9789176343760 by Smakprov Media AB

JERKER HULTÉN 1

Hotellet vid världarnas ände

Tidigare böcker av Jerker Hultén Drakhjärta & Hamnskiftare Drakhjärta och Hamnskiftare, 2014 Lönnmördare, 2014 Kungar och Drottningar, 2015 Mörkermagiker, 2016 Stella och kyrkogården, 2018

Hotellet vid världarnas ände Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Jerker Hultén Omslag och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-376-0

HOTELLET VID VÄRLDARNAS ÄNDE JERKER HULTEN

KAPITEL 1 Lilla Hjärtat hade sprungit oavbrutet i ett par dagar. En huvudlös, vettskrämd flykt där hon snubblade över solheta klippor och genom månbelysta dalgångar. Hela tiden hade hon kastat oroliga blickar över axeln och väntat på det oundvikliga. Hungern hade grävt ett allt djupare hål i hennes mage och törsten hade om och om igen tvingat ned henne på knä. Hennes pappa hade alltid sagt att hon hade en kraft inom sig. Ett raseri som vaknade när det behövdes som mest, och som gav henne styrka och mod. Men det var ett raseri hon bara ibland kunde kontrollera. Och ibland inte. Ett raseri som innerst inne skrämde Lilla Hjärtat och som hon önskade inte fanns. Hon var orolig för att det var sådan hon egentligen var. Att blint ursinne var hennes naturliga tillstånd. Men hon var för utmattad. Mer utmattad än vad hon någonsin varit förut. Raseriet skulle inte hjälpa henne nu. Om hon fortsatte att fly och föll ihop igen skulle det vara för sista gången. När hon hittade en spricka i berget, så djup att solen inte nådde dess botten, stannade hon och kröp in. Hon borde sova. Hon ville sova. Men hjärtat slutade inte bulta och hon översköljdes av minnesbilder av sin pappa hängande från ett träd med benen vilt sparkande i luften tills det inte fanns liv kvar i honom att sparka mer. Och nedanför trädet, så nära Lilla Hjärtat att hon hade kunnat känna

hans spritdoftande andedräkt, stod Nero Vesta. Medan hennes pappa fäktade som värst hade Nero Vesta lutat sig fram mot Lilla Hjärtat. ”Genier och idioter, hjältar och ynkryggar, alla dör de på samma sätt när snaran dras åt. Sprattlande som en fisk på torra land medan de kämpar för att få luft”, hade han väst i hennes öra. Raseriet hade vaknat inom henne då. Starkt, ursinnigt och okontrollerbart. Och obehagligt och skrämmande. Som om det var någon annan än Lilla Hjärtat som bestämde vad hon skulle göra. Nu i efterhand kunde hon inte beskriva vad som hade hänt. Men hon hade lämnat den vedervärdige Nero Vesta bakom sig, liggande på marken med blod rinnande ur näsan. Hon hade haft tur och tagit både honom och hans män med överraskning. Det hade varit tillräckligt för att få ett litet försprång och hon hade rusat genom vildmarken sedan dess. Men nu satt hon hopkurad i sprickan i berget, plågad av sina minnen tills hon till och med var för trött för att minnas. Till slut gav kroppen gav upp och hon gled in i en tung, drömlös sömn.

KAPITEL 2 Teddy Edwards var uttråkad. Mer uttråkad än han någonsin varit tidigare i hela sitt liv. Han satt tillsammans med sin lillebror och sina föräldrar i deras skraltiga vinröda bil. De hade haft bilen så länge han kunde minnas och den var så gammal att den saknade allt Teddy ansåg att en riktig bil skulle ha. Det fanns ingen luftkonditionering, inget uttag för att ladda telefonen och ingen GPS. Stoppningen i stolarna var alldeles för hård och bagageutrymmet så litet att det mesta av deras packning var fastspänd på taket med remmar som för länge sedan hade sett sina bästa dagar. Om man ville hissa ned rutorna fick man använda en vev och istället för blinkande lampor när man skulle svänga fick man fälla ut en liten pil av plåt som visade åt vilket håll man tänkte åka. För ett par år sedan gick den ena pilen sönder. Eftersom ingen brytt sig om att laga den, och deras mamma var noga med att följa trafikreglerna, försökte hon att så gott det gick undvika vänstersvängar. Det hade i sin tur lett till att de tagit stora omvägar och gjort en redan lång och tröttsam resa ännu längre och ännu mer tröttsam. Men deras föräldrar vägrade göra sig av med bilskrället. Teddys pappa, Edward Edwards, sa att den var antik och charmig och att bilar som den inte gjordes längre. Teddy hade en

