9789177016700

Han nah Kent Det goda folket

Hannah Kent

DET GODA FOLKET

Översättning

Birgitta Wernbro Augustsson

8

Hur kan vi, när allt kommer omkring, vara säkra på att vår egen dårskap inte är bättre än någon annans sanning? För den har värmts vid vår härd och i våra själar, och står likt en kupa redo för sanningens vilda bin att leva i, göra sin söta honung i. Kom till världen igen, vilda bin, vilda bin!

W. B. Y e ats, The Celtic Tw ilight

9

10

DEL ETT Döden är de fattigas läkare Liagh gach boicht bas

1825

11

12

K A P I T E L

E T T

Hästhov N ä r de kom med kroppen var Nóras första tanke att det inte kunde vara hennes make. Under ett utdraget ögonblick stirrade hon på männen som flämtande i kylan bar Martins tyngd på sina svettiga axlar, och trodde att kroppen inte var något annat än en obarmhärtig avbild, en bortbyting, brutal i sin likhet.

Martins mun och ögon var öppna, men huvudet hängde mot bröstet och inget livstecken syntes. Smeden och plöjaren kom bärande på en livlös massa. Det kunde inte vara hennes make.

Naturligtvis var det inte han.

Martin hade varit i färd med att gräva diken utmed åkrarna som sluttade ner mot dalen, sa Peter O’Connor. Han hade sett honom stanna upp, lägga en hand på bröstet likt en man som svär en ed, och därefter slå i backen. Inte minsta skrik av smärta hade undsluppit honom. Han hade gått utan farväl, utan rädsla.

Peters nariga läppar darrade, ögonen låg rödkantade i sina hålor. »Jag beklagar sorgen«, viskade han.

Då vek sig benen under Nóra och i fallet mot jord och halm på gårdsplanen kände hon att den fasansfulla insikten fick hjärtat att hugga till.

John O’Donoghue, vars kraftiga underarmar var ärrspräck­ liga av smidesloppor, hivade upp Martin på axeln så att Peter kunde lyfta Nóra ur leran. De bägge männen var mörkögda av förtvivlan och då Nóra öppnade munnen för att skrika och fann rösten kvävd böjde de sina huvuden som om de hört henne i alla fall.

Peter bände loss hönsfodret som Nóra höll i sina knutna händer och sjasade bort hönorna från stentrappan. Han lade 13

Nóras arm över skuldran och ledde henne tillbaka in i stugan så att hon kunde sätta sig vid eldstaden där hennes barnbarn, Micheál, låg och sov i den bäddade utdragssoffan. Den lille pojken, med kinder som blossade i värmen från torvbrasan, rörde lite på sig när de kom in och Nóra lade märke till att Peters nyfikna blick snuddade vid honom.

John följde efter, sammanbiten under Martins tunga kropp, och stövlarna lämnade leriga spår på det hårt packade jord­ golvet. Med en grymtning under ansträngningen lade han ner Martin på sängen i den lilla sovalkoven i anslutning till storstugan. Beröringen fick dammkorn från halmmadrassen att virvla upp i luften. Smeden gjorde korstecknet med över­ vägd noggrannhet och mumlade, när han hukade sig under dörrbalken, att hans hustru, Áine, snart skulle komma, och att man sänt bud efter nye prästen.

Nóra kände hur halsen snörptes ihop. Hon reste sig för att gå in till Martins kropp i sovalkoven, men Peter grep tag om hennes handled. »När han är tvättad«, sa han milt.

John slängde en bekymrad blick på pojken, och utan att yttra ett ord till gick han, och stängde halvdörren efter sig.

Mörkret föll. »Peter såg när han stöp, eller hur? Med egna ögon?« Nóras röst lät besynnerlig och tunn. Hon grep tag om Peters hand så hårt att hennes fingrar smärtade. »Det gjorde jag«, mumlade han med blicken fäst på Micheál. »Jag fick syn på honom där på åkern och vinkade, och så såg jag honom falla till marken.« »De där dikena behövdes. Han sa i går att de måste grävas så att regnvattnet…« Nóra kände makens död komma smygande över sig tills den fick henne att skaka. Peter lade en rock om hennes axlar, och den välbekanta lukten av rökt hästhov sa henne att det var Martins. De måste ha burit hem den tillsam­ mans med kroppen.

