9789177017578

Maria Gripe

Josefin

ISBN 978-91-7 701-757-8 © Maria Gripe, 1961 / 2 01 7 Redaktion: Pietro Maglio Illustrationer: © Harald Gripe, 1961 / 2 01 7 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Rasmus Pettersson Typsnitt: Minion & H MS Gilbert Tryck: ScandBook, EU, 2 01 7

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

n i f ose

M A R I A G R I PE

J

illustrerad av

H A R A L D G R I PE

1 E G E N T L I G E N heter hon ju inte Josefin. Inte Johanders-

son heller.

Hon heter Anna Grå.

Det är ett ganska vackert namn, om man passar för det. Men hon är för liten, tycker hon. Att heta Anna Grå känns nästan som att gå omkring i för stora skor, man får dem inte med sig, man tappar dem. Och man får ha dem i garderoben, tills man växer i dem.

Så kan man göra med namn också, som man inte får med sig. Hon gjorde så i alla fall.

Hon lärde sig skriva A N NA GR Å . Sen skrev hon det med jättebokstäver på botten av en pappkartong, lade locket på och gömde den längst in i garderoben.

Så där står Anna Grå nu och väntar på att hon ska växa i henne.

Under tiden måste hon ha ett annat namn! Och det är inte svårt att hitta, när det finns så många.

Sitt första namn ska man vara så ensam om som möjligt. Det andra får hur många som helst ha.

Josefin heter ingen i byn.

Men Johansson och Andersson heter de flesta. Slår man ihop dem blir det Johandersson, och då får man dubbelt så många.

5

Josefin Johandersson – – – ett fint och roligt namn, som man blir glad av att heta.

Josefin är en, och ingen annan, men Johandersson hör ihop med tusen, tusen.

Just så ska det vara.

Josefin Johandersson vill hon heta.

Och sen finns Anna Grå inte mer. Hon glöms bort hon.

Manda är det som lagar maten i Prästgården, där Josefin bor. Det är en betydande person.

Medan hon rör om i sina rykande grytor eller knådar sin deg, brukar hon berätta för Josefin sällsamma ting – mest om Världen och Människan.

Ibland säger hon att världen är så stor, och människan så liten. Och med stora ord berättar hon om människans litenhet på den väldiga jorden.

Josefin lyssnar med samma förtjusta undran varje gång.

Det är inte lätt att förstå vad Manda menar. Alla kan ju se att Manda inte är särskilt liten. I Prästgården finns ingen som är större. Mandas armar och händer är de väldigaste Josefin sett. Ändå försäkrar Manda, att hon är en mygga på jorden, ett hjälplöst litet kryp, en prick.

Josefin kan inte ta ögonen från Manda.

Rund som en prick är hon visserligen, men någon särskilt liten prick är hon inte. Och något mindre hjälplöst än Manda har Josefin svårt att tänka sig.

Hennes röst är ingen myggröst, så mycket är säkert.

Det är den röst som hörs allra bäst i Prästgården.

Ja, Manda är då full av gåtor.

6

En annan gång kan hon sucka och säga, att världen, den blir bara mindre och mindre. Detta händer ofta när hon bläddrar i tidningen.

– Krymper den? frågar Josefin.

– Ja just, säger Manda, för var dag som går krymper den ihop.

– Som min blå tröja gör i tvätten?

– Ja just…

Det låter ju förskräckligt. Den blå tröjan kan Josefin inte ha längre, så liten har den blivit. Håller det på att gå samma väg med världen?

– Kan vi växa ur den, Manda? frågar Josefin.

7

– Vad då?

– Världen, håller den på att bli för liten för oss?

– Just, säger Manda, Josefin, hon är klok som en profet, hon.

Sen blir Manda borta i tidningen, men Josefin har blivit orolig.

– Vad ska vi göra då? säger hon och drar undan Mandas tidning. Om vi inte får rum?

Mandas glasögon åker ner på nästippen, hon ser tryggt på Josefin.

– Ingen fara, säger hon. Vi blir allt mindre vi med ser Josefin.

Storögd ser Josefin på Mandas mäktiga person.

– Krymper Manda också?

– Det är klart det. Världen, ser hon, är bara en liten stjärna bland alla andra små stjärnor i det blå. Och vi är som små dammkorn allihop. En vacker dag kanske vi flyger till månen också, ingen vet…

Så resonerar Manda och Josefin i prästgårdsköket, och Josefin blir mer och mer på det klara med att det är en besynnerlig värld hon lever i.

