Med andras ord
– om att erövra och leva med ett nytt språk som vuxen
Innehåll
Inledning 5
KAPITEL 1
Ett nytt språk som vuxen 9
KAPITEL 2
Språkinlärning i olika åldrar 15
KAPITEL 3
Svenska och andra språk 28
KAPITEL 4
En resa med bagage 34
KAPITEL 5
Språk och identitet 46
KAPITEL 6
Språk och makt 58
KAPITEL 7
Flerspråkighet 67
KAPITEL 8
Flera språk i språket 82
KAPITEL 9
Språk och kultur 92
KAPITEL 10
Ord, ord och åter ord 104
KAPITEL 11
Andraspråksutveckling – hur går det till? 113
KAPITEL 12
Andraspråksundervisning – vad, hur och varför? 131
KAPITEL 13
Andraspråk i arbetslivet 147
KAPITEL 14
Andraspråk i skönlitteraturen 164
SLUTORD
Några råd och tips på vägen 171
Referenser 181
Inledning
DEN HÄR BOKEN syftar till att belysa den omvälvande och komplexa process som tillägnandet av ett nytt språk i vuxen ålder utgör ur både individ- och samhällsperspektiv. Medan språkinlärning traditionellt enbart har betraktats som en kognitiv process i huvudet på språkinläraren har forskning alltmer lyft fram betydelsen av yttre faktorer som kan komma att påverka individens språkutveckling, faktorer som har med omgivningen och förhållanden i samhället att göra. Mellan sådana samhälleliga yttre och mer individuella inre faktorer, som språkinlärarnas kön, ålder, personlighet, utbildningsnivå, etnicitet och så vidare, nns ett intressant samspel, vilket kan ha avgörande betydelse för hur väl man som vuxen lyckas med uppgiften att erövra ett nytt språk. Det innebär att förutsättningarna i hög grad varierar mellan individer och att alla alltså inte är lika väl rustade inför uppgiften. Samtidigt kan det nya språket också vara mer eller mindre lättillgängligt för olika individer beroende på vilket eller vilka språk man redan har i bagaget.
Då de esta som har svenska som sitt modersmål saknar egna erfarenheter av språkinlärning i samband med migration kan det vara svårt att inse vidden av den utmaning man står
inför i en sådan situation. Man kanske utgår från egna erfarenheter av inlärning av ett eller era främmande språk under skoltiden, utan att re ektera så mycket över de helt skilda förutsättningar som gäller vid denna typ av språkinlärning. Det kan leda till orealistiska förväntningar om en snabb och oproblematisk språkinlärning på den som kämpar med det nya språket i vuxen ålder, vilket kan ge upphov till fördomar om bristande vilja och motivation när språkinlärningen inte alltid går som på räls. Även språkinlärarna själva har ofta förhoppningar om en snabbare och mer okomplicerad process, som om de inte infrias kan leda till uppgivenhet och misströstan. Oro för att framstå som dum och okunnig och hamna i språkligt underläge när man inte hittar de rätta orden kan leda till tystnad, isolering och exkludering.
Betydelsen av omgivningens attityder och värderingar i förhållande till språkinlärning, språklig mångfald och svenska med spår av andra språk kan inte nog betonas. Eftersom kommunikation är A och O i språkinlärning kan ett positivt bemötande och en ömsesidig vilja att överkomma språkliga hinder i möten med svensktalande ha en avgörande betydelse för motivation och framgång i språkinlärningen. Utan rika och varierade tillfällen till samtal och interaktion på det nya språket under gynnsamma förutsättningar sker ingen språkutveckling. Förutom att förmedla kunskap om vuxnas andraspråksinlärning ur ett brett perspektiv syftar den här boken därför även till att lyfta fram strategier för hur man som medmänniska, kollega och samtalspartner i samvaro och samtal aktivt kan bidra till att främja individers andraspråksutveckling.