14

»Nån annan måste gräva klart dikena«, flämtade hon och gned kinden mot den skrovliga frisen. »Inte ska Nóra tänka på det nu.« »Och framåt våren är det vasstaket. Det måste läggas om.« »Vi tar hand om allt det där, oroa sig inte nu.« »Och Micheál. Pojken…« Paniken spred sig inom henne och hon tittade på barnet vars hår lyste som koppar i skenet från brasan. Hon var tacksam att han sov. I sömnen märktes det inte så väl att han var annorlunda. Lemmarnas konturer suddades ut, och att han var efterbliven hördes inte heller. Martin hade alltid sagt att Micheál liknade deras dotter mest när han sov. »Man kan närapå tro han är frisk«, hade han sagt en gång. »Man kan se hur han kommer att te sig när sjukdomen har gett med sig. När vi har botat honom.« »Ska jag be nån komma hem till Nóra?« frågade Peter med omtanke i blicken. »Micheál. Jag vill inte ha honom här.« Hon var hes på rösten. »Ta Micheál till Peg O’Shea.« Peter såg besvärad ut. »Vill hon inte ha honom hos sig, då?« »Ta bort honom härifrån.« »Jag vill inte gärna lämna henne ensam. Inte innan Áine har kommit.« »Här ska ingen stå och gapa över Micheál.« Nóra böjde sig ner, tog tag i den sovande pojken under armhålorna och höll upp honom i luften framför Peter. Pojken rynkade pannan, de sömnförslutna ögonen blinkade till. »Ta honom. Ta hem honom till Peg. Innan en enda själ visar sig här.« Micheál började skrika och sno sig där han hängde i Nóras grepp. Benen skälvde, skinntorra och fulla av utslag.

Peter grimaserade. »Dotterns, eller hur? Frid över hennes minne.« »Ta honom, Peter. Jag ber.« Han gav henne en lång, sorgsen blick. »Ingen lägger märke 15

till honom under de här omständigheterna. Det är Nóra man kommer att bry sig om.« »Man kommer att både glo och sladdra, sanna mina ord.« Micheáls huvud for bak och han började gråta, händerna blev till knytnävar. »Vad tar det åt honom?« »För Guds skull, Peter, ta honom.« Rösten sprack. »Ta bort honom!« Peter nickade och lyfte upp Micheál i knät. Pojken var klädd i en flickklänning i ylle, alldeles för lång för honom, och Peter svepte valhänt det nötta tyget om barnets ben, och var noga med att även tårna skulle täckas. »Kallt ute«, förklarade han. »Har hon inte nån sjal till honom?« Med darrande händer tog Nóra av sig sjalen och räckte den till Peter.

Han ställde sig upp och byltade ihop den bölande pojken mot bröstet. »Jag beklagar, Nóra, beklagar uppriktigt.« Stugdörren svängde häftigt efter honom.

Nóra väntade tills ljudet av Micheáls gråt tonat bort och hon visste att Peter nått fram till vägen. Då reste hon sig från den låga pallen och gick in i sovalkoven, fortfarande med Martins rock över axlarna. »Åh, gode Jesus, korsfäste Kristus.« Hennes make låg på deras bröllopssäng med armarna tätt utmed sidorna, på hans valkiga händer satt gräs och lera. Ögo­ nen var halvslutna. Vitorna glimmade likt pärlor i ljuset från dörröppningen.

Martins stillhet i det tysta rummet fick sorgen att brusa genom hennes bröst. Sakta sjönk hon ner på sängkanten, lät pannan nudda vid Martins käkben och kände kylan i hans orakade hud. Hon drog upp rocken över dem båda, slöt ögonen, och lungorna tömdes på luft. Smärtan lade sig över henne med vattnets tyngd och det tycktes henne som om hon höll på att drunkna. Hela bröstkorgen skälvde och hon grät mot sin makes nyckelben, mot hans kläder som luktade jord och 16

gödsel utöver dalens svagt sötaktiga doft; torvröken som spreds i luften om höstkvällarna. Hon grät likt en trånande hund, med den övergivnas gälla, ihållande jämmer.