Man kan inte veta något om den.

Alla påstår till exempel att den är rund som en boll.

Men var och en kan ju se att den är platt.

Men stor eller liten, platt eller rund, en sak är säker: gammal är den.

Kyrkan är också gammal, så gammal att ingen vet vem som byggde den.

– Och det är inte lönt att grubbla över den saken, säger

8

Manda. Såna här gamla körkor, di byggs nog inte. Di växer upp av sig själva. Se på taket! Ser det inte ut som det stigit direkt ur jorden?

Jo, det gör det faktiskt.

Kyrkan ligger tvärs över vägen. Bredvid den står en klockstapel med två stora klockor som ringer så det dånar, så luften darrar och går i vågor. Så har det dånat i många hundra år. Och när himlen är blå stiger klangen rätt upp, stiger högt som en svala. Men när himlen är grå, då slår den tung och mullrande som åskan i backen.

Josefin är inte rädd för klockorna. Hon är så van vid dem. Hon har hört dem sen hon föddes.

Bakom kyrkan ligger en äng. Där finns också klockor, men de är små och blå och ringer så tyst att de knappt hörs. Fast Josefin säger att hon hört dem. Klockängen kallas ängen. Och där är allting nytt, blommorna och gräset, de blir nya varje år.

9

Annars är allting gammalt. Lindarna i allén och eken i hagen. Eken är urgammal, det är hål i den.

Och Prästgården är gammal förstås…

Inomhus också – sängen hon ligger i, stolen hon sitter på, bordet och soffan och byrån i Josefins rum. Det är gammalt allt.

Och Manda. Gamla Manda säger de ju ibland.

Josefin har sex syskon. Men de är stora och bor inte i Prästgården längre, utom Agneta som ska gifta sig snart.

Visste man inte att de var hennes syskon, skulle man kunna tro att de var vanliga tanter och farbröder, tycker Josefin, för så stora är de, syskonen. Josefin själv är sex år och blir sju i vinter.

Hon är liten till växten, och ingen vill tro att hon ska börja skolan till hösten. Men se det ska hon!

Det vore väl för illa annars! Hon som är både faster och moster! Och var det redan innan hon föddes!

Ska då ett par av syskonbarna gå i skolan redan, men inte hon, deras faster?

Det är Pappa Far som är präst i kyrkan.

Han har fyllt många år vet Josefin. Inte hur många precis, det är inte hundra, fast fler än man kan räkna är det. Men det spelar ingen roll, för han blir inte gammal av sina år.

Fast ibland låtsas han gammal, i synnerhet för Josefin.

Som den gången han kom och ville att hon skulle säga Far i stället för Pappa.

– Du som är så liten och har så gammal pappa, sa han

10

och gjorde sig gammal och allvarlig.

Josefin bara skrattade, men han var envis. Hon skulle säga Far, sa han. Han är lång och smal, hans ansikte svävar högt över Josefins. När hon sa Far var det som ansiktet sakta steg ännu högre, som man aldrig skulle nå det mer.

Då kom hon på att säga Pappa Far, och det gick han med på.

Att säga Pappa Far känns som att hålla i en ballong.

Pappa är snöret och Far ballongen. Finge hon inte säga Pappa före Far, skulle det kännas som att släppa snöret och låta ballongen segla rakt upp i skyn.

Detta är särskilt farligt med Pappa Far som är präst och tänker mycket på himmelen.

För det mesta får man inte störa honom. Två stora bruna dörrar är nästan alltid stängda till hans rum. Dem får man inte öppna. Förresten kan hon inte. Handtagen är stora och tunga; man kan hänga i dem utan att de går upp, fast det gör hon inte mer, det var när hon var liten.

Men dörrarna är som en del av Pappa Far, det är tryggt bara att stå där och veta att han finns innanför.

Där sitter han och skriver på sin predikan. Predikan kallas hans Stora Prat i kyrkan på söndan. När han pratar alldeles ensam, och ingen får avbryta honom, ingen, för då pratar han om Gubben Gud. Vem Gubben Gud är vet alla. Han är gamlast på jorden och gamlast i himlen. Han är gamlare än allt som finns, för han fanns först och gjorde alltihop alldeles ensam. På bilderna ser han också gammal och trött ut. Josefin har en egen bild av honom i en bok som hon fått av Pappa

11

Far. Det är en fin gubbe med vitt hår och skägg. Josefin kallar honom Gubben Gud. Men Gubben Guds pojke, honom var det synd om.

