9789177016878

C h r i s t i n a Ou z ou n i d i s Budbärare

Citat: »Det brinner. Det är solen som brinner.

Så lång tid som det tar att bränna en sol.« I nger Ch r ist e nse n, Det »Aprikosträden finns, aprikosträden finns« »Cikadorna finns« I nger Ch r ist e nse n, Alfabet

ISBN 978-91-7 701- 687-8 © Christina Ouzounidis, 2 015 [Budbärare] & 2 016 [Flyktdjur] Citatet ur Inger Christensens Det i översättning av Marie Silkeberg, citaten ur Alfabet i översättning av Ida Linde & Marie Silkeberg Omslagsfotografier: © Natalia Evelyn Bencicova, 2 017 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Markus Hedström Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, EU, 2 01 7

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

Christina Ouzounidis

Budbärare En monolog

4

Tid Den tid där pjäsen utspelar sig.

Ett efter och ett före, d. v. s. ett inför, inför ett val, d. v. s. ett inför ett oavbrutet bortval.

Plats Den plats där pjäsen utspelar sig.

Ett spegelstadium. Ett på gränsen till, ett på ena och / eller andra sidan.

5

6

M e n nu har jag ingen liten hund. Och alla mina vittnen har sina egna minnen att handskas med, inte bara mitt.

Alla mina uttolkare har sig själva att hantera, sin egen blick, sina egna minnen. Inte bara mitt. Därför känner jag inte igen mig själv. Människor har så mycket minne att handskas med, vi undkommer inte det. Jag vill inte förenkla det där med minnet, det måste jag klargöra. Minnet är det enda vi har, det enda som håller oss kvar i världen. Men jag undkommer det inte även om det inte är mitt. Det är inte mitt, det är bara det jag vill säga. Jag känner inte igen mig.

Den som inte känner igen sig finns, det är väl klart hon finns, om än inte under själva igenkänningsförsöket. Då fluktuerar hon så förskräckligt, skvalpar mellan motsatserna, mellan ­bestämningarna. Och jag har ingen liten hund som gör det och ni har lika mycket att handskas med hos er själva som jag har med mig och det får mig att tappa fotfästet. Ni blandar ihop mig, ni oroar. Jag vet inte men ni oroar. Syns jag? Jag vet inte längre. Igenkänningen är inte tillförlitlig.

Att känna igen är inte detsamma som att finnas. Bara detta att behöva… Det är inte detsamma som att finnas, tvärtom.

Den där frågan som har dykt upp, den utplånar. Jag är hemma, så mycket vet jag. Det här är väl mitt hem. Antar jag. Man får ha två. Flera. Man får känna sig hemma så fort man hittar en sten att sätta sig på med sitt anteckningsblock.

Där allt uppstår och kommer vidare. Nej, uppstår. Det finns inget vidare. Det har blivit akut. Och sedan döden.

Det kan inte vänta längre. Jag vet inte om jag kan hitta fler omskrivningar, ringa in det från fler håll. Och jag vet, vi kan inte ställa oss här och tala rakt på sak, säga det rakt ut, 7

det går bara inte. Det går aldrig. Det är ingen vägran.

Ingen misströstan eller uppgivenhet. Det saknas kanske en konstant. Eller så kan den inte kläs just i talande. Glöm inte tiden. Det är det enda jag kan säga. Du är i upplösning.

Inte för att du ska dö, utan för att gränserna rör sig. Så har det alltid varit, jag vet inte hur vi kan tro något annat. Jag undkommer, det syns väl. För tidigt eller för sent spelar ingen roll. Det viktiga är över­föringen, vad som uppstår.

Hur allt konkretiseras. Hur det kan bli till kroppar och samhällen, hur allt blir till kroppar och samhällen. Hur. Det är viktigt hur. Titta bara på mig. Ingen begär att jag ska be om lov för att ställa mina frågor. Det är något som förväntas.

Har vi rett ut det här med makten i underordningen? Jag tror inte det. Jag vill inte prata om det här men nu blev det så. Hur starkt måste vi ropa? Hur ofta måste vi skrika rakt ut? Varför anses ­adjektiven så tillförlitliga? Om du trodde att de ­berättar om tingen trodde du fel, de berättar bara om den som använder dem. Vi möts, det är sant. Visst. Men för att mötas krävs ensamhet. Du har missförstått saken, vi finns inte här. Vi finns inte här, vi fanns. Och fanns. Mer vet vi inte, vi får se. Så har det alltid varit. Glöm inte tiden.