Så sent som samma morgon hade de legat bredvid varandra i sängen, båda vakna i den tidiga gryningens skumme, värmen från Martins hand hade vilat på hennes mage. »Jag tror det blir regn i dag«, hade han sagt och Nóra hade låtit honom dra henne tätt intill revbenens breda välvd, hade låtit andningens rörelser falla in i takten med hans. »Det har blåst i natt.« »Vaknade du av det?« »Pojken väckte mig. Han var rädd för vinden och grät.« Martin hade lystrat. »Nu hörs han inte.« »Ska du ta upp potatis i dag?« »Nej, gräva diken.« »Växlar du några ord med nye prästen om Micheál på hem­ vägen?« »Det ska jag.« Nóra sträckte ut sig invid sin döda makes kropp och tänkte på nätterna de hade sovit tillsammans, hur hans fot, som en äktenskapets självklara vana, brukat vila över hennes, och hon snyftade tills hon trodde sig vara nära att kasta upp.

Endast tanken på att gråten skulle kunna väcka djävlarna som låg och lurpassade på hans själ fick henne att sluta. Hon stoppade in ärmen på Martins rock i munnen och skakade, ljudlöst.

Hur kan du bara lämna mig så här, tänkte hon. »Nóra?« Hon hade somnat. Genom ögonens svullnad såg hon smed­ hustruns nätta silhuett stå i dörrhålet. »Áine«, kraxade Nóra.

Kvinnan klev in och korsade sig vid åsynen av kroppen. »Må Herren vara hans själ nådig. Jag beklagar sorgen. Martin, var…« 17

Hon hejdade sig och knäböjde vid Nóras sida. »Han var en fin man. En sällsynt god man.« Nóra satte sig upp på sängen och förlägen torkade hon ögonen på förklädet. »Sorgen har drabbat dig, Nóra. Jag ser det. Och honom är vi skyldiga en ordentlig likvaka. Vill du låta mig tvätta honom och lägga honom till rätta? Fader Healy är tillkallad. Han är på väg.« Áine lade handen på Nóras knä och klämde till lätt. Hen­ nes ansikte, som utgick från breda käkben, tycktes spöklikt i skumrasket. Nóra stirrade förskräckt på henne. »Såja. Här är ditt radband. Han är hos Gud nu, Nóra. Minns det.« Hon svepte med blicken över rummet. »Är du ensam?

Hade ni inte ett barn…« Nóra slöt fingrarna om rosenkransen. »Jag är ensam.« Áine tvättade Martin lika varsamt som om det varit hennes egen make. Till en början såg Nóra på, så hårt höll hon om träkulorna att huden pressades strimmig. Hon kunde inte tro att det var hennes make som låg där naken framför dem, med den smärtsamt vita buken. Det var en skam att en annan kvinna skulle se kroppens bleka hemligheter. När hon reste sig och sträckte ut handen efter tvättlappen fick hon den utan ett ord av Áine. Hon tvättade honom sedan, med varje handrörelse tog hon farväl av bröstkorgens skönjbara bågar, av lemmarnas svepande linjer.

Hur väl känner jag inte dig, tänkte hon, och när halsen var på väg att snörpas ihop svalde hon hårt och tvingade blicken till ådrornas prydliga nät över låren, hårväxtens virvlar som hon var så förtrogen med. Hon kunde inte begripa att Martins kropp kunde förefalla så liten. När han var i livet hade han varit stark som en björn; på bröllopsnatten hade han burit henne som vore hon solsken.

Bröstets mörka borst låg fuktsläta mot huden. »Jag tror han är ren nu, Nóra«, sa Áine.

18

»Bara lite till.« Hon lät handflatan löpa utmed bröstbenet som om hon väntade på att det skulle höja sig i ett andetag. Áine löste den grå tvättlappen ur hennes grepp.

Eftermiddagen mörknade och en vass vind blåste upp. Nóra satt bredvid Martins kropp och lät Áine röra om i brasan och ställa i ordning talgdankarna. Båda spratt till när det plötsligt knackade på dörren, och Nóras hjärta tog ett svidande skutt vid tanken på att det kunde vara Martin som återvände till henne i kvällningen. »Välsignat vare detta hus.« En ung man klev in i stugan, prästkappan fladdrade i dörr­ öppningen. Den nye prästen, förstod Nóra. Han var mörkhårig och rödkindad, hade långa lemmar som inte stämde till hans släta barnansikte med putande mun. Nóra varseblev en mycket iögonfallande glugg mellan framtänderna. Fader Healys hatt dröp av regn, och när Peter och John också steg in såg hon att de var genomblöta om axlarna. Hon hade inte uppmärksammat att vädret slagit om. »God kväll, fader.« Áine tog emot den fuktiga kappan han höll fram till henne och hängde den omsorgsfullt över tak­ sparren att torka i värmen från brasan.

