterade det i sin svarta anteckningsbok med snabba, slängiga penndrag.

20

»Ta bort de där soptunnorna nu. Och dirigera trafiken tills allting flyter normalt igen. Är det uppfattat?« Utan ett ord gick hon bort till Eleventh Avenue och började långsamt släpa bort soptunnorna från vägbanan. De passerande bilförarna blängde på henne eller muttrade halvkvävda svordomar. Amelia kastade en blick på sin armbandsklocka.

En timme kvar.

Det ska jag väl klara, tänkte hon med en suck.

21

2 P i l g r i m s fa l k e n landade med häftigt flaxande vingar på fönsterblecket. Solljuset var bländande så här på förmiddagen och det verkade vara stekhett ute. »Där är du ju«, viskade Lincoln Rhyme. Så spetsade han öronen vid ljudet av dörrklockan en trappa ner. »Är det han?« ropade han mot trappan. »Är det det?« Han fick inget svar så han vände sig mot fönstret igen. Fågeln vred på huvudet, en snabb, ryckig rörelse som ändå verkade elegant. Rhyme lade märke till att falkens klor var blodiga.

En gulaktig köttslamsa hängde från dess svarta böjda näbb.

Falken sträckte på sin korta hals och makade sig mot boet med rörelser som snarare påminde om en orms än en fågels. Så släppte den ner köttet i den duniga blå ungens gapande näbb.

Det här måste vara den enda levande varelsen i New York City som inte behöver känna sig hotad, tänkte han. Utom möjligen Gud Fader själv.

Han hörde långsamma fotsteg i trappan. »Var det han?« frågade han sin assistent Thom. »Nej«, svarade den unge mannen. »Vem var det då? Jag hörde ju att det ringde på dörren.« Thom riktade blicken mot fönstret. »Pippin är tillbaka. Titta, det är blodfläckar på fönsterblecket. Kan du se dem?« Falkhonan flyttade sig en aning så att hon kom inom synhåll.

Blågrå, regnbågsskimrande som en fisk. Hon spanade ut över taken. »Hannen och honan håller alltid ihop. Undrar om de gör det hela livet?« funderade Thom högt. »Som gäss?« Rhyme betraktade Thoms vältrimmade unga kropp som 22

stod framåtböjd vid fönstret och kikade på fågelboet genom den smutsiga fönsterrutan. »Vem var det?« upprepade Rhyme. Det irriterade honom att den unge mannen försökte slingra sig. »En besökare.« »En besökare? Ha!« fnös Rhyme. Han försökte erinra sig när det sist hade varit någon där på besök. Det måste ha varit gott och väl tre månader sedan. Vem hade det varit då? Den där reportern kanske, eller hans avlägsne kusin. Nej, Pete Taylor, en av hans ryggmärgsspecialister. Och Blaine hade varit där flera gånger. Men hon var förstås inte någon besökare. »Vad kallt det är här inne«, klagade Thom. Med ungdomlig otålighet gjorde han en ansats att öppna fönstret för att släppa in lite värme. »Öppna inte!« befallde Rhyme. »Tala nu om vem i helvete det var som ringde på dörren.« »Det är ju iskallt här.« »Du stör fågeln. Skruva ner luftkonditioneringen i stället.

Jag kan skruva ner den.« »Vi var här först«, påpekade Thom och sköt upp den stora fönsterrutan lite till. »Fåglarna var väl medvetna om dig när de byggde bo här.« Falkparet vred huvudet mot det gnisslande ljudet och blängde på Thom. Det var deras vanliga sätt att iaktta saker och ting. Att fientligt borra blicken i dem. De stannade kvar på sitt fönsterbleck där de härskade över anemiska ginkgo­ träd och parkerade bilar på andra sidan gatan. »Vem var det?« upprepade Rhyme otåligt. »Lon Sellitto.« »Lon?« Vad har han här att göra? tänkte Rhyme.