Men så har det alltid varit, den glöms. Vi tror att vi finns.

Du har missförstått den saken. Du finns inte. Du tänker på nödvändigheter men eftersom du tänker så mycket på dem är de inte nödvändigheter längre. Då är de bara själv­ klarheter. Existens eller tillblivelse, varför anses existensen så väl­behövlig? Och sedan, efter en orimlig strävan, döden.

Jag föregår händelserna. Det är en förklaring, inte en ursäkt.

Jag berättar det helt enkelt. Jag föregår händelserna nu. Så att vi vet. Jag önskar nämligen att jag slapp tala om de här sakerna. Allt jag säger nu handlar om talandet. Om att tala.

Allt. Om hur vi ska göra för att fortsätta tänka när vi tror att vi vet vad vi ska säga. Det går inte att överskatta den konflikten. Det kan bitvis låta som att det handlar om något 8

annat. Om makt kanske. Om fördelning av ett eller annat.

Av röster. Men det gör det inte. Allt utgår från talandet. Och slutar. Det är där vi hamnar oavsett. Själv vet jag inte hur det går till, inte än, inte i praktiken. Det du hör nu är inte tal, det är något helt annat. Jag tränar, det är det jag gör. Inte på att tänka, tänka kan jag mycket bra, men tala. Det handlar om tal, men jag talar inte. Det där måste vi lära oss att höra skillnad på. Ett antal följdriktigt och ljudligt uttalade ord är inte med nödvändighet detsamma som tal. Som talande. Att tala är något helt annat. Fast hur ska jag veta, jag har inget att jämföra med. Jag lärde mig att det är så här man gör, ungefär så här. Till det yttre verkar det stämma, det är i alla fall ingen som märker någon skillnad. Men jag har börjat ana att jag har misstagit mig. Det är ingen liten sak, det är kanske det enda. Och det är inte lätt. Det blir så lätt historier av alltihop. Plötsligt finns de bara där, förloppen. Putsade och stympade. Hur jag än gör dyker det alltid upp någon narratolog som lyckas pussla ihop det till oigenkännlighet.

Till förlopp. Förloppen är inte mina. Förloppen är plötsligt där att ta ställning till. Att svara på. Själv har jag börjat avta. Det är inte roligt att vara så här diffus. Allt suddas ut och blir till mening, till följdriktighet. Det är en logisk men oönskad följd av allt det tillbakablickande jag är dömd till.

Jag måste se till att finnas kvar, vi måste det, det måste vi alla. Jag kan inte riskera den här utplåningen. Vi måste väl med alla medel försöka behålla oss själva intakta. Minnet är så… Och jag är rädd att jag försvinner. Jag lever här. Det är hit jag återkommer, hit, till den här… Vad det nu… Det är här jag lever. Men det har börjat hända något med min blick som… Jag tycker inte om det. Den hänger efter sig själv på ett irriterande vis. Förföljs av sina egna ansatser. Jag orkar inte ha mig själv hängande som en skugga efter vartenda steg jag tar. Blicken, den är… Jag såg mig själv i spegeln och såg att det var jag. Fråga mig inte hur, jag förstod det bara. Och nu kan jag inte slita mig. Elefanterna känner också 9

igen sig själva men utan att för den skull stå och stirra ner i flodmynningar och pölar. Jag förstod att det var jag och det var väl bra. Men den här delningen, jag vill inte se mig själv när jag sätter mig till bords men det gör jag. Jag ser den överallt. Mig, den. Jag går omkring i ett moln av min egen parfym, det känns inte bra helt enkelt, att påminnas om sig själv på det sättet. Det var inte så innan. Förr. Jag borde vara självklar, inte tudelad. Jag har alltid varit självklar. Jag är rädd att all den här förändringen, att all förändring suddar ut gränserna. Jag har min identitet att tänka på. Vår identitet, vår gemensamma. Våra gemensamma minnen. Jag finns. Jag finns kvar, jag är inte på väg att försvinna. Jag kommer att se till att jag inte försvinner.