Prästen såg sig om i stugan innan han upptäckte Nóra som satt i sovalkoven. Han duckade under den låga karmen och stegade fram till henne. Hans ögon var allvarliga. »Herren vare med fru Leahy. Jag beklagar sorgen.« Han tog hennes hand i sin och tryckte den. »Det måste vara en hemsk chock för henne.« Nóra nickade; hon var alldeles torr i munnen. »Vi ska alla den vägen vandra, men det är alltid sorgligt när de vi älskar styr kosan till Guds rike.« Han släppte hennes hand, vände sig mot Martin och lade två spensliga fingrar mot hans hals. Prästen nickade lätt. »Han har gått hädan. Jag kan inte ge honom sista smörjelsen.« »Döden gav honom ingen förvarning, fader.« Det var Peter som talade. »Skulle fader Healy inte kunna överväga att ge 19

honom smörjelsen i alla fall? Kanhända är hans själ kvar i kroppen.« Fader Healy torkade sig i pannan med ärmen och grimase­ rade en ursäkt. »Sakramenten är ämnade för de levande och är inte till gagn för de döda.« Nóra kramade om radbandet tills knogarna vitnade. »Be för honom, fader, är han snäll.« Prästen flyttade blicken från de bägge männen i dörrhålet till Nóra.

Hon lyfte hakan. »Han var en god man, fader. Be en bön för honom.« Fader Healy suckade och nickade, stack handen i väskan och tog upp ett litet, påbrunnet ljus och en glasvial med olja i. Han tände ljuset i storstugans eldstad och placerade tafatt vaxstumpen i Martins hand och började be samtidigt som han smorde mannens huvud med stadig hand.

Nóra sjönk ner på det hårda golvet intill sängen och lät fing­ rarna vanemässigt glida över pärlorna. Men bönerna kändes tomma och kalla i hennes mun och hon upphörde snart att viska och satt bara stum.

Jag är inte redo för ensamheten, tänkte hon.

Fader Healy harklade sig, ställde sig upp och borstade bort jorden från knäna, och sträckte sig efter rocken och myntet som John höll fram. »Må Herren Gud trösta henne«, sa han till Nóra, skakade regnet från hatten och satte den på huvudet. Återigen tog han hennes hand, och förnimmelsen av ben i hans magra fingrar fick henne att rygga tillbaka. »Må Herren Gud beskydda henne. Sök kärlek och förlåtelse i Honom och håll fast vid tron, fru Leahy. Jag ska be för henne.« »Tack, fader.« De såg på när prästen kisande mot strilregnet satt upp på sin åsna på gårdsplanen. Han höjde en hand till avsked och snärtade därefter djurets flank med en vidja tills vädret slöt sig 20

om honom och dalen nedanför slukade hans svarta, flyktande gestalt.

När natten nalkades var stugan full av grannar som hört att Martin dött vid vägskälet nära smedjan, att han fallit till marken just då släggan slog i städet som om klangen av järn hade dödat honom. De samlades vid eldstaden, sökte tröst i sina pipor och framförde mumlade kondoleanser till Nóra. Ute blåste regnet mot vasstaket.

Plötsligt omgiven av så många människor koncentrerade sig Nóra på att tillsammans med Áine få fram allt som behövdes inför likvakan. Det gavs inte tid att gråta när de måste skaffa fram brännvin, lerpipor, tobak och stolar. Nóra visste att döden fick människor att längta efter rökverk och mat och dryckjom, som om de genom att sörja för sina lungor och magar vore garanterade god hälsa för egen del, förvissade om sin egen fortsatta existens.

När hon kände att sorgen hotade tynga henne till golvet backade hon till stugväggen och pressade handflatorna mot den svala kalkytan för att få stöd. Hon drog djupa andetag och blickade oavvänt mot människorna i rummet. De flesta kom från dalen, knutna till varandra genom blodsband eller arbete och en gemensam förståelse för de traditioner som trampats ner i myllan av dem som levt i trakten före dem. Det var lågmälda, fåordiga människor, de som levde på skuggsidan av Crohane, i den bördiga smältdegel som formats av kullar och bergknallar i Foiladuane, Derreenacullig och Clonkeen. Och de var väl förtrogna med döden. I sitt lilla hus kunde Nóra se att hennes grannar beredde väg för sorgen på det sätt de visste var bäst.