Sett ur ett framtidsperspektiv kommer människor från världens alla hörn med all sannolikhet fortsätta slå sig ner i Sverige och ta sig an det svenska språket av olika skäl. Många för kärlekens skull, andra för att arbeta eller studera. Ingenting tyder
dessvärre heller på att situationen med omfattande yktingströmmar i världen kommer att förändras. Snarare talar klimatförändringar och en ökad politisk oro globalt för motsatsen. Allt er människor även från andra delar av Europa kommer därför sannolikt även i framtiden att tvingas bryta upp från sina hemländer och söka en ny hemvist.Vilka yktinggrupper som kommer att söka sig till Sverige är det svårt att sia om. Oavsett vilka grupper det kommer att handla om är det så att en ökad kunskap hos majoritetsbefolkningen om integrationens språkliga dimensioner kan bidra till att främja en mer human och mindre främlings entlig samhällsutveckling.
Frågan om vuxnas andraspråksinlärning har under lång tid varit i fokus för en samhällsdebatt som vittnat om stora kunskapsluckor och en starkt förenklad syn på vad det innebär att ställas inför ett nytt språk och en ny kultur i vuxen ålder, inte minst i media och politiken. I ett försök att bidra till en mer insiktsfull och forskningsbaserad syn på denna komplexa fråga publicerade författaren till denna bok i början av 2000-talet en skrift, i vilken olika aspekter av andraspråksinlärningen belystes i termer av en resa där det nya språket utgjorde resmålet, språkinlärarnas individuella och varierande förutsättningar deras bagage och så vidare (Lindberg, 2004). Tjugo år senare tvingas man dock konstatera att samhällsdebatten kring dessa frågor knappast har förändrats och i många avseenden fortfarande saknar vetenskaplig förankring. Förhoppningen är därför att innehållet i föreliggande bok ska bidra till att vidga perspektiven genom en utveckling och fördjupning av andraspråksresans många dimensioner och kopplingar till relevant forskning inom olika fält.
Vuxnas andraspråksinlärning påverkas av många faktorer och kan belysas ur olika perspektiv. Syftet med den här boken är att ge en mångsidig bild av denna process. Även om de olika
perspektiv som boken vill belysa är tänkta att tillsammans förmedla en mångfasetterad bild är bokens olika kapitel förhållandevis fristående från varandra.
Boken ger stort utrymme åt såväl kognitiva och språkliga aspekter som olika psykologiska, kulturella, samhälleliga och sociala processer som språktillägnande i vuxen ålder är förenat med. För den som främst är intresserad av alla de intressanta och ofta rätt snåriga utmaningar av rent språklig natur som tillägnandet av det svenska språket innebär nns förstås även särskilda kapitel med detta fokus.
Ett nytt språk
som vuxen
Här, och det ska betonas, är det inte fråga om att lära sig ett främmande språk där man hör hemma, i ett rum med en lärare med stöd från alla de som i den egna staden vid alla tidpunkter på dygnet talar på det sätt man alltid varit van vid: Det är snarare frågan om att vara överlämnad i det främmande språkets våld på dess territorium där alla står på dess sida, inte på din, och där de alla tillsammans och med till synes självklar rätt, obekymrat, osvikligt och oupphörligt går lös på dig med sina ord. Det handlar också om att veta att du är här för att stanna, att det inte nns någon återvändo, inte om några veckor, inte om några månader, några år.
Och därför måste hela din strävan riktas mot att förstå allt du hör; och det är som alla vet, inledningsvis det svåraste av allt. (Canetti, 1975, s. 160–161, egen övers.)
OVANSTÅENDE CITAT är hämtat ur boken Das Gewissen der Worte från 1975 (ung. ”Ordens samvete”), skriven av Elias Canetti, bulgarisk nobelpristagare i litteratur 1981, som här utgår från sin erfarenhet av möten med många nya språk. Canetti beskriver, på ett mycket dramatiskt och målande sätt, skillnaden mellan att lära sig ett främmande språk i skolan utanför den miljö där det talas och att ”på plats” konfronteras med ett nytt språk för omedelbara
och akuta behov. Det senare är något som tvingar den som är ny i språket till underkastelse, utan möjligheter att y undan.