Jag levde här en gång. Länge sen. Kastade mig mellan klipporna, intog de gläntor som dök upp på vägen. Ingen stoppade mig. Inget. På den tiden var det inget märkvärdigt med de gudomliga inslagen. Sådant här, [Syftar på sina vingar, brutna, smutsiga kring fötterna, kanske blodiga.] det var ingen som… Jag skulle inte kalla det tal. Jag begärde och tog. Eller överräckte, det gjorde jag också. Fyllde mig med er, bar era budskap, blev till den mening någon ville fylla mig med. Till den berättelse någon fann nödvändig. Det finns inget gott eller ont i det. Det förändras, förvandlas. Ni skulle sett de blickarna. De smekande, längtande, de hoppfulla, tröstade. Eller de andra. Hoten, dödsbuden. Jag kunde bära allt på den tiden. Nu vet jag inte. Jag är inte självklar för mig själv längre. Människa, räcker det? Det räcker inte. Och elefanterna, kråkorna? Min röst var det ni begärde, det ni önskade och det ni fasade för. Det är så jag rör mig. Men jag visste mer då. Det är inte jag som talar nu, blanda inte ihop mig med dig själv! Fallen, det kallar bara de mig som inte vidrört mig, som inte sett skymten av det som fortfarande är mitt.

10

När du går där ute, går omkring på gator och utmed kanaler, väntar på busshållplatser eller i parker, ställer dina frågor, ljudlöst eller med stadig röst, betraktar världen, får du svar då? Händer det något? Något annat? Jag menar, åter­kommer det bilder, tankar, påståenden du inte var förberedd på, påståenden som är så främmande att du inte kan godta dem som svar? Bilder som måste översättas för att bli begripliga.

Får du svar som inte fungerar som svar förrän de förvandlats till något igenkännbart? Svar du inte ens igenkänner som svar? Dum fråga. Men vem läser vem där ute? Det är väl klart att det är jag som läser. Någon måste läsa. Och det är jag. Och så frågan om minnet. Minnet oroar mig. Vem ska minnas vem? Nu rasar kultur efter kultur. Men inte vår. Vår ska inte rasa, den ska resa sig, hållas rest, resas. Nu rasar de en efter en men jag, vi, jag ska hålla hårt i mitt vårt. Någon måste ju läsa. För att ställa frågorna måste vi ha vissa svar.

Först en bild som börjat framträda, sedan frågorna, efter bilden. Tillägg, komplement, omvärderingar. Jag vet inte, jag får känslan av att någonting är fel. Någonting är fel på riktigt, och det är svårt att åtgärda det utan att börja om. Jag har inget emot barn. Jag älskar barn, har några själv till och med, de är… Det är väl helt rimligt. Men ibland ser jag inte mig själv i dem. Jag ser något annat, andra. Det skrämmer mig. I mig har jag alltid sett mig, inte andra. Jag vill inte se andra i mig. I alla fall inte sådana jag inte känner igen. Jag vill känna igen, är det för mycket begärt? Jag vill känna igen mig när jag kommer hem, känna igen mig i det jag ser. I mina minnen. De är mina. Om jag hade kunnat hade jag frågat dig, vem läser vem? Förändras ni, finns ni över huvud taget kvar? Jag antar att ni måste förändras. Det måste ni väl. Men finns ni kvar? Vem lämnar den där platsen? Men det är frågor jag inte kan ställa. Jag vet inte. Jag vill inte ha min egen skugga hasande i hälarna. Jag ger mig visst ut. Jag rör mig i de främmande landskapen, bland de främmande människorna, på gator som är mig främmande. Ibland 11

kommer jag tillbaka hem och känner mig som en annan. Jag är säker på att det syns. Det syns på mig. Jag vill inte bli en annan. Jag vill finnas kvar. Jag vill finnas kvar, det vill väl alla. Men den där frågan som hänger där nu. Aprikosträden finns. Aprikosträden finns, svarar hon. Och det tröstar mig, men jag vill inte att det ska trösta mig, de finns ju inte här. Här finns inga aprikosträd. Om jag väljer att inte följa med dig, om jag inte vill lämna den här platsen, se mig själv utifrån, lämna mig själv, blir jag kvarlämnad här då?