De staplade torv på brasan och byggde lågorna höga, fyllde luften med rök och berättade historier för varandra. Tårarna skulle få sin tid, men än var det inte dags.

Utanför mullrade åskan, gästerna rös och drog sig närmare brasan. Medan Nóra gick omkring i rummet och ställde fram vatten att dricka hörde hon det viskas om åtskilliga förebud.

21

Männen kommenterade vädret och beteendet hos beckasiner och skator, och sa sig däri ha sett tecken på Martins död. Man gjorde en stor sak av att han kollapsat vid vägskälet där själv­ mördare begravdes. Somliga vittnade om en plötslig förändring i skyn samma eftermiddag, om de väldiga moln som svärtat himlen i väster och sannolikt förebådat Martins hädanfärd. Om den annalkande stormen.

Omedveten om att Nóra lyssnade berättade Peter O’Connor för karlarna att han, strax innan han såg Martin ta sig åt hjärtat, hade lagt märke till fyra skator som stått tillsammans på en åker. »Där kommer jag gående på byvägen, och tror ni att fåglarna rubbade sig? Icke. De lät mig passera på armlängds avstånd och inte på minsta sätt reagerade de. ›Det var ju väldans märkligt‹, tänkte jag för mig själv och – tro mig, mina vänner – en rysning for genom kroppen på mig för det tycktes mig att de var mitt uppe i en överläggning. ›Nån har dött‹, tänkte jag. Och förvisso, jag fortsatte längs vägen tills jag var framme vid vägskälet och, det dröjde inte länge förrän jag fick syn på Martin Leahy liggande med himlen i ögonen medan mörka moln hopade sig bortom bergen.« En åskknall hördes och de ryckte till. »Peter var alltså den som först kom fram till honom där han låg?« frågade Nóras systerson Daniel och sög på pipan. »Det var det. En bedrövelse även för mig. Och den väldige mannen hade fallit som en fura. Hade inte ens hunnit bli kall, Gud signe hans själ.« Peters röst blev än mer dämpad. »Men det är inte hela historien. När John och jag skulle bära hit kroppen, och släpade upp honom för backen från vägskälet – och vi vet ju alla hur bastant Martin var, det gick sannerligen inte fort – jo, vi stannade för att hämta andan, vände oss om och blickade ner mot dalen, bortåt skogen till, och då, då såg vi ljussken.« Ett spänningens sorl hördes. »Just det. Ljussken. Från platsen där älvorna håller till, nere vid Piper’s Grave«, fortsatte Peter. »Måhända har jag inte längre full syn, men jag svär på att jag såg nåt som lyste invid hag­ 22

tornen. Sanna mina ord, inom kort kommer döden att slå till ännu en gång mot den här familjen.« Hans röst sänktes till en viskning. »Först går dottern bort, och nu maken. Döden tycker om att ha trenne i sällskap. Och om Det goda folket har ett finger med i spelet… ja, då…« Nóras hals drog ihop sig och hon vände sig om för att söka rätt på Áine. Hon fann henne i färd med att plocka upp krit­ pipor och en klump oskuren tobak ur en stråkorg. »Hör du hur det stormar?« viskade Áine. Sedan gjorde hon en gest mot korgen. »Din systerson Daniels kvinna, den unga hustrun, hon har bidragit med det här.« Nóra tog upp ett litet tygknyte och öppnade det med dar­ rande fingrar. Salt, regnfuktigt. »Var är hon?« »Inne hos Martin, hon ber för honom.« I sovalkoven trängdes människorna, luften var blå av pip­ röken som de äldre, både män och kvinnor, blåste ut över hennes make. Nóra såg att de vänt på Martins kropp så att hans huvud låg vid fotänden för att avstyra ytterligare olyckor.

Munnen hade öppnat sig och huden hade redan antagit de dödas vaxartade utseende, pannan var flottig av prästens oljor.

Den släckta ljusstumpen hade hamnat bland sängkläderna. En ung kvinna stod på knä bredvid honom, och hon rabblade Ave Maria med slutna ögon.