Han växte för fort, så han var nästan aldrig liten, bara baby var han ett slag. Men hux flux blev han stor och fick väldiga bekymmer. Han hann aldrig leka, så fort gick det. Till slut flög han till himlen – precis som en ballong utan snöre.

Ibland tänker Josefin på sina egna syskon. Gick det lika fort för dem att bli stora? Stackarna – hann de kanske aldrig leka heller?

Och hur ska det gå med henne själv? Hon vill leka länge… länge…

12

2 – DU tänker bara på dig själv, snyftar Agneta och kör ut

Josefin. Jag vill inte se dig. Du är stygg! Ut med dig!

Dörren slår igen, och Agneta stortjuter där inne.

Djupt sårad går Josefin nerför trappan.

Stora är dumma. Agneta dummast. Men det var en gång för inte så länge sen som Agneta var snäll. Det var innan hon träffade Erik, som hon ska gifta sig med nu.

Då hade hon alltid tid med Josefin. Den där Erik har förstört allting.

Aldrig skulle Agneta bråkat för så lite förr i tiden. Hon skulle ha skrattat åt det. Är det något att lipa för, att Josefin klippt några fjärilar av hennes brudslöja? Hur skulle hon kunna veta att det var en brudslöja förresten? Såna massor av olika tyger som ligger överallt i Agnetas rum! Och som de klipper och klipper dagarna i ända, både mamma och Agneta och fröken Blom, sömmerskan! Stora bitar klipper de också!

Men hon hade bara klippt sju små bitar. Vem som helst kan intyga att det inte går åt mycket tyg till en liten fjäril.

Inte till sju heller.

Och detta skulle inte Agneta unna henne! De sju små hålen i slöjan syns ju knappt, så mycket tyg är det i den.

Aldrig kunde hon tro att Agneta var så snål.

Och så påstår hon att Josefin bara tänker på sig själv!

13

Det är verkligen orättvist. Josefin hade tänkt ge alla i hela huset var sin fjäril! Till och med Erik, fast hon egentligen inte gillar honom. Det var därför hon tog sju stycken. En skulle hon ha i reserv i fall någon misslyckades för henne. Det är minsann inte så lätt att sy fjärilar som de tycks tro.

Men nu ska de inte inbilla sig att de får några. Josefin ska gömma dem – allihop.

Stora är barnsliga och snåla. Alla håller med Agneta.

Nu sitter de där inne och tröstar och daltar med henne som om hon var en baby. Både mamma och Manda och fröken Blom. Men Agneta bara lipar värre och värre. Bara för att de ska tycka synd om henne förstås.

Josefin är det ingen som bryr sig om. Bortglömd och utkörd är hon för sju fattiga små fjärilars skull. Aldrig att de tycker synd om henne, för hon har ju inte så lätt att ta till lipen som somliga andra har!

Men de ska inte behöva se henne mer. De ska få ångra sig. Hon ska allt försvinna.

Hon ska allt…

Det är ännu morgon, en sprittande vårmorgon i maj månad.

Luften är full av ljud. Humlesurr och fågelkvitter.

Rungande rapp av mattpiskor. Människor skrattar och ropar till varann nere i byn. En pojke visslar, en flicka sjunger, en mjölkkärra knirkar och skramlar med tomma flaskor.

14

Alla verkar glada. Det gör Josefins sorg bara tyngre.

Där går hon alldeles ensam på den dammiga lands­ vägen. Bort från Prästgården för alltid.

I handen bär hon en liten väska med tre borstar i; en för tänderna, en för håret och en till skorna. Det är hennes toalettsaker. Man måste ju hålla sig ren och snygg även om man har rymt. Skorna blir så dammiga av att jämt gå.

Håret är så tunt, så det måste borstas morron och kväll, säger mamma. Änglafjun, brukar Pappa Far kalla det. Vid den tanken snyftar Josefin häftigt, han har sett änglafjunet för sista gången nu.

I väskan ligger också ett par skorpor, en halv tub kaviar, tre kokta potatisar och en kall pannkaksbit.

En mycket sliten och sorgsen apa är också med. Han fick följa med för han är lika illa däran som Josefin själv.