Canetti växte upp i en erspråkig spansk-judisk familj i Bulgarien innan han som sjuåring, på grund av faderns arbete, yttade med familjen till England, där han tillägnade sig engelska. Efter faderns plötsliga bortgång bara några år senare tvingades familjen åter ytta för att bosätta sig i Österrike, där Canetti ck lära sig tyska. I vuxen ålder yttade Canetti sedan till Schweiz, där han kom att skriva merparten av sina verk på tyska.
Den känsla av maktlöshet som Canetti ger uttryck för i citatet ovan har sin grund i en situation där det språk som utgjort en stabil grund tidigare i livet inte längre är gångbart i de miljöer man av olika skäl är hänvisad till. Upplevelsen av att inte längre ha språket i sin makt och kunna göra sig själv rättvisa i kommunikationen med omvärlden under en längre tid kan vara mycket plågsam.
Andraspråksinlärning i vuxen ålder skiljer sig på många sätt från barns förstaspråksinlärning, inte minst på grund av att språket utgör en stor del av den vuxnes identitet. Språket är den viktigaste länken i våra relationer till omvärlden. Att hitta sig själv och hantera de identitetsförluster som kommunikation med hjälp av ett bristfälligt språk under lång tid kan föra med sig är ingen lätt uppgift. Oavsett stora skillnader i förutsättningarna mellan inlärare upplever de esta en stark identitetsförlust i olika skeden av språkinlärningen och en frustration över att inte ha orden i sin makt och språkligt kunna göra sig själva rättvisa. Att kunna framstå som en kompetent vuxen i alla de situationer, roller och sammanhang där språket spelar en central roll har stor betydelse för självkänslan. Det gäller inte minst i arbetslivet, men givetvis även i vardagslivet och i samhället i övrigt. När språkliga tillkortakommanden skymmer sikten för individens person och kompetens och även blir till hinder för
möjligheten att bli respekterad och uppskattad för den man är innebär det en stor förlust för såväl individen som samhället.
Hur kommer det sig då att små barn, till skillnad från vuxna, nästan undantagslöst och till synes utan ansträngning tillägnar sig det språk som omger dem i barndomen, oavsett om det rör sig om svenska, kinesiska eller arabiska? Vi verkar helt enkelt vara födda med förmågan att tillägna oss mänskliga språk hur olika de än kan framstå. Trots alla olikheter är alla mänskliga språk dock hierarkiska system där grundelement som ljud, stavelser och ord bildar byggstenar och kombineras till fraser, satser, meningar och sammanhängande text enligt språkspeci ka regelsystem. Dessa grundläggande principer kan utgöra en del av förklaringen till att små barn världen över utan större hinder under sina första år tillägnar sig omgivningens språk, oavsett vilket eller vilka det handlar om.
Den mångfald som världens språk uppvisar, även om de i stort bygger på samma principer, kan dock utgöra hinder vid inlärningen av språk senare i livet. Alla språk har sin speci ka pro l. Med ett eller era närbesläktade språk i bagaget underlättas inlärningen i de esta fall, medan stora skillnader mellan det nya språket och det eller dem man redan behärskar ofta kan medföra utmaningar. Men närheten kan också ställa till det.
I nära besläktade språk som danska och svenska nns exempelvis en del fallgropar i ordförrådet. Ord som dyr (’djur’) och blød (’mjuk’) på danska har ju en helt annan betydelse än dyr och blöt på svenska. Många engelsktalande tänker kanske också att de klarar sig med engelskan eftersom nästan alla de möter i samhället tycks tala engelska så obehindrat. Det är inte förrän efter en tid i Sverige man inser att de esta svenskar faktiskt föredrar att tala svenska i nära umgänge med vänner och släktingar. Då kan det ta emot att sätta sig på skolbänken och ta itu med språket.
