Gästhus
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Matilda Olsson
Grafisk form: Sandra Stridh, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-7634-970-0
Långsamt, eller så snabbt jag bara kan, springer jag upp till vattenytan. Fötterna tar fäste på sjögräsets rötter. Jag är ovan vid den här kroppen. Den rör sig stelt, monotont, dött. Jag trycker ned tänderna djupare och känner hur kroppen ger med sig. Jag börjar få kontroll.
Kräftan var inte lätt att smyga sig på, trots att jag studerat den länge. Jag gömde mig ovanpå dess skal, väl dold i mossan som täckte den. Jag tror inte att kräftan märkte att jag var där, för då hade den nog gjort mer motstånd. Vissa värdar försöker skaka av mig, bita mig eller springa ifrån mig. Ibland lyckas de, men för det mesta gör de inte det. Kräftan gjorde inte det.
Jag ser solljuset dela sig när vi klyver vattnet. Det är tidig morgon och syrsorna sjunger så där fult som de gör ibland. Jag simmar beslutsamt fram mot närmsta gren som kan dra mig uppåt, upp närmre solen. Plötsligt känner jag motståndet. Det dyker kraftigt upp, som en blixt. Kräftan stegrar sig och jag måste hålla i mig med alla ben jag har för att inte falla bakåt. Jag förstår inte. Jag sitter så djupt in i hjärnan att den borde varit komplett lamslagen vid det här laget. Kräftan är visst starkare än vad jag trodde. I vilket fall, bara jag får upp oss på land så kommer allt vara i sin ordning.
Jag hugger igen, hårdare den här gången, och tvingar kräftan att fortsätta framåt. Kroppen gör som jag vill, trots att den själv
inte verkar vilja. Nu möter jag inget motstånd längre. Skönt. Ibland undrar jag om min värd är medveten om vad som händer med den när jag bosätter mig. Det är sällan jag möter den här typen av aggressivt motstånd när jag gör min grej. Det gör mig nästan upprörd, ledsen. Men bara nästan. Jag har inte tid att stanna upp. Vi måste ta oss i land.
Jag tvingar upp kräftans huvud mot grästussarna för att kunna se bättre. Jag ser redan bättre, det går så fort nu. Jag ser till och med detaljerna. Daggdropparna i gräset, snäckskalen längs med stenarna, molnen som hopar sig långt borta på den annars så klarblå himlen. Sedan ser jag den – grenen.
Jag sparkar med bakbenen och snärtar med stjärten för att få till så mycket kraft jag bara kan, för att sedan parera att få grenen i huvudet när jag skjuter i väg kroppen. Det funkar. Kroppen klänger sig fast på grenen, trots att den är hal mot huden. Jag gör ett försök att lukta på den, men känner ingenting. Kanske börjar värden redan bli svag. Jag krälar mig ovärdigt in mot land, upp på det fuktiga gräset. Jag stannar kroppen, står helt stilla, spanar efter fåglar eller andra äckliga djur som kan ta mig. Jag gillar inte fåglar, men min mor hade en fågelvärd en gång. Hon sa att det var svårt, en ovanlig känsla, men inte hemskt. Jag blir stående här tills solen står rakt över mig och gassande värme sprider sig över vår kropp, min kropp.
Kräftor kan inte fortplanta sig på land. Flera kräftsorter kan inte ens överleva utan vatten. Detta betyder att jag knappt behöver verka, jag behöver bara vänta på att solen ska göra sitt. Så jag väntar. Det tar lång tid.
Jag har slutit in mig i värdens vävnader utifrån och sitter som ett lock på dess utsida. Jag har redan kastrerat den, gjort den värdelös, och nu väntar jag på klimax. Avslutet.
Sluta …
Ljudet kommer inifrån mig, men det är inte min röst som talar. Snälla.
Helvete. Den kan fortfarande tänka.
Snälla, låt mig gå.
Jag måste handla snabbt. Jag blundar och svarar hårt och bestämt.
”Jag ska bara lägga mina ägg, så är vi färdiga med varandra sedan, okej?”
Jag känner inget motstånd, ingen illvilja, bara ren och skär rädsla. Och så något annat …
”Du är dräktig?”
Jag klämmer och känner i kräftans buk. Jag får inget svar, men det behövs inte. Jag känner äggen. De är svulstiga, stora och redo att planteras. Men som jag sa, kräftor kan inte fortplanta sig på land. Jag lägger mina ägg, inte så försiktigt som jag hade önskat, utan de nästan forsar ur mig. Jag var så redo. Det är otroligt skönt. Jag tappar nästan medvetandet för en sekund innan jag återfår mitt fokus. Sedan äter jag.