teori om varför man inte gjorde bilar som deras längre, men var säker på att hans pappa inte skulle tycka om den. Han tog upp sin telefon igen och knackade uppgivet på skärmen med pekfingret i hopp om att batteriet kanske inte var dött ändå. Sedan gav han ifrån sig en djup suck och lade ned den igen. Istället tog han upp ett mynt och lät det vandra fram och tillbaka över knogarna medan han funderade på om han ännu en gång skulle lura sin lillebror att han kunde trolla bort det. Teddys lillebror, Oscar, var tvärtemot Teddy inte alls uttråkad. Han var nästan alltid tvärtemot allting Teddy var, trots att det bara var ett drygt år mellan dem. Teddy hade precis kommit in i tonåren. Han tycktes mest bestå av för långa armar och ben, onormalt stora fötter och ett adamsäpple. Han var smal och hans näsa pryddes av ett par glasögon. Oscar däremot, var kort och lite rund, och såg alldeles utmärkt utan hjälp. Teddy älskade att spela fotboll och hänga med de andra fotbollskillarna efter skolan. Oscar var osäker på vad fotboll egentligen gick ut på och levde i sin egen lilla värld där det inte fanns plats för vänner. Teddys frisyr krävde både tid och rikliga mängder hårgelé. Oscar kammade sig sällan över huvud taget och hans tjocka, bruna hår sköt iväg i alla möjliga och omöjliga riktningar. Och Teddy avskydde sin bror medan Oscar älskade sin. ”Är vi framme snart?” undrade Oscar och knackade sin mamma på axeln. ”Ja! För hundrade gången!” fräste hon tillbaka. Alice, Oscars och Teddys mamma, var en argsint människa. I alla fall så länge hon inte var begravd i sin forskning. På sina bästa dagar kunde hon beskrivas som lättirriterad.

Vanligtvis var det Teddy som var målet för hennes vrede, oavsett om han förtjänade det eller inte. Men nu var hon stressad över att de kanske inte skulle hitta till hotellet och då gick ingen säker. Inte ens Oscar. Deras pappa var en mer lågmäld person. Han hade en stor välansad mustasch och ett ständigt uttryck av avsmak fastklistrat i ansiktet, som om han rapat surt och inte kunde få bort den otrevliga smaken ur munnen. ”Hur långt är det kvar då?” undrade Oscar. Alice frustade till, himlade med ögonen och greppade hårdare i ratten, men Edward tittade på kartan på baksidan av hotellbroschyren och sedan på klockan. ”Vi anlände med färjan till Stromness för fem minuter sedan”, muttrade han. ”Om det inte är för många vänstersvängar bör vi vara framme om en kvart ungefär.” Oscar lutade sig tillbaka igen och tittade på det förbipasserande landskapet utanför. Gröna ängar, spräckliga av gula och vita blommor. Betande kor och får. Enstaka grå hus och lador under en ännu gråare himmel. Och vägskyltar med besynnerliga ortsnamn som Kirbister, Skeabrae och Quoyloo. En stund senare, efter en vänstersväng som inte gick att undvika och en skakig färd på en dåligt skött grusväg, var de framme. Oscar insåg omedelbart att det var något som inte stämde med den stora hotellbyggnaden som balanserade på kanten av klipporna vid havet. För det första var det en över hundra år gammal trevåningsbyggnad i viktoriansk stil, med höga fönster, sirliga utsmyckningar och små dekorativa balkonger. Även om det var en smula nedgånget skiljde det sig påfallande från alla de små stenhusen de hittills sett på ön.