Utesluten, föraktad, förminskad. Jag vill inte följa med, jag kan inte. Jag har ingenting med er att göra. Jag tillhör inte er, med ert dumhetsförakt. Vi förminskar ingen, säger ni.

Vi föraktar när människor inte använder sin fulla kraft, sin kompetens och sin förmåga till empati, när de gör sig blinda, det är då vi skojar lite om det men lite skoj måste väl alla tåla. Men jag vill inte se mig själv hela tiden. Jag orkar inte ha mig själv släpande efter mig. Jag vill stå mitt i bara, rakt i, mitt i mig själv, blicken rakt ut genom blicken, inga omvägar.

Inte fundera så mycket på vem jag är, vem jag vill vara, vem jag skulle kunnat bli om jag hade… Jag kan inte, det brinner, det bränns vid de där insidorna, jag kan inte.

Se det inte som en hämnd, se det som ett nödvändigt utslag.

Vi kommer nu. Vi reser oss nu. Det kanske är vi som är den revolution du har pratat om. Det kanske är så här den ser ut. Låter det främmande? Kanske, men du är inte rädd för det som är främmande. Du säger att du uppskattar det, att det är nödvändigt. Vänta tills jag benämner det som är främmande så ska vi se om du är lika intresserad. Jag tror att jag syns nu, jag tror det. Jag känner att jag har allt kvar. Jag känner att ingenting löses upp, faller isär. Det håller ihop.

Jag håller ihop, nu känner jag det. Jag fick ibland känslan av att jag höll på att avta, att striderna inte gällde mig. De gör det nu. De gäller mig nu. Nu gäller de äntligen mig. Det hände plötsligt. Allt rusade. Alla rusade och vi befann oss 12

i periferin. Men jag vill vara där det brinner. De säger att det krävs avtrubbning, att ögat vänjer sig. Att vi lämnar oss själva för att utstå detta. Vi lämnar inget annat än du. Vi utstår inget annat än du. Jag var tonåring när min bror fick glasögon. Jag lånade dem, gick ut på balkongen och tittade bort mot skogen. Allt blev klart, allt. Trädtopparna tydliga, kontrasterna, tallarna som stack upp mot himlen. Allt var som det skulle vara, som jag aldrig hade sett det tidigare. Jag tyckte inte om det. Blicken orkar inte alltid, den orkar bara inte. Ni är som barn, som inte känner till existensen av det ni inte ser, som tror att den försvinnande föräldern i samma stund som den lämnar rummet upphör att existera. Som tror att dess förbindelse med livet upphört. Det är samma sak med er, ni tror att det ni slipper se inte existerar. Skillnaden är att ni förstås inte förtvivlar utan att ni gläds när det försvinner utom synhåll. Att ni kan tillåta er att glädjas. Jag minns det jag minns. Bilderna är mina. Bränderna är mina.

Mina händer har sönderslitit och burit kropparna. Jag vet inte vilket minne som är mest trovärdigt. Hur gör du när du ska somna, frågade någon. Hur söker du din dagliga tröst?

Får du svar, bilder som överraskar dig, som svarar på det du inte frågat, som beter sig kaotiskt, som hoppar två eller tre i taget när du bestämt dig för att räkna ett får åt gången?

Dyker det upp rävar, höns och andra djur? Kommer de springande som de vill, i klungor, rusande, oberäkneliga och omöjliga att kontrollera? Vet du att vi ska dö, frågade jag då.

Tänker du på döden när du vaknar? På att solen brinner. Att den brinner exakt så lång tid som det tar att bränna en sol.

Tänker du på katastrofer, fallande missiler eller bara på livets begränsade antal dagar? Märker du hur snabbt det mörknar, hur dag övergår i dag?

Du glömmer tiden. Du glömmer tiden, nu är den borta igen.