Nóra knackade henne lätt på axeln. »Brigid.« Flickan tittade upp. »Åh, Nóra«, viskade hon och hävde sig upp till stående. Hennes gravida mage svällde så att kjolarna och förklädet framtill lyftes och de bara vristerna blev synliga. »Jag beklagar sorgen. Martin var en fin man. Hur är det med Nóra nu, då?« Nóra öppnade munnen för att säga något men ångrade sig. »Maken och jag tog med sånt Nóra kan komma att behöva.« Hon nickade mot Daniel som satt och rökte tillsammans med Peter. »Jag har ställt en korg på bordet.« »Jag vet, Áine har visat mig. Mycket tacknämligt. Jag ska betala för det.« 23

»I sanning ett ont år för Nóra.« Nóra drog djupt efter andan. »Vet Brigid vem som kan ha brännvin med sig?« »Brännvin har Seán tagit med.« Brigid pekade ut genom storstugan där Seán Lynch, Daniels farbror, ställde två lerkrus med brännvin på golvet. Han hustru Kate var med honom, en kvinna med trångt sittande tänder och en hukande, hunsad hållning. Hon stod i dörröppningen och glodde på folket i rummet. De hade uppenbarligen nyss anlänt; kläderna var mörka av vätan och bar doften av det kylslagna vädret. »Nóra, Brigid.« Kate nickade när de bägge kvinnorna kom tillbaka in i rummet. »En sorgesam kväll, det här. Har prästen varit här? Behöver vi gömma undan brännvinet?« »Hunnit både komma och gå.« Seáns uppsyn var bister; ögon och läppar stöpta i hårda, läderartade former. Med en härdad tumme tryckte han ner tobaken i lerpipans huvud. »Beklagar sorgen, Nóra«, sa han. »Seán, må Gud vara med honom.« »Nóra har besök som står och lurar där ute«, sa han och pekade mot dörren. En av männen vid brasan höll fram ett glödande stycke, han tog emot det och tände pipan med hjälp av eldtången och muttrade »Må Herren vara de dödas själar barmhärtig«. Rök sipprade ut mellan hans tänder. »Örtkärring­ en. Hon står och väntar ute vid gödselstacken.« Nóra drog på det. »Nance Roche?« »Ja, den snokande sladdertackan i egen hög person.« Han spottade på golvet. »Hur kan nyheten ha nått henne?« Seán gjorde en grimas. »Henne skulle jag inte tala med om hon så var den sista kvinnan i livet.« Kate betraktade honom ängsligt. »Nance Roche? Jag trodde hon var jordemodern?« frågade Brigid. »Jag undrar vad hon vill«, knorrade Nóra. »Det är lång väg för en gammal gumma en kväll när regnet står som spön i 24

backen. Inte ens min oväns hund skulle jag köra på porten i kväll.« »Vill väl ha röka och dricka, kan en tro«, snäste Kate med fladder i näsvingarna. »Gå inte ut till henne, Nóra. Inte till den där häxan, den lögnaktiga haggan.« Mörkret hade lagt sig och nu vräkte regnet ner. Nóra knuffade upp trädörren och kikade ut över gårdsplanen med huvudet i skydd under det låga, utskjutande taket. Vattnet strilade ner från vassrörens ändar. Först kunde hon inte urskilja något alls genom regnet, bara en smal, stålgrå strimma vid horisonten där mörkret ännu inte hade kvävt ljuset. Men så, i ögonvrån, såg hon en kutig figur komma emot henne från husgaveln där den lilla gårdens gödselstack låg invid stenmuren. Nóra stängde dörren efter sig för att inte släppa in kylan, gick nerför trappan och ut på gården. Hennes tår försvann i lervällingen. »Vem där?« ropade hon men orden dränktes i åskmuller. »Är det hon, Nance Roche?« Besökaren kom gående mot dörren, stack in huvudet under vasstaket och lyfte av slängkappans huva från hjässan. »Det är jag, Nóra Leahy.« En blixt lyste upp himlen och Nóra såg den gamla gumman framför sig, blöt in på bara skinnet och med det vita håret alldeles platt mot skallen. Nance blinkade bort regndropparna som kanade nerför pannan, och snörvlade. Hon var liten och hopkrympt, ansiktet lika skrynkligt som ett bortglömt äpple. Ögonen, vars färg flutit ut av ålder, tittade upp på Nóra under tunga ögonlock. »Jag beklagar sorgen.« »Jag tackar, Nance.« »Då har Martins bekymmer i det här livet fått ett slut.« »Så sant.« »Nu har hennes make slagit in på sanningens väg.« Nances läppar särades så att de få kvarvarande tänderna blev synliga. »Jag har kommit för att höra om hon vill städsla mig för kvällen.