För det andra hade inte Oscar lagt märke till den stora byggnaden förrän de var alldeles nära den. Den hade uppenbarat sig framför dem utan minsta förvarning, vilket hade resulterat i att hans mamma vilt svärande hade stampat på bromsen för att undvika att köra bilen rakt in i receptionen. Hans pappa hade surmulet muttrat något om att inget hotell med självaktning skulle dyka upp från ingenstans på det viset. Det var oartigt. Men både Oscar och Teddy visste att klagomålen snart skulle gå över. Hotellet var billigt och låg perfekt. Åtminstone för deras föräldrar som en dag i vintras fått oväntade anslag till sin forskning. Deras pappa, som var biolog, hade för tillfället snöat in på en typ av sork som endast fanns på Orkneyöarna. Deras mamma, som var historiker, brann för allt som hade med vikingar i norra Skottland att göra. Därför skulle de allihop nu bo hela sommaren på hotellet. Oavsett hur oartigt det hade dykt upp från ingenstans. Dessutom visste Oscar och Teddy att en av deras släktingar på deras pappas sida kom från ön där hotellet låg. Det var väldigt lång tillbaka i tiden och egentligen inte något man pratade om i familjen. Det var något om en flicka som föddes utanför äktenskapet, vilket tydligen var något av det värsta som kunde hända på den tiden. Dessutom hade pappan lämnat dottern och mamman för att aldrig komma tillbaka. Något som besynnerligt nog inte var hälften så upprörande som att barnet hade fötts utan att föräldrarna hade gift sig med varandra först. I samma stund som deras mamma fick stopp på bilen slängde Oscar upp dörren och sprang uppför trappan och in

i receptionen. Teddy tog sin ryggsäck och släntrade efter. När han öppnade hotelldörren var han nära att krocka med Oscar som kom farande ut från hotellet igen, likt en liten knubbig blixt med spretigt hår. ”Det är något som inte stämmer”, hojtade han över axeln, medan han rundade husknuten och försvann. Teddy skakade på huvudet och satte sig ned på trappan för att vänta. En halvminut senare kom Oscar rusande från andra hållet efter att ha sprungit hela varvet runt hotellbyggnaden. ”Vet du vad?” utbrast han och stannade framför Teddy med lysande ögon. ”Jag gissar att det är något som inte stämmer”, muttrade Teddy surt. Egentligen var det inte Oscar som Teddy var trött och irriterad på. Efter åratal av gnäll, orättvisa utskällningar och suckar var det hans föräldrar som låg bakom hans dåliga humör. Men dem vågade han inte bråka med, så han skickade omedvetet vidare allt ovett han fick från dem till sin lillebror. ”Ja”, svarade Oscar. ”Hotellet ser stort ut utifrån men är ännu större inuti!” ”Vad menar du?” undrade Teddy utan att låta som om han egentligen ville veta. ”Att det som är innanför dörren egentligen är för stort för att få plats i huset!” ”Äh, du är galen”, mumlade Teddy. Teddy var i den åldern då han ansåg sig vara vuxen. Det innebar att han helt säkert visste att tomten inte fanns, att påskharen bara var ett påhitt och att en byggnad under inga omständigheter kunde vara större på insidan än på utsidan.

KAPITEL 3 Receptionen inne i hotellet såg ut precis så som man kunde vänta sig att en reception i ett nedgånget viktorianskt hotell skulle se ut. Där låg handknutna mattor med orientaliska mönster i toner av vinrött och blått på golvet, och väggar och tak var täckta av paneler i mörkt trä. Rummet var också, enligt Teddy, precis i den storlek man kunde förvänta sig att det skulle vara. Inklämd under en trappa mitt emot entrédörren fanns en disk och på väggen bakom den hängde ett par rader av nycklar på numrerade mässingskrokar. Mellan nycklarna och disken stod en gammal dam och log varmt mot Oscar och Teddy. ”Välkomna! Ni måste vara familjen Edwards!” sa hon. ”Hälften av den, i alla fall” sa Oscar. ”Våra föräldrar håller på att packa ur bilen, men de kommer strax.” ”Ingen brådska”, svarade damen. ”Jag är fru Groundwater, ägare till Marwick Head Manor. Om ni vill kan ni få nycklarna till ert rum så länge.” Teddy kastade en blick genom fönstret. Utanför brottades deras föräldrar med en resväska som trasslat in sig i en av remmarna och vägrade komma ned från sin plats på biltaket. De såg inte ut att gå vinnande ur den striden inom den närmaste tiden. ”Visst”, sa han och klev fram till disken, med Oscar steget efter.