Tillägnandet av ett nytt språk leder per de nition till erspråkighet för individen, under förutsättning att det inte sker
på bekostnad av ett annat språk, vilket vanligtvis inte är fallet i vuxen ålder. Trots de många fördelar som behärskningen av era språk kan innebära för både individ och samhälle präglas det svenska samhället dock i många sammanhang av en enspråkighetsnorm. Detta tar sig ofta uttryck i ett bristperspektiv i förhållande till svenska med utländsk accent och en erspråkighet som inte inbegriper engelska eller något annat europeiskt språk med hög status. Föreställningar om erspråkighet som erdubbel enspråkighet med förväntningar på samma fullständiga behärskning i vart och ett av språken och/eller krav på ett språk i taget kan lätt skymma sikten för alla de fördelar och resurser som erspråkigheten kan erbjuda.
Många vuxna inlärare möter också negativa attityder till brytning och avvikelser från infödd svenska. Synpunkter på individers språkförmåga görs inte alltid utifrån objektiva bedömningar av språkfärdighet, utan färgas av ideologier, attityder och värderingar i samhället. Då de esta som har svenska som sitt modersmål saknar egna erfarenheter av språkinlärning i samband med migration kan det vara svårt att inse vidden av den utmaning man står inför i en sådan situation. Man kanske utgår från egna erfarenheter av inlärning av ett eller era främmande språk under skoltiden, utan att re ektera så mycket över de helt skilda förutsättningar som gäller vid denna typ av språkinlärning. Det kan leda till orealistiska förväntningar om en snabb och oproblematisk språkinlärning på den som kämpar med det nya språket i vuxen ålder, vilket kan ge upphov till fördomar om bristande vilja och motivation när språkinlärningen inte alltid går som på räls. Även språkinlärarna själva har ofta förhoppningar om en snabbare och mer okomplicerad process, som om de inte infrias kan leda till uppgivenhet och misströstan. Oro för att framstå som dum och okunnig och hamna i språkligt underläge när man inte hittar de rätta orden kan leda till tystnad, isolering och exkludering. Synen på mindre
framgångsrik språkinlärning som ett resultat av bristande vilja och ansträngning är utbredd och speglas även i insatser från samhällets sida, i form av piskor och morötter i motivationshöjande syfte snarare än exempelvis kvalitetshöjande insatser för en mer professionell och ändamålsenlig språkutbildning. Införandet av en ekonomisk så kallad s -bonus som belöning för snabbare språkutveckling, vilket inte visade sig ha avsedd e ekt, och tidsbegränsad rätt till språkundervisning är, liksom krav på språkprov för medborgarskap, tydliga exempel på detta.
Vidare kan språkinlärning inte jämföras med inlärning inför exempelvis ett körkortsprov eller en tentamen, där det handlar om att memorera och redovisa en viss mängd faktakunskaper. Språkinlärning handlar förvisso om att tillägna sig språkkunskaper, men kanske framför allt om att utveckla en kompetens som genom upprepad övning omfattar färdigheter som möjliggör tillämpning av memorerade kunskaper i praktisk handling och kommunikation i skarpt läge.
I tidiga stadier kan man som vuxen inlärare ofta uppleva stora framsteg på kort tid, medan språkutvecklingen på senare stadier kan gå betydligt trögare och tyckas avstanna på platåer som det kan vara svårt att ta sig vidare ifrån. Språkbehärskningen upplevs heller inte alltid som stabil, utan kan variera starkt från situation till situation och svika när man som bäst behöver den.
För vuxna är andraspråket också på många sätt nyckeln till en framgångsrik integration i termer av ett fungerande socialt liv i vardagen, ett tillfredsställande arbetsliv och delaktighet i samhället i övrigt. Även om det för många tycks gå lekande lätt kan det för andra framstå som ett näst intill oöverstigligt projekt. Erfarenheten visar dock att de allra esta vuxna trots de bästa intentioner, ett stort mått av god vilja och betydande ansträngningar upplever en hel del hinder och frustration längs vägen mot det nya språket.