Thom lät blicken fara över rummet. »Det ser för jävligt ut här inne.« Rhyme hade en djupt grundad aversion mot städning. Han gillade inte uppståndelsen, folk som flyttade på hans saker och 23

det irriterande ljudet från dammsugaren. Han var nöjd med allt som det var. Det här rummet, som han kallade för sitt kontor, var beläget på andra våningen i hans Upper West Side-radhus med utsikt över Central Park. Rummet var stort, cirka 60 kvadrat­ meter, och praktiskt taget all golvyta var upptagen. Ibland slöt han ögonen och låtsades att han kände lukten av olika föremål i rummet. De tusentals böckerna och tidskrifterna, de farligt lutande staplarna med fotokopior, T V:ns heta transistorer, de dammiga glödlamporna, anslagstavlorna av kork. Lukten av vinylplast, peroxid, färg, inpyrda stoppade möbler.

Tre olika sorters whisky.

Förbannade fåglar. »Jag vill inte träffa honom. Säg att jag är upptagen.« »Han har en ung polisman med sig. Ernie Banks. Nej, det är väl den där basebollspelaren? Du borde verkligen låta mig få röja upp lite här. Man märker aldrig hur skitigt det är förrän folk kommer på visit.« »Kommer på visit? Kors, det låter nåt, det. Viktorianskt. Säg åt dem att dra åt helvete. Det låter förstås inte lika viktorianskt.« Ser för jävligt ut…

Thom menade rummet men Rhyme antog att han även avsåg sin chef.

Rhymes hår var svart och tjockt som en tjugoårings – trots att han var dubbelt så gammal – men det var rufsigt och ovårdat, i stort behov av både tvättning och klippning. Han ståtade med en tre dagar gammal svart skäggstubb, och han hade vaknat av att det kliade envist i örat vilket tydde på att håren där också behövde klippas. Naglarna var långa på både fingrarna och tårna, och han hade haft samma kläder på sig i en hel vecka nu – en prickig pyjamas som verkligen sett sina bästa dagar. Ögonen var smala och mörkbruna i detta ansikte som Blaine vid flera tillfällen hade sagt var nästan lite för snyggt för en kille som han. »De vill prata med dig«, fortsatte Thom. »De säger att det är mycket viktigt.« 24

»Härligt…« »Du har inte träffat Lon på närmare ett år.« »Det behöver väl inte innebära att jag vill träffa honom nu.

Har du skrämt i väg fågeln? I så fall ska du få med mig att göra.« »Det är viktigt, Lincoln.« »Mycket viktigt, tyckte jag du sa. Var håller den där doktorn hus? Han kan ha ringt. Jag slumrade till förut. När du var ute.« »Du har varit vaken sen klockan sex.« »Nej.« Rhyme tänkte efter. »Jag vaknade, jovisst. Men sen slumrade jag till. Har du kollat telefonsvararen?« »Ja. Det fanns inget meddelande från honom.« »Han sa att han skulle komma nu på förmiddan.« »Klockan är ju bara lite över elva. Vi kanske ska vänta med att larma sjöräddningen. Eller vad säger du?« »Har du pratat i telefon?« frågade Rhyme tvärt. »Han kan ju ha ringt medan det varit upptaget.« »Jag pratade med…« »Har jag sagt nånting? Nu är du sur. Jag sa inte att du inte får prata i telefon. Det är klart att du får. Det har du väl alltid fått?

Poängen är att han kanske ringde medan det var upptaget.« »Nej, poängen är att du vill jävlas.« »Se där – vad var det jag sa? Det finns visst nåt som heter ›samtal väntar‹. Som gör att man kan ta emot två samtal på en gång. Man hör om det är nån annan som ringer medan man pratar. Jag önskar att vi hade det. Vad vill gamle Lon nu då?