13

Är det vi ser nu verkligare än något annat? Något som föregått det här. Den stora revolutionen, är den en fråga om blickar? Vi vet att det förtryckta återkommer, det gör det nu. Kanske har du blivit smittad. Kanske har du förvandlats till den du tittat länge på. Finns du kvar när du kommer tillbaka? När du har sett det du sett. Vad ska hända med minnet? Jag vill inte minnas allt det här. Jag vill minnas skogarna, ängarna, vattenpölarna. Helst vill jag dit, tillbaka dit. Till vatten­pölarna. Mina vattenpölar, mina. De var annorlunda förr, de var… Du åker själv, det är du som åker, inte jag. Jag har inte valt det. Gå ut i världen du, men jag stannar här. Mitt idealklimat: Tydliga årstider, skillnad mellan vinter och vår, sommar och höst. Och en resa då och då. Men när jag återvänder hem vill jag vara densamma.

Inte smittas av blickar eller sjukdomar. Inte bära med mig tvivel och självförakt hem. Vi är så olika, det märker vi när vi reser, hur olika vi är. Hur olika våra förfäder var, hur olika historien gjort oss. Mitt idealspråk: Ett språk där saker kallas vid sitt rätta namn. Inte förskjuts, inte förvrids, inte förvirras. Där orden klargör. Där språket inte försöker vilseleda. Mitt idealsamhälle: Jag älskar inte klasser, det är inte det. Men jag hatar hyckleriet. Visa för mig att vi lever i en rättvis värld, visa det för mig. Jag tror på det som syns, på det som är tydligt. Där de rika är rika och vet att de är rika och ­erkänner att de tycker att det är bra att de är rika och där de som är fattiga får ett eget litet rum i en slottskorridor. Åtminstone det. Inte ett Vi bygger inga kåkstäder, alla ska ha samma standard i det här samhället. Allt finns ju oavsett.

Det som finns där finns där. Oavsett. Det kuvade kommer nu, det ignorerade reser sig. Det dolda kräver synlighet till sist.

Min idealvärld: En där ingen tror att den är bättre och vet bättre. Där sanningen inte hela tiden byts ut mot en ny. Där blickarna inte förstör varandra, tvingar sig in i varandra 14

och till slut inte vet vad den egna blicken såg från början.

Kommer hem, säger du, men jag säger tillbaka. Kommer tillbaka. Jag kan inte tänka på tiden och sådant abstrakt.

Tiden och platsen. Oavsett hur mycket den går. Oavsett hur många varv jorden har hunnit snurra. Det är min blick som är viktig för mig. Så är det för alla. Och det jag ser, det ser jag. Det är inget vi undkommer. Jag förstår inte varför det har blivit så viktigt det här med att synas. Det är väl klart vi syns, det är väl klart. Vi har lärt oss att blicken är avgörande, att vi inte undkommer den egna blicken.

Allt det där. Länderna finns, visst finns de. Människorna i korridorerna, på busshållplatserna, kontoren, floderna och fälten. De finns, det är klart de finns. Men det krävs en människa för att se en annan. Men den förtär, den där blicken. Bränner i huden. Den gör vad den vill, ser vad den vill. Den gör något med mig och jag tycker inte om vad den gör. Det finns ingen absolut tolkningsfrihet här. Vi ska inte beblanda oss, vi måste inse det. Vi vill inte tala om och tänka på samma saker. Jag medger det, jag vill inte nedlåta mig till dina ämnen. De intresserar mig inte. Du får gärna syssla med dem men jag orkar inte ha dem i mitt huvud.

De stora dragen, du måste släppa dem. Det är inte där det uppstår. Du sitter väl själv där, upptagen av en eller annan detalj, närstuderar. Upphöjer det till fredshandling. Ser din egen blick som unik, ser ditt tränade öga som kunskapskälla.

Vad annars, vad är det för fel på det? Arkaderna, passagerna, de överbyggda köp­centrumen, det är väl där vi lever nu, i de fragment som upptagits och omplacerats till stadens gallerior. Passerar, lever i. Jag föraktar inte staden, jag älskar staden men den vill mig något och jag vet inte vad. Allt det där mumlet, ­tisslandet. Staden talar alltid om dumhet, tror att den vet bäst, att den får betrakta vem den vill. Jag vill inte tala om staden. Jag vill inte tänka på den. Jag tittar därför finns jag. Jag tror inte jag är ensam om det. Jag har en ­identitet att tänka på. Men detaljerna. Det vi kallar 15