”Ni kommer aldrig att tro det …”
Ernst ropar med ansiktet nedstucket i tältsäcken. Hans röst är dov, som om han befann sig inuti en flaska. Ava tittar mot honom från sin utvalda tältplats cirka tre meter bort.
”Vad säger du?” frågar hon, uppriktigt, då det hade varit svårt att höra vad han sade även utan huvudet i säcken med tre meters avstånd emellan.
”Det fattas en tältpinne!” svarar Ernst, nu med huvudet ur säcken, med nacken böjd bakåt i en uppgiven gest. Nora sträcker på halsen för att räkna pinnarna Ernst lagt i gräset. Hon gör det som en ren reaktion på det han precis sagt, snarare än att hon faktiskt vet hur många pinnar som vanligtvis behövs för att få ett tält att stå. Ava släpper sina egna tältpinnar och kommer för att assistera sin pinnlösa vän.
”Vi löser något! Annars kan du få sova mellan oss.”
Ava säger det på ett sätt som kan tolkas både som att hon skämtar och att hon är helt seriös. Nora rynkar på näsan. Man vet aldrig med Ava. Ernst frustande skratt avgör saken.
”Jo tack, men jag vet allt att det här är er enda lediga helg ihop den här sommaren. Klart ni ska få sova själva!” Ernst ger Ava en nick med ett pojkaktigt leende. Han vet alltid hur man ska säga saker på ett bra sätt. Till skillnad från Nora, som Ava alltid anklagar för att vara för plump, så nämner han inget om att han minsann vet
vad de ska göra när de andra somnat och de får vara ensamma i sina svettiga sovsäckar. Nej, Ernst kan föra sig. Det kan inte Nora. Om Nora varit i samma sits hade hon förmodligen retsamt sagt rakt ut att hon inte ville cockblocka någon, snarare än att lite förfinat hinta om det som Ernst gjort.
”I så fall får vi skynda oss. Jag hade tänkt att försöka få upp en eld innan det blir alltför mörkt”, säger Ava och tänder sin pannlampa.
Långsamt har solen smugit ned bakom berget och gjort den mörkgröna mossan kolsvart mot de gråa stenarna. I vattnet speglas de mörka träden och man kan fortfarande se Avas illröda bikinitrosor fladdra från sin torkningsplats på en gren, gånger två. En gång på den verkliga, och en gång på spegelgrenen. Men snart kommer vattnet slukas av bristen på gatlampor och ljusstakar. Sjön kommer färgas av den becksvarta natten, och det kommer ske snart. Lola prasslar i buskarna när hon klumpfotigt snavar sig fram för att hitta tillbaka till vännerna.
”Fan, hur länge kissade jag egentligen? När blev det natt?” fnissar hon och sätter sig på huk under Avas bikinitrosor för att tvätta händerna i sjövattnet.
”Tog du inte med dig toalettpappret, Lola?” frågar Ava med rynkad panna. Lola tittar med ens upp, med ett ansikte lika förbryllat som Ava låtit.
”Jo … just det … Vart kan jag ha lagt det nu då …”
”Säg inte att du glömde vårt enda dasspapper i skogen …”, suckar Ernst med en anklagande ton. Ernst och Lola är halvsyskon, och gnabb och tjafs är de knappast obekanta med. Speciellt under denna resa då de, som vanligtvis inte längre bor tillsammans, verkar påminnas av den gamla goda tiden som tonåringar då de tillbringade mer tid än vad de klarade av med varandra i sina föräldrars lägenhet.
”Ja, just det, för jag glömde den ju med flit, verkligen!” hugger Lola tillbaka och ger sin halvbror en sammanbiten blick. ”Det är väl knappast du som borde klaga heller, du som inte behöver torka dig efter du har pissat ens en gång …”
Nora känner inga syskon som kan vara så raka och råa med varandra som Lola och Ernst. Själv har hon inga syskon, och vet därför inte hur vuxna syskon tilltalar varandra, men hon kan nästan svära på att de allra flesta inte pratar med varandra som dessa.
”Nej, men bara för att du vägrar skita i skogen för att du är så jävla rädd för att någon ska höra dig fisa så betyder inte det att andra här inte kommer behöva göra nummer två!”
”Lola, kan inte du försöka få upp en eld medan jag hjälper Ernst med tältet?” bryter Ava in och ger i all hast en blick till Nora innan hon tar upp tältpinnarna från marken. Ett leende spelar på Avas läppar, nöjd med att hon stört den tryckta stämningen, men även road över diskussionen kring Lolas bajsfobi.