Fru Groundwater såg ut att till och med vara aningen äldre än hotellbyggnaden. De små runda glasögonen omgavs av ett näpet ansikte med så många rynkor att det var svårt att avgöra var den ena slutade och den andra började. Hon hade det grå håret uppsatt i en hård knut mitt på huvudet och var klädd i en svart, dubbelknäppt klänning. När Oscar och Teddy stannade alldeles framför henne lade hon huvudet på sned och gav dem en lång blick, som om hon funderade på något. Kanske var det om de egentligen var värdiga att få sina hotellnycklar. Kanske var det om de två udda barnen framför henne verkligen var bröder. Kanske, och mest troligt, var det något helt annat. ”Hm”, sa hon sedan mjukt. ”Jag undrar om inte ni ska få rum 224, på andra våningen.” Hon vände sig om och plockade ned en nyckel från väggen. Sedan kastade hon en hastig blick ut genom fönstret, där Alice och Edward just besegrat den bångstyriga remmen och frigjort resväskan från dess grepp. ”Jag tror att jag placerar era föräldrar på våning tre”, fortsatte hon och sträckte sig efter en nyckel på raden ovanför. ”Så att ni pojkar kan få lite lugn och ro.” ”Lugn och ro”, muttrade Teddy för sig själv. ”Då känner du inte min bror.” ”Nej, inte än”, sa fru Groundwater och höll fram nyckeln till deras rum mot Teddy. ”Men ni ska vara här hela sommaren, eller hur?” ”Ja”, sa Oscar glatt och tog nyckeln rakt framför näsan på Teddy. ”Kom, Teddy, så kollar vi rummet.” Han försvann iväg uppför trappan och Teddy kunde höra hur han räknade högt för sig själv när han sprang genom korridoren ovanför.

”221 … 222 … 223 … 224, här är det!” ”Så där är han jämt. Är du säker på att du vill lära känna honom?” sa Teddy. ”Ja”, sa fru Groundwater tyst för sig själv, så att inte Teddy hörde. ”Det är jag ganska säker på att jag vill.” När Teddy hittade rum nummer 224 stod dörren på vid gavel och Oscar satt på en av sängarna innanför. ”Vilken säng vill du ha?” undrade han. ”Det spelar ingen roll”, sa Teddy. ”Allt jag behöver är ett eluttag så att jag kan ladda telefonen.” ”Det finns inga”, sa Oscar. ”Jag har kollat.” ”Va!” utbrast Teddy och såg sig omkring i rummet. ”Inga eluttag! Du skojar?” ”Nej”, sa Oscar. ”Jag har inte sett ett uttag i hela hotellet!” Teddy sjönk ihop på en av sängarna. Inga eluttag var en besvikelse. Inte en besvikelse på det sätt det hade varit om de skulle köpa glass och de inte hade hans favoritsmak. Nej, det här var på samma skala som när han letat efter sina glasögon i över en timme och sedan till sin stora glädje insett att de hela tiden måste ha suttit ovanpå huvudet. Och när han sträckt upp handen för att ta ned dem märkte att de inte var där heller. ”Men de där då?” sa han och pekade på lamporna ovanpå nattygsborden. ”Jag tror att de drivs av gas”, sa Oscar. ”Gas?” ”Ja, titta här!” Oscar vred på en liten knopp på lampans fot. Den puttrade till och en varm, orangegul låga slog upp innanför glaset under lampskärmen.