Martin var en god man.« 25

Nóra betraktade Nances drypande gestalt. Hennes kläder, tunga av regn, hängde från det smala axelpartiet, men trots alla lager av genomvått ylle hade hon en viss pondus. Hon utsöndrade en kraftig, bitter doft. Som stötta nässlor, tänkte Nóra. Eller multnande löv. Lukten från någon som lever sitt liv nära marken. »Hur kom det sig att Nance fick reda på det?« frågade Nóra. »Jag såg nye prästen på hans åsna, han piskade närapå livet ur djuret. Bara Djävulen eller en döende man skulle få en präst att ge sig ut en blöt och lerig kväll.« »Fader Healy.« »Då kom vissheten till mig att det var maken, Martin. Gud signe hans själ«, lade hon till.

En kall ilning for utmed ryggraden på Nóra. Åskan dundrade. »Vissheten?« Nance nickade och sträckte fram handen till Nóra. Hennes fingrar var kalla men förvånansvärt lena.

En helerskas handflator, tänkte Nóra. »Och sedan gick Nance den långa vägen i regn och blåst.« »Ingen blir en sämre människa av några regndroppar på huvet. Jag skulle göra mycket mer än så för hennes make.« Nóra öppnade dörren och stampade leran av fötterna. »Stig på, då. Nu när hon ändå är här.« »Gör jag gärna.« Inne i den fullpackade stugan upphörde samtalet när Nóra klev in tillsammans med Nance. Alla ögon riktades mot gum­ man som blev stående innanför tröskeln och med lyft haka lät blicken vandra runt. »Gud vare med er alla«, sa hon. Hennes röst var svag, och hes av rök och ålder.

Männen gav henne en respektfull nickning. Några äldre kvinnor synade henne uppifrån och ner, noterade de stora lerklumparna som hängde i kjolfållen, det väderbitna ansiktet, den genomblöta sjalen. Seán Lynch glodde storögt innan han vände ansiktet mot brasan.

26

John O’Donoghue reste sig; smedens kroppshydda tycktes med ens uppfylla hela rummet. »Och henne med, Nance Roche.

Gud vare med henne ock.« Han tog några steg för att leda fram henne till brasan, och de andra männen beredde genast plats vid eldstaden. Peter, med pipan i mungipan, hämtade en mjölkpall och ställde den bredvid elden, och Áine gick efter tvättvatten till hennes smutsiga fötter. Daniel erbjöd henne en skvätt brännvin, och när hon ruskade på huvudet mumlade den unge mannen »Den droppen är ju inte stor nog att fylla näbben på en gärdsmyg«, och tryckte ner bägaren i hennes hand.

De som tystnat återupptog samtalet när de såg att Nance föreföll välkommen. Bara Seán och Kate Lynch drog sig undan i en vrå för att därifrån observera det som utspelade sig.

Nance stack fram sina bara tår till glöden och smuttade på brännvinet. Nóra satte sig bredvid, men oroskänslorna körde runt i magen på henne när hon såg ångan stiga från gummans axlar. Hur hade hon kunnat veta att Martin dött?

Den gamla kvinnan drog ett djupt andetag och höjde en hand mot sovalkoven. »Han är väl där inne?« »Det är han«, svarade Nóra med bultande hjärta.

Nance kupade händerna om bägaren. »Hur mycket var klockan slagen?« »John och Peter kom med honom då det ännu var ljust.

Innan kvällningen.« Nóra slog ner blicken i golvet. Stugans dävna luft gjorde henne illamående efter att hon varit ute i den friska, svala natten. Där var alltför mycket piprök. Alltför mycket oväsen. Hon önskade att hon kunde gå ut och lägga sig i den mjuka, hala leran, andas in doften av regn och vara ensam. Låta blixtarna slå ner i hennes kropp.