Och hans vän, basebollspelaren?« »Varför inte fråga dem själv?« »Jag frågar dig nu.« »De vill träffa dig. Det är det enda jag vet.« »Om nåt väl-digt vik-tigt.« »Lincoln«, suckade Thom. Den unge mannen körde fingrarna genom sitt ljusa hår. Han var klädd i beiga chinos och vit skjorta med en blåblommig, perfekt knuten slips. När Rhyme hade anställt Thom ett år tidigare hade han sagt att han gärna fick ha jeans och T-shirt om han ville. Men Thom hade varit 25

oklanderligt klädd från första dagen. Rhyme visste inte om det var därför han bestämt sig för att behålla den unge mannen, men det hade kanske varit en bidragande orsak. Ingen av Thoms företrädare hade stannat i mer än sex veckor. De hade antingen slutat självmant eller fått sparken. »Okej, vad sa du till dem då?« »Jag sa att jag behövde några minuter för att se till att du var presentabel och att de kunde komma upp sen. En kort stund.« »Jaså, det gjorde du? Utan att fråga mig? Hyggligt av dig.« Thom gick bort till dörröppningen och ropade nerför den smala trappan: »Var så goda och stig på, mina herrar.« »De berättade nånting för dig, inte sant?« frågade Rhyme. »Hur skulle det vara om du klämde fram med det?« Thom svarade inte, och Rhyme såg de två männen dyka upp i trappan. När de steg in i rummet var det Rhyme som först tog till orda. »Dra för gardinerna«, sa han till Thom. »Du har redan stört fåglarna tillräckligt som det är.« Vilket i själva verket betydde att han hade fått nog av det olidliga solskenet.

Stum.

Det värsta var den otäcka, klistriga pakettejpen över munnen som gjorde att hon inte fick fram ett ord. Den fick henne att känna sig ännu mer hjälplös än handklovarna som skar in i huden. Och hans hårda grepp om hennes överarmar.

Taxichauffören hade fortfarande rånarhuvan på sig när han ledde henne längs en smutsig, våt korridor kantad av en massa rör och ledningar. De befann sig i källaren till en kontorsbyggnad, var hade hon ingen aning om.

Om jag bara kunde prata med honom…

T. J. Colfax gillade att spela högt. Att förhandla.

Pengar? Är det pengar du är ute efter? Jag kan skaffa fram massor med pengar. Säckvis med pengar! Hon tänkte tanken ett tiotal gånger medan hon försökte fånga hans blick, som 26

om hon med hypnotisk viljekraft kunde få orden att tränga in i hans tankar.

Snälla… bad hon tyst och började tänka på hur hon skulle bära sig åt för att få ut sina 401.000 som hon sparat ihop till pensionen. Åh, snälla…

Hon tänkte på kvällen innan: hur han vänt sig om efter att ha tittat på fyrverkeriet, dragit ut dem ur bilen och satt handbojor på dem. Hur han tvingat ner dem i bagageutrymmet och kört därifrån. Först över ojämna kullerstenar och sprucken asfalt, därefter över jämn gatubeläggning och sedan längs gropiga grusvägar. Hon hörde det alldeles speciella, lite gälla ljudet från däck som rullade över en bro. Fler svängar, fler skumpiga vägar.

Så hade bilen äntligen stannat och föraren klivit ur, antagligen för att öppna en grind eller en port. Det verkade som om han kört in i ett garage. Borta var stadens alla ljud, nu hördes bara bilmotorns brummande som ekade i det slutna rummet.

Så öppnades bagageluckan och mannen drog ut henne.

Han slet av henne diamantringen och stoppade den i sin ficka.

Så ledde han henne längs flagnande väggar med bleknade målningar av spöklika ansikten, ögon som stirrade på henne. Ögonen hos en slaktare, en djävul, tre gråtande barn. Han släpade ner henne till ett unket källarrum och slängde henne på golvet. Så klampade han uppför trappan och lämnade kvar henne där i mörkret, ett mörker som var fyllt av den kväljande stanken av ruttet kött och gamla sopor. Där blev hon liggande i flera timmar. Sov lite då och då och grät en hel del. Hon hade plötsligt blivit väckt av ett högt ljud, som av en explosion, någonstans i närheten. Så följde ytterligare några timmars orolig slummer.

För en halvtimme sedan hade han kommit och hämtat henne.

Lett henne tillbaka till bilen, tvingat ner henne i bagageutrymmet igen och kört därifrån. Efter cirka tjugo minuter hade de kommit hit. Var nu det var.

Nu var de på väg in i ett dunkelt källarutrymme. I mitten 27