En glad och frodig nalle hade inte passat som reskamrat denna sorgens dag.

Josefin går förbi skolan där hon skulle börjat till hösten.

Nu kan hon inte det. Hon ser länge på den, stannar ett ögonblick vid grinden: – Ajö skola, läspar hon vemodigt. Ajö alla fröknar och barn där inne. Jag kommer inte i höst, för jag måste börja arbeta som fattiga barn förr i tiden. Ingen bryr sig om mig mer…

Hon nickar sorgmodigt och går vidare. Genom byn – ut ur byn.

Hon möter många som hon inte känner och många som nickar åt henne. Men hon bara ser på alla med sam-

15

ma allvarliga blick. En blick som vill säga: Här går jag ett ensamt och olyckligt litet barn, som körts hemifrån av hårda föräldrar och elaka syskon.

Men ingen förstår detta; alla skyndar vidare.

Barn ilar förbi, eller barn står och gapar och glor längs vägen. Somliga med glass, äckligt nog. Men med eller utan glass, henne bryr sig ingen om.

I en vägkrök stannar hon. I en backe en bit ifrån sitter två tjocka och mätta barn och bälgar i sig sockerdricka.

Runt omkring dem ligger feta smörgåsar och bullar och chokladkakor.

Josefin glider ner i diket och öppnar sin väska. Med beslöjad blick går hon igenom innehållet: – Ett litet fattigt barn jag är, viskar det i henne medan hon ser på röran i väskan. Men tappert.

Hon spritsar en röd kaviarslinga på pannkaksbiten och håller på att storkna. Pannkakan hamnar i diket. Så har hon alltså bara potatisen och skorporna och det lilla som är kvar i kaviartuben…

Sen kommer svälten.

Och sen kommer väl också natten, mörk och svart och kall. Hon kommer att gå där blek och darrande av svält och kyla.

Sen kanske hon inte får något arbete, för hon ser så klen och mager ut och duger inget till.

Sen ja – sen dör hon nog.

Då blir det riktigt rätt åt dem hemma. Då får de ångra sig allihop. Efter den betan får man hoppas att de slutar bära sig så här illa åt mot henne.

16

Något upplivad av den sista tanken slår Josefin ihop väskan med det sorgliga innehållet och tar ett kliv ur diket.

Men gräset är halt, hon halkar och hamnar rätt i sörjan på dikesbotten.

Med lervällingen rinnande kring knäna och de feta barnen flinande i backen avlägsnar hon sig. Det sista hon hör är ett ljudligt prassel av chokladpapper. Måttet är rågat. Nu är hon färdig med allt. Det finns gränser för tapperhet också!

Men inte för olyckor tycks det!

I nästa ögonblick ligger hon pladask på vägen framför en cykel.

Av cykeln hoppar en gammal gumma och vojar sig högljutt: – Kära hjärtanes sånt elände! Såg hon inte cykeln? Voj voj, hur geck det? Så det kan svänga te sig i en hast…

17

Josefin plirar på gumman med blå blick i ett randigt ansikte.

Det kan gott vara en häxa. I själva verket är detta troligast. Men vad gör det? En olycka mer eller mindre spelar så liten roll, när man varit med om så mycket som hon.

Och det kunde just vara rätt åt dem hemma, om hon blev tagen av en häxa också.

Därför följer Josefin tigande med gumman, när hon föreslår det. Hon bor alldeles i närheten, säger hon.

De viker av från vägen, över ett gärde, in i skogen, en slingrig mörk stig, gumman först, Josefin sen.

Gumman leder sin cykel med en stor låda på pakethållarn och en stor korg på styret. Det är något mystiskt med lådan och korgen.

Lådan har små hål överallt som det piper hemskt ur. I korgen hörs krafsande ljud.

18

Gumman pratar hela tiden. Josefin förstår nog, att det är för att överrösta ljuden från korgen och lådan.

Men det är kloka saker gumman säger. Hon tycks veta precis vad Josefin helst av allt vill höra nu: hur synd det är om henne.

– Vojojoj då, stackane mej då! En sån ensam liten en!

Hur kan det komma sig, tro? Har di övergivit henne, kraken, hon som är så liten…

Josefin svarar inte ett ljud. Men öronen hennes står på skaft. Gummans ord lägger sig som bomull kring hjärtat. Äntligen någon som tycker synd om henne också! Må vara att det är en häxa. En del får vara glada för lite här i världen, tänker hon med bitter tillfredsställelse.