Språkinlärning är en process som tar tid och språkundervisning spelar därför en viktig roll för att påskynda processen, i synnerhet när möjligheterna till naturlig kontakt med språket är begränsade. För en person som läser och skriver obehindrat på sitt modersmål kan det behövas mellan 500 och 1 000 undervisningstimmar för att uppnå en grundläggande nivå för vardaglig social interaktion på andraspråket och enklare uppgifter av språklig natur på en arbetsplats. För den som saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter handlar det dock om en betydligt längre utbildning över era år. Därutöver behöver de esta ytterligare tid och undervisning för att uppnå en nivå där man utan större hinder kan använda andraspråket i tal och skrift också i mer krävande situationer och sammanhang som hör vuxenlivet till. Här talar man om en tidsperiod på 5 till 10 år, som varierar från individ till individ beroende på olika faktorer. För den som är över 16 år och saknar grundläggande kunskaper i svenska erbjuds svenska för invandrare (s ), en språkundervisning med minst 15 timmar per vecka under en period som varierar utifrån olika studievägar utformade efter deltagarnas utbildningsnivå och behov. Som jämförelse kan nämnas att den språkliga nivå som krävs för s -utbildningens slutnivå motsvarar målen för den kurs i engelska som eleverna läser första året på gymnasiet, då de i de esta fall har studerat engelska i tio år.
Även om språkundervisningens kvalitet är av största betydelse spelar förutsättningarna för språkutvecklande kommunikation och bemötandet i olika sammanhang utanför klassrummet en oerhört viktig roll för möjligheterna att nna sig till rätta i det nya språket. Det gäller inte minst i arbetslivet, där de språkliga kraven i den sociala gemenskapen ofta kan upplevas som mer krävande än i mer yrkesrelaterat språkbruk. Mer om andraspråk i arbetslivet i ett senare kapitel. Härnäst tar vi en närmare titt på vad det är som skiljer språkinlärning i olika åldrar åt.
Språkinlärning i olika åldrar
DET FAKTUM ATT mycket små barn med få undantag, som vid en medfödd funktionsnedsättning, når full kompetens i sitt förstaspråk pekar på viktiga skillnader mellan barns och vuxnas språkinlärning. Förklaringen till små barns näst intill oundvikliga framgång i sin förstaspråksutveckling trots skilda förutsättningar i olika miljöer och omständigheter har varit föremål för forskares intresse sedan 1960-talet. Då lanserades teorin om en optimal eller kritisk period för språkinlärning (i första- såväl som andraspråk), med puberteten som övre gräns för möjligheterna till full behärskning (Lenneberg, 1967). Därefter ansågs förmågan att utveckla ett andraspråk till nivåer motsvarande ett förstaspråk sedan avta successivt. Orsaken förklarades vara av biologisk natur och ligga i en högre exibilitet och plasticitet i hjärnan hos barn och unga i jämförelse med vuxna.
En intressant motsvarighet till en kritisk period för språkinlärning har observerats bland unga sångfåglar, som bara kan tillägna sig den artspeci ka sången under en tidig kort period i livet (Abrahamsson & Hyltenstam, 2013).
Startålder
En tidig studie med fokus på relationen mellan tiden för språkinlärningens början (s.k. startålder) och uppnådd slutnivå som bekräftade förekomsten av en kritisk period genomfördes av Johnson och Newport (1989). Sedan dess har frågan utforskats i många studier som både bekräftat och avvisat förekomsten av åldersbegränsningar.
I forskningen kring startålderns betydelse har man bland annat genom att jämföra språkbehärskning utifrån olika kompetenser som uttal, grammatik och ordförråd kunnat visa att det snarare handlar om varierande åldersbegränsningar för olika aspekter av språkförmågan. Möjligheterna att uppnå helt inföddlik behärskning av ett andraspråk kan, enligt vissa studier, börja avta redan i 6–7-årsåldern för att sedan successivt minska fram till vuxen ålder (Johnson & Newport, 1989; Abrahamsson & Hyltenstam, 2013). Även senare i livet tyder mycket på att startålder är av vikt för hur väl man lyckas ta till sig språket och för möjligheterna att uppnå höga nivåer av språkbehärskning.