Nora tar både sin egen och Avas ryggsäck och kryper in i tältet för att packa upp. Hela dagen hade gått så otroligt fort. Först bilturen på en knapp timme, sedan vandringen på en och en halv, för att hitta en tältplats nära vatten och inte alltför långt bort från vandringsleden. När de väl kommit fram var alla så svettiga att de inte kunde urskilja vilken lukt som kom från vilken armhåla. Ava hade varit den första att kasta av sig kläderna och hoppa i. Nora hade varit mer fundersam på om de ändå inte skulle försöka få upp tälten innan de lekte av sig i vattnet. Men när både Lola och Ernst dök i och Nora stod ensam kvar med all packning så ryckte hon helt enkelt på axlarna och följde deras exempel. Det hade varit så kallt i vattnet att Avas läppar blivit blåa när Nora simmat fram till henne och huttrande hade hon hävt sig i Noras famn utan att bli varmare för det. Nora hade hjälpt henne upp med benen runt sina höfter och sedan pillat bort lite sjögräs som fastnat i Avas välformade ögonbryn. Lola hade nöjt sig med att bara doppa kroppen och sedan gått upp igen för att självtorka och ångrade snart att hon inte badat lite längre, då det snabba doppet gjorde det omöjligt att avgöra vad i hennes hårfäste som var svett och vad som var sjövatten.
Medan Ernst och Ava gjorde volter från varandras axlar med enorma skrattanfall till följd hade Nora och Lola suttit med
handdukarna virade runt midjan och pratat. Det var så sällan de fick prata ostört nu för tiden.
”Allvarligt nu, hur känns det med allt?” frågade Lola. Nora visste att hon refererade till den nya praktikplatsen Nora skulle börja på vid sommarens slut och ryckte på axlarna medan hon dissekerade en barkbit.
”Bra, antar jag. Alltså det är ju första praktikplatsen någonsin, så hur ska man känna egentligen?”
Lola log uppmuntrande och Nora kände sig dum. Nora är kass på första intryck och Lola behövde inte säga någonting. Hon vet det.
”Ibland önskar jag att jag vore mer som Ava när det gäller sådana här grejer …”, suckade Nora, ryckte loss en stor mossig tuss från barkbiten och slängde ut den mot sjöns mitt. Lola nickade förstående.
”Önskar vi inte alla att vi vore lite mer som Ava?” kontrade hon vilket fick Nora att le. För visst var det så, att alla som någonsin hade träffat Ava hade blivit antingen avundsjuka eller förälskade i henne. Nora hade blivit det senare och, sjukt nog, hade Ava blivit kär i henne också. Trots att Nora var plump där Ava var socialt anpassningsbar, trots att Nora var handlingsförlamad där Ava var impulsiv och trots att Nora var ful och Ava var snygg.
Deras konversation avbröts av en hostattack från Ernst som fått en så stor kallsup att han behövde kräkas i närmsta buske. Ava sprang upp och hämtade båda deras handdukar och räckte den ena till Ernst. Sedan var lekstunden, och därmed Nora och Lolas ensamtid, över.
Nu står de tätt, tätt ihop och försöker skapa två tält av ett ofullständigt kit.
”Titta!” utbrister plötsligt Ernst från sin plats närmast vattnet.
”Vadå?” frågar Ava och sätter sig på knä.
”Svamp!”
Nora och Lola himlar med ögonen, måttligt intresserade av Ernsts upptäckt. Däremot är Ava desto mer uppspelt.
Det är sensommar och Nora tältar i skogen med sin flickvän Ava och två kompisar. De lagar mat av sådant de hittar i naturen och om bara någon vecka ska Nora ge ut sin debutbok. Allt hade kunnat vara fantastiskt, men det är något som skaver.
När en hemlighet avslöjas sätts relationen med Ava på sin spets. Är flickvännen verkligen den hon utger sig för att vara?
Dessutom är Noras kropp i upplösningstillstånd. Hon sover knappt, mår konstant illa och har märkliga drömmar. Med en bokrelease som närmar sig har Nora inte tid att bli sjuk.
Ett år har passerat sedan händelserna i skogen och Ava försöker leva sitt liv som vanligt. När en läkare ringer från sjukhuset och ställer underliga frågor om parasiter och galenskap, kastas Ava
tillbaka till det trauma hon gjort allt för att glömma.
Nu måste Ava utforska mänsklighetens fulaste sidor. Vad blir kvar när kroppen hotas och försvagas? När upphör den moderna människan och när blir hon ett djur?