Nóra kände hur Nances hand slöt sig om hennes fingrar. Ömheten i beröringen var skrämmande. Hon gjorde sitt ytter­ sta för att motstå lusten att stöta bort kvinnan. »Nóra Leahy. Hör nu på mig«, viskade Nance. »Trots all död som finns i världen får varje kvinna bära sin egen sorg. Och hos alla och envar tar den sig ett annorlunda uttryck. Men ett 27

år efter att hon begravt sin make är det ingen som vill veta av hennes sorg, det är den bistra sanningen. Så ligger det till. Alla återgår till att tänka på sig själva. Till sina egna liv. Så låt oss sörja Martin nu, medan de fortfarande lyssnar. Medan de har tålamod till det.« Nóra nickade. Men hon vämjdes. »Och säg mig, Nóra. Allt prat om att han stöp vid vägskälet, är det sanning?« »Helt visst.« Det var Brigid som svarat. Hon var i färd med att skära tobak på bordet bakom dem. »Peter O’Connor hittade honom där. Hemska fasa.« Nance vred på huvudet och kisade. »Och vem är hon?« »Brigid Lynch.« »Min systerson Daniels hustru«, förklarade Nóra.

Nance lade pannan i veck. »Hon är havande. Och har inte vid en likstuga att göra, hon unga Brigid.« Brigid slutade upp med att skära tobaksstänger och stirrade. »Hon borde gå ut ur huset. Innan hon andas in döden och smittar sitt barn med den.« »Är det verkligen så?« Brigid tappade kniven på bordet. »Jag visste att jag skulle hålla mig borta från kyrkogården, men…« »Kyrkogård, likstuga, gravhög.« Nance spottade i elden.

Brigid vände sig mot Nóra. »Jag vill inte lämna Daniel«, viskade hon. »Jag tycker inte om att gå ut när det är så mörkt.

Och det stormar. Jag vill inte gå ensam.« »Nej.« Nance skakade på huvudet. »Gå inte ensam. Det är en olustig natt.« Brigid tryckte båda händerna mot sin klotrunda mage.

Nance vinkade till Áine som höll på att dela ut stoppade pipor till männen. »Áine O’Donoghue, vill hon inte följa med flickan här till nån granne? Ta med hennes man också så kan han gå med tillbaka. En sån här natt ska ingen färdas ensam på vägarna.« »Ta henne till Peg O’Shea«, muttrade Nóra. »Hon är den som bor närmast.« 28

Áine såg från den ena kvinnan till den andra. »Vad är det?

Vad är det som står på?« »Det är för barnets bästa, som den unga modern bär.« Nance sträckte ut sin rynkiga hand och lade den på Brigids mage. »Seså, skynda sig nu, flicka lilla. Stoppa lite salt i fickan och se till att komma i väg. Stormen tilltar.« Framåt midnatt var Nóras stuga kvalmig av lukten från vått ylle och de sura dunsterna från alltför många människor i ett överfullt rum. Martin Leahys ögonlock lyste av de båda mynt som en granne lagt där, och på hans bröstkorg balanserade ett tefat med stelnat salt. En tallrik med tobak och hästhov stod på den döde mannens mage. Luften var outhärdligt kvav, rökfylld av männens lerpipspuffande läppar, och Nóras stickor lånade de till att knacka ur askan, varefter de torkade av pipan mot sina byxor.

Strax före midnatt läste John O’Donoghue en bön för den döde, och sällskapet knäböjde och mumlade till svar. Sedan drog sig männen tillbaka mot stugans väggar för att se kvin­ norna begråta kroppen i det svaga ljusskenet från vassljusen som stank av fett och brann alltför fort i sina mässingshållare.

Nance Roche ledde lamentationen som fick åsksmällarna att förefalla dämpade. Hennes panna var grå av aska, och händer­ na svarta efter att hon smort in de andra kvinnornas pannor med kallnad glöd. Nóra Leahy kände hur tårarnas varma, våta ström klöv hennes sotpudrade kinder. Hon lade sig på knä på golvet och såg upp på cirkeln av välbekanta ansikten, märkta av stundens allvar.

Det här är en mardröm, tänkte hon.

Nance slöt ögonen, lät läpparna glida isär och inledde en lågmäld veklagan som kväste männens tystlåtna samtal lik­ som ett luftlöst rum kväver en eldslåga. I hopkrupen ställning gungade hon fram och tillbaka på jordgolvet, med det tunna håret utsläppt över axlarna. Hon grät utan uppehåll, utan ord.

Hennes klagosång lät ihålig och fasansfull, och påminde Nóra 29