Det gäller såväl uttal som lexikala och grammatiska drag, men även pragmatiska aspekter som etablerad användning av ord, uttryck och talesätt i olika sociala sammanhang och situationer.
Generellt kan man säga att man når längre i sin språkinlärning ju yngre man är då språkresan påbörjas. Eftersom åldern också är kopplad till livssituation och sociala omständigheter har den även stor betydelse för den typ av kontakt man får med språket och dess talare, liksom den tid och kraft man kan lägga på språkinlärningen. Ju äldre vi blir desto färre blir ofta möjligheterna till ett socialt aktivt och utåtriktat liv som erbjuder tät och varierad kontakt med andraspråket, inte minst på fritiden.
Möjligheterna till språkanvändning kan emellertid vara högst begränsade för inlärare i alla åldrar i områden och miljöer där få talar det nya språket i vardagslivet. Här kan även köns-
skillnader spela stor roll. Yngre kvinnor med huvudansvar för små barn har ofta begränsade möjligheter att komma i kontakt med andraspråket om de står utanför arbetslivet under längre tid. Med tiden gör sig åldern också påmind på andra sätt, bland annat genom sämre minne, hörsel och syn och andra kroppsliga begränsningar som kan försvåra inlärningen. Statistiska data visar också att åldern kan ha stor betydelse för möjligheten att uppnå höga språkliga nivåer inom s -utbildningen, men blir utslagsgivande först efter 40-årsåldern då resultaten försämras märkbart.
Även om andraspråksinlärning i vuxen ålder sällan leder till en språkbehärskning som fullt ut kan jämföras med förstaspråktalares kan många uppnå mycket avancerade nivåer i andraspråket och använda det helt obehindrat i de esta sammanhang och situationer. I svensk forskning har Niclas Abrahamsson och Kenneth Hyltenstam vid Stockholms universitet dock genom olika typer av test visat att man även i mycket avancerade andraspråksanvändares brytningsfria språkanvändning kan urskilja subtila drag som avviker från förstaspråksanvändning (Abrahamsson & Hyltenstam, 2013). Det kan handla om skiljaktigheter i både uttal, grammatik och vokabulär liksom i grad av språklig anpassning i förhållande till omständigheter i den kommunikativa situationen. Det ska dock påpekas att man här studerat skillnader mellan inföddas och icke-inföddas språkanvändning, som i många fall endast kan identi eras med experimentella metoder och som vanligtvis varken observeras eller leder till några svårigheter i olika typer av kommunikation i vardagen. Dessutom är så kallad infödd språkbehärskning ofta förknippad med enspråkighet och kan därför vara ett problematiskt begrepp i erspråkiga miljöer, där det kanske snarare handlar om skillnader mellan enspråkig och erspråkig behärskning.
Proceduralt och deklarativt lärande
En förklaring till skillnader mellan barns och vuxnas framgång inför uppgiften att tillägna sig ett nytt språk kan också ligga i kognitiv mognad och användningen av olika delar av hjärnan vid tillägnandet av ett nytt språk.
Det lilla barnet är under sina första levnadsår omgivet av språk och i ständig kommunikation med sina närmaste, vilket så småningom stimulerar till upprepning av ljud och sekvenser av ljud (ord och fraser). Denna tidiga språkutveckling sker i olika aktiviteter där språket direkt kopplas till handlingar och föremål som barnet utforskar och upplever med sin kropp och sina sinnen genom att ta i eller kasta saker, stoppa dem i munnen, smaka eller lukta på dem. Genom sådana upprepade kopplingar representeras orden i barnets hjärna inte bara som abstrakta begrepp, utan även i form av sensomotoriska nätverk som speglar barnets samlade sinnliga och kroppsliga erfarenheter av föremål, personer, egenskaper, aktiviteter och handlingar.