När de gått mycket långt, tycker Josefin, öppnar sig en glänta i skogen, ett grönt fält, som de går runt och kommer till en stuga på andra sidan fältet. Där bor gumman.

19

3 G U M M A N lutar cykeln mot stugväggen, lossar lådan och

korgen och ställer dem på marken.

Hon lägger armarna i kors över bröstet och tar en överblick av Josefins person. Josefin ser stadigt tillbaka.

I detta ögonblick är hon övertygad om att det är en häxa hon har framför sig. Gumman är mager och knotig, armbågarna är vassa under koftan, hakan spetsig, näsan krokig, ögonen sticker. Men rösten är len.

– Hon säger ju inge, fleckkraken. Vad heter hon för slag?

Rädd är Josefin inte, men hon betänker sig innan hon svarar. Har hon inte hört någon gång, att det är farligt att säga häxor sitt namn? De behöver bara veta det för att kunna göra en illa. Så är det, men vad gör det henne nu; nu kvittar det mesta. Hon är redan i häxans våld.

– Josefin Johandersson, säger hon oförskräckt.

– Det var könstigt, säger gumman, stoppar ena lillfingret i mun och suger i en ihålig tand, medan hon fixerar Josefin.

– Ja, det var könstigt, upprepar hon, jag tyckte precis hon var av körkoherdens. Då är hon inte minsta prästabarnet då?

– Jo, nickar Josefin. Det är inte lönt att neka till.

Gumman stöter upp ett skratt ur sin magra hals. Axlar­

20

na hennes rycker. Josefin stirrar fängslad av synen; så skrattar ingen hon hittills mött.

– Höhö, hon skulle skoja med tanten förstås, men se Judit Lyra lurar man inte så lätt. Jaa, jag heter tant Lyra jag, och gubben som hålls ute på fältet och mockar är bror min och heter Justus, tillägger hon som förklaring.

Josefin följer hennes långa pekfinger och ser en gubbe långt ut på fältet, hon säger inget, men gumman fortsätter: – Nå, vad säger di hemma hos prästens då, när hon tjyttar ikring på vägarna så här?

– Ingenting, svarar Josefin trotsigt. De har kört ut mig.

De vill inte se mig mer.

– Vojojdå, suckar gumman, det kan jag väl aldri tänka mig.

– Jo, säger Josefin.

Då sätter sig gumman på kökstrappen och drar ner Josefin bredvid sig. Hon tar upp en påse karameller ur klänningsfickan och ger Josefin en näve.

– Sitt här när tant Lyra och berätta alltihop. Det var välle för dant ändå! Hon suger i sin tand igen. Hon har den vanan, och det bara ökar Josefins intresse för henne.

Den ihåliga tanden är lite större än de andra, ser Josefin.

Just en sån tand har ingen annan hon känner.

Josefin stoppar mun full, tuggar karameller och berättar dystra ting.

Nej, de vill inte ha henne längre. Egentligen har de nog aldrig velat ha henne. Hon förstår det nu.

Mun går. Gumman frågar försiktigt och prasslar fram fler karameller. Jo då, de slår henne också. Och drar i håret.

21

Det är därför det är så tunt. Se, så tunt det är!

Gumman tittar: voj voj, suckar hon i ett.

Josefin får mun full igen, tuggar, berättar. Ja, hon måste ut och ta sig ett arbete som barna förr i världen. Hur ska hon annars få mat?

Allt hon äger finns i den lilla väskan. Hon öppnar väskan och visar det fattiga innehållet. Mer vågade hon inte ta med sig. Då skulle de smällt henne.

– Inte kan di välle va så grömma mot en som är så liten? säger gumman.

– Jodå, ändå grymmare, säger Josefin och vet snart inte vad hon ska dra till med för att göra rätt för karamellerna.

Det finns mycket kvar i gummans påse. Ju mer Josefin berättar, ju mer karameller får hon. Och ju mer karameller hon får, desto mer kan hon också hitta på att berätta.

Det är tydligt att häxan är intresserad av hennes öde.

Hon hör verkligen på. Det gör de nästan aldrig hemma.

Eller också påstår de att hon narras.

– Snåla är de också, säger Josefin upplivad av ännu en näve karameller. Jag får aldrig nåt gott och inga leksaker.