”Gas”, upprepade Teddy trött och slängde ifrån sig mobilen. ”Vad ska jag nu göra hela sommaren?” ”Vi kan börja med att utforska hotellet.” Teddy såg sig om i rummet. Förutom sängarna och nattygsborden fanns där en byrå, ett klädskåp och en stor väggspegel med guldram. Tunga, mörkgröna gardiner i tjockt tyg ramade in det välvda fönstret och allting skulle av Edward säkert beskrivas som ”antikt och charmigt”. ”Visst”, sa han. De började i salongen på första våningen. Teddy slog sig omedelbart ned i en av de stora, bruna skinnfåtöljerna vid den öppna spisen, slängde upp fötterna på det låga bordet framför sig och lutade sig tillbaka. Oscar började istället med att inspektera rummet. Han klämde på soffkuddar och beundrade kristallkronan i taket. Han funderade över vilka alla männen och kvinnorna på tavlorna och fotografierna som täckte väggarna var. Han tog fram och läste några rader ur de tunga, inbundna böckerna i bokhyllorna. Han skruvade på lampknoppar och han provgömde sig bakom gardinerna. Till hans stora glädje dolde de honom nästan helt. Hela tiden hade han en känsla av att någon iakttog honom, men han kunde inte avgöra om det var Teddy eller någon annan. Kanske var det bara ögonen på några av porträtten på väggarna som envisades med att följa honom vart han än gick i rummet. Så småningom knuffade han till Teddy, som hade somnat, och de gick vidare till matsalen. Där upprepades proceduren. Medan Teddy slumrade i en av stolarna vid matborden for

Oscar runt och kikade och kände på allt han kunde hitta. När han fortsatte in i köket brydde han sig inte ens om att väcka sin bror. Men han hann inte vara därinne länge, för i samma stund som han skulle öppna skafferidörren materialiserade sig fru Groundwater i rummet. Det var som om hon hade varit alldeles bakom honom hela tiden. Hon talade vänligt men bestämt om för honom att köket endast var för personalen. Och eftersom personalen utgjordes av henne själv och ingen annan var Oscar tvungen att fortsätta sin upptäcktsfärd någon annanstans. Nästa anhalt blev deras föräldrars rum, men det skiljde sig inte så mycket från deras eget. Både Alice och Edward var dessutom upptagna med att packa upp och planera de kommande dagarnas utflykter för att studera sorkhål och leta efter gamla vikingaprylar. Och precis som fru Groundwater hade gjort, bad de Oscar och Teddy att gärna fortsätta utforska hotellet, men på annat håll. Tyvärr var det inte så mycket mer hotell kvar. Våningarna två och tre utgjordes av långa korridorer med rum för gästerna och trappan upp till vinden slutade i en låst dörr. ”Vilket fint hotell”, sa Oscar när de var på väg tillbaka till sitt rum, efter att ha ätit middag senare på kvällen. ”Och i morgon, när mamma och pappa är iväg, kan vi spana in trädgården och kanske klipporna vid havet.” ”Mm”, mumlade Teddy. ”Jag undrar bara varför det inte bor några andra gäster här?” sa Oscar.

Oscar och Teddy ska bo hela sommaren på en ö i norra Skottland tillsammans med sina föräldrar. Oscar ser mycket fram emot att få upptäcka en ny del av världen medan Teddy mest vill tillbaka hem till kompisarna och fotbollen. Inte blir det bättre när Teddy upptäcker att hotellet de bor på ligger mitt ute i ingenstans och saknar allt som gör livet värt att leva. Men det är något som inte stämmer med hotellet som balanserar på klippan vid havet. Deras familj är de enda gästerna, gaslampor tänds och släcks av sig själva och Oscar kan svära på en staty i trädgården blinkade åt honom. Snart har bröderna dragits in i något som både är nervkittlande, fantastiskt och mycket, mycket farligt! Det blir en sommar fylld av magi och främmande världar, nya vänner och nya fiender, upptäckarglädje och till slut en gastkramande kamp för att rädda sina egna liv.

Hotellet vid världarnas ände är en spännande bok för alla som gillar magi och äventyr. Det är också en berättelse om att övervinna sina rädslor, om syskonkärlek och om att våga vara sig själv.