Skillnader mellan barns och vuxnas språkinlärning kan delvis förklaras i termer av proceduralt och deklarativt lärande (jfr Anderson, 2013). När barn i tidig ålder kommer i kontakt med ett andraspråk sker utvecklingen genom social samvaro och deltagande i olika aktiviteter, utan medveten re ektion och särskilt fokus på språket genom vad man kallar ett proceduralt lärande, där implementeringen av kunskapen utgör en integrerad del. Interaktionen mellan barnets mentala och kroppsliga upplevelser resulterar i en stark och mångsidig förankring av språket som på olika sätt stärker språkutvecklingen. Detta tycks på många sätt gynna en framgångsrik andraspråksutveckling och i slutändan möjliggöra full behärskning vid tidig inlärning.
Medan barns förstaspråksinlärning sker parallellt med barnets allmänna kognitiva utveckling av begrepp och tänkande har den vuxne andraspråksinläraren nått en större kognitiv
mognad och redan utvecklat ett begreppssystem genom ett eller era språk.Vuxna andraspråksinlärare har dessutom i många fall hunnit utveckla läs- och skrivfärdigheter, vilket kan vara till stor hjälp i inlärningsprocessen av ett nytt språk, särskilt om det råder stor överensstämmelse mellan språkens skriftsystem. Allt detta kan på många sätt underlätta vuxnas andraspråksutveckling, men tycks ändå i slutändan i de esta fall förhindra full ”förstaspråkslik” behärskning av andraspråket.
En möjlig förklaring till detta är att vuxna genom en högre utvecklad kognitiv förmåga angriper andraspråket på ett mer medvetet plan och härigenom i högre utsträckning utvecklar sin kunskap genom ett så kallat deklarativt lärande byggt på fakta, explicita regler och re ektion, det vill säga en kunskap som inte på samma sätt inkluderar direkt implementering.
För vuxna ligger svårigheten därför ofta i att omvandla eller automatisera sina deklarativa kunskaper i språket till praktisk handling i autentisk kommunikation, medan barn och unga genom ett mer direkt och proceduralt lärande snabbare tycks uppnå en mer e ektiv tillgång till språket i sin språkanvändning. Skillnaden ligger även i olika minnessystem som gör att vuxna med ett alltför ensidigt deklarativt lärande erbjuds betydligt färre möjligheter till de mer kontextuella, kroppsliga och sinnliga förankringar av språket som kännetecknar barns lärande och bidrar till att stärka minnesbehållningen.
Till följd av begränsad kontakt med andraspråket i sitt sociala liv är många vuxna inlärare hänvisade till språkundervisning för att tillägna sig språket. Här ligger fokus på tillrättalagda och mentala aktiviteter i språkklassrummet, ofta även med ett explicit fokus på språk, som inte kan ersätta deltagande i autentisk, mindre förutsägbar och mer varierad kommunikation där det också ofta är mycket som står på spel. Språkanvändning i skarpt läge är betydligt mer utmanande än kommunikationsövningar
i klassrummet, där risken att göra bort sig och förlora ansiktet är avsevärt mindre. När språket möter verkligheten utanför klassrummet kan upplevelsen av språklig kollaps därför komma som en chock.
Den idealiska språkutvecklingen pågår därför på två plan, genom parallella processer i form av deklarativ såväl som procedurell inlärning. Deklarativ inlärning sker i första hand utifrån uppmärksamhet och identi ering av allt er drag och mönster i den språkliga information man har tillgång till i sin omgivning genom tal och skrift. Den sker genom analyserande och re ekterande processer och resulterar i explicit, medveten kunskap. För att denna språkkunskap sedan ska kunna tillämpas automatiskt och utan re ektion i naturlig perception och produktion måste den emellertid automatiseras. Det sker genom proceduralisering, som kräver både tid och mycket träning. När den procedurala kunskapen väl är utvecklad är den däremot färdig att användas blixtsnabbt, obehindrat och automatiskt med det yt som krävs i vardagliga samtal där turerna ofta avlöser varandra var tiondels till var tredjedels sekund (Barthel m. ., 2017). Då gäller det att man samtidigt som man lyssnar på andras repliker planerar det man själv vill säga.