Apan är det enda jag har, och han har alla syskona haft när de var små. Titta så han ser ut!

Det kvittrar när gumman suger i sin tand.

– Ja, si di är för gamla för te ha småbarn. Det har jag alltid sagt. Och far hennes, han svävar ju så pass opp i det blå så…

Josefin tycker inte om gummans sätt att tala om Pappa Far. Han har ju inte alls med saken att göra. Inte mamma heller, och inte Manda. Det är ju Agneta som är dum, men

22

det brukar hon inte vara. Egentligen är det Erik. Josefin ska just förklara detta, när de blir avbrutna. Utan att de hört honom står plötsligt gummans bror där. Han är stor och svart och kastar en bred skugga över Josefin.

– Sir ut te å bli regn, säger han och spanar uppåt. Det vore då välbehövligt efter den torra våren.

Gumman reser sig och spanar också mot skyn.

– Det är åska i luften. Jag har haft det i huve hela morron. Vi får nog en skur.

– Feck du med typpera från byn? frågar gubben. Han tar en pris snus. Josefin ser han inte åt.

– Ja då, säger gumman och går fram till lådan med hål i. Här är di. Jag glömmer ju allt för fleckungens skull. Det är prästens minsta. Di är så lea ve na hemma, så det är rent förskräckligt.

Men gubben bryr sig inte mer om Josefin för det.

– Gi hit en tång, så jag får opp lådan, säger han och spottar ut snuset i en brun stråle.

Gumman snor i väg efter tången. Och i nästa minut går locket av lådan, och massor av små duniga kycklingar springer pipande om varann.

– Di ser feta och fina ut, säger gubben och tar en pris till. Å fetare ska di bli. Sen tar han lådan för att gå i väg med den, men gumman hejdar honom. Hon lyfter upp korgen som stått bredvid.

– Stina undra om du ville ta hand om di här. Di var så stora när di fann dem, så hon lir inte görat själv.

Gubben fräser ut snuset.

23

– Ska det inte finnas folk på närmre håll som kan göra åv med ett par kattkräk…

– Sch-sch, tystar gumman och ser osäkert på Josefin.

– Det är då ynkligt. Ja, jag får välle ta dem sen.

Han går med sin låda, småmuttrande för sig själv.

– Si fruntimmer, sånt fjäsk…

Josefin spänner blicken i gumman.

– Är det kattungar i korgen?

– Nja-ej, svarar gumman och flackar med blicken. Hon sträcker ut händerna och känner efter regn.

– Ja minsann, han får rätt, pratar hon på, det vore då välsignat på all torkan. Det duggar. Känn bara! Nu skyndar vi oss in medsamma…

Hon snor åt sig korgen och kör in den under farstubron,

24

så långt hon når. Det krafsar och smågnäller under locket.

Sen puffar hon beställsamt in Josefin i köket.

Och Josefin följer med, säger inget, men tankarna mal. Världens ondska är stor. Vad ont ska drabba de små krafsande liven i korgen? »Göra åv med dem« betyder det – att döda dem? Hon har för sig det. Hon tittar i smyg på gumman.

– Nu ska vi ha kaffe och färska bullar. Och goa kaker har jag, så här blir festligt, säger hon och donar och far omkring som ett torrt skinn i köket. Hade jag bara vetat att vi skulle få så fint främmat i stugan, skulle jag bakat tårta, det skulle jag, men nu får det bli en annan gång.

Regnet har tagit i och slår mot rutan. Josefin grubblar.

Gumman pratar.

– För hon kommer väl tebaka te tant Lyra när di blir för svåra ve na hemma. Hon är alltid välkommen, ska hon veta.

Josefin grubblar. Nu vet hon precis hur hon ska göra.

Bara hon kunde få ut gumman ur köket…

Gumman sätter fram koppar på köksbordet; till sig, till Josefin, till bror Justus. Kaffet puttrar på spisen och skickar ut sura ångor. Det ger Josefin en idé.

– Jag får inte dricka kaffe, säger hon stillsamt.

– Jistanes, säger gumman. Såna idéer. Men det rår hon inte för. Det är andra som bär skulden. Di är välle snåla på bönerna förstår jag.

Hon går fram till fönstret, sätter lillfingret i mungipan, suger tand. Står så en stund och stirrar på regnet.

– Det håller nog opp snart. Jag har både saft och mjölk

25