Spontan kommunikation på ett förstaspråk sker i de esta sammanhang med en kontroll och lätthet som gör att man inte särskilt behöver re ektera över språket eller leta efter ord och uttryck. Det gäller särskilt muntlig kommunikation, men även i vardagligt skrivande. Det innebär att det också nns utrymme för andra parallella verksamheter, som att samtidigt som man sitter på bussen och håller reda på hur långt man kommit skriver ett textmeddelande, att man gör anteckningar när man lyssnar på en föreläsning eller småpratar med arbetskamraterna på samma gång som man ögnar igenom dagens mejlskörd. En sådan simultankapacitet tar tid att utveckla på ett andraspråk
och förutsätter en automatisering av systemet varigenom den deklarativa kunskapen om det språkliga systemet med tiden utvecklas till procedural kunskap (Kamhi, 2019).
Vuxnas kommunikation på ett andraspråk kräver, i synnerhet på tidiga stadier, full koncentration, vilket påverkar förmågan att hålla era bollar i luften samtidigt. Det kan handla om att det i autentiska samtal kan vara svårt att ha uppmärksamhet på det språk som riktas till en och samtidigt förbereda vad man själv ska säga, utan det stöd som språkanvändning i strukturerad undervisning ofta erbjuder. För att kunna göra bruk av det språkliga systemet på ett optimalt sätt i spontan autentisk kommunikation under mer krävande omständigheter krävs därför en hög grad av automatisering och kontroll över språket. Med andraspråksanvändarens begränsade kontroll kan därför olika färdighetsaspekter som yt, korrekthet och komplexitet komma att tävla och konkurrera om inlärarnas uppmärksamhet (Skehan, 1996, 2001). Det kan leda till att man för att kunna uttrycka sig med någorlunda yt tvingas göra avkall på korrekthet eller avstå från att uttrycka mer komplexa förhållanden och helt enkelt säga det man kan snarare än det man vill.
Begränsad kontroll innebär också att språkanvändningen påverkas av karaktären på den uppgift som ska utföras med språkets hjälp. Att förklara varför man vill reklamera en vara kan var betydligt mer krävande än att be att få prova en större storlek i skoa ären och ju mer tankearbete en uppgift kräver, desto mindre utrymme blir över för att hålla ordning på språket.
En hög grad av anspänning när man kommunicerar på sitt andraspråk märks också på att man fortare blir trött och tappar koncentrationen. Efter alltför långa pass med fullt fokus på andraspråket tenderar man därför ofta att till slut bara nicka och hålla med, även om man inte alltid förstår vad samtalet handlar om eller vad saken gäller.
SPRÅK ÄR KOMMUNIKATION och kultur. Språk är också identitet och makt. Att erövra och leva med ett nytt språk som vuxen kan jämföras med att resa. Beroende på vad man har med sig i bagaget och vad man får för stöd och uppmuntran längs vägen blir denna resa olika lång för olika inlärare, och syftet med den här boken är att ge en mångsidig bild av denna resa.
Med andras ord ger stort utrymme åt alla de processer som språktillägnande i vuxen ålder är förenat med. För den som främst är intresserad av alla de utmaningar av rent språklig natur som tillägnandet av just svenska innebär nns förstås även särskilda kapitel med detta fokus.
Förutom att förmedla kunskap om vuxnas andraspråksinlärning och erspråkighetens fördelar ur ett brett perspektiv lyfts även frågor kring andraspråk i arbetslivet och andraspråksundervisningens möjligheter och begränsningar, liksom den många gånger okunniga och förenklade syn på vuxnas andraspråksinlärning som ofta präglar samhällsdebatten och läggs till grund för politiska beslut. Boken avslutas med tips och råd både till den som i olika möten över språk- och kulturgränser har det språkliga övertaget och till den som är på väg in i språket och tar sig fram med andras ord.
Boken vänder sig inte bara till blivande och verksamma lärare i alla ämnen inom vuxenutbildningen samt en språkintresserad allmänhet. Den rekommenderas också till alla chefer och arbetskamrater som har kollegor som håller på att lära sig språket, liksom till politiker, beslutsfattare och myndighetspersoner – ni är viktiga och spelar roll för andraspråksinlärares språkutveckling!
